Browsing Category

Känna efter

fötter Känna efter nervcell Nerver

Sagan om den uttråkade nervcellen

Sagan-om-den-uttråkade-nervcellen-illustration-maja-larsson

”INTE KÄNNA EFTER? skrek Alf. ”VADDÅ INTE KÄNNA EFTER? DET ÄR JU FÖR FAN DET NERVCELLER GÖR!”

”Det var en gång en nervcell. Den satt, för den här sagan spelar det ingen roll var den satt, men nu råkade den sitta i en stortå på en en alldeles vanlig människokropp. Höger stortå, för att vara exakt…”

Sagan om den uttråkade nervcellen är en saga för barn i alla åldrar, en saga om få nog, om hopp, om mod, om revolution ock förändring. Om att det går om man vill. Om att det faktiskt inte behöver vara så här. Ock om att känna efter.

Om den mer eller mindre tänkande delen av hjärnan, ock om hur det är att vara människa.

Det är en saga som kan läsas på olika sätt. Själv läser jag den högt. Så att du kan lyssna. I sängen, till frukosten, i bilen, på promenaden eller i soffan med en kopp kaffe.

Sagan tar 27 minuter.

Mycket nöje!

/

 

fötter Känna efter smärta stress

Innanför-kroppen-upplevelser

zonterapi-fot-illustration-maja-larsson

I andliga kretsar pratas det ibland om utanför-kroppen-upplevelser. Jag har själv testat ock det är väldigt coolt. Men det snackas sällan om Innanför-kroppen-upplevelser. Antagligen för att det är så ovanligt. Det borde vi verkligen ändra på.

zonterapi-fot-illustration-maja-larsson”Känner du att du spänner foten?” undrar jag. Kvinnan på min behandlingsbrist försöker slappna av. Jag rör hennes fötter med långsamma rörelser för att lossa spänningar. Försiktigt trycker jag under ena fotsulan för att föra framfoten upp mot smalbenet. När det tar stopp håller jag ett ögonblick för att sedan släppa taget.

Kvar är foten vinklad mot smalbenet. Framsidan av lår ock smalben ha dragit ihop sig ock håller foten i det flexade läget. ”Känner du att du spänner foten?” undrar jag. ”Nej” svarar kvinnan förvånat ock tittar ner på den spända foten. ”Nej”, säger hon igen, ”jag märker inte att jag gör det.”

Hon är mer utanför sin kropp än i den.

Hade det varit en enstaka företeelse hade det kanske varit elakt att hänga ut kvinnan så här. Men det är det det inte. Det är vanligt. Helt enkelt för att många av oss lever mer utanför oss själva än inuti oss. Det ställer till det.

Normalproblem
En förutsättning för att vi ska veta vad vi gör är att vi känner efter. Något vi sällan tar oss tid till. Istället nedgraderar vi kroppens signaler till problem. ”Såna som alla har”. Huvudvärk, sömnsvårigheter, ryggont, musarmar, hälsporrar, hudutslag ock förkylningar ‘drabbar oss’, istället för att få vara de kroppsliga signaler det faktiskt är.

Hela kroppen är ett enda stort kommunikationsinstrument som konstant, 24 timmar om dygnet, tar emot, sorterar ock processar information tillsammans med hjärnan. Allt är ett enda stort system, en enda kroppshjärna. Eller hjärnkropp. Mycket informationsarbete sker utanför vår medvetna kontroll. Den del av hjärnan som tänker ock som vi inbillar gör oss till rationella varelser som styr över vår kropp, är tämligen liten, ock de flesta grundläggande funktionerna för vår överlevnad går alldeles av sig själva.

Om inte vi är där ock sabbar det, förstås.

Det stora kommunikationsinstrumentet
Till exempel genom att inte leva inuti detta stora kommunikationsinstrument som är vår kropp. Istället bedövar vi oss utifrån med skor, hörlurar, vadderade kläder, för mycket kaffe, dåliga TV-program, Alvedon, ergonomiska stolar, socker ock artificiella regleringar av ljus ock temperatur.

Istället för att vara i vår kropp ock känna efter.

När vi undrar något, till exempel vad det är för väder eller om det är något fel på oss, använder vi inte kommunikationsinstrumentet kroppen för att känna efter utan kollar utanför med google eller Aftonbladet.

Istället för att vara i vår kropp ock känna efter.

Vi lägger ner krutet på utsidan. På kläder, smink, dagens outfit, allt det där som syns utifrån. Vi anstränger oss mer för att se ut som att vi mår bra än för att faktiskt må bra.

Istället för att vara i vår kropp ock känna efter.

Ock vi betraktar oss själva utifrån vad vi presterar. Vi är vår titel, vår lön, vår krets. Allt det där som syns på utsidan. Tårarna däremot håller vi på insidan, där de inte syns, där vi slipper känna dem. För vi är ju ändå inte där. På insidan.

Så när kroppen börjar smärta går vi till terapeuten för att få lindring. Smärtan släpper i takt med spänningarna. ”Känner du att du spänner foten?” undrar terapeuten. ”Nej” svarar vi förvånat ock tittar ner på den spända foten. ”Nej”, säger vi igen, ”jag märker inte att jag gör det.”

/

Känna efter Kotroll utveckling zonterapi

Gå vilse

Skylt-illustration-maja-larsson

Det där med att försöka åstadkomma förändring ock samtidigt ha kontroll, det är ganska motsägelsefullt. Vill du att något ska bli annorlunda behöver du ibland tillåta dig att gå vilse.

Trygghet i förvirringen. Skit i vilket. Två uttryck jag ofta använder när det kommer till förändring ock personlig utveckling.

Skit i vilket – våga släppa kontrollen ibland med insikten att det mesta löser sig ändå. Att de allra flesta måsten vi släpar runt på inte spelar särskilt stor roll. Att det allra mesta faktiskt löser sig utan att jag är inblandad. Många av oss behöver öva på att skita i vilket.

Trygghet i förvirringen – att acceptera att förvirringen som den enda sanna tryggheten. Alla murar vi  bygger kan rasa. Alla grunder till våra beslut kan ändras. Alla framtidsanalyser är obetydligt mer än gissningar. Att det enda vi kan vara säkra på är att det kommer att förändras. Fast det mesta har en benägenhet att bli bra till slut i alla fall. Var trygg i förvirringen.

Skylt-illustration-maja-larssonDet är uttryck att använda i vardagen. För att böja sig inför livets oförutsägbarhet. Att likt ett bambuträd flexibelt kunna böjas när det blåser hårda vindar (kanske förändringens vindar?). För att kunna anpassa sig till en värld som ändå alltid kommer att göra mer som den vill än som jag vill.

Ett jäkla stort men
Det är en viktig grund för lycka, tror jag. Att acceptera tillvaron som den är istället för att försöka se den som man själv vill att den ska vara. Men. Ock det är ett jäkla stort men. Ibland behöver man ta ansvar för förändringen själv. Påverka det man kan förändra. Kruxet är bara att det är så himla svårt att förändra utan att kliva ur sina trygga rutiner, mönster ock vanor.

De där murarna jag byggt skyddar mig mot förändring, så om jag vill att något ska bli annorlunda så behöver jag ta mig utanför mitt egenhändigt byggda skydd, ut i det okända. Det är där förändringen finns. Jag kan inte förvänta mig att något ska bli annorlunda om jag gör som jag alltid gjort.

Ja, det är jobbigt. Läskigt också. Kanske gör det ont i magen. Jag kanske får handsvett eller svårt at sova. Bra! Är det bara enkelt är det antagligen ingen förändring. Är det bara enkelt har jag antagligen gjort det förr, fast kanske i en annan form. Ungefär som att gifta om sig med nån som är ungefär likadan som den förra. Eller byta jobb fast med nästan samma arbetsuppgifter.

Byte eller förändring
Fast nytt jobb ock ny sambo kan göra stora skillnad, visst? Jo, visst blir det annorlunda. Men är det förändring? Eller är det bara ett byte av yttre omständigheter? Ungefär som par som försöker rädda sitt förhållande genom att köpa nytt hus. Eller skaffa ett barn till. Same, same but different.

Äh, det finns inga enkla svar ock givna lösningar när det kommer till livet. Inga facit eller tabeller. Man får helt enkelt känna efter ock lita på sinnena. Det är vårt evolutionära överlevnadstrix. Intellektuellt, fysiskt, själsligt. Att nyfiket ifrågasätta sina vanor. Ock våga släppa kontrollen.Det är det som har utvecklat människovarelsen under några miljoner år. Det har funkat bra hittils.

Det enda man kan va säker på är det det blir annorlunda, oavsett hur mycket kontroll jag försöker skaffa mig. Så ibland är det bättre att bara skita i vilket. Öva på att vara trygg i förvirringen. Ock våga gå lite vilse emellanåt.

Det gäller i högsta grad fysisk hälsa också. Får jag ont av att träna är antagligen inte lösningen att köpa nya skor ock köra på som vanligt. Om jag får huvudvärk av att stressa är antagligen inte lösningen att fortsätta stånga pannan blodig ock hålla farten uppe med kaffe ock Treo. Hjälper inte medicinen är inte lösningen att fortsätta ta den.

Lösningen är inte att göra mer av det som inte fungerar. Då får jag hitta nya sätt. Känna efter. Lära om. Förändra. Gå lite vilse. Ock våga vara trygg i förvirringen.

Förändring från fötterna = förändring från grunden.

/