Browsing Category

välbefinnande

Less is more stress välbefinnande zonterapi

Häcken full?

Multitasking-yoga-illustrator-maja-larsson

Jag är inte bara zonterapeut, jag är ineffektivitetskonsult också. För effektivitet är ett konstigt ord. Det betyder lite olika saker beroende hur man vänder ock vrider på det. Men i slutänden hamnar vi oftast i fällan att likställa effektiv med att göra mycket. Det är tokigt.

Så våra försök att vara effektiva resulterar ofta i stress ock stigande press på att hinna mer. Ibland för att på riktigt få viktiga saker uträttade, ibland bara för att ge det intrycket; fåfängan ock vårt behov av andras uppskattning kan inte överskattas.

Från början handlade det om pengar. Vi jobbade på ackord ock kontrollerades av tidsstudiemän. Sen kom stämpeluren ock reglerade vårt arbete efter tid istället för resultat, ock tidsstudiemännen byttes efterhand ut mot effektivitetskonsulter som skulle förbättra det ekonomiska resultatet med hjälp av diagram, nycklar, metoder, personlighetstester, omorganisationer, regler ock logistiska krumbukter. Inte så konstigt då att vi förknippar stress med arbete.

Multitasking-yoga-illustrator-maja-larssonMen det är inte helt sant. Att jobba mycket är sällan huvudorsaken till stress. Det är när vi försöker vränga oss för att få ihop alla delar av livet, ock prestera på alla plan, som det kör ihop sig. Vi hittar på fler lösningar för att maximera tiden, fylla scheman med allt från möten till egentid (sicket konstigt ord.) ock kvalitetstid (ännu konstigare), ock göra allt utan att försaka något. Utan att fatta att den ekvationen är omöjlig.

Tiden är full
Tänk så här: vår tid är full från början. Ingen syssla är ingenting. Vi vilar för att orka, vi söker förströelse framför tv:n, kanske för att fly från alla måsten. Vi tränar för att bli starka. Eller snygga. Vi tar ett glas vin för att kunna slappna av. Eller för at det är gott, som vi säger. Eller för att umgås. Som vi säger. Allt vi gör är inte bra, men allt leder till något. Allt fyller vår tid.

Så när vi lägger till moment kommer det till slut att rinna över. Eller gå sönder ock läcka. Som en full papperskorg under diskbänken, där vi trycker ner lite till fast påsen redan är full. Det går ett tag. Likasamma gör vi med vår tid. Vi lägger dit måsten ock krav ock sånt vi vill ock sånt vi tror förväntas av oss. Så vi köper gymkort, åker på konferens, firar mer jul när släkten växer, skyndar till yogan, skjutsar ungar, köper halvfabrikat ock robotdammsugare (för att spara tid), multitaskar, slarvar, håller oss uppdaterade, gillar olika, får dåligt samvete för att vi inte använt gymkortet… Vi lägger till, utan att fundera på vad vi ska ta bort istället.

More is less
Vi tror vi har kontroll. Ock när magen eller sömnen sviktar, när förkylningarna kommer slag i slag, när migränen eller hudutslagen kommer, när knän ock ryggar värker ock det gör ont när muskler brister, då skyller vi på otur. Fast det egentligen handlar om att vi lagt till utan att ta bort, att vi fyllt på det som redan var fullt. För att duga. Eller för att prestera. Eller för att vi aldrig blir nöjda.

Vi behöver inte fler lösningar. Vi behöver inte mer. Vi behöver mindre. Effektivitet är inte att göra fler saker. Effektivitet är att göra rätt saker. Ock ibland är den rättaste ock mest effektiva saken att göra ingenting. Ibland är ineffektivitet effektivt. Det är då vi får möjlighet att känna efter. Tänka efter. Fundera på vad som är på riktigt viktigt.

Ju långsammare du går, desto mer lägger du märke till.

/

 

Behöver du hjälp med din stress ock dina stressymtom? Skicka ett mail eller kontakta min facebook-sida så bokar vi en tid.

/

hälsa living in the fast lane stress välbefinnande

Bråttom bråttom bråttom – Sånt vi inte behöver. Del 1

snabbhavregryn-foto-pa-sandberg.jpg

Alla vet det. Alla har vetat det länge. Somliga koketterar med det ock känner sig betydelsefulla av det. Andra vill slippa det. Jag pratar om stress. Stress gör oss sjuka ock/eller sämre fungerande per default. Så vad vi minst av allt behöver är saker, hjälpmedel eller uppmaningar som hjälper oss att stressa mer.

snabbhavregryn-foto-pa-sandberg.jpgStress sätter sig i kroppen.

Jag tar det igen. Stress sätter sig i kroppen. Där sitter den ock ger sig till känna som magproblem, sömnsvårigheter, oro, migrän, öronsus, muskelvärk, stelhet, blödningar, stekhet, inflammationer, stukade fötter eller återkommande förkylningar. Den gör oss dessutom dumma i huvudet. Vi glömmer namn ock missar tider, ock vi tror att vi har otur när dagislämningen tar lite längre tid än beräknat, fast den gör det varje dag, ock trafiklysena slår om till rött just när vi är sena. Varje dag.

Ock lösningen är, tror vi, mer av det som inte funkar. När det vi egentligen behöver är mindre, färre ock långsammare, skaffar vi fler snabbprodukter, fler tidsbesparande apparater, fler övningar, träningar ock personliga tränare.

Som exempel snabbhavregryn.
För den som vill leva nyttigt men ändå hålla tempot. Allvarligt talat? Havregrynsgröt tar tre (3) minuter att koka. Snabbgrynen är lite tunnare valsade så genom att hälla kokande vatten på dem o låta dem dra, kan du göra annat i tre minuter ock slipper hålla koll på spisen.

Missräkningen är total, för tidsvinsten äts upp med råge av näringsförlusten. En stressad mage kan inte tillgodogöra sig näringen. Så har du inte tid att äta i lugn ock ro är det bättre att inte äta alls. Men frukosten är ju dagens viktigaste mål? Nej, det är det inte, ock särskilt inte om den äts fort. Skippa. Eller gå upp en halvtimme tidigare.

Snabbhavregryn. Vi behöver verkligen inte det.

/

Avslappning hälsa rädsla välbefinnande

Rädslan för rädslan

Badfötter-illustration-maja-larsson

Jag kliver ner för stegen. Känner hur tårna, fötterna, vaderna omsluts av det kalla vattnet. 14 grader, sa nån att det var. Nedanför mig svajar sjögräs ock tång. Det skymmer i kvällningen ock havets rörelser bildar skuggor att fantisera kring. Kanske kommer sjögräset smeka mig när jag dyker i. Jag ryser vid tanken.

Badfötter-illustration-maja-larssonRädsla är viktigt. Den skyddar oss från akuta faror ock sånt som är dåligt för oss. Men rädsla avskärmar oss också från saker som vi mår bra av, som utvecklar oss. Ock i en trygghetsknarkande ock bekräftelsesökande värld, blir rädslan ett hot. Vi blir rädda för rädslan i sig.

Så vi skyddar oss inte mot de egentliga farorna. Istället bygger vi murar för att slippa se dem. Men hoten – verkliga eller inte, farliga eller inte –  finns där hela tiden, ivrigt påhejade av nyhetstörstande media ock oroliga föräldrar: Tänk om något händer? Tänk om muren rämnar? Tänk om det är farligt? Tänk om någon ser oss! Tänk om vi går för nära kanten? Tänk om vi misslyckas? Tänk om vi inte duger? Tänk om någon ser att vi är rädda bakom våra leenden? Tänk om, tänk om…

Det blir en stress. En anspänning att bära på. Som sätter sig i kroppen. I fötterna ock i huvudet. I axlarna ock i magen. Som kostar energi. Massor av energi. Energi som kunnat användas till något roligt.

Rädslan vinner.

Eller.

Eller så utmanar vi rädslan. Låter den vara en del av oss, men tar tag i den ock tittar på den. Synar den. Hur ser den ut? Vad vill den? Ock vad vill jag? Bjud upp rädslan till dans. Visa vem det är som för.

Visa vem det är som bestämmer. Doppa tårna i havet fast det är kallt. Våga ha gäster utan att städa först. Säg vad du tycker fast jag inte tycker lika. Gör nåt du aldrig provat. Gå för nära kanten. Släpp kontrollen om det yttre ock bli vän med det inre.

Så jag släpper taget om stegen ock låter mig omslutas av det kalla vattnet. Det är skönt. Känslan av obehag infinner sig inte, trots sjögräsets kalla smekningar. Det obehagliga satt i mitt huvud. Så jag gör om det i morrn. Det är ingen stor grej. Men jag tror det är karaktärsdanande. Ock befriande.

Framförallt befriande.

 

Skärhamn Tjörn, 28/9 måndag, på kvällen, 2015

/

friskvård hälsa välbefinnande zonterapi

Mark Spitz mustasch

1972 vann simmaren Mark Spitz sju guldmedaljer vid OS i München. På en klassisk bild står han i sina stars and stripes-mönstrade badbyxor, med medaljerna om halsen ock ett stort leende under den svartmuskiga mustaschen. 

Mustasch-maja-larsson-illustrator

Mustasch? Simmare har inte mustasch. Elitsimmare tränar massor ock rakar kroppen för att kapa 100-delar av sekunder. Men Mark behöll sin välväxta pröjsare. På frågan varför svarade han ”Jag tränar sex timmar om dagen, sju dagar i veckan. Varje gång jag ser mig i spegeln, påminner mustaschen mig om att det finns ett liv utanför simningen.”

Jag tänker på det där ibland, som nu när jag jag sitter ock suger på min tobakspipa – min egen Mark Spitz mustasch. Det händer inte så ofta, kanske nån gång i månaden. Jag lever för hälsa ock välmående. Det är mitt arbete att hjälpa människor att må bra, eller bättre. Jag tipsar, uppmuntrar ock förmanar att tänka på det ena ock släppa det andra.

Fartblind?
Men det slår mig ibland hur vanligt det är att just det egna kallet blir så viktigt så man offrar allt, eller åtminstone sig själv, för att utföra sin självpåtagna uppgift: hetsätande friskvårdskonsulter, utbrända stressföreläsare ock psykologer som går på psykofarmaka för att klara av vardagen. Jag har träffat dem alla.

Ock vi har dem lite till mans, vid sidan om jobbkrav ock prestationsnojor, alla dessa självpåtvingade måsten för att bli bättre människor. Vi ska ha ”kvalitetstid” med barnen, vi ger nyårslöften vi inte håller ock vi stressar till yogan för att kunna varva ner. Hallå! vill jag skrika men nöjer med ett bloss på min onyttiga pipa.

Visst kan ett sånt här resonemang bli en ursäkt för att slarva ock ”unna sig” det osunda. Men vi har våra olika områden, våra olika utmaningar i livet. Vi behöver alla skärpa till oss på vissa områden. Men många av oss måste likaväl öva på att släppa taget ibland. Att skita i vilket. Att ta hand om sig själv är att göra både ock. Att hitta balansen.

Hur lika viktigt som vad
Men balansen innebär inte lika mycket av varje. Det innebär inte att man kan unna sig en bakelse för varje morot eller träningspass. Det innebär att man kliver ur sina mönster, att man ser över sina vanor. Eftermiddagsfika plus fredagsmys plus lördagsgodis är inte ”nån gång ibland”. Det är dåliga vanor. Men poängen här är att även bra ambitioner kan bli dåliga vanor. Att motionera är bra, men får du dåligt samvete om du råkar missa ett pass bör du kanske se över ditt fokus. Att äta nyttigt är viktigt, men att stressa i sig en råkostsallad är inte nyttigare än att njuta av en hamburgare. ”Hur” kan vara lika viktigt som ”vad”. Ock lust är bättre än krav.

Jag utvecklar hela tiden mina yrkesmässiga tekniker ock kunskaper, testar, läser ock utvecklar. Jag äter nyttigt hela veckan, samlar kraft på olika sätt för att orka ge till dem som vill ha min hjälp. Det är en skyldighet i yrket, tycker jag. Att må så bra jag kan. Men i allt mitt ambitiösa sundhetstänk, påminner den där pipan mig om att det finns andra sätt att leva. Att det finns andra perspektiv.

Det är bra att brinna för saker. För sitt jobb, sin hälsa eller sin trädgård. Men det mesta är inte så viktigt som vi tror. Då kan det vara bra att ha en Mark Spitz mustasch.

/

hälsa välbefinnande zonterapi

Sommarlov är en fråga om inställning

barfota-zonterapi-maja-larsson

Sommarlov. Smaka på ordet. Det har en helt annan klang än semester. Sommarlov är mjukt, fullt av längtan, smultron, plask ock skratt. Semester däremot är mer kliniskt. Fyrkantigt. Sommarlov ser man fram emot. Semestern räknar man ner till. På sommarlovet struntar man i allt. Semestern ska planeras. Ock väl där räknar man ner igen: ”Nu är det bara tre veckor kvar innan man är tillbaka i verkligheten.” Vad då verkligheten? Vad är det som gör jobbet mer verkligt än ledigheten?

barfota-zonterapi-maja-larssonTänk om det är tvärtom? Att allt det där som vi gör ock får betalt för bara är på låtsas? Tänk om det inte alls är sådär viktigt som vi vill inbilla oss. Tänk om världen skulle fungera alldeles utmärkt utan mina beräkningar, kontroller, analyser, säljsiffror, utvecklingar, invecklingar, avvecklingar eller vad det nu är jag gör på jobbet. Då skulle jag ju likaväl kunna ägna sommaren åt längtan, smultron, plask ock skratt. Då skulle jag ju lika gärna kunna ha sommarlov.

”Ock man måste ha minst fyra veckors sammanhängande semester för att varva ner!” sägs det. Varva ner från vad? Från låtsasvärlden där uppe? Varför är vi inte där nere hela tiden? Då skulle vi, förutom att ha sommarlov, må bättre. Sjukhälsotalen stiger ock alltmer beror det på stress. Det är uppenbart att inte ens fyra veckors ledighet räddar oss från det. Saken är den, att vår oförmåga att hantera stress leder till oro. Oro begränsar vår uppfattningsförmåga, vår förmåga att känna efter. Ock utan att känna efter kan vi inte hantera stress. Det blir en ond cirkel.

Det roliga är att sommarlov (avslappning) är vårt biologiska normala. Den så kallade verkligheten orkar vi bara med korta stunder. Måsten, stress ock oro gör oss sjuka ock dumma. Så problemet är inte bristen på ledighet. Eller bristen på tid. Problemet är att vi inte känner efter. Ock utan att känna efter kan vi inte veta hur vi mår. Den förmågan har vi rationaliserat bort ock överlåtit till doktorn. När allt vi behöver är att sänka farten lite.

  1. Sommarlov är inte en tidsbestämd ledighet. Det är en mental inställning.
  2. Jodå, det går visst.
  3. Nej, du måste inte alls.

 

(Denna text publicerades först i Smålandspostens helgbilaga på midsommarafton 2015.)

/

friskvård hälsa kroppen välbefinnande zonterapi

Att känna efter

att-känna-efter-illustration-maja-larsson

Kommer du ihåg hur det känns? Att känna efter. Lyssna på kroppen. Det är inte alltid enkelt nämligen. Inte nog med att vi lär oss ignorera kroppens signaler. Vi lurar den dessutom att vilja ha fel saker. Det är inte lätt att vara människa.

att-känna-efter-illustration-maja-larssonVi landar plötsligt, efter nio månader av trång värme ock trygghet. Under nio månader har vi lärt oss uppfatta känslor – hunger, trötthet, rädsla – men vi har ingen aning om vad vi ska göra med dem. Så när vi kommer ut testar vi oss fram, reagerar på instinkt ock med nån slags medfödd intuition ock känsla för kroppens behov. Vi skrattar, gråter, skriker, somnar. Instinktivt. Men det varar inte så länge.

För ganska omedelbart distraheras vi för att flytta fokus inifrån ock ut. Hängande mobiler, saker som låter, gosedjur tar uppmärksamheten från det vi känner, allt för att vi ska sluta gråta eller skrika. För att vi ska vara glada, allt ska vara bra. Inte gråta. Såja, här har du nappen. Såja, såja…

Vi lär oss gå, prata ock förstå. För att ganska snart förväntas sitta tysta ock stilla i skolan. Lyssna på lärarn. Interagera. Läs ock lär. Ock äta upp maten. Känna efter? Nja.

Var nu en duktig flicka! Så duktig du är som fick så bra betyg. Men ska du verkligen ha de där hemska byxorna? Vad ska du bli när du blir stor? Såja, gråt inte. Titta på de andra barnen, inte gnäller dom inte?

Så vi kämpar på. Försöker duga. Passa in. Prestera. För att passa in. Ock duga. Som en vuxen. Som inte stör eller gråter. Som inte visar ilska. Anpassningen till ett liv i grupp ger självkontroll.

Kontroll.

I jakten på kontroll tappar vi en del av det vi föddes med. Självkännedom. Intuition. Tillit. Anpassningsförmåga. Flexibilitet. Lyhördhet. I jakten på kontroll tappar vi ironiskt nog just det: kontrollen. När vi försöker styra den yttre världen tappar vi bort den inre. Oss själva. Det kostar på. Ock plötsligt är vi beroende av andra att tala om hur vi mår. Smärta är inte längre ett tecken på att något är fel, bara en signal för ännu en värktablett. Problem med magen eller sömnen tillhör det normala, det har ju alla. Stress, som var kroppens sätt att signalera för fara ock hålla oss vid liv, har blivit ett ständigt blinkande varningssystem för brist på bekräftelse, rädsla att inte vara som andra ock oro för att pengarna inte ska räcka till det från början alldeles för dyra huset.

Så vi ignorerar våra riktiga känslor. Ock tröstar oss med socker, alkohol, fredagsunderhållning på TV, porrsurfning, mer socker, tobak, nya skor ock dålig mat. Because I’m worth it. Ock vi vänjer oss vid det. Ock vill ha mer. Vi söker kickarna ock bekräftelsen, när vad kroppen önskar ock behöver är något annat. Vi ser A-lagarna på parkbänken, utan att se att vi är lika beroende som dem. Vi kan inte längre lita på vad vi känner.

Somliga kommer till insikt ock börjar förändra. Tyvärr gör insikten ofta ont. För de flesta av oss väljer den inte frivilligt. Vi kraschar in i den (eftersom vi inte ser den. Vi lever ju ”normalt”.). Med 30-årskriser, skilsmässor, magsår, 40-årskriser eller utbrändheter. För att vi inte kände efter från början.

Men det går att ändra. Det går att rätta till ock lära på nytt. Ock må bra. För det är faktiskt det som är meningen. Att vi ska må bra. På riktigt. Inte bara att det ska se ut ock verka som att vi gör det.

/

detox hälsa välbefinnande zonterapi

Fasta – det sitter mest i skallen

Morot-fasta- pasandberg-zonterapeut-illustration-majalarsson

”Tänk en tallrik rivna morötter” säger Maja när vi kommer in från en solig morgonpromenad. ”Mmm…” svarar jag ock ser mig själv frossa av det fyllda fatet. Man får lite andra perspektiv på mat, matlängtan ock hunger när man inte ätit på ett tag.

Morot-fasta-pasandberg-zonterapeut-illustration-majalarssonFemte dagen utan fast föda. Utan kaffe. Utan ett glas vin. Inget socker o nästan inget salt. Jag avnjuter dagens andra frukost: nässelte med ingefära, persilja ock citron. Kaffe… Fan vad gott det hade varit med kaffe. Morgonkaffe…

Kroppen är pigg. Fräsch. Hjärnan känns också skarp. För tillfället. Det gjorde den inte i förrgår. Benen är lite tunga fortfarande efter promenaden. Men gårdagens bedövande trötthet har släppt taget. Jodå, fasta känns. Men kanske inte på det sättet man kan tro.

Det sitter mest i huvudet. Visst är det en fysisk omställning, ock ju mer präglade vi är av västerländsk matkultur, desto mer känner vi antagligen av den. Att gå från ett ”normalt” matmönster med höga ups ock låga downs i blodsockret som följer med socker, pasta, ock bröd, till ett fasteläge där blodsockret nästan ligger som ett streck märks såklart.

Att rensa ut de tarmar som brukar vara fulla av skit ock slagg, ock ge magsäck ock bukspottskörtel lite andhämtning känns också, liksom att kroppen ska börja leva på sina reserver (som ju finns lagrade av en anledning ock som faktiskt är ganska stora). Förändring känns.

Men som före detta begiven snusare är det lätt att se likheterna mellan vad gifterna i tobak gör med hjärnan ock vad det vi äter gör med densamma. Jag kan fortfarande sakna snuset. Lukten känslan närvaron. Inte av beroende utan av nåt som liknar kärlek. Jag har inte haft abstinensbesvär. Men jag har gråtit av saknad. Galet. Ock steget från njutningslystet onyttigt ätande till tämligen asketiska matvanor är också stort för hjärnan. Den är en vanehjärna ock vill att vi gör som vi brukar, oavsett om det är bra eller dåligt.

Så den påminner oss om alla godsaker vi försakar, tills den inser att det här ju faktiskt funkar också. I det biologiska minnet finns reminiscenser av de där morötterna. Det är ju faktiskt inte så länge sedan som vår kost bara bestod av rena enkla råvaror. för det mesta. Däremellan fick en vara utan mat. Men med en enklare, fiberrikare kost som inte lirade flipperspel med blodsockret ock insulinnivåerna, ock som inte fick serotoninerna ock dopaminerna att löpa amok bland nervcellerna, gick det bra. För att det var så det var. För att det var så det skulle vara. Ock för att vi visste att vi hade reserverna.

Så det är en bra påminnelse, det här med fasta, både för kropp, själ ock hjärna. Det skärper sinnena. Smaklökarna blir vassare. Kroppens funktioner trimmas. Ock genom att känna efter vad som händer i kroppen lär vi oss om oss själva.

Framåt kvällen den femte dagen, efter aftonbuljongen, sitter Maja ock min 15-åriga dotter som också valt att vara med i projektet, ock googlar matrecept. Nu är det inte rivna morötter det dröms om. Nu är det sallader, grytor, stekar, smör, salt, kaffe… Hemlagat ock gjort på bra råvaror såklart. Vi börjar se slutet. Hungern är inget problem. Det är suget. Hjärnans sug som leker med oss. Precis som med snuset.