Browsing Category

träning

hjärnan Nervsystem Rörelse träning

Men träna hjärnan?

Samspelet-kroppshjärnan-illustration-maja-larsson

Vi är ganska lättlurade, vi människor. Ge oss en enkelt förpackad tes som går i linje med våra rätvinkliga tankebanor, så går vi på det direkt. Hänvisar du dessutom till några vetenskapliga studier som påstås bevisa tesen, så är vi frälsta. Som till exempel att man blir smartare av träning.

Träning-1a-illustration-maja-larssonRopen om all tränings förträfflighet skallar från ganska många håll, ock som i alla rörelser med religiös framtoning, dit somliga av träningsindustrins ock hälsotrendens olika grenar får räknas, fylls skaran av anhängare som ropar halleluja på. Just där, i det oreflekterande nickandet, ligger faran; någon som vet har sagt det, alltså är det sant.

Somliga säger att forskningen visar, eller tyder på träningens alla hälsoeffekter. Andra, som inte riktigt är med på hur vetenskaplig forskning går till, drar till med att det ena eller andra är ”bevisat”. Det är mycket ovanligt med vetenskapliga bevis för någonting. All vetenskaplig forskning inriktas på att finna mer eller mindre starka belägg för att en tes skulle kunna stämma. Tesen med starkast belägg får råda till dess att en annan tes får starkare belägg ock tar över som rådande ”sanning”. Det händer hela tiden.

Kan man mäta hälsa?

Men framförallt utgår vetenskaplig forskning från givna frågeställningar. Varje studie bör koncentreras till en enkelt definierbar, mätbar fråga. Att till exempel mäta hälsosamhet eller välmående är således omöjligt, eftersom båda begreppen innehåller oändligt många komponenter ock parametrar, ock eftersom du ock jag förmodligen värderar dessa parametrar helt olika. Sådana luddiga undersökningar förekommer, men de säger inte så mycket. Om vi däremot mäter blodtrycket i relation till mängden socker man äter blir det konkret, men så värst talande för det totala välbefinnandet blir det inte.

Så vi kan inte mäta hur du mår av ”träning”. Vi kan välja ut ett visst kroppsligt värde ock väga det mot en viss form ock viss mängd av fysisk aktivitet. Ock kroppen är som bekant mer komplex än så. Ett problem här är att vi ofta blandar ihop olika begrepp som, träning, motion ock vardagsmotion med fysisk aktivitet eller att helt enkelt röra på sig. Du kan läsa mer om det i min bloggserie TRÄNING ÄR JU BRA! BRA FÖR VAD?

Men tillbaka till att bli smart av träning

Företrädare för tesen att träning är bra för hjärnan har egentligen inte svarat varken rätt eller fel på frågan om man blir smartare eller får högre betyg av träning. ( Jo, möjligen på frågan om högre betyg. Men att vara smart ock få bra betyg har inte nödvändigtvis med varandra att göra.) Det är själva grundfrågan som är felställd. Tesens grundfråga utgår nämligen ifrån, ofta uttalat, att jaget sitter i hjärnan, att hjärnan – ock särskilt den mer eller mindre tänkande delen av hjärnan – är kroppens chef, den som bestämmer, ock att kroppen på något sätt skulle vara hjärnans underdånige tjänare. Det är bara det, att det på ett neurologiskt ock fysiologiskt plan, förhåller sig precis tvärtom. 

Faktum är att vår kunskap om hjärnan är mycket begränsad. När vi ser vilka områden i hjärnan som aktiveras så säger det inte så mycket om vad som faktiskt händer där. I ett virrvarr av elektriska impulser, kemiska processer ock hormonella växlingar sker saker hela tiden. Allt detta är beskrivet, så gott det nu går, med hjälp av tankar, ett verktyg som ingen heller kan förklara vad det är. I princip använder vi alltså ett verktyg (tankarna) som vi inte vet vad det är, för att förstå ock förklara…allt?

Varför hjärna?
Samspelet-Kroppshjärnan-illustration-maja-larsson

Däremot har vi en ganska klar bild av VARFÖR vi har en hjärna. Det är för att kroppen ska kunna röra sig. Vår utvecklade hjärna kom inte till för att vi skulle räkna algebra eller programmera mjukvara. Inte heller kom den till för att mäta kalorier ock följa träningsschema, utan för att förfina vår rörelseförmåga. Det är hjärnan som är kroppens tjänare, inte tvärtom.

Så när hjärnan fungerar bättre av fysisk aktivitet, så är det helt enkelt för att den får ägna sig åt det den är till för. Alla kroppsdelar som inte används förtvinar. Så även hjärnan. Vårat problem är inte bristen på träning, utan att vi i allt lägre grad lever som vi är formade att leva. Vi utgår från hur vi ska passa in i den tillvaro vi skapat, mer än utifrån vilka vi faktiskt är. Lite som att vi skulle tvinga fiskar att klättra i träd.

Om vi inte letar lika selektivt i forskningslitteraturen, så hittar vi studier som inte sjunger träningens lov. Inte för att det skulle vara dåligt att röra på sig, utan för att det är stor skillnad på hur man gör det. Ock just det vi kallar träning är ofta kopplat till stress ock prestationstänk som sällan är hälsofrämjande. Modern idrott är också kopplat till, för Homo sapiens i allmänhet ock för stressade ock sittande Homo sapiens i synnerhet, onaturliga, begränsade ock monotona rörelsemönster, vilket ökar risken för skada ock smärta. Därför är både fysisk ock psykisk ohälsa så vanlig bland elitidrottare.

Nervsystemet=kroppshjärnan
Kroppshjärnan2-illustration-maja-larsson

Man kan fråga sig varför vi behöver alla dessa mer eller mindre mätbara incitament för att använda våra kroppar. Vi vet ju att den mår bra av att röra på sig. Det är något fullständigt basalt ock grundläggande i att vara människa. Men vi behöver inte krångla till det. Vi behöver leka. Ock vi behöver använda hjärnan ock kroppen tillsammans, inte var för sig. Det gör vi med nervsystemet. Genom att känna efter ger kroppen ock nervsystemet hjärnan signaler ock beslutsunderlag att omvandla till motoriska direktiv som kroppen mår bra av. Brist på såna signaler stressar hjärnan att börja spänna kroppen på ett sätt som vi tror vi måste stretcha oss ifrån.

Kroppshjärnan är smartare än frontalloben. Kroppshjärnan kan resa kroppen upp från en stol, men ingen frontallob har ännu lyckats förklara hur det går till. Kroppen fungerar dåligt utan hjärna, men hjärnan är totalt värdelös utan en kropp att samarbeta med ock lära tillsammans med. Just därför händer det så mycket i kroppen när man går utan skor, med fötterna ock alla dess tusentals nervändar direkt mot marken. 

Slutsatsen är glasklar: du blir smartare barfota. 🙂

/

Löpning motion Motorik träning

Löpning eller springning?

Löpning eller springning

Jag hjälper ofta människor att springa men är ingen löpcoach. Helt enkelt för att jag arbetar med hälsa för homo sapiens i fokus. Löpning är träning. Ock träning i sina mest utbredda former har inte mycket med grundläggande hälsa att göra.

När Christoffer McDougall’s succébok Born to run började sprida sig, spirade en ny gren på det moderna löparträdet. Inte bara skulle man springa längre ock i naturen. Skorna skulle vara minimalt uppbyggda ock helst obefintliga, ock löpningen, eller springningen, skulle utföras så naturligt ock ursprungligt som möjligt. (Självklart kan något ursprungligt ock naturligt inte benämnas futtigt ock flackt i stil med ”att springa i skogen”. ”Ultramaraton” ock ”Traillöpning” blev nya, mer catchy benämningar.)

Jag har verkligen inget emot löpning i någon form. Tvärtom. Men när det kommer till naturlighet, så innehåller träningsformen löpning, som de flesta andra träningsformer, en massa moment som inte har särskilt mycket med ursprung ock naturlighet att göra, helt enkelt för att dom ofta går tvärs emot vår biologiska ock neurologiska blueprint, dvs den grundform ock funktion vi fått genom evulotionen. Undertiteln på Born to run-boken lyder ”Jakten på löparens själ”. Löparens själ, som jag ser det, ligger i springandet, inte i löpträningen. Låt mig förklara.

Naturlig löpning
Låt oss anta att McDougall’s tes stämmer. Den om ursprungsmänniskan som sprang för att jaga. Långt ock länge, för att trötta ut bytesdjur som på korta sträckor lätt sprang ifrån sin jägare, men som saknade homo sapiens uthållighet. Den är en plausibel tanke, ock sett till människans fysionomi verkar det troligt att våra anpassade förfäder såg mer ut som lätta maratonlöpare än som kvarg-stinna body builders, oavsett vad fitness-industrin vill få oss att tro.

Vi kan inte veta exakt hur dom sprang när dom jagade. Men vi kan lista ut en del saker dom INTE gjorde:

  • Dom hade knappast skor. Skor, hur tunna de än må vara, försvårar springandet, helt enkelt genom att stänga av de neurologiska nervsignalerna. Skor har samma effekt på fötterna som tandläkarbedövningen på tungan. Det ökar skaderisken, ock skador hotar jaktlyckan.
  • Dom hade ingen pulsmätare. Förmodligen hade dom dissat den ens om den funnits. Dom kände efter för att uppskatta lagom tempo. Med kroppen.
  • Dom sprang olika. Inga bestämda distanser, ingen tidtagning, inget val av terräng. Dom sprang där bytet sprang, i det tempot som behövdes för stunden. Då är anpassning viktigare än teknik.
  • Dom tog inte ut sig. I jakten var det viktigt att spara på krafterna. Ock trötta springare springer sämre. Att ta ut sig i onödan kunde äventyra hela middan.
  • Dom spände inte bålmusklerna. Spänd bål försämrar rörligheten i bröstkorgen. Då kan man inte andas så bra.
  • Dom tävlade inte. De samarbetade för att göra alla till mätta vinnare. Förmodligen lekte dom ibland. Precis som barn som lär sig via lekande. Kanske tävlade dom i leken. Men mer av lust än av mätbar prestation.
  • Dom sprang inte i onödan. Dom vilade. Dom vilade allt dom kunde. Dom vilade sig i form (En väldigt effektiv men ack så försummad träningsform även för dagens springare. Det är nämligen inte i första hand bristen på träning som gör oss stela ock flåsiga, det är för mycket av fel saker, t ex stress ock mat.)
  • Dom behövde inte speciella kläder. Dom sprang som dom stod.

Löpning eller springningAlltså. Dom löptränade inte. Dom sprang. Kände efter, lyssnade på kroppen ock sprang. Ock gick. Ock hoppade. Utan stretching, tabeller, kilometertider, vetenskapliga rön eller minsta tanke på att vara vältränad. Däri ligger skillnaden. Springaren leker när löparen tränar. Springaren känner efter när löparen tänker på tekniken. Springaren carpar diem när löparen presterar. Springaren springer som det faller sig när löparen har ett mål.

Vad, hur ock varför
Syftet avgör både vad man gör ock hur man gör det. Varje moment utöver själva springandet förtar vår neurologiska input: skor släcker känseln i fötterna, hörlurarna stänger av de ljud som ger hjärnan en fullödigare bild av omgivningen. Även mätandet påverkar. Vår uppmärksamhet är begränsad. Ju mer fokus vi lägger på tempo, distans ock teknik,  ju mer vi tar i, desto mindre klarar vi av att känna efter vad vi gör ock hur vi gör det. Ock begränsad sensorisk respons stressar nervsystemet.

För att inte tala om den stress som ofta följer i prestationskraven, oavsett om de handlar om att slå rekord, vara snygg naken eller bara kunna bocka av i duktighetskalendern. Bara det att ordet stressfraktur är en medicinsk term borde väl säga oss något.

Poängen är att det finns olika sätt att röra på sig, olika sätt att träna, ock olika sätt att springa. Ock att naturligt springande inte har mycket med teknik, prestation ock mätning att göra. Snarare beror ”naturligheten” lika mycket på varför du springer som på hur du springer. Vill du bli en bättre löpare så ska du träna för det. Men naturligt springande är något annat. Inte bättre, inte sämre. Bara något annat.

/

motion Motorik Rörelse träning

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 7 – Så. Behöver vi träna?

Träning-07-illustration-maja-larsson

Syftet med den här serien har inte varit att säga nej till träning. Tvärtom. Vi lever i en stillasittande värld, i en civilisation som på många sätt bryter ner oss. Vi behöver röra på oss. Men begreppet träning har fått en ikonisk, mytifierad ställning i vårt samhälle.

Man måste träna. Även om det är tråkigt. För blodtrycket. För utseendet. För att orka med vardagen (?). För musklerna. Mot åldern…

Eller?

Nej, man måste inte träna. Man måste definitivt inte ha tråkigt när man gör det. Ock man måste framför allt inte ha dåligt samvete för att det inte blir av.

Men vi behöver röra på oss. Vi är homo sapeins, ock homo sapiens rör på sig. Det är vad homo sapiens gör. Framför allt springer homo sapiens. Det är antagligen det mest naturliga en homo sapiens kan göra. Homo sapiens vill vara smidig, rörlig ock flexibel, kunna sitta obesvärat på golvet, gå på olika underlag utan att snubbla eller halka, med en anpassad balans mellan snabbhet, styrka ock uthållighet.

Homo sapiens känner efter
Homo sapiens känner efter. Känner efter ock justerar, utvecklar ock lär nytt. Inte för att bli så svettig ock trött som möjligt av löpningen, utan tvärtom, för att kunna springa lätt, långt ock smärtfritt. De flesta av oss har glömt bort det. Vi lufsar, eller joggar, med tunga steg ock lurar kroppen att tro att den springer. Såklart den tröttnar.

Som jag skrivit tidigare så finns det massor av anledningar att träna massor av saker. Men att bara ”träna” för tränandets egen skull finns det inte mycket bra med. Den mänskliga kroppshjärnan vill vara aktiv, inte bara monotont röra enskilda kroppsdelar. Den vill komma fram, komma längre, ha roligt, göra bättre, elegantare, smidigare.

HUR – inte bara ATT
Den mänskliga kroppshjärnan vill känna efter HUR den rör sig, inte ATT den gör det. Titta på barn som leker på en badplats. Se hur deras rörelse, deras fotisättning ock vilka muskler de använder, skiftar med underlaget. När det springer från den mjuka sanden eller gräset, till den hårdare träbryggan ändras steget utan att de behöver reflektera över det.

De flesta vuxna har stängt ner sin kroppshjärna, eller i alla fall slutat lyssna på den, så vi vågar inte ens försöka skutta ock leka, med risk för att sträcka oss, snubbla eller – ännu värre – se fåniga ut. Vi håller oss till begränsade ock begränsande rörelser på plana ytor ock anpassade områden.

De hoppande, skrattande, snurrande, dykande busungarna på äventyrsbadet får, i motorisk mening, bättre ock mer allsidig träning än simmaren som borrar ner huvudet i vattnet ock crawlar längd efter längd.

Att söka det svåra
Träning-07-illustration-maja-larssonBarnen på lekplatsen som springer, hoppar, skrattar, går, klättrar ock springer igen, utvecklar styrka, stabilitet ock balans som landsvägslöparen i dämpade skor aldrig kommer nära. Barn söker det svåra. Går balansgång för att det är vingligt, springer på isen för att det är halt. Som vuxna gör vi oftast tvärtom.

Barn kan. Utan PT. Ända tills vi ber dem sitta fint på stolar eller följa regler för hur man rör sig, t ex på fotbollsplanen, regler som vuxna har bestämt. Vi kan också, vi vuxna. Egentligen. Om vi bara vågar använda hela kroppshjärnan ock känna efter. Om vi skiter i lite regler ock gör som vi vill.

Ock vi kan påta i trädgården, plocka blåbär, bygga friggebodar, skotta snö, hoppa hage till jobbet, stå på tå vid kopieringsmaskinen, göra meditativa andningsövningar på toa, klä om favoritfåtöljen ock gå mer barfota.

Ock vi kan träna. Om vi vill. Om det är kul. Om det gör oss glada. Utan att nödvändigtvis räkna kalorier, kilo eller distanser. För hälsosam träning är kul. Ska vara kul. Hälsosam träning aktiverar mina sinnen, när jag känner efter, utvecklar ock lär nytt, istället för att bara repetera – längd efter längd – det jag redan kan. Det är därför barfota på gräs ger kroppen så mycket mer än skodd på vattenpassräta golv; det händer något under fötterna. Ju rörligare fot, desto rörligare kropp.

Var sak har sin tid?
Men det är vardagen det handlar om. Låt oss säga att du tränar fyra timmar i veckan. Två löpprundor ock två pass på gymet. Däremellan tränar du kontorsstolssittande i, säg, 30 timmar per vecka, med allt vad det innebär för hållning, andning ock blockerade blodflöden. Ingen PT i världen kan ändra de proportionerna. De fyra timmarna må göra nytta. Men förändringen ligger i mellanrummen. I vardagen.

Vi delar upp saker. Gör var sak för sig. Jobb är jobb, träning är träning, avslappning är avslappning… Men det går att ändra på rutiner ock vanor. Det går att stå eller sitta rörligare. Det går att jobba ock slappna av samtidigt. Man kan andas utöver att göra andningsövningar på yogapasset. Tänk så mycket tid det skulle spara.

Det finns så många sätt att röra sig, vart ock ett bra på sitt sätt. Förutom att det kan vara ett sätt att prestera eller vinna, kan det vara ett sätt att umgås. Andra kan springa ensamma flera mil om dagen, springa för att njuta, andas, uppleva. Träning kan vara ett sätt att ändra lata vanor. För mig är träning skogslöpning, qigong, balansträning ock olika rörelseövningar (t ex Spiral stabilisering). Men det är lika mycket att finna rörelse ock välmående i vardagen. Det är ju ändå där jag är mest.

Hitta ditt eget sätt. Men välj rätt förebilder. Hälsa kan inte mätas i utseende. Välmående sitter inte i magrutor, svällande biceps ock färgglada tights. Låt oss återföra träningen ock livet till något som upplevs istället för att bara bli gjort. Något som känns, lärs ock därmed levs, hellre än något som mäts, beräknas ock reduceras till siffror eller tonade muskler.

/

Missat de tidigare delarna? Här har du del 1.

Darwin fitness motion träning zonterapi

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 6 – Survival of the fittest

Träning06-Fitness- illustration-maja-larsson

Fitness. När Charles Darwin skrev sitt berömda verk ”Om arternas uppkomst” beskrevs ”Det naturliga urvalet” med ”Survival of the fittest” – ”Den bäst anpassade överlever”. Uttrycket förvanskades med tiden till ”Den starkaste överlever” för i i våra dagar helt ha övergått i betydelsen ”Den snyggaste överlever.

Jag tittar på ”The legend of Tarzan” med Alexander Skarsgård. De krigiska afrikanska stammarna består av stora, muskulösa ock deffade män, dock såklart utan att någon är lika biffigt bodybuildad som huvudrollen. Hur skulle det sett ut. Ingen av dem, dock, hade förmodligen klarat sig igenom det nålsöga som kallas fitness. Fitness ur ett evolutionärt perspektiv då.

I del 4 om toppform skrev jag att vi i stor utsträckning använder elitidrottandet som mall för träning ock hälsa. Det är bara delvis sant. I allt större utsträckning är det fitnesskulturen som skapar norm. Fitnesskulturen har i stort sett emanerat rakt ur 80-talets body building-hajp. Gemensamt för båda är att det yttre resultatet styr.

Hälsa mäts i tonade muskler
Body building- ock fitness-muskler byggs främst inte för att användas utan för att synas, ock på alla plan smittar det elittränande beteendet av sig till motionärer ock 40-årskrisande komma-i-formare. Allt mer bedömer vi hälsa ock välmående utifrån sexpack ock midjemått. Fler ock fler träningstips handlar om att bygga muskler, bränna fett, skaffa magrutor eller få fast rumpa. ”Du ser vältränad ut”, säger vi avundsjukt ock önskar att vi mådde lika bra. Men tonade muskler handlar inte om välmående, varken i den elitsatsande eller den motionerande delen av fitness-skalan.

Att tävla i bikini-fitness eller andra varianter är elitidrott, ock som beskrivs i del 4 om toppform har elitträning inte mycket med hälsosamhet att göra. Att pressa sin kropp maximalt för att skapa kroppsformer som på intet sätt är naturliga må vara kul för den tävlingsinriktade. Men hälsosamt är det per definition inte. I andra ändan av skalan, i motionärsändan, har man skalat bort den extremaste hårdträningen, men utseendet som hälsonorm finns kvar. Det är bara att titta på reklambilderna för valfri gym- eller sportkedja för att inse att du inte kan träna ock se ut hur som helst.

Good enough?
Som sport betraktat har jag full respekt för Fitnesskulturens toppskikt. Det är ett hårt jobb de utför. Men ur ett hälsoperspektiv för arten homo sapiens finns det inget bra med putande betongrumpor, biceps runda som tennisbollar, proteindrinkar, muskeldieter, för korta höftböjare ock minimalt med underhudsfett.

Så spridningen av såna ideal till måbra-tränisarna är tämligen kontraproduktivt. Särskilt med tanke på de träningsmängder som krävs för att nå resultat. Risken är stor att rumpan aldrig blir tillräckligt putande eller bicepsen tillräckligt rund.

Styrka före finess?
Som 20 åring vägde jag 85 kilo. Bara muskler. Jag var stolt över mina överarmar ock tog 90 kilo i bänkpress. Att jag inte var särskilt rörlig var inget jag reflekterade över, dels för att jag inte ägnade massa tid åt att känna efter, ock dels för att jag kompenserade min bristande smidighet med styrka ock vilja.

Träning06-Fitness- illustration-maja-larssonIdag, 30 år senare, är jag 8 kilo lättare (uppskattningsvis, då jag inte äger någon våg) ock 8 kilo smidigare. Istället för att bara ta i hårdare ock mer när jag tränar, utgår jag från motorik, balans ock rörlighet. Idag gör jag enkelt (eller i alla fall enklare) många av de rörelser som bänkpress-Pa fick kämpa sig igenom. Löpar-milen som var en tung ock ofta smärtsam pina som skulle mätas ock förbättras, är idag oftast en lätt lek som går fortare ock gladare trots mindre ansträngning.  Omvänt kan små finmotoriska, till synes enkla detaljrörelser (som till exempel att dubbelvika min artros-stela stortå) göra mig svettig.

I mitt eget träningsperspektiv ock i vad jag lär ut, är det vad fitness handlar om: att känna efter, lära nytt, utveckla, förfina. Att vara rörlig. Att kunna göra mer med mindre ansträngning. Väldigt mycket träning idag funkar precis tvärtom.

En sund själ…
Om syftet med träningen är en sund själ i en sund kropp, kan vi börja med att fundera på vad som definierar en sund kropp. Ock sett ur ett homo sapiens-perspektiv ser den varken ut som Tarzans eller Conan Barbarens.

När Charles Darwin skrev sitt berömda verk ”Om arternas uppkomst” beskrevs ”Det naturliga urvalet” med ”Survival of the fittest”* – ”Den bäst anpassade överlever”. Uttrycket förvanskades med tiden till ”Den starkaste överlever” för i i våra dagar helt ha övergått i betydelsen ”Den snyggaste överlever.

Ett av Darwins kriterium för fitness var god fortplantningsförmåga. Paradoxalt nog har för hård träning, stress ock för lite underhudsfett en negativ inverkan på just det. Det är lite ironiskt, men ju mer ”fit” jag försöker vara, desto mindre fit riskerar jag att bli.

/

Nästa vecka i del 7 (epilogen): Så. Behöver vi träna?
”Syftet med den här serien har inte varit att säga nej till träning. Tvärtom. Vi lever i en stillasittande värld, i en civilisation som på många sätt bryter ner oss. Vi behöver röra på oss. Men begreppet träning har fått en ikonisk, mytifierad ställning… 

Pulsträning stretching träning zonterapi

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 5 – Stretching ock pulsträning

Träning-5: Stretching-pulsträning-illustration-maja-larsson

Stretching har länge varit ett heligt mantra för välmående ock ökad rörlighet. Ock ny forskning visar ju att pulsträning är bra för hjärnan. Men är det så enkelt? Nä. Det är klart att det inte är. Det är det aldrig.

Vår jakt på enkla svar tar oss ofta längre bort från sanningen. Sanningen – kroppens, hälsans ock välmåendet sanning – är komplex ock ofta motsägelsefull. Därför kan enkla slutsatser ställa till mer skada än nytta. Oavsett om det gäller nya sanningar eller gamla etablerade.

Stretching
Träning-5: Stretching-pulsträning-illustration-maja-larssonRörlighet är viktigt, som sagt. Men att stretching skulle göra oss rörligare finns det inte mycket belägg för. Men som vanligt handlar det inte bara om ATT man stretchar utan HUR man gör det. Det finns få likheter mellan mjuka yoga-rörlighetsövningar ock att försöka välta en vägg för att sträcka ut vadmuskeln. Men just det faktum att det finns många sätt att stretcha innebär också att det finns många dåliga sätt. Det i sig borde vara anledning nog att vara försiktig.

Vi stretchar för att motverka stelhet. Omvänt, vi stretchar för att öka vår rörlighet. Men det finns olika sorters rörlighet ock olika sorters stelhet. Ta en höftled. Höftleden är en kulled. Det betyder att den runda övre änden av lårbenet ska passa in det kupade fästet i bäckenet. Det som skapar rörelseförmåga i leden är ett stort antal muskler som går kors ock tvärs mellan ben, bäcken ock ryggrad. Dessa spänns ock slappnar av i ett intrikat samspel för att vi ska kunna sitta, gå, springa, hoppa, dansa, knyta skor eller åka skridskor.

Vad är det vi stretchar?
Mellan ock runt muskler ock skelett finns senor, ligament ock fascia – en elastisk bindväv som håller alla delar på plats men som också påverkar rörligheten. Det vi generellt kallar stelhet kan sitta i var ock en av dessa olika delar. Kulleden har sin begränsade rörlighet. Muskler kan vara långa eller korta, men också bara spända eller avslappnade. Bindvävens elasticitet  kan, av olika skäl, vara mer eller mindre begränsad.

Allt detta påverkar vår rörlighet men på olika sätt. Att stretcha en begränsad kulled innebär att slita på benvävnad ock brosk. En spänd muskel blir inte nödvändigtvis mer avslappnad av man drar i den. Ock bindväven, som lätt förväxlas med muskeln men är mindre flexibel är lätt att skada.

Så vad är det egentligen jag stretchar när jag stretchar? Det kan vara bra att veta innan man börjar.

Varför blir vi stela?
Nästa fråga är varför vi blir stela. Orsaken, som vanlig, är inte att vi stretchar för lite. Stretchingen är en nödlösning, en brandkårsutryckning för att tillfälligt justera något som inte borde ha kommit till stånd från början. Ock för oss vanliga motionärer är träningen sällan grundorsaken. Det är dålig hållning, för mycket sittande, för raska promenader med för långa steg. Det är stress, med spända käkar, uppdragna axlar ock begränsad rörlighet som följd. Däremot är det inte ett ålderstecken.

När vår rörelseförmåga begränsas är lösningen mer medveten, gärna långsam, rörelse. Svinga, svaja, lyfta, vrida, gunga, rulla. Aktivera nervsystemet. Inte statiska muskelövningar ock stretching.

Pulsträning
Pulsträning har fått ett uppsving som något som påverkar hela kroppen ock till ock med hjärnan. No shit, Sherlock?! Forskningen som visar att pulsträning är bra för hjärnan påstås vara både ny ock revolutionerande. Men de här rönen fanns för 40 år sedan. (Innan dess hade det faktum att kroppen hänger ihop varit en självklarhet, även utan forskning.)

Problemet med de här resultaten är inte resultaten i sig utan slutsatserna. Vissa givna faktorer styr forskning. En studie måste ställa en enkel fråga att besvaras av studiens resultat. Det ligger i forskningens natur för att kunna vara mätbar. Följdaktligen går det i princip bara att mäta en effekt i taget, dvs den man bestämt sig för att mäta. Alla andra faktorer som spelar in i det komplexa i att vara en levande varelse, t ex en homo sapiens, måste bortses ifrån. För mätandets skull är det okej. Men att betrakta resultatet som en heltäckande sanning blir förödande.

Så när vi bevisligen blir bättre på att tåla stress av att vara fysiskt aktiva så säger det ingenting om hur vi faktisk påverkas av själva stressen. Bara att vi kan pressa oss att stå ut med mer. Ett tag i alla fall.

PISA-resultat eller hälsa?
Det blir lätt galet när man plockar ut enskilda resultat ur deras sammanhang. Att uppmätt pulsträning bland skolbarn, istället för att bara röra på sig, leka, ock ha roligt, visar sig ge högre prestation i matematik är resonemang som värderar betyg ock PISA-mätningar högre än barns välmående ock hälsa. Det är tragiskt, ock för en homo sapiens ganska verklighetsfrämmande.

Vi behöver röra på oss mer. Barn behöver röra på sig mer. Men skapa då förutsättningar för att låta det ske på naturlig väg. Hela skolformen med stolar ock bänkar ock sitta still ock jobba motverkar hur det är att vara en homo sapiens. Ändra på det, skapa utrymme för lek ock spring – man lär sig bättre i rörelse än i sittande – istället för att lägga in mekaniska moment för att göra barnen till bättre ingenjörer som orkar sitta ännu mer.

Vill vi verkligen träna för att bli smartare, då ska vi träna på sätt som aktiverar så stora delar av kropp, hjärna ock nervsystem som möjligt. Varje yttre begränsning (skor, motionscyklar, stolar, träningsmaskiner, halkskydd ock trappräcken) av vår rörelseförmåga kopplar bort de delar av hjärna ock nervsystem som annars hade fått parera, justera, aktivera, balansera ock överhuvudtaget känna efter. Yttre begränsning gör oss stela ock minskar vår förmåga att lära. Det gör oss fumligare ock begränsar vår effektiva styrka.

Eftersom fumlighet i grund sitter i hjärnan, kan vi, med samma logik som hävdar att pulsträning gör oss smartare,  i princip säga att yttre begränsningar gör oss dummare. Att känna efter, gå barfota ock aktivt förfina vår motorik gör oss inteligentare. Ock, om du frågar mig, mer kreativa.

Turbo ock repetition må ge oss kraft ock uthållighet, men inte precision, kontroll eller skicklighet.

/

Nästa vecka i del 6: Survival of the fittest

”Fitness. När Charles Darwin skrev sitt berömda verk ”Om arternas uppkomst” beskrevs ”Det naturliga urvalet” med ”Survival of the fittest”* – ”Den bäst anpassade överlever”. Uttrycket förvanskades med tiden till ”Den starkaste överlever” för i i våra dagar helt ha övergått i betydelsen ”Den snyggaste överlever.”

Elitidrott Toppform träning

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 4 – Toppform

Träning-4-toppform-illustration-maja-larsson

Vi har i viss mån gjort elitidrotten till hälsonorm. Det vill säga att träna hårt ock resultatinriktat. Ta i mer. Ända in i kaklet. Men ur ett homo sapiens-perspektiv finns det inget särskilt hälsosamt med elitidrott. När vi står vid sidlinjen ock hejar på våra barn i deras trånga skor så är det inte nödvändigtvis deras framtida hälsa vi hejar på.

Träning-4-toppform-illustration-maja-larssonVad är toppform? Hur vet jag när jag är i det? Vad ska jag ha det till? På vilket sätt mår jag bra av toppform? Vi matas med mer eller mindre enkla vägar för att ta oss dit, ofta insålda av avlagda atleter ock random TV-kändisar. Men vad betyder det?

I del 1 belyste vi skillnaden mellan att träna ock att röra på sig. Ur ett hälsoperspektiv är skillnaden enorm. Elitidrott handlar om prestation ock resultat (ock om utslagning, men det är delvis ett annat ämne), inte välmående. Elitidrott innebär för det mesta att pressa sin kropp till det yttersta. Det har inte mycket med en sund själ i en sund kropp att göra (Läs DN: Emma Green: Prestation är för mig förknippat med ångest.). Det finns inget rätt eller fel i det här. Men vi bör återigen fundera på vad vi tränar för.

Träning i idrottssyfte är en sak. Att motionera, hålla igång, eller vad vi nu vill kalla det, är något annat. Det går att plocka ut många olika enskilda fördelar med träning. Men det för oss tillbaka till ursprungsfrågan: vad vill vi träna på? Vad vill vi utveckla? Vad vill vi bli bättre på?

Förenklad tes om träning
Av höjdhopp blir vi bättre på höjdhopp. Kul, men ur ett homo sapiens-perspektiv tämligen oanvändbart. Av plankan blir vi bättre på just plankan; övningen må vara tung, men det är inte ofta i ens vardag som man jobbar statiskt i den kroppsformationen. Ock av bicepscurl blir du bättre på bicepscurl. Vi blir inte nödvändigtvis bättre homo sapiens av att träna hårdare, längre ock tyngre. Ock om vi blir; bättre på vad?

Så. Myten att vi mår bättre av att träna mer stämmer inte, helt enkelt för att tesen är så förenklad.

Att må bra på ett balanserat fysiskt sätt ock att må bra pga ego-boost är olika saker. Ock gränsen mellan att träna för att vinna, bygga snygga muskler eller bara må bra ock att bli stressad av att inte göra detsamma, är hårfin. Så fort jag låter träningen bli ett medel för att jag ska känna att jag duger, har den slutat att bara vara en ego-boost ock övergått till att vara rent destruktiv. Ännu ett stressmoment i en redan stressad värld, inte minst vanligt inom elitidrotten.

Toppform med quick fix?
Men åter till frågan: vad är toppform? Min tolkning av ordet luktar prestationsfloskel ock betyder att vara vårt absolut snyggaste, fittaste, högst presterande jag. Ock på något sätt ska vi helst klara av att vara där hela tiden. Plötsligt har vi inte bara med råge passerat vad som är hälsosamt. Vi har också överskridit vad som är rimligt för en varelse av arten homo sapiens överhuvudtaget. Vi kan inte prestera på topp jämt. Vi kan inte alltid vara bäst. Vi kan framförallt inte konstant expandera både vårt mående ock vår prestation som vi försöker göra med vår ekonomi: med ständig tillväxt.

Dessutom. Att utveckla oss i den riktningen kräver mer än tre gånger i veckan eller 15 minuter om dagen. Alla såna quick fix-trix ljuger. För att nå dit måste vi satsa mer ock mer ock mer. Tills vi faller ihop i en hög. Hälsosamt? Knappast. Så låt oss sudda ut det ordet. Toppform. Det finns inget bra med det, sett ur en homo sapiens välmåendeperspektiv.

Det specifika blir utslätat
Elitidrottare, som sagt, är bra på att prestera något specifikt. Men när vi använder elitidrottandet som modell generaliserar vi det specifika i träningen för att krama ut något som ska passa alla (vilket i sig är omöjligt. Vi är olika, som bekant.), ock kvar blir generell styrketräning ock generell konditionsträning, förpackad så att det ska vara enkelt att både lära ock utföra. Ock det ska räknas. Kalorier, kilo, distanser, minuter. Så vi slipper känna efter.

Om vi springer för att prestera, för att få det gjort, utan att faktiskt känna efter, eller lära oss hur vi ska springa, kommer vi inte att bli bättre på att springa. Vi kommer bli tröttare, ock kanske bättre på att ta i mer, men inte på att springa. Oftast slår oss inte tanken att ändra på något ens när vi får ont. Då köper vi nya ”bättre” skor. Bokar in en behandling hos massören. Eller går på spinning istället. Ock ju fler kilometer vi avverkar utan att lära oss hur, desto mer kommer vi att pränta in felaktiga rörelsemönster. Mer är inte alltid bättre.

Styrka vs rörlighet
Att träna opp en muskel utan specifikt syfte gör inte heller min kropp mer funktionell. Enskilda muskler har nämligen inget syfte eller funktion alls. De fungerar tillsammans med alla andra muskler, leder ock ben, för att inte tala om hjärna ock nervsystem (se Del 3). I rörelse. Koordination. Balans. Kan jag inte gå balansgång, göra en kullerbytta, vicka på tårna eller sätta mig på huk, är inte större muskler högsta prio. Inte för en mototiskt normalutvecklad homo sapiens-wannabe.

(Att träna hårt ock muskelbyggande ock samtidigt rörligt ock motoriskt utvecklande kräver kännedom om kroppen, dvs förmåga att känna efter vad den egna kroppen gör ock hur den gör det. Det är inte särskilt vanligt i vår träningskultur. Det är inte särskilt vanligt i vår kultur överhuvudtaget. Men det finns.)

En sak har de gemensamt, elitträningenen ock måbra-träningen. De kräver, eller bör kräva, utveckling ock förfining, ock för det krävs att man känner efter. Få elitidrottare kommer nånvart på ren styrka. Det tarvas konstant lärande ock finjusterande för att utvecklas. Samma sak borde gälla vardagsrörlighet; det är inte bristen på armhävningar som gör att jag inte kan sitta eller stå på jobbet utan att hamna i dålig hållning. För att förbättra det måste jag öva på att sitta ock stå på nya sätt. Lära nytt. Mer styrka hjälper mig att orka stå eller sitta fel längre, inte att stå mer avlastande.

Men det finns övningar för det också. Kom ska jag visa dig.

Fortsättning följer.

/

Nästa vecka i del 5: Stretching ock pulsträning
”Stretching har länge varit ett heligt mantra för välmående ock ökad rörlighet. Ock ny forskning visar ju att pulsträning är bra för hjärnan. Men är det så enkelt? Nä. Det är klart att det inte är. Det är det aldrig.”

Motorik Rörlighet styrka träning

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 3 – Rörlighet vs styrka. Kroppen ock lärandet

Träning3-kroppen-ock-lärandet-illustration-maja-larsson

Träning framställs ibland som lösningen på det mesta. Inte minst när det gäller smärta; har man ont behöver man träna opp en muskel. Men det är sällan svaga muskler som är problemet.

Träning3-kroppen-ock-lärandet-illustration-maja-larssonDet lilla barnet som ännu ej lärt sig gå kravlar runt på alla fyra. Det är inte främst bristen på styrka ock muskler som gör att gåendet inte funkar än. Det är hjärnan ock nervsystemet som inte lyckas styra muskler ock leder, ock få dem att funka tillsammans med varandra. Att resa sig från fyra till två balanspunkter ock sen röra sig framåt är neurologiskt ock sensomotoriskt komplicerade saker, nämligen. Riktigt komplicerade.

Samma sak gäller nästan alla av dem som kommer in på min mottagning ock har ont i en eller annan kroppsdel. Deras smärta beror ytterst sällan på att de saknar styrka eller har för små muskler. Den beror inte på att de kört för lite plankan. Den beror på att deras muskler inte snackar med varann som de ska.

Stolar, golv ock skor
I vår strävan att bygga en civilisation för oss själva, har vi skapat en tillvaro som inte är anpassad efter vår art, homo sapiens. Stolar, plana underlag ock trånga skor är inte hela problematiken, men det är några exempel på företeelser som påverkar hur vi rör oss, det vill säga hur vi (inte) använder våra kroppar.

Alla dessa tre, stolar, golv ock skor har nämligen en dämpande, eller säg bedövande, effekt på våra nerver ock därmed vårt nervsystem ock vår hjärna. Ock eftersom nervsystemet ock hjärnan medverkar i varenda liten muskelrörelse jag utför, är de beroende av vilka nervsignaler de får från kroppen. Hjärnan behöver veta om det är hårt, mjukt, buckligt, varmt, kallt, halt, strävt, torrt, blött, farligt, säkert, tungt, otympligt…

Kroppshjärnan
I det perspektivet är det högst relevant att ifrågasätta var hjärnan sitter. Vi tenderar, som bekant att dela opp kroppens delar som om de vore separata, ock ibland helt umbärliga ock utbytbara som muttrar o fjädrar i en bil. Människokroppen fungerar inte på något sätt som en maskin. När något händer någonstans i kroppen, är resten av kroppen aktiverad, inklusive hjärnan ock nervsystemet.

Alla förklaringar som delar upp kroppsfunktioner är förenklingar, ock om du så bara ska vicka på stortån, så kopplas resten av kroppen in, för hjärnan ock nervsystemet känner av hur musklernas konstanta muskelspänningar (tonus) ska påverkas av tåns aktivitet för att hålla balans i hela systemet.

Så utifrån hur vi aktiverar våra kroppar i vardagen (inte bara på gymet utan hela vardagen) får vi den muskelstyrka ock koordinationsförmåga vi behöver för vår vardag. Det vill säga, sitter vi i en ergonomisk kontorsstolen fler timmar än vi rör på oss, så är det mest stolen som kommer att forma vår kropp ock vårt nervsystem.

Kroppsvikarierna
Kroppen är så snillrikt konstruerad, att när någon del av kroppen inte jobbar optimalt – det kan bero på skador, konstruktionsfel, sjukdom, läkta skador, gamla inflammationer, för mycket sittande, näringsbrist, dåliga skor, alldeles för bra (läs fotriktiga) skor, m.m. – så går en annan del in ock gör jobbet. Det gäller hjärnan, inre organ ock muskler.

Om t ex dina höftböjarmuskler är för korta, vilket de ofta är på oss sittande ock tränande människor, ock inte riktigt klarar av sitt höftböjar- ock sträckarjobb, så kommer t ex lår, vader ock ländrygg att lösa så att rörelserna utförs. Det blir inte rätt men det funkar. Ett tag.

Men ger vi inte kroppen möjlighet att återfå ursprungsfunktionen, kommer dessa vikarier att bli utslitna. Andra muskler ock kroppsdelar kommer i sin tur att hoppa in ock ta över för vikarierna, ock så vidare. Till slut går du omkring med smärta någon helt annanstans än där problemet började.

Känna efter? Eller ta i mer?
Lösningen heter inte Tyngre, Längre, Hårdare. Lösningen heter inte heller mer stretching när det är brist på koordination ock rörlighet som är problemet. Behovet av stretching är en bra måttstock. Är du en ”vanlig motionär” som måste stretcha efter varje pass, gång efter gång, för att inte bli stel eller få ont, så tränar ock rör du dig förmodligen inte MED din kropp, utan MOT den. (Stretching, utförd på rätt sätt, kan vara ett av flera sätt att hjälpa kroppen på traven. Men någon standardlösning är det inte. Återkommer till det i del 5)

Så om syftet med vår träning är att må bra ock utveckla de funktioner vi som homo sapiens är ämnade att ha, är det inte i första hand styrka genom monotona, repetitiva övningar vi behöver. Tvärtom är risken stor att vi förstärker felaktiga rörelsemönster ock sliter mer på vikarierna än på de muskler vi har för avsikt att träna. Vad vi behöver är att sätta kroppen på prov. Lära nytt. Känna efter, inte bara ta i. Vi behöver bryta vanor, göra sånt som är svårt, som aktiverar balanssinne, motorik ock koordination, ock inte bara enskilda muskelgrupper.

Vi behöver helt enkelt göra mer av sådant som barn gör, alldeles utan PT eller instruktör (åtminstone så länge man inte sätter en iPad i händerna på dem). Vi behöver hoppa, springa, balansera, trilla, misslyckas men försöka igen. Vi behöver lära om ock lära nytt, inte bara göra mer av det vi redan tror att vi kan. Små människor, dvs barn, kan inte bara ställa sig upp ock gå. Dom lär sig krypa innan de kan stå, stå innan de kan gå, gå innan de kan springa.

Kanske borde det gälla även stora människor. Vi har ju fått turordningen i vår motoriska utveckling av en anledning, så när många vuxna inte kan vifta på tårna, inte kan sitta på golvet utan smärta, än mindre resa sig, eller knyta skorna utan stol, så är det kanske inte hantlar ock dämpade löparskor som är lösningen.

Kanske behöver vi backa tillbaka ock lära om. Återuppväcka de där grundläggande men bortglömda funktionerna som fick allt att funka från början. Först.

Fortsättning följer.

/

Nästa vecka i del 4: Toppform
”Vad är toppform? Hur vet jag när jag är i det? Vad ska jag ha det till? På vilket sätt mår jag bra av toppform? Vi översköljs av mer eller mindre enkla vägar för att ta oss dit, ofta presenterade av avlagda atleter ock random TV-kändisar. Men vad betyder det?”

fitness hälsa motion träning zonterapi

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 2 – Herr ock fru H. Sapiens

Hur tränade våra förfäder? Herr ock Fru H. Sapiens? Hade dom rutor på magen ock stora biceps? Stretchade dom när dom dragit hem en nyfälld mammut? Ock hur gjorde dom när dom blandade proteindrinkar?

Jag ber om ursäkt för den raljanta ingressen, men som jag skrev i del 1 så har jag för avsikt att förhålla mig till träning ur ett hälsoperspektiv. Det innebär att fundera kring vad som är främjande, utvecklande, stärkande, helande ock uppbyggande för oss som varande väl fungerande livsformer av arten homo sapiens.

Skönt med träningsvärk
I väldigt få träningsformer idag ingår just det perspektivet. Vi har ersatt det som i stor utsträckning gjort oss till de varelser vi är – rörlighet – med monotona, repetitiva övningar som ska få oss att svettas, bränna kalorier ock förhoppningsvis ge oss större muskler att bära på. En bonus är om vi får träningsvärk. Då känns det ju att man tagit i. Jag undrar om Herr ock fru H. Sapiens någonsin tänkte den tanken. ”Åh va skönt med träningsvärk! Då har jag varit duktig!”

Visst, våra livsbetingelser skiljer sig markant från förfädernas, Herr ock Fru H. Sapiens, men om träningen ska syfta till hälsa, borde väl syftet vara att anpassa träningen efter våra kroppars ursprungliga funktion, istället för efter ett samhälle som faktiskt inte i något avseende är anpassat efter Herr ock Fru H. Sapiens.

Rörlighet
Homo sapiens utvecklar rörlighet. Det börjar redan i livmodern ock fortsätter opp i åren för att vi ska skaffa sig de alldeles livsviktiga förmågorna som bygger på motorik, koordination, balans, stabilitet, smidighet. Dessa förmågor har hjälpt oss överleva, ock formats in i våra gener. De har format vår anpassning, vår fitness. Dessa funktioner är ett intrikat samspel mellan muskler, leder, hjärna ock nervsystem, ock det fortsätter utvecklas så länge vi använder dem.
Men när vi slutar använda dem ock låter soffor ock kontorsstolar göra allt jobb, slutar de fungera. Kroppsdelar ock funktioner gör så; används de inte tillbakabildas de. Ock stelheten som följer försöker vi för det mesta åtgärda med, inte mer rörlighet, utan stretching…

Muskler
Vi bygger muskler. Inte för att använda dem, utanför att ha dem. Frågan är till vad. Herr ock Fru H. Sapiens kroppar är nämligen smarta. De ser inte ut som Arnold Schwarzenegger. De bygger precis så mycket styrka ock muskler som behövs. Muskelvävnad bryts ned vid ansträngning (t ex 3×20 armhävningar) för att sedan byggas upp i vilan efteråt. Det är så muskler växer, ock det smarta i det är att hjärnan ock nervsystemet känner av precis hur mycket ansträngning musklerna utsätts för, för att sedan bygga på exakt så mycket plus en liten gnutta marginal. Men inte för mycket; Ingen homo sapiens vill ha en massa extra muskler att bära på ock försörja, när de ändå inte fyller någon funktion.

Barfota
Herr ock fru H. Sapiens använder sina händer ock fötter. Inga skyddshanskar eller dämpade skodon. Herr ock fru H. Sapiens känner efter. Varje sensorisk skiftning under fingrarna ock fotsulorna är viktig för rörligheten, det är det som ger information till nervsystem ock hjärna om vad som händer utanför kroppen så att kroppen kan böja, vrida, ducka, hoppa, springa, parera ock stanna.

Alla sinnesintryck är viktiga för kroppens förmåga att kunna röra sig. Så man kan fundera på vad som händer (eller inte händer) med motoriken, när jag tränar i en maskin som begränsar min rörlighet, iklädd dämpande skor, musik i öronen ock kanske en distraherande TV-skärm på väggen framför mig.

Slutsats
Herr ock fru H. Sapiens försöker inte ta i så mycket som möjligt. Tvärtom, Herr ock fru H. Sapiens jobbar effektivt, tar i så mycket som behövs ock sparar på krafterna. Blir de trötta vilar de. De strävar inte efter träningsverk. De vill inte ha ont. Smärta gör dem mindre effektiva. Herr ock Fru H. Sapiens stretchar knappast. Det behövs inte. De använder kroppen som den är tänkt att användas. Med rörelse. Med rörlighet. Med variation. De känner efter ock anpassar rörelsemönstret, lär nytt. Hela tiden lära nytt, det har varit ett sätt att överleva. Att mekaniskt upprepa samma rörelse om ock om igen till ingen nytta var knappast något de pysslar med. Herr ock fru H. Sapiens rör sig lite eller lagom ock ofta, inte mycket ock hårt tre timmar i veckan.

Men det finns andra skäl att träna. Ock andra perspektiv. Men oavsett om man tränar eller rör på sig, oavsett syfte med träningen, så finns det anledning att fundera lite på vilka vi är i grunden, ock hur organismen människa fungerar. För ur ett funktionellt ock hälsosamt perspektiv är vi väldigt mycket mer än muskelmassa, kaloriförbränning, repetition ock uppmätta pulsvärden.

Fortsättning följer.

/

Nästa vecka i del 3:Rörlighet vs styrka – Kroppen ock lärandet
”Träning framställs ibland som lösningen på det mesta. Inte minst när det gäller smärta; har man ont behöver man träna opp en muskel. Men det är sällan svaga muskler som är problemet…”

friskvård hälsa träning zonterapi

Hälsa i siffror

halsa-i-siffror-illustration-maja-larsson

Har du någon gång fått frågan om hur du mår, ock i huvet börjat rada upp ekvationer ock tabeller för att komma fram till svaret? Inte ofta, va? Ändå mäter vi mycket av det vi förknippar med hälsa i siffror.

halsa-i-siffror-illustration-maja-larssonVi äter vitaminer ock mineraler ock följer RDI (rekommenderat dagligt intag). Vi räknar kalorier in ock kalorier ut utifrån genomsnittligt framtagna värden. När vi inte staplar kilometer i spåret eller vikter på skivstången så räknar stegräknaren antalet kliv mellan skrivbordet, kopiatorn ock fikarummet.

Doktorn mäter blodtryck, BMI ock kolesterol, vi kollar viktkurvor ock längdkurvor på barnen så de håller sig inom mallen. Ock så jämför vi med genomsnitt ock referenser, ock om allt är inom ramen för vad som anses normalt – friskt – så mår vi bra.

Du behöver inte känna efter en sekund. Bara kolla pulsklockan, vågen eller energitabellen på kexpaketet. Vem behöver sinnen ock eget förnuft?

Siffror = fakta?
Sanning ock hälsa i vår värld mäts med siffror. Fasta tal. Gränsvärden. Ock när det aktuella värdet inte är mätbart, så gissar vi: ”hur stark är smärtan på en skala mellan 1 ock 10?” Smärta går inte att mäta, särskilt inte som smärta kan ta sig så enormt olika uttryck. Det vet de flesta som legat på min behandlingsbänk. Det kan vara stickande, brännande, smärtande, ömmande. Det kan vara sköntont eller skitont. Men att mäta vilket går inte.

Din kaloriförbrukning är inte heller mätbar, åtminstone inte med en klocka. Den chansar friskt utifrån snittvärden uträknade på testpersoner som inte behöver ha något alls gemensamt med dig. Klockan träffar rätt lika ofta som en börsanalytiker med otur.

Prata aldrig vikt med dina barn
Jag läste den rubriken i en debattartikel. Prata aldrig vikt med dina barn. Varför skulle man överhuvudtaget prata vikt med med någon alls, ock inte hälsa? Visst, övervikt (hemska ord) är ett folkhälsoproblem. Men om vi lyfter på statistiktäcket kommer vi att se att övervikten är symtom, inte orsak. Den ökade (ock för all del även den minskade) kroppsvolymen kan ha olika orsaker. Den kan bli till olika sorters problem, men problemen följer inte statistiska snittvärden.

Ändå fortsätter vi kolla BMI ock viktkurvor. Ingen mår bättre av det. Ingen mår bättre av att bli jämförd med idealvärdena, oavsett om det är i modetidningen eller på läkarmottagningen.

Så vad vill vi att de där siffrorna ska säga oss? Att vi är normala? Att vi duger? Att vi inte duger? Att vi ska få dåligt samvete för att det vi åt innehöll för mycket eller för lite av något? Om vi presterat tillräckligt duktigt eller inte. Att vi måste bli starkare, smalare, snyggare…? Fitness- ock träningsindustrin har stor skuld i det här, men sjukvården hjälper till.

Syftet avgör
Den som tränar för att, ur ett strikt hälsoperspektiv, må bra behöver inga siffror eller tabeller, inga ”reps eller set”. Den som tränar för att må bra behöver inget kaloriförbrukningsvärde som ändå inte stämmer. Väldigt mycket träning idag bygger på kvantitet snarare än kvalitet. Vi räknar antal, vi räknar kilo, vi räknar distanser. Mer är bättre? Nja, att bli bättre på något behöver inte betyda snabbare eller mer. Det kan betyda just bättre.  Visst, några är fokuserade ock noga ock putsar på teknik ock förfining. Men det vet inte pulsklockan, den räknar samma om du klumpigt slösar energi med tunga steg eller om du trippar lätt ock effektivt.

Den som tränar bara för att må bra, den gör det som är roligast, springer där det är vackrast, kör på så länge det känns bra, tar i lagom mycket ock äter nyttig, god mat ock inte bara nutretionsvärden, vitaminer, minerer ock muskelbyggande proteiner. Den som tränar bara för att må bra övar upp rörlighet ock naturliga rörelsemönster (Dit räknas knappast sittande maskinövningar eller bicepscurl). Den som tränar bara för att må bra, gör det med ett leende, ock skippar det dåliga samvetet över ett missat pass.

För den som har andra mål än att bara må bra, som att skaffa magrutor, umgås med gymkompsar, vinna SM-guld, spräcka skjortor eller brotta ner storasyrran gäller såklart helt andra regler.

/

hälsa stress träning

Skönhet ock hälsa

Skor-illustration-maja-larsson

Man ska inte blanda ihop saker ock ting. Särskilt inte om man är ett apotek. För apotek är ett ord, en institution som förpliktigar. Eller borde göra.

Jag har varit där förr, på just det här apoteket. Rubriken på väggen är på inget sätt ny. ”Skönhet ock hälsa”. Det har använts så länge så det låter som en enhet. men det är det inte. Långt därifrån. ”Det är ju bara ett uttryck. Det är ju bara ord”, säger kanske någon. Ord är inte så bara, säger jag ock tar historien som exempel. Historien är full av ord som människor slängt sig med av slentrian, utan att förstå dess effekt. Förrän efteråt.

Jag tittar närmare på hyllan under rubriken. Där finns Vaselin, Brunutansol, Nattkrämer, Dagkrämer – speciellt utvecklade för kvinnor, Smink, Sminkborttagningsmedel, Filler, Ögonkrämer, Anti-age-vitalising-krämer, Ansiktsolja – för extra lyster, Krämer för spänst ock fyllighet…

Bara skönhet
Jag tittar en gång till, för att hitta hälsoartiklarna. Jag hittar inget. Bara skönhet. Jag vet inte om jag tycker att något av det där egentligen gör människor så mycket vackrare, men det är en smaksak. Men det gör dem definitivt inte hälsosammare. Tvärtom, många gånger.

Jag läser en tidningsrecension av en bok som vill skildra det ohälsosamma i hälsohetsen. Där står att läsa om fettsugning, botox ock andra skönhetsbehandlingar. Kravet att vara smal ock passa in i rådande skönhetsideal. Ock jag undrar vad det har med hälsa att göra.

Sexpack ock samvete
Skor-illustration-maja-larssonJag tänker på kvällstidningsrubrikerna som dyker opp ibland. Om faran att leva för hälsosamt. Ortorexi kallas det. Att träna för hårt ock äta för snålt för att uppå något med sin kropp som är värt att visa opp.  Fitnessideal med sex-pack på magen, strama biceps ock putande rumpa. Eller för att känna sig duktig ock slippa prestationsångesten om man missar ett pass. Sorry, det har inte heller med hälsa att göra.

De allra flesta som tränar gör det inte för att må bra. De allra flesta tränar för att bli snygga. Smärta. Smala. Unga. För att duga. Eller för att rättfärdiga bullen, godispåsen eller vinflaskan. ”Because I’m worth it”. Precis som om vi måste göra oss förtjänta av att njuta.

Fuck det mätbara
Ock många blandar ihop just utseende ock vikt med hälsa. Inte så konstigt, när till ock med sjukvården använder BMI som nån slags friskhetsmått. Övervikt är ett samhällsproblem, eller kanske snarare ett symtom på samhällsproblem. Ock de som rör sig för lite ock äter för onyttigt är än så länge ofantligt många fler än de som gör det motsatta (ortorektikerna). Så rör på er ock ät nyttigt. Gör det! Men gör det för att må bra. Utan våg.

Skenet bedrar
Mönstret är tydligt. Problemet är inte de som vill undvika socker ock mjöl eller dom som springer en extra mil i skogen. Problemet är inte de som håller sig tråkigt nyktra eller fastar eller missunnar barnen läsk. Problemet är att vi gör en himla massa saker för att, enligt givna mallar ock kriterier, duga. Problemet är att vi tränar av en orsak ock låtsas att vi gör det av en annan. Problemet är att vi blandar ihop yta med innehåll. Problemet är att det har blivit viktigare att verka må bra än att verkligen göra det.

Det blir tomt. På låtsas. För – om floskeln ursäktas – skönhet kommer inifrån. Om du mår bra, om du UNNAR dig att må bra istället för att unna dig ”att synda”, om du tar dig tid att känna efter, tid att sova gott, om du väljer de bra relationerna istället för de dåliga, om du gör det du vill ock inte det du tror du måste, om du kan andas utan andningsövningar ock hinner dricka kaffe med ett leende, om du springer i skogen för att det är skönt – helst barfota, då blir du snygg. Hela vägen.

Tage Danielsson visste. Han snodde en dikt av Gustav Fröding, skrev om den ock satte kärnfullt ord på alltsammans:

”Strunt är strunt, och snus är snus,
om än i gyllne dosor,
men rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor –
en vacker vers som blev till grus,
en illusion som brast,
ty rosor i ett sprucket krus
kan vara utav plast.”

/

fotarbete hälsa träning

Träning ock hälsa är inte samma sak

Rorelse-illustration-maja-larsson

De flesta rör sig för lite, det är inget snack om det. Motion ock rörlighet är bra. Men låt oss för den skull inte blanda ihop begreppen. Träning ock hälsa är inte samma sak. Inte alls faktiskt.

Rorelse-illustration-maja-larssonDet är ett svårt ämne det här. Vi vill ju så gärna ha tydliga svar. För eller emot. Det kommer du inte att få här. Däremot kanske en tankeställare. För som med så mycket annat när det kommer till hälsa, så är inte det viktiga att du tränar. Det som gör träning mer eller mindre hälsofrämjande är såklart vad ock hur du tränar. Men framförallt – shit vad väsentligt det här är – varför du tränar.

Att, hur, vad ock varför. Vi tar dom en ock en.

Att

Är det viktigt att träna? Inte ett dugg, egentligen. Människan är byggd för rörelse, smidighet, uthållighet, för växelvis ansträngning ock vila. Kruxet är att vi lever våra liv sittande. Vi behöver upp ock stå, gå, böja, sträcka. Vi behöver göra saker med kroppen för att aktivera nerver, muskler, senor ock celler. Tyvärr är det många träningsformer som inte erbjuder så mycket av just det.

Så röra på sig, ja. Träna, nja. Men vi återkommer till det.

Vad

Vad ska man träna? Ja, det är minerad mark att svara på. Ock var tid har sina svar på de ultimata träningsformerna, naturligtvis inkluderande de rättaste kläderna ock lämpligaste utrustningen. Mitt svar på frågan är: det som du tar dig för lätt. Ock det som gör dig glad. Om bärplockning gör dig lugn är det garanterat bättre än att stressa till det tidsbestämda yoga-passet.

Det finns inte så många rätt ock fel här, desto fler åsikter. Ock trender. Trender som tenderar att få oss göra som alla andra istället för att känna efter ock lita på oss själva. Låt oss utveckla det under Varför.

Men ur ett hälsosamt perspektiv: bredare, rörligare träning är bättre än smalare ock monotonare. Detta sätter gym ganska långt ner på min lista. Ofta monotona, snäva rörelser med mer fokus på muskelform än på användarvänlighet. Men som sagt, hur ock varför spelar ganska stor roll. Högre upp på listan kommer dans, kampsport, hinderbana, klättring ock terränglöpning.

Hur

Hur man ska träna? Jag sa ju det ju. Så att det är enkelt ock roligt att göra (vilket inte måste vara detsamma som enkelt att utföra), om vi pratar om vardagshälsa. Ha skoj. Variera. Gör olika saker ofta, hellre än specifik träning några enstaka timmar i veckan.

”Men det är ju skönt att träna sig riktigt slutkörd ibland.” Ja, visst är det. Men den känslan visar mer på ett underliggande behov av att röra sig mer kontinuerligt.

Idag är vi fixerade vid utrustning. Rätt saker, rätt kläder. Vi måste ha speciella skor för att springa ock stavar för att gå. Dessutom hög musik som distraherar oss från det vi gör, som om träningen inte var tillräckligt inspirerande.

Nej, less is more när det kommer till hälsosam träning. Jämför en löprunda med att gå på lina. Med dämpade skor ock musik i örat springer du på plan mark utan att egentligen ha en aning om vad du gör. Benen går av sig själva, fram ock tillbaka. Går du på lina måste du vara närvarande, här ock nu, ock det spelar ingen större roll vilken utrustning du har. Uppmärksamheten är det viktiga. Du aktiverar varje del av din kropp. Precis som du borde göra när du springer. Att dra handtaget fram ock tillbaka i en muskelmaskin på gymet är inte svårt. Men kan du stå på ett ben ock blunda?

Träning är, eller borde vara, så mycket mer än styrka ock kondition. Balans, rörlighet, smidighet. Att känna efter hur varje del av kroppen gör varje rörelse är att lära känna vår kropp. ock tro mig, vi känner våra kroppar ganska dåligt. Så högre upp på listan får vi lägga till qi-gong ock yoga, åtminstone i dess ursprungligare former.

Varför

Därför att du vill. Därför att din kropp vill. Stora biceps ock rutor på magen har inget med hälsa att göra. Att träna för att lindra sitt dåliga samvete har det än mindre. Att stressa för att hinna till passet eller känna behov av att prestera är inte heller hälsofrämjande. Så elitidrott har faktiskt inget med hälsa att göra, hur förebildande vi än försöker göra våra sportstjärnor. Elitidrott är resultatinriktat. Det har sina poänger, men för oss vanliga motionärer kan stort målfokus vara mer stressande än inspirerande.

Så all träning är dålig?

Nej. Träning är bra. Om det är kul. Om det får dig att må bra (vilket inte är det samma som att undvika att må dåligt.). Kanske kickar prestationen, bänkpressen ock svetten din självkänsla. Kanske ger kompisflabben i korpfotbollen lika mycket som ansträngningen. Kanske är träningen att viktigt andningshål från vardagen. Bra.

Det snackas om ortorexi, överdrivet hälsosamt leverne i fråga om träning ock kost. Visst, det är allvarliga saker. Men faktum kvarstår: Samhällsproblemen med för lite rörelse ock taskiga matvanor är gigantiskt mycket större än det motsatta. Så träna på. Men fundera på varför. Är det för sex-packens skull? Eller för glädjen? Lockas du mest av lusten att träna eller av att undvika det dåliga samvetet om du låter bli?

Träna på. Men glöm inte bort att känna efter. Eller att stanna upp ock titta på utsikten ibland.

Ock att öva på att stå på ett ben ock blunda.

/

fötter friskvård hälsa kroppen träning

”Jaha. Då gör du inte om det igen.”

Hålfot-pa-sandberg-zonterapeut

Förändring känns. Det är liksom själva grejen med förändring. Ibland gör det ont. Vilket inte är detsamma som att det är fel.

Jag tog en löprunda. I skogen. Barfota. Det var fantastiskt. Att känna varje millimeter av mina fötter, varje led ock varje muskel mot mark, följsamt genom gräs ock lera, över stigar av jord ock sågspån. Att känna hur fotens nerver, muskler, senor ock leder reagerade ock kände, formade, justerade ock anpassade varje steg efter underlaget, precis som fötter ska göra.

Jag har ju börjat springa ock gå med platta typ barfotaskor (vivobarefoot). Det är spännande ock utvecklande. Men det kan såklart inte vara samma sak som att springa barfota på riktigt. Jag var tvungen att prova.

Det började bra. Som sagt. Känslan av att känna efter, känna varje steg i varje del av foten var fantastiskt. Till skillnad från att bara springa, som man gör i vanliga skor som i sin åtsittande formpassning tar bort alla nyanser i stegen. All känsla.

Hålfot-pa-sandberg-zonterapeut

Hål i hålfoten

Så här efteråt får jag höra, att det var väl inte så smart eller? Lätt att säga efteråt, när skadan var skedd. När den där roten som stack upp, ock som jag inte såg i farten, gick igenom fotsulan ock gav plantar fascian en rejäl kyss. När jag fått hålet nogsamt rengjort ock igensytt ock jag linkar runt på mina kryckor, då är det lätt att vara efterklok. För den som aldrig kommit på tanken att prova är det lätt att säga att det inte var så smart.

”Jaja. Men då gör du inte om det igen.”

Den har jag fått höra några gånger.

Men vad är det som var så korkat egentligen? Våra fötter är skapta för att springa direkt på marken (Se När krokigt blir rakt ock Ta av dig skorna i sommar). Det korkade är att vi förstör kroppens förmågor, inte att vi försöker använda dem. För skor har en destruktiv effekt på kroppens hållning ock rörelseförmåga. Men när de ger oss problem gör vi som vi ofta gör: vi gör mer av det som inte funkar. När skorna ger oss besvär bygger vi på dem ännu mer, med mer dämpning, mer stabilitet ock fler ilägg.

Så jag ville prova. Lära mig gå på nytt. Gå ock springa. På sätt som inte sliter på knän ock rygg. För fastän så många löpare ock motionärer i ”vanliga” skor förr eller senare råkar ut för sträckningar, stukningar, värk i benhinnor, slitna leder, värkande fötter ock ömma ryggslut, så ifrågasätts inte den tekniken. Ingen säger att det inte var så smart. Bara att det var otur.

Jag provade. Ock gillade det. Ock blev ivrig. För ivrig. Ville för mycket för fort. För. En fot som gått i skor i 45 år behöver vänjas. Vänjas av. Vänjas om. Att bygga upp reflexer, rörlighet ock styrka tar tid. Jag hade inte det tålamodet. Ock DET var inte så smart. Men att prova nytt, förändra, utveckla går inte alltid på räls. Själva poängen med utveckling är ju att göra saker som man aldrig gjort. Att prova nya vägar.

Ibland gör det ont. Ibland blir det inte rätt på första försöket. Ock förresten. Mycket av det vi gör i vardagen vet vi är skadligt, dumt ock rent av farligt. Att äta socker ock dålig mat, stressa ock sitta för mycket framför datorn, till exempel. Vi gör det ändå. Fast vi vet. Vad var det som inte var smart, sa ni?

Så jo. Jag kommer att göra om det. Jag kommer att lära av misstaget. Jag kommer att ha tålamod ock träna upp mina fötter först. Men jag kommer att göra om det.

Jag längtar redan.

/