Browsing Category

living in the fast lane

hälsa living in the fast lane Livspusslet stress

Handbok i att tänka själv

iwatch-maja-larsson

När vi inte längre hinner känna efter hur vi mår, när vi stressar för att hinna till den avslappnande yogan, när insikten att maten vi äter påverkar vår hälsa kommer som en vetenskaplig överraskning, när vi behöver appar i våra smarta apparater för att träna, springa, må bra ock, ja fan, för att andas. Då vill jag skriva en sån. Handbok i att tänka själv.

iwatch-maja-larsson”Ta en andningspaus.” säger iWatch på armen med ett pling. Den ger sin ägare två alternativ: ”Andas” eller ”Senare”. Jag, som inte äger ett dylikt tekniskt vidunder, undrar vad som händer om man väljer det andra förslaget. Senare. Ock jag tänker på den stressade kvinnan som så väl behövde varva ner, men som avfärdade all hjälp med att ”Jag har inte tid att må bra!”

Så visst, jag ser poängen. Många är så ofantligt stressade att de glömmer andas. De får en påminnelse av klockan, av appen, av PT:n, en hjälp för stunden. Men allvarligt talat, vi missar något här. Vi påverkas att, ock tillåter oss, att lämna ifrån oss fler ock fler av våra grundläggande mänskliga förmågor.

Att känna efter
Varför slutar vi med det? För att vi inte har tid? För att vi inte litar på vad vi känner? För att det är läskigt? För att glömt hur man gör? Vi kan egentligen. Hela vår kropp är ett stort system av sensorer som registrerar ock tolkar oändligt många intryck. Tillsammans bildar de mönster som går att tyda.

Vi kanske sover lite dåligt. Ryggen ömmar efter en dag på jobbet. Spända axlar, kanske till ock med lite spänningshuvudvärk på det. Morgonirritation i trafikrusningen. PMS:en blir värre. Till råga på allt får vi ont i knät när vi springer. Det är inte otur. Inte ens hudutslagen, parkeringsböterna eller relationsproblemen är otur eller dålig tajming. Vi hade kunnat se det komma.

Normalproblem?
Men vi gör inte det. Huvudvärk, sömnsvårigheter, magproblem, stelhet, nackspärr ock dåligt humör är bara något som ska bort, eller som avfärdas som ”sånt man har, det har ju alla”. Nej, det har inte alla. ”Men det är ju så livet ser ut”, får jag höra. Är det? Varför gör det det? Har vi valt det? Eller har vi lämnat ifrån oss ansvaret? Har vi stängt av våra förmågor att leva som vi mår bra av?

Alla tankar ock känslor sätter sig i kroppen. Alla. Stress, oro ock rädslor manifesteras i spända käkar, orörliga bäcken, stressmagar, stängda bröstkorgar, kortare andning ock hudutslag. Väldigt många av våra moderna sjukdomar har stress som påverkande faktor (Jodå, kolla i vilken medicinsk handbok som helst. ”Stress kan förvärra symtomen”, står det ofta. Tydligare än så kan det inte uttryckas om något som inte är direkt mätbart.)

Vad ska folk tycka
Ock när vi bryter ner det hela, det som vi lite slarvigt sammanfattar som stress, så har det ytterst sällan en enskild orsak. Det är inte ”mycket på jobbet” som är problemet. Livspusslet, säger någon annan. Ja, snarare det. Men varför? Vad är det som gör livspusslet så svårt? Ock vem lägger dit alla måste-pusselbitar? Chefen?

Vi gör det för det mesta själva. Vi gör det för att vara någon till lags. Vi gör det för att duga, för att passa in, för att få bekräftelse eller kärlek. Vi gör det för att slippa konflikter eller jobbiga känslor. Ock dom där andra kan vara vänner, kollegor, föräldrar, syskon, grannar, makar, eller kanske dom där som vi inte ens känner. Vi gör det för att, ”så gör man ju”.

Så gör man ju. Vem är ”man”? Åt vilka har vi lämnat över mandatet att bestämma över våra liv, om vi inte lever som vi vill utan som ”man” gör? ”Man” är någon annan, en oidentifierbar grupp som vi ändå tillhör. ”Jag” eller ”vi” är konkretare. Jag ock vi förpliktigar, kräver ansvar ock ställer till svars.

Vi kan, vi har förmågan att ta ansvar för hur vi mår mer än vi tror. Ock egentligen är det inte så svårt. Det förutsätter att vi rensar lite bland alla måsten, det förutsätter att vi funderar på för vems skull vi lever som vi gör; vad försöker vi bevisa? Ock det förutsätter att vi tänker själva, att vi törs ock tar oss tid att känna efter, ock tänker efter vad det som känns betyder.

I grund ock botten handlar det bara om det. Om att känna efter. Ock om att tänka själv. Hos mig börjar vi med en energiboost, lite balans mellan spänning ock avslappning ock lite nya tankeperspektiv. Sen får du hjälp att känna signalerna. Att känna vad din kroppocksjäl kan göra om du bara låter den. Välkommen!

Ock när mat-ock-sov-klockan eller appen påminner om andningen, då är inte ”senare” något alternativ. Bara så du vet.

/

hälsa living in the fast lane stress

Bråttom bråttom bråttom – Sånt vi inte behöver. Del 3

snabbgångbana-fastlane-zonterapi-illustration-maja-larsson

Ock när en har kommit till det stadiet att andra människor är problem, i vägen, människor som för tillfället följer en annan rytm än den egna. Trafikanter, folk med överfulla kundvagnar, såna som stoppar upp ens planerade flöde. Då är en stressad. 

snabbgångbana-fastlane-zonterapi-illustration-maja-larssonStress sätter sig i kroppen. Stress gör oss sjuka ock sämre fungerande. Så vad vi minst av allt behöver är saker, hjälpmedel eller uppmaningar som hjälper oss att stressa mer.

För tredje gången. Stress sätter sig i kroppen. Den får oss att må sämre, men har samtidigt den lilla delikata affekten att vi slutar känna efter, vi har ju inte tid, så det där om hur vi mår tar vi ingen större notis om. Vi kanske inte ens märker det. Förrän efteråt. Eller så går vi omkring med värk, spänningar ock sömnsvårigheter ock kallar det för normalproblem. Hur många slutkörda har inte kommit på behandling för att först då, när krafterna börjar återkomma ock stressen avta, upptäcka hur mycket stryk kroppen tagit.

Så nej, lösningen är inte mer av det som inte funkar. Vi behöver inte snabbare teknik, fler tidsbesparande apparater, fler övningar, träningar ock personliga tränare. Det som hjälper är mindre. Mindre, färre ock långsammare.

Så låt oss hoppas att det som händer i Liverpool stannar i Liverpool.:

Liverpool becomes first city to open fast walking lanes

Are pedestrian fast lanes a good thing?

Artiklarna handlar om snabbanor på trottoaren. Många, särskilt yngre, tycker att det flaneras för långsamt på köpstråken i Liverpool. Trötta på att zickzacka sig fram ock på att, med smartphonen i hand, behöva acceptera andra människors existens i sin vardag.

Nej, det är ingen good thing. Behändigt för den ovan nämnda, som väljer att se andra människor som problem. Men otyget att försöka anpassa allt i tillvaron efter vår egen situation är bara till bedräglig nytta. Politiska, ekonomiska, strategiska ock effektiviseringsstrukturella vinster finns säkert. På kort sikt åtminstone. Men allt det är bara på låtsas. Vi. Du ock jag. Våra kroppar ock själar. Vår hälsa, vår kärlek ock vår förmåga att fungera med ock respektera andra, det är på riktigt. Ock långsiktigt. (Att gå fort i vanliga skor på plant underlag är dessutom en garanti för att fresta på kroppens leder i fötter, knän, bäcken, rygg ock nacke. Men det är ett helt annat blogginlägg.)

Så när du tycker att dom andra är för långsamma är det kanske bara en fråga om perspektiv. Prova ett annat. Sänk farten ock titta på dem som passerar dig. Precis som om dom vore en del av din värld. Inte som om dom vore en massa hinder för ditt liv.

Missat de tidigare delarna av Bråttom bråttom bråttom? Här är dom:

Bråttom bråttom bråttom – Sånt vi inte behöver. Del 1

Bråttom bråttom bråttom – Sånt vi inte behöver. Del 2

/

hälsa living in the fast lane stress välbefinnande

Bråttom bråttom bråttom – Sånt vi inte behöver. Del 1

snabbhavregryn-foto-pa-sandberg.jpg

Alla vet det. Alla har vetat det länge. Somliga koketterar med det ock känner sig betydelsefulla av det. Andra vill slippa det. Jag pratar om stress. Stress gör oss sjuka ock/eller sämre fungerande per default. Så vad vi minst av allt behöver är saker, hjälpmedel eller uppmaningar som hjälper oss att stressa mer.

snabbhavregryn-foto-pa-sandberg.jpgStress sätter sig i kroppen.

Jag tar det igen. Stress sätter sig i kroppen. Där sitter den ock ger sig till känna som magproblem, sömnsvårigheter, oro, migrän, öronsus, muskelvärk, stelhet, blödningar, stekhet, inflammationer, stukade fötter eller återkommande förkylningar. Den gör oss dessutom dumma i huvudet. Vi glömmer namn ock missar tider, ock vi tror att vi har otur när dagislämningen tar lite längre tid än beräknat, fast den gör det varje dag, ock trafiklysena slår om till rött just när vi är sena. Varje dag.

Ock lösningen är, tror vi, mer av det som inte funkar. När det vi egentligen behöver är mindre, färre ock långsammare, skaffar vi fler snabbprodukter, fler tidsbesparande apparater, fler övningar, träningar ock personliga tränare.

Som exempel snabbhavregryn.
För den som vill leva nyttigt men ändå hålla tempot. Allvarligt talat? Havregrynsgröt tar tre (3) minuter att koka. Snabbgrynen är lite tunnare valsade så genom att hälla kokande vatten på dem o låta dem dra, kan du göra annat i tre minuter ock slipper hålla koll på spisen.

Missräkningen är total, för tidsvinsten äts upp med råge av näringsförlusten. En stressad mage kan inte tillgodogöra sig näringen. Så har du inte tid att äta i lugn ock ro är det bättre att inte äta alls. Men frukosten är ju dagens viktigaste mål? Nej, det är det inte, ock särskilt inte om den äts fort. Skippa. Eller gå upp en halvtimme tidigare.

Snabbhavregryn. Vi behöver verkligen inte det.

/