Browsing Tag

rörelse

barfota Fotrörelse Stabilitet

Stabilitet och rörelse

stabilitetspyramid-foto-maja-larsson

Enkelt uttryckt: stabilitet går neråt, rörelse uppåt. För att kroppen ska förstå skillnaden måste den få förutsättningar att känna efter. Annars lurar vi lätt kroppen att agera tvärtom. Då får vi problem med både hållningen och rörligheten.

stabilitetspyramid-foto-maja-larsson
Tänk dig en pyramid. Så stabil så den står i tusentals år. Därför att basen, den breda delen, vilar på underlaget. Tyngden är där nere, nära marken. Ju stabilare bas, desto lättare ligger den övre delen där den ska. Toppen behöver inte stabiliseras om den vilar på stabil grund. Omvänt, hade det krävt mycket arbete för att balansera och hålla en uppochnervänd pyramid upprätt.

Det fungerar precis likadant med kroppshållning. Med stabila fötter och underkropp står vi stadigt. 

Men en stabil pyramid rör sig dåligt. För att skapa rörlighet behöver vi komma opp från marken. Nu fungerar den uppochnedvända pyramiden. Ungefär som när du ska cykla: innan du tar fart står du lågt, med en, kanske två, fötter i marken. Stabilt och säkert med mycket markkontakt. Men du kan inte cykla där nere, så när du tar fart reser du dig upp och minimerar markkontakten. Samma gäller utan cykel. Fötterna och underkroppen är fortfarande viktiga, men deras uppgift skiftar från stabilitet till aktivitet. Deras riktning skiftar från neråt till uppåt.

rörelsepyramid-foto-maja-larssonAlltså. Neråt är stadigt, uppåt är rörligt. Ofta gör vi tvärtom, eftersom vi dels avaktiverar nervsystemet med skor och andra skydd som fungerar ungefär som tandläkarbedövningar för fötterna och kroppen. Dels för att vi lurar kroppen att tro att den gör nåt den inte gör. Så här:

Om att sträcka på sig…
Rörelse är det normala för kroppen, rast och orörlighet är undantaget. Men framförallt är vi byggda för distinkta skillnader mellan rörelse och vila. Att sitta, ligga eller stå är vila. Då har vi tyngden neråt. Arbete är lika med rörelse, då lättar vi från marken och minskar friktionen mellan kotor och i leder för att röra oss lätt och minska slitaget. Men, och det här är väsentligt, det är just rörelsen som gör oss rörliga. Som en nysparkad boll: rörelsen håller bollen uppe, men när den tappar fart faller den mot marken. 

Rörelse skapar rörelse. Stabilitet ger stabilitet.

…eller stå aktivt
Men vi har vänt på begreppen, de flesta av oss sitter eller står och arbetar; vi signalerar vila till nervsystemet samtidigt som vi slår på aktivitetssystemet. För kroppen blir det mycket förvirrande, och resultatet blir omvända eller motstridiga signaler. Om du t ex behöver hålla in magen, dra bak axlarna och ”sträcka på dig”, är det för att den nedre delen av kroppen inte står stadigt. Att ”stå och hänga” är i sig inget bekymmer eftersom nervsystemet uppfattar det som paus och vila från normaltillståndet rörelse. Att stå och jobba uppfattar kroppen som rörelse, så den flyttar upp tyngdpunkten som om vi var i rörelse. Men eftersom ingen rörelse finns som håller rörelsen igång, blir konsekvensen leder och muskler som spänns i onödan. (Lägg därtill till den stress som ofta infinner sig t ex framför en dator. En stress som automatiskt ökar på spänningarna i kroppens alla muskler.)

När vi gör ståendet till det normala behöver vi stå aktivt, eller rörligt; vi behöver medvetet aktivera ståendet, genom att flytta tyngden neråt så vi slipper spänna rygg, axlar och nacke. Skillnader är ungefär densamma som mellan att stå och se cool ut i en bar, och att vara fotbollsmålvakt som är beredd att ta en straff. Det ena är passivt, det andra aktivt. Men båda är exempel på stående.

Att stå aktivt är alltså inte detsamma som att spänna magen eller dra bak axlarna. Bra hållning börjar med fötterna. Måste du ta i för att ha en bra hållning, så är det ingen bra hållning.

Skor som bedövar
När vi går med fullt av skor på fötterna händer det omvända. Skorna bedövar och hjärnan får inga signaler om vad som egentligen försiggår. I brist på nervsignaler blir hjärnan osäker och signalerar stabilitet. Den signalerar ”neråt”. Om du känner någon som går med tunga, ljudliga steg är det för att rörelsen går neråt istället för uppåt. Sånt sliter. Tids nog kommer det att göra ont någonstans.

Samma sak gäller vi löpning och springning, och framförallt vid avarten joggning. För stabilitetens skull springer vi neråt istället för uppåt. Vi sätter i foten i marken (neråt) istället för att lyfta den (uppåt). Och vi spänner muskler som inte behöver spännas. Konsekvenserna av det är många och märks ofta i hälar, vader, knän eller rygg. 

Vad det här handlar om är att följa kroppen istället för att tvinga den. Låt kroppen göra det den kan bäst. För den kan det, mycket bättre än alla medvetna övningar, ställningar, pausgympor, balansplattor, steglängder, skodämpningar, ilägg och löptekniker i världen. Nervsystemet, eller kroppshjärnan är mycket smartare än den mer eller mindre tänkande delen av hjärnan. Därför kommer du närmare effektiv och smärtfri rörelse, precis som hållning, genom att ta i mindre, inte tvärtom.

Hjälp kroppshjärnan att göra det den är till för. Ge den förutsättningar att känna efter. Ta kontakt med dina fötter. Ta i mindre och få mindre ont. Det är den typen av rörlighet jag jobbar med.

 

Ps. Detta är en förenklad beskrivning av två grundlägen. All rörelse, till exempel balansgång, dans, terränglöpning eller kampsport, bygger på att växla och skapa balans mellan alla de lägen som finns på skalan mellan stabilitet och full rörlighet.

/

hjärnan Nervsystem Rörelse träning

Men träna hjärnan?

Samspelet-kroppshjärnan-illustration-maja-larsson

Vi är ganska lättlurade, vi människor. Ge oss en enkelt förpackad tes som går i linje med våra rätvinkliga tankebanor, så går vi på det direkt. Hänvisar du dessutom till några vetenskapliga studier som påstås bevisa tesen, så är vi frälsta. Som till exempel att man blir smartare av träning.

Träning-1a-illustration-maja-larssonRopen om all tränings förträfflighet skallar från ganska många håll, ock som i alla rörelser med religiös framtoning, dit somliga av träningsindustrins ock hälsotrendens olika grenar får räknas, fylls skaran av anhängare som ropar halleluja på. Just där, i det oreflekterande nickandet, ligger faran; någon som vet har sagt det, alltså är det sant.

Somliga säger att forskningen visar, eller tyder på träningens alla hälsoeffekter. Andra, som inte riktigt är med på hur vetenskaplig forskning går till, drar till med att det ena eller andra är ”bevisat”. Det är mycket ovanligt med vetenskapliga bevis för någonting. All vetenskaplig forskning inriktas på att finna mer eller mindre starka belägg för att en tes skulle kunna stämma. Tesen med starkast belägg får råda till dess att en annan tes får starkare belägg ock tar över som rådande ”sanning”. Det händer hela tiden.

Kan man mäta hälsa?

Men framförallt utgår vetenskaplig forskning från givna frågeställningar. Varje studie bör koncentreras till en enkelt definierbar, mätbar fråga. Att till exempel mäta hälsosamhet eller välmående är således omöjligt, eftersom båda begreppen innehåller oändligt många komponenter ock parametrar, ock eftersom du ock jag förmodligen värderar dessa parametrar helt olika. Sådana luddiga undersökningar förekommer, men de säger inte så mycket. Om vi däremot mäter blodtrycket i relation till mängden socker man äter blir det konkret, men så värst talande för det totala välbefinnandet blir det inte.

Så vi kan inte mäta hur du mår av ”träning”. Vi kan välja ut ett visst kroppsligt värde ock väga det mot en viss form ock viss mängd av fysisk aktivitet. Ock kroppen är som bekant mer komplex än så. Ett problem här är att vi ofta blandar ihop olika begrepp som, träning, motion ock vardagsmotion med fysisk aktivitet eller att helt enkelt röra på sig. Du kan läsa mer om det i min bloggserie TRÄNING ÄR JU BRA! BRA FÖR VAD?

Men tillbaka till att bli smart av träning

Företrädare för tesen att träning är bra för hjärnan har egentligen inte svarat varken rätt eller fel på frågan om man blir smartare eller får högre betyg av träning. ( Jo, möjligen på frågan om högre betyg. Men att vara smart ock få bra betyg har inte nödvändigtvis med varandra att göra.) Det är själva grundfrågan som är felställd. Tesens grundfråga utgår nämligen ifrån, ofta uttalat, att jaget sitter i hjärnan, att hjärnan – ock särskilt den mer eller mindre tänkande delen av hjärnan – är kroppens chef, den som bestämmer, ock att kroppen på något sätt skulle vara hjärnans underdånige tjänare. Det är bara det, att det på ett neurologiskt ock fysiologiskt plan, förhåller sig precis tvärtom. 

Faktum är att vår kunskap om hjärnan är mycket begränsad. När vi ser vilka områden i hjärnan som aktiveras så säger det inte så mycket om vad som faktiskt händer där. I ett virrvarr av elektriska impulser, kemiska processer ock hormonella växlingar sker saker hela tiden. Allt detta är beskrivet, så gott det nu går, med hjälp av tankar, ett verktyg som ingen heller kan förklara vad det är. I princip använder vi alltså ett verktyg (tankarna) som vi inte vet vad det är, för att förstå ock förklara…allt?

Varför hjärna?
Samspelet-Kroppshjärnan-illustration-maja-larsson

Däremot har vi en ganska klar bild av VARFÖR vi har en hjärna. Det är för att kroppen ska kunna röra sig. Vår utvecklade hjärna kom inte till för att vi skulle räkna algebra eller programmera mjukvara. Inte heller kom den till för att mäta kalorier ock följa träningsschema, utan för att förfina vår rörelseförmåga. Det är hjärnan som är kroppens tjänare, inte tvärtom.

Så när hjärnan fungerar bättre av fysisk aktivitet, så är det helt enkelt för att den får ägna sig åt det den är till för. Alla kroppsdelar som inte används förtvinar. Så även hjärnan. Vårat problem är inte bristen på träning, utan att vi i allt lägre grad lever som vi är formade att leva. Vi utgår från hur vi ska passa in i den tillvaro vi skapat, mer än utifrån vilka vi faktiskt är. Lite som att vi skulle tvinga fiskar att klättra i träd.

Om vi inte letar lika selektivt i forskningslitteraturen, så hittar vi studier som inte sjunger träningens lov. Inte för att det skulle vara dåligt att röra på sig, utan för att det är stor skillnad på hur man gör det. Ock just det vi kallar träning är ofta kopplat till stress ock prestationstänk som sällan är hälsofrämjande. Modern idrott är också kopplat till, för Homo sapiens i allmänhet ock för stressade ock sittande Homo sapiens i synnerhet, onaturliga, begränsade ock monotona rörelsemönster, vilket ökar risken för skada ock smärta. Därför är både fysisk ock psykisk ohälsa så vanlig bland elitidrottare.

Nervsystemet=kroppshjärnan
Kroppshjärnan2-illustration-maja-larsson

Man kan fråga sig varför vi behöver alla dessa mer eller mindre mätbara incitament för att använda våra kroppar. Vi vet ju att den mår bra av att röra på sig. Det är något fullständigt basalt ock grundläggande i att vara människa. Men vi behöver inte krångla till det. Vi behöver leka. Ock vi behöver använda hjärnan ock kroppen tillsammans, inte var för sig. Det gör vi med nervsystemet. Genom att känna efter ger kroppen ock nervsystemet hjärnan signaler ock beslutsunderlag att omvandla till motoriska direktiv som kroppen mår bra av. Brist på såna signaler stressar hjärnan att börja spänna kroppen på ett sätt som vi tror vi måste stretcha oss ifrån.

Kroppshjärnan är smartare än frontalloben. Kroppshjärnan kan resa kroppen upp från en stol, men ingen frontallob har ännu lyckats förklara hur det går till. Kroppen fungerar dåligt utan hjärna, men hjärnan är totalt värdelös utan en kropp att samarbeta med ock lära tillsammans med. Just därför händer det så mycket i kroppen när man går utan skor, med fötterna ock alla dess tusentals nervändar direkt mot marken. 

Slutsatsen är glasklar: du blir smartare barfota. 🙂

/

vardagsmotion

Vardagsmotion

Träning3-kroppen-ock-lärandet-illustration-maja-larsson

Det finns gott om floskler, svammelord ock tomma uttryck i vår värld. Inte minst när det handlar om träning, välmående ock hälsosamhet. Ordet ”vardagsmotion” har glidit upp ock blivit en klar värsting-kandidat.

Träning3-kroppen-ock-lärandet-illustration-maja-larsson

När jag lagade mat försökte jag få in smarta små träningsövningar medan det kokade, ock så vidare, ock när jag lekte med barnen kunde jag gunga dem högt ock, du vet, köra lite militärpress, fuska in träning i min vardag

Morgonens springrunda gick segt i snön. Kroppen kändes tung ock stegen var stappliga, så där som det kan vara ibland, när jag plötsligt kände den välbekanta doften som jag ofta anar i skogen nu på vintern. Det är samma doft som lillhunden gillar att rulla sig i ock ta med hem, den fräschingen.

I samma ögonblick såg jag räven som stod ock markerade revir. Så klart är det Mickels revirpink som luktar. Ock såklart min jycke gärna vill ta del av det. Men. När jag ska försöka beskriva doften blir det svårt. Hur sätter man ord på en doft, utan att jämföra det med en annan? Ock vad har rävpiss med vardagsmotion att göra? Vi kommer till det.

Hur beskriver man färgen blå?
Eller skillnaden mellan varmt ock kallt? Hur känns smärta? I kroppen vet du precis. Men med ord? När vi ser någon hoppa i en isvak drar vi kanske upp axlarna ock huttrar; vi vet vad kyla innebär, så vi kan känna känslan även om den drabbar någon annan. Men många av oss kan titta på en actionfilm ock se folk bli skjutna utan att reagera; vi har inga referenser till att bli skjutna. Närbilden på det blödande såret kan vi däremot känna.

Allt det här är exempel på hur vi som levande varelser fungerar som helheter. Minnen, tankar ock känslor påverkar ock påverkas av sinnesintryck, rörelse ock fysiska förmågor. Inget i vår kropp fungerar var för sig. Det finns ingen uppdelad kropp ock själ, eller kropp ock hjärna. Trots det är det utifrån det uppdelade perspektivet vi försöker skapa förståelse för vår kropp, hälsa ock träning. Men vi kommer aldrig att förstå hur vi mår genom att separera hjärnan från övriga kroppen.

Är träning skadligt?
När scoop-letande medier ock hälsoförfattare som vill kränga böcker paketerar förenklade rön om hälsa bidrar dom till att sprida budskap som tänjer på sanningen. Att hävda att träning är bra för kroppen utan att definiera vad ordet träning betyder blir tokigt. Att beskriva ordet träning, eller motion eller fysisk aktivitet eller att, kort ock gott, röra på sig, är lika kopplat till den egna kroppens erfarenheter som känslan av smärta eller lukten av rävpiss. Att hävda motsatsen, att träning är skadligt, är inte svårt, för den som vill. Det finns missar av statistik på skador, slitage, smärtproblematik, men även värre åkommor där träning är kopplat till allt från ätstörningar till depression.

Nu är inte det syftet med den här texten, att påstå att träning är dåligt. Träning i sig är inte dåligt. Syftet är att röra runt i alla begränsande förenklingar ock se hälsa ock välmående i ett lite större perspektiv. För när det kommer till hur organismen homo sapiens fungerar är vetenskaplig forskning både begränsad ock begränsande. Begränsad, för att vår kunskap om kroppen är väldigt liten. De flesta av oss kan t ex resa oss opp från en stol, men ingen har ännu lyckats förklara, än mindre mäta, hur det går till. Begränsande, för att det mätbara ligger i vetenskapens natur. Men mätbarhet kräver förenkling. Det går inte att mäta hur träning påverkar kroppen; det är allt för ospecifikt. Det går däremot att mäta ett pulsvärde mot ett annat, eller aktivitet kontra stillasittande. Men vad säger det om vad träning är? Eller motion?

Orsak ock verkan
Det finns otroligt många olika sätt att träna, ock det finns många olika sorters kvaliteter eller anledningar att träna. Men att beskriva träning som lösningen på våra problem är att dra konstiga slutsatser. Orsaken till all västvärldens ökande ohälsotal är inte att vi tränar för lite. Orsaken är att vi alltmer slutar bete oss som de varelser vi är: homo sapiens.

Homo sapiens rör sig. I vardagen. Lagom mycket. När studier eller media beskriver ”lågintensiv träning” med att ”gå, stå eller utföra vanliga hushållssysslor” så har vi tappat förankringen med våran fysiska verklighet. Att gå, stå eller utföra vanliga hushållssysslor är att vara människa, inte att träna. Det är vår vardag, vårt sätt att leva vi behöver ändra. Att uppfostra generation efter generation med att de ska sitta fint ock vara tysta ock höja landets PISA-resultat, ock sen säga att dom rör sig för lite, är helt enkelt bakvänt. Inte minst eftersom kunskap, som vi nämnde, sitter i hela kroppshjärnan, inte bara som ord ock siffror i huvudet.

Bra för vad?
”Bra för vad” är ofta en relevant fråga att ställa. Till exempel när vi uppmanas träna oss hjärnstarka, för att få en effektivare hjärna som tål mer stress ock presterar bättre på matteprovet, samtidigt som just stress ock ökade prestationskrav, också enligt diverse vetenskapliga studier, är starkt bidragande orsaker till mängder av problem som går allt längre ner i åldrarna, så kan man ju fundera på för vems skull jag ska träna. Mår jag bättre av att kunna stressa mer? Landets BNP vinner möjligen på högre mattebetyg ock fler ingenjörer, men är det bättre för hälsan?

Så när vi försöker lösa hälsoproblemen med träning är det som att såga sig i benet, sätta på ett plåster, ock sen fortsätta såga.

Homo sapiens rör på sig. Vi behöver röra på oss för att må bra. Men vi kan börja med att leva rörligt. Leka i tunnelbanetrappan, odla egen mat, eller åtminstone handla den själv, gå, springa, busa – allt det där som vi kunde när vi var små utan varken PT eller stretching. Att kalla vanlig mänsklig rörelse för träning ock motion är att teoritisera våra mest grundläggande funktioner. Att träna – eller leka – tillsammans eller var för sig, är jättebra för den som blir glad av det. Men skippa mätandet, presterandet ock det dåliga samvetet. Åtminstone om ditt syfte bara är att må bra.

Ock när en hårt tränande TV-profil i vårt kändaste vetenskapsprogram beskriver sin syn på vardagsmotion så här: ”När jag lagade mat försökte jag få in smarta små träningsövningar medan det kokade, ock så vidare, ock när jag lekte med barnen kunde jag gunga dem högt ock, du vet, köra lite militärpress, fuska in träning i min vardag”, då är det inte hälsosamhet jag uppfattar. Jag uppfattar ett gravt beroendebeteende.

/

Föreläsning Fotrörelse Rörelsekreativitet

Föreläsningen – the Movie

Primaten-pasandberg-majapanaset-30jan2018

Intresserad av en annorlunda föreläsning. Om Hälsa, rörelse ock Fötter? Eller om träning. Kan man träna sitt nervsystem? Eller om rörelse ock kreativitet? Rörelsekreativitet! Om att hjärnan sitter i händerna ock fötterna, inte bara i huvudet.

Här är ett kort sammandrag av vad det kan handla om:

Föreläsningen på PriMaten i bilder from Pa Sandberg on Vimeo.

Skicka ett mail så pratar vi om saken. Ock kolla in Maja hemsida. Maja Larsson, det är hon som tecknar rörelsekretiviteten.

/

synkontroll zonterapi

Ögonen sitter i kroppen

Syntest-synen-sitter-i-kroppen

”Din synförsämring är godartad”, förklarade optikern glatt. Det betyder att min syn försämras ”normalt”. Om man som jag inte tror på generella ålderskrämpor, börjar man såklart fundera: Varför ser jag sämre? Vad är normalt? Ock kan det bli bättre?

Syntest-synen-sitter-i-kroppenForskningen på området är verkar ganska bristfällig. Intresset för området ter sig skralt. Medicinskt sett är synförsämringar närmast en ickefråga; det ligger, till största delen, inte inom ramen för sjukvården. Privata glasögonförsäljare ansvarar för hela proceduren. För, att varelser av arten homo sapiens börjar tappa synförmågan redan i 30-40-årsåldern är helt…normalt?

Ålderstecken?
Nej, jag tror inte att det är meningen att vi successivt ska se sämre, på samma sätt som våra fötter inte slutar fungera utan ilägg, eller att grundläggande kroppsfunktioner som blodcirkulation, immunförsvar eller andning bara försämras utan anledning. I enstaka fall, ja. Som allmänna befolkningsfenomen, knappast.

Så i brist på forskning eller vedertagen erfarenhet, får jag gissa själv.

Ögon i nacken?
Låt oss pröva ett experiment. Lägg fingertopparna längs med bakre nackmusklerna precis under skallbenet. Blunda ock vrid ögonen som om du tittade omväxlande åt höger ock vänster. Känner du hur nackmusklerna rör sig?

Ögonen jobbar inte för sig. Varför skulle dom? Inga andra muskler eller kroppsdelar arbetar var för sig. Dom arbetar tillsammans. Många med dålig närsyn har märkt hur det spänner i huvet ock nacken när dom kisar för att se bättre. Dålig syn kan alltså ge ont i nacken, men tänk om det omvända är lika giltigt? Spända muskler i nacken påverkar ju ögonens rörelseförmåga.

Tanken är inte direkt svindlande. Att uppdragna axlar ger spänd nacke som leder till huvudvärk eller migrän känner de flesta till. Men spänner du nacken så spänner du ögonen. På samma sätt som du spänner nacke ock axlar när du biter ihop käkarna, eller att käken spänns om du rynkar pannan.

Självklart stannar inte spänningarna där utan far runt i kroppen ock påverkar hur du ligger, går, sitter, står ock springer.

Näringsbrist?
En del menar att synförändringar påverkas av näringsbrist. Broccoli ock blåbär t ex sägs innehålla ämnen som är bra för ögonen. Hur det ligger till med just det har jag verkligen ingen aning om, men vad vi äter påverkar alla funktioner i kroppen, maten är ju kroppens ock cellernas byggstenar så nog spelar det roll.

Stress däremot är ett säkrare kort. Stress påverkar allt. Själva stressens grundfunktion är ju att anpassa ock ställa om kroppens funktioner för akuta ändamål. Akuta, inte vardagliga. Så med långvarig eller ständigt återkommande stress är det helt enkelt en massa saker som inte fungerar. Som näringsupptaget ur broccolin ock blåbären.

Stress såklart
Alla stressliknande reaktioner – bråttom, orolig, rädd, ängslig, förtvivlad – funkar på samma sätt. Ock alla spänner de muskler. Det finns ingenting som bara händer i huvudet eller bara i magen. Ock stress spänner muskler. Alltid. Inte minst dom där små rackarna i nacken, som rör sig när vi vrider på ögonen.

Som zonterapeut kan jag inte skryta med några mirakel med blinda som får synen åter. Men i några fall har syntester efter perioder av behandling påvisat förbättring. Kanske kan zonterapi påverka synen, men tvivelsutan påverkar den både spända muskler ock stress. Jag gissar att en del av svaret ligger där. För synen sitter inte bara i ögonen.

Den civiliserade människan
Civilisationen, till sist. Våra förfäder hade ingen smartphones eller datorer. Dom hade inte ens böcker eller dagstidningar. Deras normala tittavstånd borde handla om meter. Faror ock villebråd upptäcker man inte på 60 centimeters avstånd. Ock flinka handarbeten sätter sig, med hjälp av nervsystemet, i just händerna. På samma sätt som den som går mycket barfota inte behöver titta var han sätter fötterna, lär sig fingrarna att finlära utan ögonens hjälp. Fråga Stewie Wonder.

Vi är helt enkelt inte skapade för att använda ögonen som vi gör. Kanske beror ”åldersförsämringen” som tvingar på oss läsglasögon på att vi helt enkelt tröttar ut den delen av synen som vi egentligen borde använda minst. Kanske är det en bra idé att vila ögonen från närsyn ock hjälpmedel, ock gå promenader med blicken avslappnat riktad i fjärran. Ni vet sådär som man får lära sig i körskolan, fast utan trafikfokus.

Jag gör det. Ock jag springer helst i skogen utan synhjälp. Både för att vila ögonen ock för att låta alla andra sinnen göra det dom kan, om vi bara ger dem chansen.

/

Kontroll Lärande utveckling

Kontroll – rädslan vi inte möter

kontroll-rädslan-vi-inte-möter

Att veta, vara tvärsäker, ha kontroll, begränsar vårt utrymme. Det är när vi tappar kontrollen ock inte övertygat vet svaret eller lösningen, som vi blir på riktigt uppmärksamma ock börjar känna efter.

Du är vilse. Utan GPS. Du börjar leta efter kända landmärken, eller titta efter solen för att räkna ut väderstrecken. Kanske stänger du av Spotify ock ropar du på hjälp, ock lyssnar uppmärksamt för att höra ifall någon svarar. Du ser dig omkring, uppmärksamt, för att hitta hem. Du gör det för att du måste.

Den som, omvänt, vet var den är, slutar lägga märke till. Första gången du kör bil till det nya jobbet, ser du dig för, du lägger förmodligen märke till trafikplatser, gatunamn ock riktmärken. Efter en vecka har du slutat titta. Du kör på autopilot.

Det är bra att det funkar så. Det hade varit besvärligt att lära om allting varje dag. Men i en värld där vi förväntas ha kontroll, förväntas veta eller åtminstone ha en klar åsikt för eller emot, blir det lätt för mycket av det oreflekterat goda.

Rätt eller fel
”Jag har börjat träna. Ock det är ju bra”, säger du kanske när du kommer in i mitt behandlingsrum. ”Bra för vad?” frågar jag. Svaret brukar dröja lite. ”Ja…för hälsan..?” brukar det komma. Eller något liknande. ”På vilket sätt då?” undrar jag, men där nånstans brukar dialogen bli luddig – ock då har vi inte ens kommit in på vilken sorts träning det är frågan om -, längre än så har inte har inte tankarna, eller uppmärksamheten, gått. Träning är bra för det säger alla ock det står i tidningen så det är med säkerhet sant… Okej. Men känns det bra? Ock vad är det du vill träna för att bli bra på (Det är ju själva definitionen av träning: att praktisera något för att förbättra en färdighet.). Ock blir du bättre? Har du känt efter? Eller bara tränar du?

Eller när någon frågar ”Finns det någon bra hemsida om grunderna i barfotafilosofin?”. Då blir jag förundrad. Jag går eller springer barfota mest varje dag, men jag har aldrig noterat att det skulle finnas några grunder, än mindre en filosofi. Visserligen är det inte ovanligt inom barfotatrenden med konceptuerade strategier, med olika tekniker som oftast heter nåt modernt ock obegripligt. Men så är det ju alltid med allt. Man förenklar ock plockar detaljer ur sina sammanhang ock kallar det för ”lösningen”, ”svaret” eller lite mystifierat ”hemligheten”. Det är bara att öppna vilken kvällstidning som helst: Fem tips, åtta tips, tolv tips som ger dig längre liv, plattare mage, högre lön ock mer sex. Ofta förankrat med ett medialt rungande ”Forskarna slår fast…” Att andra forskare slagit fast helt andra sanningar hör inte hit just då. Det skulle bara förstöra stämningen.

Att känna är neurologi
Men eftersom det nu finns olika tankar om hur man bäst springer barfota (vilket ju precis som ovan hänger ihop med varför man springer, ock varför man gör det barfota. Bra för vad, som sagt.) kan det ju inte heller finnas någon enkel filosofi. Mer än att ta av sig skorna, känna efter, ock se vad som händer. Svaret finns inte i handböcker, quick fixar, helgkurser, vetenskapliga rapporter eller på nördiga hemsidor (som den här). Där finns verktyg ock pusselbitar, i form av tips, erfarenheter ock ibland till ock med kunskap, att använda. Men att välja ock lära dig använda verktygen, ock lägga pusslet, får du göra själv. Med tålamod, uppmärksamhet ock vanlig mänsklig förvirring.

kontroll-rädslan-vi-inte-möterDet finns inga snabba lösningar, av det enkla skälet att utveckling sker genom lärande, ock lärande tar tid. Det är det som är att öva. Eller träna. Trial and error. Medan den som tagit turistbussen upp till utsiktsplatsen tar en bild att lägga ut på instagram ock säger ”Japp, då har vi sett det!” innan det är dags att åka till nästa sevärdhet, stannar klättraren, som kämpat sig upp för berget , upp ock betraktar, uppmärksamt, för att verkligen njuta av utsikten hon kämpat så för. Båda har varit på samma ställe ock sett samma utsikt, men deras erfarenheter av det är helt olika. Eller. Den ene har sett medan den andra har upplevt. Eller. Den ene har sett medan den andra har levt.

För.

Att leva är att uppleva (prova, lära, göra).

Att uppleva (prova, lära, göra) är att känna.

För att känna behöver man känna efter.

Ock för att känna efter, verkligen känna efter, är man tvungen att släppa på den där kontrollen, rädslan att tappa ansiktet, göra fel eller inte orka.

Det är i förvirringen ock osäkerheten vi känner efter på riktigt.

När vi inte har kontroll.

 

Ps. Det bäste fototips, på tal om instagram, jag någonsin fått var: ”Vill du fotografera hur det såg ut, eller hur det kändes att vara där?” Det fick mig att ta bättre ock mer levande bilder. Ock det fick mig att stanna upp ock känna efter hur det känns att vara där. Ibland så till den grad att jag inte bryr mig om att ta bilden.

/

fotarbete fötter handarbete

Vårt Uppsala – reportage om händer ock fötter

Reportage om händer ock fötter i Vårt Uppsala

Egentligen är det inte så stor skillnad på händer ock fötter. Neurologiskt ock sensomotoriskt är de minst lika viktiga för både vår rörlighet ock för förståelsen av vår omvärld som våra andra sinnen. Rätt använda gör de oss mer kreativa ock mindre stressade.

Reportage om händer ock fötter i Vårt UppsalaVi hade egentligen inte tänkt så mycket på likheterna ock sambanden mellan händer ock fötter innan intervjun till det här reportaget. Visst hade jag gjort kopplingar mellan anatomi ock funktion, t ex genom böcker om konstnärlighet ock handarbet, eller om neurologisk handkirurgi. Ock visst går Maja barfota ock känner hur det påverkar hennes andra sinnen.

Visst var klara över hur viktiga händer ock fötter är för människans lärande. Men det var först i samband med reportaget som vi insåg att vi faktiskt har något här. Något att utveckla, att lära av, att föreläsa om…

Föreläsning ock utbildning
Så fastän texten i tidningen är trivsel-skriven – det är ju ett porträtt av oss, inte en faktatext – så sådde den ett frö som växer snabbt. Ett frö som kommer att ta sig uttryck på många sätt; det kommer att påverka våra sätt att arbeta, förståelsen för kroppen som helhet, kunskapen om människans utveckling. Mina behandlingar kommer säkert att bli lite annorlunda, eller i alla fall ha en större neurologisk ock fysiologisk bredd.

Men framför allt ger det en helt ny vinkel för framtida föreläsningar ock utbildningar. Fötter är inte bara fötter. De är en del av en helhet, en kropp. Det har jag vetat från början, det är ju själva grunden för hela mitt arbetssätt. Ock händerna är mitt huvudsakliga arbetsredskap. Ändå har inte kopplingen varit lika tydlig tydligare som nu.

Fortsättning följer, var så säker. Tills vidare är du välkommen att förlusta dig i textockbild-reportaget här under.

VartUppsala07

/

Darwin fitness motion träning zonterapi

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 6 – Survival of the fittest

Träning06-Fitness- illustration-maja-larsson

Fitness. När Charles Darwin skrev sitt berömda verk ”Om arternas uppkomst” beskrevs ”Det naturliga urvalet” med ”Survival of the fittest” – ”Den bäst anpassade överlever”. Uttrycket förvanskades med tiden till ”Den starkaste överlever” för i i våra dagar helt ha övergått i betydelsen ”Den snyggaste överlever.

Jag tittar på ”The legend of Tarzan” med Alexander Skarsgård. De krigiska afrikanska stammarna består av stora, muskulösa ock deffade män, dock såklart utan att någon är lika biffigt bodybuildad som huvudrollen. Hur skulle det sett ut. Ingen av dem, dock, hade förmodligen klarat sig igenom det nålsöga som kallas fitness. Fitness ur ett evolutionärt perspektiv då.

I del 4 om toppform skrev jag att vi i stor utsträckning använder elitidrottandet som mall för träning ock hälsa. Det är bara delvis sant. I allt större utsträckning är det fitnesskulturen som skapar norm. Fitnesskulturen har i stort sett emanerat rakt ur 80-talets body building-hajp. Gemensamt för båda är att det yttre resultatet styr.

Hälsa mäts i tonade muskler
Body building- ock fitness-muskler byggs främst inte för att användas utan för att synas, ock på alla plan smittar det elittränande beteendet av sig till motionärer ock 40-årskrisande komma-i-formare. Allt mer bedömer vi hälsa ock välmående utifrån sexpack ock midjemått. Fler ock fler träningstips handlar om att bygga muskler, bränna fett, skaffa magrutor eller få fast rumpa. ”Du ser vältränad ut”, säger vi avundsjukt ock önskar att vi mådde lika bra. Men tonade muskler handlar inte om välmående, varken i den elitsatsande eller den motionerande delen av fitness-skalan.

Att tävla i bikini-fitness eller andra varianter är elitidrott, ock som beskrivs i del 4 om toppform har elitträning inte mycket med hälsosamhet att göra. Att pressa sin kropp maximalt för att skapa kroppsformer som på intet sätt är naturliga må vara kul för den tävlingsinriktade. Men hälsosamt är det per definition inte. I andra ändan av skalan, i motionärsändan, har man skalat bort den extremaste hårdträningen, men utseendet som hälsonorm finns kvar. Det är bara att titta på reklambilderna för valfri gym- eller sportkedja för att inse att du inte kan träna ock se ut hur som helst.

Good enough?
Som sport betraktat har jag full respekt för Fitnesskulturens toppskikt. Det är ett hårt jobb de utför. Men ur ett hälsoperspektiv för arten homo sapiens finns det inget bra med putande betongrumpor, biceps runda som tennisbollar, proteindrinkar, muskeldieter, för korta höftböjare ock minimalt med underhudsfett.

Så spridningen av såna ideal till måbra-tränisarna är tämligen kontraproduktivt. Särskilt med tanke på de träningsmängder som krävs för att nå resultat. Risken är stor att rumpan aldrig blir tillräckligt putande eller bicepsen tillräckligt rund.

Styrka före finess?
Som 20 åring vägde jag 85 kilo. Bara muskler. Jag var stolt över mina överarmar ock tog 90 kilo i bänkpress. Att jag inte var särskilt rörlig var inget jag reflekterade över, dels för att jag inte ägnade massa tid åt att känna efter, ock dels för att jag kompenserade min bristande smidighet med styrka ock vilja.

Träning06-Fitness- illustration-maja-larssonIdag, 30 år senare, är jag 8 kilo lättare (uppskattningsvis, då jag inte äger någon våg) ock 8 kilo smidigare. Istället för att bara ta i hårdare ock mer när jag tränar, utgår jag från motorik, balans ock rörlighet. Idag gör jag enkelt (eller i alla fall enklare) många av de rörelser som bänkpress-Pa fick kämpa sig igenom. Löpar-milen som var en tung ock ofta smärtsam pina som skulle mätas ock förbättras, är idag oftast en lätt lek som går fortare ock gladare trots mindre ansträngning.  Omvänt kan små finmotoriska, till synes enkla detaljrörelser (som till exempel att dubbelvika min artros-stela stortå) göra mig svettig.

I mitt eget träningsperspektiv ock i vad jag lär ut, är det vad fitness handlar om: att känna efter, lära nytt, utveckla, förfina. Att vara rörlig. Att kunna göra mer med mindre ansträngning. Väldigt mycket träning idag funkar precis tvärtom.

En sund själ…
Om syftet med träningen är en sund själ i en sund kropp, kan vi börja med att fundera på vad som definierar en sund kropp. Ock sett ur ett homo sapiens-perspektiv ser den varken ut som Tarzans eller Conan Barbarens.

När Charles Darwin skrev sitt berömda verk ”Om arternas uppkomst” beskrevs ”Det naturliga urvalet” med ”Survival of the fittest”* – ”Den bäst anpassade överlever”. Uttrycket förvanskades med tiden till ”Den starkaste överlever” för i i våra dagar helt ha övergått i betydelsen ”Den snyggaste överlever.

Ett av Darwins kriterium för fitness var god fortplantningsförmåga. Paradoxalt nog har för hård träning, stress ock för lite underhudsfett en negativ inverkan på just det. Det är lite ironiskt, men ju mer ”fit” jag försöker vara, desto mindre fit riskerar jag att bli.

/

Nästa vecka i del 7 (epilogen): Så. Behöver vi träna?
”Syftet med den här serien har inte varit att säga nej till träning. Tvärtom. Vi lever i en stillasittande värld, i en civilisation som på många sätt bryter ner oss. Vi behöver röra på oss. Men begreppet träning har fått en ikonisk, mytifierad ställning… 

Elitidrott Toppform träning

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 4 – Toppform

Träning-4-toppform-illustration-maja-larsson

Vi har i viss mån gjort elitidrotten till hälsonorm. Det vill säga att träna hårt ock resultatinriktat. Ta i mer. Ända in i kaklet. Men ur ett homo sapiens-perspektiv finns det inget särskilt hälsosamt med elitidrott. När vi står vid sidlinjen ock hejar på våra barn i deras trånga skor så är det inte nödvändigtvis deras framtida hälsa vi hejar på.

Träning-4-toppform-illustration-maja-larssonVad är toppform? Hur vet jag när jag är i det? Vad ska jag ha det till? På vilket sätt mår jag bra av toppform? Vi matas med mer eller mindre enkla vägar för att ta oss dit, ofta insålda av avlagda atleter ock random TV-kändisar. Men vad betyder det?

I del 1 belyste vi skillnaden mellan att träna ock att röra på sig. Ur ett hälsoperspektiv är skillnaden enorm. Elitidrott handlar om prestation ock resultat (ock om utslagning, men det är delvis ett annat ämne), inte välmående. Elitidrott innebär för det mesta att pressa sin kropp till det yttersta. Det har inte mycket med en sund själ i en sund kropp att göra (Läs DN: Emma Green: Prestation är för mig förknippat med ångest.). Det finns inget rätt eller fel i det här. Men vi bör återigen fundera på vad vi tränar för.

Träning i idrottssyfte är en sak. Att motionera, hålla igång, eller vad vi nu vill kalla det, är något annat. Det går att plocka ut många olika enskilda fördelar med träning. Men det för oss tillbaka till ursprungsfrågan: vad vill vi träna på? Vad vill vi utveckla? Vad vill vi bli bättre på?

Förenklad tes om träning
Av höjdhopp blir vi bättre på höjdhopp. Kul, men ur ett homo sapiens-perspektiv tämligen oanvändbart. Av plankan blir vi bättre på just plankan; övningen må vara tung, men det är inte ofta i ens vardag som man jobbar statiskt i den kroppsformationen. Ock av bicepscurl blir du bättre på bicepscurl. Vi blir inte nödvändigtvis bättre homo sapiens av att träna hårdare, längre ock tyngre. Ock om vi blir; bättre på vad?

Så. Myten att vi mår bättre av att träna mer stämmer inte, helt enkelt för att tesen är så förenklad.

Att må bra på ett balanserat fysiskt sätt ock att må bra pga ego-boost är olika saker. Ock gränsen mellan att träna för att vinna, bygga snygga muskler eller bara må bra ock att bli stressad av att inte göra detsamma, är hårfin. Så fort jag låter träningen bli ett medel för att jag ska känna att jag duger, har den slutat att bara vara en ego-boost ock övergått till att vara rent destruktiv. Ännu ett stressmoment i en redan stressad värld, inte minst vanligt inom elitidrotten.

Toppform med quick fix?
Men åter till frågan: vad är toppform? Min tolkning av ordet luktar prestationsfloskel ock betyder att vara vårt absolut snyggaste, fittaste, högst presterande jag. Ock på något sätt ska vi helst klara av att vara där hela tiden. Plötsligt har vi inte bara med råge passerat vad som är hälsosamt. Vi har också överskridit vad som är rimligt för en varelse av arten homo sapiens överhuvudtaget. Vi kan inte prestera på topp jämt. Vi kan inte alltid vara bäst. Vi kan framförallt inte konstant expandera både vårt mående ock vår prestation som vi försöker göra med vår ekonomi: med ständig tillväxt.

Dessutom. Att utveckla oss i den riktningen kräver mer än tre gånger i veckan eller 15 minuter om dagen. Alla såna quick fix-trix ljuger. För att nå dit måste vi satsa mer ock mer ock mer. Tills vi faller ihop i en hög. Hälsosamt? Knappast. Så låt oss sudda ut det ordet. Toppform. Det finns inget bra med det, sett ur en homo sapiens välmåendeperspektiv.

Det specifika blir utslätat
Elitidrottare, som sagt, är bra på att prestera något specifikt. Men när vi använder elitidrottandet som modell generaliserar vi det specifika i träningen för att krama ut något som ska passa alla (vilket i sig är omöjligt. Vi är olika, som bekant.), ock kvar blir generell styrketräning ock generell konditionsträning, förpackad så att det ska vara enkelt att både lära ock utföra. Ock det ska räknas. Kalorier, kilo, distanser, minuter. Så vi slipper känna efter.

Om vi springer för att prestera, för att få det gjort, utan att faktiskt känna efter, eller lära oss hur vi ska springa, kommer vi inte att bli bättre på att springa. Vi kommer bli tröttare, ock kanske bättre på att ta i mer, men inte på att springa. Oftast slår oss inte tanken att ändra på något ens när vi får ont. Då köper vi nya ”bättre” skor. Bokar in en behandling hos massören. Eller går på spinning istället. Ock ju fler kilometer vi avverkar utan att lära oss hur, desto mer kommer vi att pränta in felaktiga rörelsemönster. Mer är inte alltid bättre.

Styrka vs rörlighet
Att träna opp en muskel utan specifikt syfte gör inte heller min kropp mer funktionell. Enskilda muskler har nämligen inget syfte eller funktion alls. De fungerar tillsammans med alla andra muskler, leder ock ben, för att inte tala om hjärna ock nervsystem (se Del 3). I rörelse. Koordination. Balans. Kan jag inte gå balansgång, göra en kullerbytta, vicka på tårna eller sätta mig på huk, är inte större muskler högsta prio. Inte för en mototiskt normalutvecklad homo sapiens-wannabe.

(Att träna hårt ock muskelbyggande ock samtidigt rörligt ock motoriskt utvecklande kräver kännedom om kroppen, dvs förmåga att känna efter vad den egna kroppen gör ock hur den gör det. Det är inte särskilt vanligt i vår träningskultur. Det är inte särskilt vanligt i vår kultur överhuvudtaget. Men det finns.)

En sak har de gemensamt, elitträningenen ock måbra-träningen. De kräver, eller bör kräva, utveckling ock förfining, ock för det krävs att man känner efter. Få elitidrottare kommer nånvart på ren styrka. Det tarvas konstant lärande ock finjusterande för att utvecklas. Samma sak borde gälla vardagsrörlighet; det är inte bristen på armhävningar som gör att jag inte kan sitta eller stå på jobbet utan att hamna i dålig hållning. För att förbättra det måste jag öva på att sitta ock stå på nya sätt. Lära nytt. Mer styrka hjälper mig att orka stå eller sitta fel längre, inte att stå mer avlastande.

Men det finns övningar för det också. Kom ska jag visa dig.

Fortsättning följer.

/

Nästa vecka i del 5: Stretching ock pulsträning
”Stretching har länge varit ett heligt mantra för välmående ock ökad rörlighet. Ock ny forskning visar ju att pulsträning är bra för hjärnan. Men är det så enkelt? Nä. Det är klart att det inte är. Det är det aldrig.”

Motorik Rörlighet styrka träning

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 3 – Rörlighet vs styrka. Kroppen ock lärandet

Träning3-kroppen-ock-lärandet-illustration-maja-larsson

Träning framställs ibland som lösningen på det mesta. Inte minst när det gäller smärta; har man ont behöver man träna opp en muskel. Men det är sällan svaga muskler som är problemet.

Träning3-kroppen-ock-lärandet-illustration-maja-larssonDet lilla barnet som ännu ej lärt sig gå kravlar runt på alla fyra. Det är inte främst bristen på styrka ock muskler som gör att gåendet inte funkar än. Det är hjärnan ock nervsystemet som inte lyckas styra muskler ock leder, ock få dem att funka tillsammans med varandra. Att resa sig från fyra till två balanspunkter ock sen röra sig framåt är neurologiskt ock sensomotoriskt komplicerade saker, nämligen. Riktigt komplicerade.

Samma sak gäller nästan alla av dem som kommer in på min mottagning ock har ont i en eller annan kroppsdel. Deras smärta beror ytterst sällan på att de saknar styrka eller har för små muskler. Den beror inte på att de kört för lite plankan. Den beror på att deras muskler inte snackar med varann som de ska.

Stolar, golv ock skor
I vår strävan att bygga en civilisation för oss själva, har vi skapat en tillvaro som inte är anpassad efter vår art, homo sapiens. Stolar, plana underlag ock trånga skor är inte hela problematiken, men det är några exempel på företeelser som påverkar hur vi rör oss, det vill säga hur vi (inte) använder våra kroppar.

Alla dessa tre, stolar, golv ock skor har nämligen en dämpande, eller säg bedövande, effekt på våra nerver ock därmed vårt nervsystem ock vår hjärna. Ock eftersom nervsystemet ock hjärnan medverkar i varenda liten muskelrörelse jag utför, är de beroende av vilka nervsignaler de får från kroppen. Hjärnan behöver veta om det är hårt, mjukt, buckligt, varmt, kallt, halt, strävt, torrt, blött, farligt, säkert, tungt, otympligt…

Kroppshjärnan
I det perspektivet är det högst relevant att ifrågasätta var hjärnan sitter. Vi tenderar, som bekant att dela opp kroppens delar som om de vore separata, ock ibland helt umbärliga ock utbytbara som muttrar o fjädrar i en bil. Människokroppen fungerar inte på något sätt som en maskin. När något händer någonstans i kroppen, är resten av kroppen aktiverad, inklusive hjärnan ock nervsystemet.

Alla förklaringar som delar upp kroppsfunktioner är förenklingar, ock om du så bara ska vicka på stortån, så kopplas resten av kroppen in, för hjärnan ock nervsystemet känner av hur musklernas konstanta muskelspänningar (tonus) ska påverkas av tåns aktivitet för att hålla balans i hela systemet.

Så utifrån hur vi aktiverar våra kroppar i vardagen (inte bara på gymet utan hela vardagen) får vi den muskelstyrka ock koordinationsförmåga vi behöver för vår vardag. Det vill säga, sitter vi i en ergonomisk kontorsstolen fler timmar än vi rör på oss, så är det mest stolen som kommer att forma vår kropp ock vårt nervsystem.

Kroppsvikarierna
Kroppen är så snillrikt konstruerad, att när någon del av kroppen inte jobbar optimalt – det kan bero på skador, konstruktionsfel, sjukdom, läkta skador, gamla inflammationer, för mycket sittande, näringsbrist, dåliga skor, alldeles för bra (läs fotriktiga) skor, m.m. – så går en annan del in ock gör jobbet. Det gäller hjärnan, inre organ ock muskler.

Om t ex dina höftböjarmuskler är för korta, vilket de ofta är på oss sittande ock tränande människor, ock inte riktigt klarar av sitt höftböjar- ock sträckarjobb, så kommer t ex lår, vader ock ländrygg att lösa så att rörelserna utförs. Det blir inte rätt men det funkar. Ett tag.

Men ger vi inte kroppen möjlighet att återfå ursprungsfunktionen, kommer dessa vikarier att bli utslitna. Andra muskler ock kroppsdelar kommer i sin tur att hoppa in ock ta över för vikarierna, ock så vidare. Till slut går du omkring med smärta någon helt annanstans än där problemet började.

Känna efter? Eller ta i mer?
Lösningen heter inte Tyngre, Längre, Hårdare. Lösningen heter inte heller mer stretching när det är brist på koordination ock rörlighet som är problemet. Behovet av stretching är en bra måttstock. Är du en ”vanlig motionär” som måste stretcha efter varje pass, gång efter gång, för att inte bli stel eller få ont, så tränar ock rör du dig förmodligen inte MED din kropp, utan MOT den. (Stretching, utförd på rätt sätt, kan vara ett av flera sätt att hjälpa kroppen på traven. Men någon standardlösning är det inte. Återkommer till det i del 5)

Så om syftet med vår träning är att må bra ock utveckla de funktioner vi som homo sapiens är ämnade att ha, är det inte i första hand styrka genom monotona, repetitiva övningar vi behöver. Tvärtom är risken stor att vi förstärker felaktiga rörelsemönster ock sliter mer på vikarierna än på de muskler vi har för avsikt att träna. Vad vi behöver är att sätta kroppen på prov. Lära nytt. Känna efter, inte bara ta i. Vi behöver bryta vanor, göra sånt som är svårt, som aktiverar balanssinne, motorik ock koordination, ock inte bara enskilda muskelgrupper.

Vi behöver helt enkelt göra mer av sådant som barn gör, alldeles utan PT eller instruktör (åtminstone så länge man inte sätter en iPad i händerna på dem). Vi behöver hoppa, springa, balansera, trilla, misslyckas men försöka igen. Vi behöver lära om ock lära nytt, inte bara göra mer av det vi redan tror att vi kan. Små människor, dvs barn, kan inte bara ställa sig upp ock gå. Dom lär sig krypa innan de kan stå, stå innan de kan gå, gå innan de kan springa.

Kanske borde det gälla även stora människor. Vi har ju fått turordningen i vår motoriska utveckling av en anledning, så när många vuxna inte kan vifta på tårna, inte kan sitta på golvet utan smärta, än mindre resa sig, eller knyta skorna utan stol, så är det kanske inte hantlar ock dämpade löparskor som är lösningen.

Kanske behöver vi backa tillbaka ock lära om. Återuppväcka de där grundläggande men bortglömda funktionerna som fick allt att funka från början. Först.

Fortsättning följer.

/

Nästa vecka i del 4: Toppform
”Vad är toppform? Hur vet jag när jag är i det? Vad ska jag ha det till? På vilket sätt mår jag bra av toppform? Vi översköljs av mer eller mindre enkla vägar för att ta oss dit, ofta presenterade av avlagda atleter ock random TV-kändisar. Men vad betyder det?”

motion

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 1

Träning-1a-illustration-maja-larsson

Tränar du? Varför tränar du? Vad tränar du på? Har du roligt? Det är mycket som handlar om träning idag. Träningsråden haglar ock PT-branschen blomstrar.  Men vad är egentligen träning? Det ska jag vrida på i sju inlägg.

Träning-1a-illustration-maja-larssonTräning har blivit ett sånt där ord som kan betyda allt ock ingenting. Beroende på vem som använder det. Ungefär som ”kultur” eller ”miljö”. Träning är så mycket. Så jag börjar i den ändan. Med att försöka sortera.

Att träna, per definition, innebär att försöka bli bättre på något. Att utveckla en färdighet eller skaffa sig nya. Det är själva grundbetydelsen av att träna. Väldigt lite modern träning har det syftet, annat än inom elitidrotten. Träningen har blivit ett självändamål. ”Den bästa träningen är den som blir av” heter det. Hur vet man det? Bra för vad?

Mer eller bättre?
Det knäppa med träning som vi ser det är att den tagit monopol på begreppet fysisk aktivitet. Att röra på sig verkar inte existera som begrepp utanför träningens ock motionens domäner. Att gå i trappor ock rensa rabatten räknas inte. Tränar gör man separat. I blanka åtsittande kläder. Mantrat är Mer! Hårdare! Längre! Men är det säkert att något blir bättre av det?

Vad blir jag egentligen bättre på av att böja ock sträcka på armbågen med en hantel i handen? Mer än att böja ock sträcka på armbågen med en hantel i handen? Eller övningen plankan? Den är ju så jobbig så den måste ju vara bra! Eller? Jag tvivlar. Jag menar, hur ofta använder man just dom övningarna i vardagen? ”Häng med så gott du kan! Ta i nu!”, säger gruppledaren. Svett är bättre än finess, tydligen. Men är att svettas detsamma som att bli bättre?

Är fitness hälsosamt?
Inte bara handlar det om ordets betydelse, eller ordets förmenta monopol på fysisk aktivitet. Träning har blivit likställt med hälsa. Ock hälsa har slagits ihop med skönhet. Den som är vältränad är ”fit” med tonade muskler. Fitness ock hälsa, heter det. Men är det hälsosammare att lyfta 90 kilo i bänkpress ock ha rutor på magen än att klippa gräsmattan? Eller, för den delen, än att spela Für Elise på piano? Musik har, som bekant, också påvisade hälsofördelar.

Så. Om du tänker efter. Vad är träning för dig? Vad vill du uppnå med din träning? Skälen kan vara många. Men jag håller mig, för tillfället, till mitt hälsoperspektiv. Det inkluderar några konkreta frågor:

  • Hur gör min träning mig friskare?
  • Hur hjälper den min vardag?
  • Hur påverkar den min inneboende homo sapiens?

Måste man träna?
Träning-1b-illustration-maja-larssonMåste. Det hemska, ock oftast helt osanna ord. De allra flesta av våra måsten är ju egentligen inte särskilt måstiga. Rada upp allt som stressar din vardag ock se vad som skulle orsaka katastrof om det inte blev gjort. Inte så mycket, va? Men trots ett hetsigt schema ska vi trycka in yoga, spinning ock PT-träning. Hälsosamt? Stresslindrande? Skulle inte tro det.

Ordet ”måste” ställer till det. Den som ”måste” träna fyller på stresskontot. Den som ”måste” träna triggas av det dåliga samvete som sätter sig på axeln om träningen inte blir av. Vardagsträning ska vara kul. Som lek. Om jag behöver massor av extra motivation ock distraktion (musik i öronen, pulsmätning, mål, because-I’m-worth-it-belöningar ock extra snygga kläder) för att komma iväg, kanske jag ska fundera över mina prioriteringar.

Jag tror att ”måste” ock ”mål” ock ”mätning” är fel ände att börja i. Åtminstone om syftet är att få vår homo sapiens att må bra. Hur hälsosam träning är beror på vad vi tränar, hur vi tränar ock, inte minst, varför vi tränar. Inte ATT vi tränar. Så jag vill börja från andra håll. För det första: Reclaim the fysisk aktivitet! Vardagsrörelse (Just det. Inte vardagsmotion. Vardagsrörelse.). För det andra: Träning, som träningsindustrin vill få oss att se det, har inte mycket med hälsosamhet att göra. Men träning kan vara en fantastisk ingrediens i ett hälsosamt liv. Det vill jag bena mer i. För det tredje: Vad är träning för dig? Ska vi träna kan det vara en poäng i att vi veta varför. Vad vi ska ha det till. Ock ditt varför, eller rättare sagt därför, är inte nödvändigtvis detsamma som mitt.

Där vill jag börja. På vägen kommer jag ifrågasätta några träningsmyter. Men till slut hoppas jag att du har fått lite fler perspektiv att se på din egen träning med.

Fortsättning följer…

/

Nästa vecka i Del 2: Herr ock fru H. Sapiens
”Hur tränade våra förfäder? Herr ock Fru H. Sapiens? Hade dom rutor på magen ock stora biceps? Stretchade dom när dom dragit hem en nyfälld mammut? Ock hur gjorde dom när dom blandade proteindrinkar..?”