Browsing Tag

yoga

Avslappning lugn och ro stress

Tystnad! Lagning!

Fotkaffe-maja-larsson-2

Jag lagar en noshörning i trä. En sån där souvenirnoshörning som man kan köpa på marknad när man är i nåt sånt där turistigt utland. Jag vet inte var den kommer ifrån, men den stod hemma hos farmor ock farfar när jag var liten. Jag tyckte mycket om den.

Min farfar lagade saker. Långsamt ock noga. Folkskolelärare var han. Ock händig, så inget slängdes i onödan. Ock inget lagades slarvigt. Det låg något meditativt över alltihop. Men just det ordvalet hade han nog fnyst åt, farfar.

Han pratade aldrig om det. Om tillvaratagandet ock lagandet. Han visade. Han pratade inte så mycket över huvud taget. Men när han gjorde så lyssnade man. Han hade pondus. Ock så var han snäll. Men han fyllde inte luften med tomma ord. När han pratade visste man att det var genomtänkt ock antagligen lärorikt.

Alla dessa ord
Jag tänker på det när jag hör alla prata om allt. Ord, ord, ord. Vi har en övertro till ord, å ena sidan. Vi tror att de ska förklara allt. Ord ock siffror. Mäta ock förklara. Men det gör de inte. Alla vet att orden bara står för en liten del av talad kommunikation. Kroppsspråk, ansiktsuttryck, röstläge, andning, tempo, stakningar, diktion, för att inte tala om allt blaj som vi lindar in budskap i för att det ska låta bättre.

I skriven text är det än värre. Där finns inget kroppsspråk eller röstläge att ta till. Det skrivna ordet blir fattigare. Ändå tror vi att vi kan förklara allt med ord ock siffror. I rapporter, domslut, ock analyser. Som om det som inte kan mätas inte finns. Som ett äpple. Hur mäter man ett äpple? Inga ord eller siffror i världen kan helt förklara eller beskriva äpplet. Än mindre vara det. DET kan bara äpplet.

Vi missbrukar orden, för det andra. Låter dem fylla tystnaden med allt ock ingenting. Oftast ingenting. Det blir bara ord för att fylla tystnaden. Tystnaden skrämmer. Så vi fyller den med ord utan att säga nåt. Vi lindar in, håller med ock kanske småljuger lite, för att det inte ska bli jobbigt.

Men tyst får det inte bli.

Händerna är som fötterna
Jag tror det var därför jag var lite rädd för farfar ibland. Den kunde liksom kännas barsk, den där tystnaden. Visst pratade han. Han berättade saker. Skämtade, eller röt i med sin mörka baryton. Men han pratade aldrig om ordningen ock lagandet. Ändå var det där, hos honom, jag lärde mig allt om var sak på sin plats. Om att vara rädd om.

Ock om att laga saker. Att göra saker med händerna. Fötterna ock händerna är samma lika. Vi låser in alla fotens nerver i skor som gör oss orörligare, som avaktiverar vårt nervsystem. Men att begränsa händernas rörelsefrihet till tangentbordsknackande ock smartphonetryckande fördummar också motoriken ock nervsystemet. Vi behöver göra saker med händerna.

Att göra långsamt
När vi mediterar eller gör yoga, är det ofta för att slappna av, där ock då. Som om avslappning vore ett tillstånd avskilt från det normala. När hjärnforskaren säger att träning får oss att tåla mer stress, nickar vi glatt ock går till gymet, istället för att minska på stressen. Istället för att sträva efter att göra lugnet till det normala. Som det egentligen är. För varelser av arten homo sapiens. Som att göra saker sakta. Ock noggrant.

Jag kan fortfarande se ordningen ock redan i farfars snickarbod, fast den är riven sedan länge. Ock jag limmar fortfarande fast hornen på noshörningen som trillat i golvet. Med Karlsons klister. Precis som farfar. Inte för att allt var bättre förr. Men det rofyllda i att sitta stilla, koncentrerad på en liten uppgift. Som en noshörning i trä. Med avslaget horn. En noshörning som farfar redan limmat en gång för längesen. Det skänker frid.

Fotkaffe-maja-larsson-2Så jag sitter där med mitt lim ock min kaffekopp. Och jag tänker. Att så hade farfar aldrig gjort. Han hade lagat noshörningen.

Sen hade han druckit kaffe.

/

friskvård hälsa träning zonterapi

Hälsa i siffror

halsa-i-siffror-illustration-maja-larsson

Har du någon gång fått frågan om hur du mår, ock i huvet börjat rada upp ekvationer ock tabeller för att komma fram till svaret? Inte ofta, va? Ändå mäter vi mycket av det vi förknippar med hälsa i siffror.

halsa-i-siffror-illustration-maja-larssonVi äter vitaminer ock mineraler ock följer RDI (rekommenderat dagligt intag). Vi räknar kalorier in ock kalorier ut utifrån genomsnittligt framtagna värden. När vi inte staplar kilometer i spåret eller vikter på skivstången så räknar stegräknaren antalet kliv mellan skrivbordet, kopiatorn ock fikarummet.

Doktorn mäter blodtryck, BMI ock kolesterol, vi kollar viktkurvor ock längdkurvor på barnen så de håller sig inom mallen. Ock så jämför vi med genomsnitt ock referenser, ock om allt är inom ramen för vad som anses normalt – friskt – så mår vi bra.

Du behöver inte känna efter en sekund. Bara kolla pulsklockan, vågen eller energitabellen på kexpaketet. Vem behöver sinnen ock eget förnuft?

Siffror = fakta?
Sanning ock hälsa i vår värld mäts med siffror. Fasta tal. Gränsvärden. Ock när det aktuella värdet inte är mätbart, så gissar vi: ”hur stark är smärtan på en skala mellan 1 ock 10?” Smärta går inte att mäta, särskilt inte som smärta kan ta sig så enormt olika uttryck. Det vet de flesta som legat på min behandlingsbänk. Det kan vara stickande, brännande, smärtande, ömmande. Det kan vara sköntont eller skitont. Men att mäta vilket går inte.

Din kaloriförbrukning är inte heller mätbar, åtminstone inte med en klocka. Den chansar friskt utifrån snittvärden uträknade på testpersoner som inte behöver ha något alls gemensamt med dig. Klockan träffar rätt lika ofta som en börsanalytiker med otur.

Prata aldrig vikt med dina barn
Jag läste den rubriken i en debattartikel. Prata aldrig vikt med dina barn. Varför skulle man överhuvudtaget prata vikt med med någon alls, ock inte hälsa? Visst, övervikt (hemska ord) är ett folkhälsoproblem. Men om vi lyfter på statistiktäcket kommer vi att se att övervikten är symtom, inte orsak. Den ökade (ock för all del även den minskade) kroppsvolymen kan ha olika orsaker. Den kan bli till olika sorters problem, men problemen följer inte statistiska snittvärden.

Ändå fortsätter vi kolla BMI ock viktkurvor. Ingen mår bättre av det. Ingen mår bättre av att bli jämförd med idealvärdena, oavsett om det är i modetidningen eller på läkarmottagningen.

Så vad vill vi att de där siffrorna ska säga oss? Att vi är normala? Att vi duger? Att vi inte duger? Att vi ska få dåligt samvete för att det vi åt innehöll för mycket eller för lite av något? Om vi presterat tillräckligt duktigt eller inte. Att vi måste bli starkare, smalare, snyggare…? Fitness- ock träningsindustrin har stor skuld i det här, men sjukvården hjälper till.

Syftet avgör
Den som tränar för att, ur ett strikt hälsoperspektiv, må bra behöver inga siffror eller tabeller, inga ”reps eller set”. Den som tränar för att må bra behöver inget kaloriförbrukningsvärde som ändå inte stämmer. Väldigt mycket träning idag bygger på kvantitet snarare än kvalitet. Vi räknar antal, vi räknar kilo, vi räknar distanser. Mer är bättre? Nja, att bli bättre på något behöver inte betyda snabbare eller mer. Det kan betyda just bättre.  Visst, några är fokuserade ock noga ock putsar på teknik ock förfining. Men det vet inte pulsklockan, den räknar samma om du klumpigt slösar energi med tunga steg eller om du trippar lätt ock effektivt.

Den som tränar bara för att må bra, den gör det som är roligast, springer där det är vackrast, kör på så länge det känns bra, tar i lagom mycket ock äter nyttig, god mat ock inte bara nutretionsvärden, vitaminer, minerer ock muskelbyggande proteiner. Den som tränar bara för att må bra övar upp rörlighet ock naturliga rörelsemönster (Dit räknas knappast sittande maskinövningar eller bicepscurl). Den som tränar bara för att må bra, gör det med ett leende, ock skippar det dåliga samvetet över ett missat pass.

För den som har andra mål än att bara må bra, som att skaffa magrutor, umgås med gymkompsar, vinna SM-guld, spräcka skjortor eller brotta ner storasyrran gäller såklart helt andra regler.

/

barfota Leda stress

Leda

höstfot-zonterapi-illustration-maja-larsson

Leda. Vad vore jag utan leda. Utrymmet mellan alla måsten där man hinner andas ock reflektera, känna efter, eller bara skita i vilket ock tänka att va fan.

Det är fredag. Men det struntar jag i. Det får vara fredag hur mycket det vill, med sina ”äntligen fredag!” ock ”TGIF”. Idag säger kroppen nej. Inte som att den är sjuk eller så. Den vill bara inte. Den vill inte springa hurtigt i skogen eller tänka på hållningen eller göra hälsosamma övningar. Sånt som ingår i min vardag.

pipfota-foto-pa-sandbergSå jag byter ut löprundan mot en lufsig höstpromenad med hundarna. Jag tänder en pipa tobak, tittar på löven som faller ock tänker på sommaren.

Ohälsosamt hälsosam
”Röker du pipa? Jag trodde du var hälsosamheten själv?” sa en bekant förvånat. Ock ja, jag tror att jag är det. Hälsosam. Jag äter nyttigt, fastar emellanåt, springer skogen, mediterar ock försöker i allt leva som jag lär. Men ibland behöver man bara skita i vilket en stund. Ibland, för många av oss, tror jag att det är det hälsosammaste vi kan göra. Skita i vilket.

Jo, jag vet. Det är allt för många som gör tvärtom. Skiter i vilket mest hela tiden ock tar på sin höjd hand om sig några veckor efter nyårslöftena. Det här handlar inte om dem. Det handlar om oss som vill mycket, vi som är ”duktiga”, som skaffar rutiner som blir till (goda?) vanor som går av bara farten.

För det är det vanor gör. Går av sig själva. Utan att vi behöver tänka på dem. Utan att vi känner efter. Ock oreflekterad hälsosamhet är inte hälsosam. Att träna av vana, eller för att undvika det dåliga samvetet är lika onyttigt som att rutinmässigt dricka vin bara för att det är fredag.

Tom tid
Leda är viktigt. Tom tid. Utan distraherande TV-serier, instagramflöden, dammsugning eller onödigt small talk.

Leda.

Tom tid.

Som visar sig vara allt annat än tom. Om man bara ger den tid. Om man bara törs känna efter vad som känns där längst inne.

Lätt för mig att säga. Som inte har fasta arbetstider eller småbarn, som inte har en chef eller PT som kollar vad jag gör. Då är det lätt att ta sig tid. Då är det lätt att skita i vilket. Ock tänk om man inte vill? Tänk om man trivs med att häcken full?

Många bollar i luften…
Ja tänk om. Tänk om man bara tror att man trivs med full häck? För hur kan man veta det? Om man inte unnar sig att stanna opp ock känna efter, om man inte unnar sig ledan? Det går. Om man bokar av ett av de där mötena som man vet inte kommer att leda till något, eller om man stänger av TV:n ock facebook, eller tackar nej till middagen man inte är sugen på, om man skippar träningen ibland.

För tänk om. Tänk om den där träningen jag tränar för att det ska vara så bra för mig, inte är så bra för mig som jag tror? Tänk om det bara är ett inlärt beteende? Tänk om träningen blir en stress? Tänk om det är de där extra kilona runt magen som ger mig dåligt samvete för jag tror att jag blir friskare eller mår bättre om jag blir smal? Eller tänk om det är åldersnojan, att inte se ut som tjugo längre (eftersom man inte är 20 längre).

Förstå mig rätt, det är bra att röra på sig (även om massor av träning inte har ett smack med rörlighet att göra. Försök vara graciös med 50 kilos skivstång i händerna så får du se.). Men har du känt efter? Får det dig att må bättre? Eller blir det en kamp?

Vissa dagar är det en kamp att bara kliva ur sängen. Det är som det ska, ock ibland får man bita ihop. Men inte hela tiden. Inte varje dag. Ge dig själv tid att ta igen den där morgonen. Inte med schemalagd kvalitetstid. Utan med tom tid.

Med leda.

/

hälsa kropp och själ stretching zonterapi

Kan man stretcha en känsla?

stretcha-en-känsla-illustration-maja-larsson

Det var där det hände. Hon lyfte på huvudet ock tittade på mig som om jag just levererat en viktig ledtråd. Det var med dom orden insikten hakade i tanken. ”Kan man stretcha en känsla?” frågade jag retoriskt. Frågan är relevant, för så ofta verkar stretching vara universallösningen på alla problem. Det är det inte.

stretcha-en-känsla-illustration-maja-larssonNej, jag är inte särskilt förtjust i stretching som vägen till rörlighet ock från smärta. Ock ja, det finns bra stretching. Det är bara det att det där med att slita ock dra i leder ock muskler kan göra mer skada än nytta. Det är bara det att det är inte säkert att orsaken till den, låt oss säga stela ömma muskeln, sitter i den stela ömma muskeln. Att då stretcha den stela ömma muskeln kommer inte att lösa problemet.

Ändå är det det vi gör. Stretchar. Vi rycker lite hit o dit, tar tag i en vägg för att kunna dra ut lite extra. För så har vi alltid gjort. Jag också. Innan jag visste vad jag gjorde.

Handbollsstretching
Det var en kund som myntade uttrycket. Hon kunde lika gärna sagt fotbollsstretching, eller gymstretching. Den traditionella sorten. Ryck- ock slit-sorten. Välta-en-vägg-sorten. Den som man ska göra i samband med träning, före ock efter, no matter what. För att värma upp. För att inte bli stel. Ett litet antal standardövningar för några utvalda stora muskelgrupper. Oftast samma. De små musklerna, dom som gör oss rörliga ock smidiga, försummar vi för det mesta.

Yogastretching
Nu tar det sig. Inom Yoga jobbar man mjukare, långsammare. Eller? Tyvärr tar sig yoga mer ock mer uttryck som fysisk träning, ock mindre som den andliga träning det från början var. Så skillnaderna är inte alltid så stora, men när du hittar ”riktig” yoga så märker du skillnaden. Då andas du igenom övningarna istället för att flåsa dig igenom dem. Då jobbar du med muskler ock leder, inte mot.

Rehab-stretching
När det redan gör ont. När vi redan kört för hårt, eller snedbelastat, eller gjort något annat som får kroppen att streta emot. Då ska den tvingas till lydnad med stretching. Det finns absolut duktiga kiropraktorer ock fysioterapeuter som vet att ge dig rätt övningar vid rätt tillfälle, även om jag i många fall tror att det finns andra sätt, men det gäller att se kroppen som en helhet. Att välja ut en kroppsdel ock arbeta med den funkar inte.

För det är faktiskt inte säkert att orsaken sitter där det känns. Det är till ock med ganska ovanligt. Du kan i princip få nackspärr av att gå i ojämnt slitna skor. Men det är inte säkert att det sitter i kroppen över huvud taget. Det kan lika gärna vara en tanke. Eller en känsla.

Skratt, gråt ock sex
Alla känslor påverkar kroppen. Alla. Harmoni, kärlek, öppenhet ock glädje får din kropp att slappna av. Skratt, gråt ock sex i lagom doser håller doktorn borta bättre än ett äpple om dagen. Stress, oro  ock rädsla däremot sätter sig som spänningar, som smärta ock som blockeringar. De kan hamna i spända käkar, uppdragna axlar eller stela höfter. De kan faktiskt hamna var som helst. Men när orsaken till det stela bäckenet inte sitter i bäckenet, utan kommer ur frusen frustration eller uppgivenhet, så kan du stretcha dig fördärvad utan resultat. Det är då du kan fråga: Kan man stretcha en känsla?

Han vars ryggvärk försvann när han skilde sig. Hon som, efter år av övningar, stretching ock  naprapatryckningar började mjukna, när hon insåg att hon det var bekräftelse hon jagade medsin träning, istället för välbefinnande, som hon hade trott hela tiden. Dom ock alla de andra som tog med hela kroppen, ock hela sinnet i beräkningen, ock sakta men säkert började arbeta med sig själva istället för mot.

Det gäller att försöka se alla delar. Ibland även dom man inte vill se. För smärta kommer sällan av sig självt, eller av otur. Den började nånstans, ibland där du minst anar det. Inte sällan i en känsla.

”Kan man man stretcha en känsla?”
”Nej”, sa hon, ”det kan man kanske inte…”

/

barfota fotarbete fötter hälsa zonterapi

Kan du vifta på tårna?

knäppa-fötter3b

Vad gör vi med våra fötter egentligen? Ock kanske ännu viktigare, vad gör vi INTE med dem? Ock varför spelar det någon roll? Ock hur kommer det sig att vi så fullständigt ignorerar ock misshandlar det som bär upp hela vår kropp? Ock vad kan vi göra åt det.

Du har säkert sett det på TV eller Youtube. Någon som från födsel eller av andra skäl saknar armar, men som visar upp enastående färdigheter i att borsta tänderna, packa väskor, skriva ock kanske t o m spela något instrument. Inte för att jag vill ta udden av deras prestation, men det är faktiskt inte så att de övat upp extraordinära förmågor i brist på händer. Vi har alla samma förutsättningar att göra det där. Allas våra fötter ska klara det där egentligen.

Egentligen.

knäppa fötter1
Det börjar redan med lära-gå-skor. Innan barnen ens på riktigt satt fötterna i marken, packar vi in deras fötter i nånting som är hårt ock platt, ock som tar bort allt det som fötterna är gjorda att åstadkomma. Från den dagen använder vi kanske femton procent av fotens kapacitet. Det. Är inte mycket.

Våra fötter innehåller en fjärdedel av kroppens alla ben. Drygt femtio stycken. Ett tjugotal muskler ock lika många senor i varje fot. Allt skulpturerat ock avstämt för att uträtta stordåd. Inte bara stå, gå ock springa rakt fram på plan mark, eller att kunna sparka, hoppa, vinkla, plocka ock lyfta saker. Många tusen nerver har förmågan att ana skiftningar i underlaget: lutningar, ojämnheter, temperaturskillnader, hårdheter eller mjukheter. Inget av det använder vi.

Snubbla på mattkanten?
Så när min mamma blir äldre får hon uppmaningen att ta bort trasmattan i köket. För att inte snubbla. Men hon snubblar inte för att mattkanten är för hög. Eller för att hon börjar bli gammal. Hon snubblar för att 85 procent av hennes fötter har slutat jobba.

Det som händer i fötterna händer i kroppen. Ock det som INTE händer i fötterna påverkar också resten av kroppen. Alla som varit gipsade vet vad som händer med den inkapslade kroppsdelen; den förtvinar. Musklerna försvinner ock rörligheten minskar. Ock det går fort. Så pass fort att rehabiliterande träning sätts in för att återfå den förlorade fysiken.

Någon annan får ta smällen
När gav du dina fötter rehab-träning senast? Trots att vi utsätter fötterna för samma behandling som den gipsade armen, får dom ingen chans till återhämtning. Få gym har styrketräning för fötterna. Man stretchar lårmuskler ock armbiceps, men fötterna går fortfarande instängda i något vi kallar för passform. Ock när vi får ont – för det får vi – i knän, höfter, benhinnor, ryggar, nackar, stretchar vi dom delarna ännu mer. Fast det inte ens är där problemet sitter.

För. mycket av det där som foten kan, som den är skapt att göra, det görs. Men när vi inte låter foten göra det, får nån annan ta smällen. Det brukar bli ett knä eller en rygg. Eller nacken. Ock nervsystemet. När alla de signaler som ska berätta för kroppshjärnan om miljö, underlag ock läge, signaler som ska avgöra hur hårt vi sätter i fötterna eller som ska reagera på något vasst, när dom signalerna uteblir, blir kroppshjärnan förvirrad, den förtvinar också i sin vaksamhet, ock börjar för säkerhets skull spänna muskler ock dra ihop sener. Vi blir stela ock får ont. Vi brukar kalla det ålderskrämpor. Eller överbelastning. Eller otur.

Det är det inte.

Kan du spreta på tårna?
knäppa fötter2Vi behöver inte se oss för. Eller skydda oss från allt underlag som inte är plant ock anpassat. Vi behöver inte högre klackar, mjukare dämpningar eller bättre ilägg i skorna. Vi behöver inte ens skor. Inte såna skor de flesta av oss använder i alla fall. Vi behöver återuppväcka slumrande funktioner. Vi behöver stärka ock mjuka upp. Många vuxna kan inte ens vicka på tårna. Än mindre spreta på dem. Dom sitter ju bara där, längst fram på foten, till ingen nytta. Synd, för dom kan ock vill massor av saker. Om vi bara låter dem.

”Det känns som jag fått mycket bättre kontakt med underlaget”, sa en patientkund efter sin första zonterapibehandling. Det är just det. Zonterapi gör mer än det, men behandlingen väcker det som slumrar, ökar rörlighet, genomströmning ock känsel. Det väcker kroppen, ock ofta ordinerar jag tågympa ock balansövningar. (Jodå, träningsprogram kommer, jag lovar.) Vi behandlar helheten ock vi behandlar på djupet. Därför kommer vi åt där andra behandlingar inte når hela vägen.

Men en verkligt bra början är att ta av sig skorna. Att känna efter. Att våga lita på fötterna. Dom kan mer än du tror. Mycket mer.

Kom igen. Hela din kropp kommer att tacka dig.

/

friskvård träning välbefinnande zonterapi

Visst, yoga är bra men…

Multitasking-yoga-illustrator-maja-larsson

Multitasking-yoga-illustrator-maja-larssonLåt oss klargöra det på en gång. Den här texten handlar egentligen inte om yoga. Den handlar om att ta hand om sig. Den handlar om att lyssna. På sin kropp ock sin själ. Då kan yoga vara ett sätt. Kan vara. För vissa.

Yoga är ett samlingsnamn för olika tekniker till fysisk ock andlig rening, med balanserande ställningar ock andningsövningar. Ursprungligen är yoga lika mycket religion, filosofi ock psykologi som fysisk träning, men på många håll har det reducerats till en träningsform bland andra. Häri ligger en del av problemet. Att beskriva yoga är svårt, mitt kortfattade försök här ovan skrapar bara på ytan av ytan, ock för att ge djupare förståelse finns många som är bättre skickade än jag. Men som sagt, det här handlar egentligen inte om yoga.

Som alltid när något blir populärt ock trendigt så blir det liksom det enda rätta, vilket blir väldigt motsägelsefullt eftersom nya varianter, sorter ock kombinationer av yoga växer fram, somliga mindre yogiga än andra. Men yoga får det kallas lika väl. Så det är inte helt enkelt att hitta ”the real thing”. Men hur var det nu, detta skulle ju inte handla om yoga. Egentligen.

Nä, just det.

För grejen är den här. Att vad som är bra träning. Vad vi behöver. Hur vi ska göra för att ta hand om oss själva. Varierar. Är individuellt.

Därför att.

Yoga handlar om kroppskontroll. Balans i kropp ock själ. Harmoni ock närvaro. Härvaro. Eller mindfullness, som dom säger. Det är precis vad många behöver. Men andra behöver tvärtom släppa kontrollen. Lära sig ramla. Släppa tag. När några behöver väga sin andning i en statisk position behöver andra fladdra hejdlöst i improviserad dans. Några borde kanske hålla sig till husmorsgymnastik. Andra till löpning, work out eller meditation. Allt det där som en gång varit det enda rätta.

Eller varför inte vandra i fjällen, cykla Vättern runt eller simma Vansbrosimmet fram ock tillbaka, eller powerwalka (detsamma som promenera lite för raskt). Några underskattade aktiviteter är att ta trappan, cykla till jobbet ock, kanske den bästa ock nyttigaste av dem alla, klättra i träd ock bygga kojor i skogen med barnen.

En annan sak. Många kroppar har fel ock brister. (Somliga gör det enkelt för sig ock kallar det ålderskrämpor, men det onda har ofta andra orsaker. För det mesta går det att göra något åt. Jag återkommer till det i senare blogposter.) Stela leder till exempel ordineras stretching, detta märkliga påfund. Att böja ut, eller statiskt hålla kroppen i en ställning den på grund av felställning i höften inte riktigt klarar, gör bara skadan värre. Ock tro mig, felställda höfter med all herrans olika efterverkningar är det gott om (jag återkommer till det, som sagt.). Du ska inte vara säker på att instruktören eller PT:n tänker på det.

Så.

Vi behöver olika. Vi behöver lära oss att lyssna på vår kropp, på vad den behöver ock vill. Vad vi inte behöver är att stressa för att hinna i tid till den avstressande yogan. Eller Snabbyoga (Jo, det finns på riktigt. Visst är det galet?) Eller metalyoga eller yoga med tyngder (för att man inte hinner med både gymet ock yogan.) Ock framförallt behöver vi ingen som talar om det enda rätta för alla för oss.

Så känn efter. Ock ta en funderare. En helt onyttig ock ineffektiv funderare, med en kopp kaffe ock en stickning, på vad som skulle passa dig. Ta god tid på dig. DET. Är vad många av oss behöver mest.

Att ta god tid på oss.

Ock känna efter.

/