Browsing Tag

neurologi

Motorik Nerver Rörelse sensomotorik

Intuition ock neurologi

Intuition-neurologi-illustration-maja-larsson

”Du sätter fart på läkande processer i kroppen. Du har en stark intuitiv känsla för vad som får igång dessa processer. Dina behandlingar stärker och lyfter!” sa hon. Jag tackar ock sträcker på mig. Men ”intuitiv känsla”? Vad är egentligen intuition?

Intuition-neurologi-illustration-maja-larssonDet händer att jag inte kommer ihåg. När en kund kommer för andra gången, ock jag inte minns vad vi gjorde första gången. Jag läser behandlingsnoteringarna, men i skallen är det blankt. Tills mina händer tar tag om hennes fötter. Då minns jag. Händerna minns.

Flummigt? Jo, vid en första anblick, kanske. Men om vi stannar upp ock fördjupar oss lite i hur vi fungerar fysiologiskt så blir det inte så konstigt. Då ser vi att inte bara det som händer i fötterna händer i kroppen. Detsamma gäller våra händer; det som händer i händerna händer i kroppen.

Kroppshjärnan
Våra händer ock fötter är kraftfulla sinnen, proppade med olika nerver. Nerver i ett perifert nervsystem som blir ett centralt nervsystem som blir en hjärna som är en del av en kropp. Men funktionellt är det inte olika saker. Det är olika delar av samma. Nerverna är en del av hjärnan. Hjärnan är en del av kroppen ock kroppen klarar sig inte utan hjärnan.

Vi säger att vi tänker med hjärnan. Men vänta lite här. Vad är en tanke? Ingen vet. Vi tänker för att förstå livet ock världen. Men tänkandet i sig är ett verktyg som vi inte vet vad det är. Vi vet inte hur det fungerar. Ingen har lyckats ge någon särskilt tillfredsställande definition av livet heller. Så. Vi använder ett verktyg vi vet relativt lite om för att förstå ock sätta ord på…allt?

Knappast. Det allra mesta har vi ingen aning om. Ock den tänkande delen av hjärnan är trots allt relativt liten (Lyssna på mer om det i Sagan om den uttråkade nervcellen). Resten av hjärnan, som vi också bara har rapsodiska aningar om vad den pysslar med, jobbar på alldeles av sig själv, utan att vi märker vad som händer.

Kunskap eller bara information?
Men den jobbar. Hela tiden. Ock aldrig ensam. Det räcker att någon snuddar din fingertopp med sin fingertopp så sätts massor av processer igång. Signaler skickas fram ock tillbaka, information värderas ock sorteras ock direktiv om agerande utfärdas. Det är i detta som det mesta av vår ”kunskap” sitter.

För teoretisk kunskap är i sig ganska värdelös. Den sätter ord (så gott det går) på det praktiska. I slutänden är det vad vi är: praktiska. Vi gör saker. Tankar hjälper oss att första de enklare delarna av vad vi gör, ock att tänka ut andra sätt att göra det på. Men det senare tillhör ovanligheterna. Vi gör saker av vana, som vi alltid gjort, för att det är enklast. För att det skulle vara allt för omständigt att tänka ut ock lära om varje dag när vi klev ur sängen.

Vanan är ett exempel på hjärnans syfte; att underlätta görandet (Det grundläggande syftet för hjärnan är just rörelse. Det är en grundläggande skillnad mellan växter ock djur). En tänkt tanke är bara en tanke, oftast full av ord, tills den blir den del av en rörelse, en del av kroppens förståelse (Det är detta vi kallar lärande).

Det är först då du kan manövrera dig genom ett mörkt rum med hjälp av fötter ock händer, öron ock näsa. Du behöver inte tänka orden som benämner vad som står i vägen. Kroppen vet. Om den har lärt sig.

Händerna minns. Ock fötterna
Så mina händer vet. Dom minns. Ock jag försöker medvetet låta dom analysera, minnas ock förstå, utan att till en början begränsa dem med ord. Nerver ock sinnen talar andra språk, ock den kommunikationen fungerar bäst om jag inte försöker lägga mig i. Istället tänker jag i bilder ock sammanhang, snappar opp ock sorterar. Sen, efteråt, sammanfattar jag i ord, ord som jag plockar ur allt jag läst ock lärt eller gjort förr. För att förstå. Ock för att kunna förklara.

Men innan dess förstår hjärnan ock kroppen ändå. Intuition? Eller neurologi? Att veta hur man ska göra saker utan att alltid tänka först är en förutsättning för överlevnad. Att bara göra. Ock känna efter. Att kunna lita på att kroppen vet mer än vad jag kan sätta ord på. Det är egentligen inte flummigt alls. Det är bara så vi fungerar. Neurologiskt. Fysiologiskt. Logiskt.

Ock när jag lägger mina fingertoppar på dina fötter ock tår, så händer det omvända samtidigt; Det som händer i dina fötter sätter igång processer som…

ja, du fattar.

/

fotarbete fötter handarbete

Vårt Uppsala – reportage om händer ock fötter

Reportage om händer ock fötter i Vårt Uppsala

Egentligen är det inte så stor skillnad på händer ock fötter. Neurologiskt ock sensomotoriskt är de minst lika viktiga för både vår rörlighet ock för förståelsen av vår omvärld som våra andra sinnen. Rätt använda gör de oss mer kreativa ock mindre stressade.

Reportage om händer ock fötter i Vårt UppsalaVi hade egentligen inte tänkt så mycket på likheterna ock sambanden mellan händer ock fötter innan intervjun till det här reportaget. Visst hade jag gjort kopplingar mellan anatomi ock funktion, t ex genom böcker om konstnärlighet ock handarbet, eller om neurologisk handkirurgi. Ock visst går Maja barfota ock känner hur det påverkar hennes andra sinnen.

Visst var klara över hur viktiga händer ock fötter är för människans lärande. Men det var först i samband med reportaget som vi insåg att vi faktiskt har något här. Något att utveckla, att lära av, att föreläsa om…

Föreläsning ock utbildning
Så fastän texten i tidningen är trivsel-skriven – det är ju ett porträtt av oss, inte en faktatext – så sådde den ett frö som växer snabbt. Ett frö som kommer att ta sig uttryck på många sätt; det kommer att påverka våra sätt att arbeta, förståelsen för kroppen som helhet, kunskapen om människans utveckling. Mina behandlingar kommer säkert att bli lite annorlunda, eller i alla fall ha en större neurologisk ock fysiologisk bredd.

Men framför allt ger det en helt ny vinkel för framtida föreläsningar ock utbildningar. Fötter är inte bara fötter. De är en del av en helhet, en kropp. Det har jag vetat från början, det är ju själva grunden för hela mitt arbetssätt. Ock händerna är mitt huvudsakliga arbetsredskap. Ändå har inte kopplingen varit lika tydlig tydligare som nu.

Fortsättning följer, var så säker. Tills vidare är du välkommen att förlusta dig i textockbild-reportaget här under.

VartUppsala07

/

hjärnan sensomotorik smärttröskel stresstålighet

”Känn inte efter så mycket!”

gubbar-energi-zonterapi-pa-sandberg-pasandberg-illustration-maja-larsson

”Jag har hög smärtmuskel” säger många. Andra säger ”Jag är stresstålig”. Som om det vore något bra. Det kan vara två stora orsaker till att ohälsan ökar.

gubbar-energi-zonterapi-pa-sandberg-pasandberg-illustration-maja-larssonVi skiljer ofta på kropp ock hjärna. På samma sätt som en ortopedläkare benämner en kropp efter dess olika delar, som om de fungerade var för sig, pratar vi om vad hjärnan kan ock gör, eller vad som händer i hjärnan (dvs klumpen uppe i skallen) när vi gör det ena eller andra.

På senare tid har t ex forskning (blytung är den också, forskningen, enligt psykologen ock hjärnforskaren Anders Hansen) visat att träning/motion/att röra på sig påverkar delar av hjärnan som gör oss mer stresståliga (Att stressa mindre verkar däremot inte vara något alternativ). Ur ett zonterapeutiskt perspektiv är det såklart intressanta vetenskapliga rön. ”Tänk att det kan hända saker i huvudet när jag rör på benen ock fötterna! Otroligt!” Jo, hej ock välkommen. Det är ungefär den principen vi zonterapeuter jobbat efter i alla tider.

Hjärnan i kroppen
Men hjärnan är inte bara en klump i huvudet. Först ock främst ligger hjärnan i vad vi kan beskriva som en påse med vatten (eller cerebrospinalvätska, som det heter). Den påsen fortsätter ner i ryggen hela vägen ner i svanken. Där kallar vi det ryggmärg ock ryggmärgsvätska, men det är samma påse. Inte bara skallen alltså.

Ut ifrån påsen går en massa trådar som delar upp sig i mindre trådar som löper vidare ut i precis hela kroppen. Det är nerverna. Dessa nerver är inte enskilda delar som jobbar var för sig utan integrerade delar av hjärnan. Hjärna, ryggmärg, nerver – en enhet med olika huvuduppgifter men i samma funktionssystem. Nerverna binder samman hjärnan med alla delar av kroppen – alla – ock bildar ett system, en enhet.

De fem sinnena
De fem sinnena är inte fem. De är fler än så. Hur många har vi antagligen inte koll på. Syn, hörsel, känsel, lukt ock smak arbetar tillsammans med andra sinnen vars funktioner inte är lika tydliga men väl så viktiga. Men av alla dessa verkar syn ock hörsel ha fått alldeles förskräckligt dominanta positioner i vårt samhälle. Det vi ser ock hör i kombination med den relativt lilla del av hjärnan som sköter vad vi brukar kalla ”rationellt tänkande” (jag skriver ”brukar kalla” för det där att vi människor skulle vara rationella är i det stora hela en illusion. Läs t ex ”Tänka snabbt och långsamt” av nobelpristagaren Daniel Kahneman).

De andra sinnena blir ofta satta på undantag. Vi äter utan att hinna känna smakerna, eller utan att bry oss för vi kollar på Let’s Dance eller frukost-TV samtidigt. Men framförallt så känner vi inte efter. I kroppen. Sensomototik kallas det med ett fint ord, det vi inte använder. Sensomotorik är det inbyggda system vi har för att röra oss smidigt ock effektivt. Eller för att röra oss alls.

Hela kroppen alltså
Sensomotoriken är inte en enskild funktion. Det är ett samverkansprojekt mellan hjärna, nervsystem, muskler, leder ock alla andra sinnen. Hela kroppen, alltså. Inte en kroppsdel som sköter en sak.

Förr i tiden, när vi fortfarande fungerade som de homo sapiens vi ändå är, var det sensomotoriken som hjälpte oss att förstå vår omgivning, t ex att kunna gå i terräng utan att se var vi satte fötterna. Men det var också sensomotoriken som hjälpte oss att använda vår kropp smart, dvs på sätt som inte gjorde ont. På sätt som höll oss friska, pigga ock ock hela. Ock på sätt som spar energi.

Idag gör vi tvärtom. Inte bara i en allt för rörelsefattig vardag, där vi sitter ock sitter ock sitter – med skorna på – utan att känna efter hur vi sitter. (Att sitta är inte ett normalt mönster för homo sapiens. Men vi kan. Egentigen. Titta på ett litet barn. Det sitter med rak rygg utan att någon talat om att man ska det. Det sensomotoriska systemet säger att det är smartast. Sen skaffar vi ryggstöd, slutar lyssna på kroppen ock säckar ihop.)

No pain no gain
Även i träningssammanhang stänger vi av det som får oss att göra det som är bra för oss. Istället biter vi ihop. Tar ut oss till det yttersta. Tar i så det gör ont. ”No pain no gain” säger vi ock lägger på några kilo på skivstången. Att jobba hårt är viktigare än att jobba smart. Ock bredvid står homo sapiens ock skakar på huvudet.

Men hjärnkroppen (eller kroppshjärnan) behöver sensorisk information för att funka. En kroppsdel som inte används slutar funka. Det är t ex på grund av flitigt skoanvändande som så många har svårt för nåt så enkelt som att vicka på tårna. Alla våra rörelser aktiverar hela systemet, från tån som viftar, upp till olika nervcentra uppe i hjärnan. När vi ignorerar det stänger vi ner delar av hjärnan. När vi stänger ner hjärnan fungerar vi sämre. Hela vi. Inte bara tån.

Så nej, vi ska inte känna efter mindre. Vi ska känna efter mer. Att vara stresstålig eller ha hög smärttröskel betyder att man stängt av det system i kroppen som får oss att fungera. Så vi behöver inte öka tempot, vi behöver sänka det. Känna efter. Lyssna på kroppen. För den snackar med oss hela tiden. Ock lyssnar vi inte när den pratar vänligt så kommer den att börja skrika åt oss. Då brukar det göra ont.

Det ska inte göra ont att stå eller gå eller springa. Inte om vi gör det som homo sapiens skulle ha gjort det.

Att somliga blir rastlösa ock tycker kroppen kliar i en värld av stolar är ett friskhetstecken, inte tvärtom.

Ock ibland kanske vi mår bättre av att vifta på tårna än av att svettas under skivstång.

Bara en tanke.

Ock känsla.

Läs mer:
/
fForskning reflexologi smärta stress zonterapi

Femprocentsvärlden

sanningsnyckel-maja-larsson

När det forskas på zonterapi är det framförallt inom två områden: smärtlindring ock stress. Inom båda fälten har studier visat på god effekt. Inte så konstigt, då båda dessa områden hänger ihop. I båda fallen handlar det ju om ”nerverna”.

Det kommer inte hända ofta. Att jag inleder en text med att hänvisa till forskning. Jag ska strax förklara varför. Men först det där om stress ock smärta. Först det där om nerverna.

Förr sa man att folk hade problem med nerverna. Om de inte var kvinnor. Kvinnor kunde vara hysteriska också. Men män hade problem med nerverna. Idag, när vi utvecklat en mer sofistikerad, ock inte minst mer lukrativ diagnostik, är begreppen fler. Utbrändhet, depression, utmattningssyndrom…

Same same but different
Gemensamt för flera av diagnoserna är att de ofta föregås av tillstånd som inte ännu (men snart) är medicinskt klassade, som till exempel stress, oro, bekräftelsebehov, kärlekstörst, mindervärdighetskomplex, rädsla, duktig-flicka-syndrom ock prestationsångest. Ock alla dessa kan dra iväg åt olika håll. Följden kan bli nån av diagnoserna ovan, men det kan lika gärna resultera i IBS, astma eller fibromyalgi. Eller mer diffusa symtom som sömnproblem, spända ock stela muskler, hudutslag, ryggvärk eller PMS-besvär.

Självklart är det fler faktorer som spelar in. Men knyter vi ihop symtomen ock diagnoserna ovan, ock silar ner det, så finns stress ock smärta med som gemensamma nämnare ock ofta bidragande faktorer. Knyter vi ihop det ser vi att olika problem ofta hänger ihop, även om de är till synes olika.

Smärta är inget tillstånd.
Smärtan du känner finns inte i den del av kroppen som gör ont. Smärtan är en signal, eller flera. När något händer, låt oss säga att du hugger dig med en yxa i foten (inget allvarligt, det blev bara ett ytligt jack), så kommer nerverna där nere att skicka en budkavle uppåt i benet. Vid varje synaps lämnas budet över till nästa nervtråd. Så fortsätter det upp till hjärnan.

Där skickar talamus vidare informationen. Den kollar med hjärnbarken, hippocampus ock några andra för att bestämma hur de ska tolka ock agera på signalen. Om hjärnan kommer fram till att det här är farligt så skickar den smärtsignaler, bara för att tala om för oss att vi måste ta hand om oss. Här spelar rädslan stor roll. Är vi rädda för att det ska vara farligt kommer vi antagligen att känna mer smärta. Kroppsminnet är en annan faktor. Har vi upplevt det här tidigare? Var det farligt då?

Andra nerver aktiverar andra sinnen. Smekningar inger trygghet medan andra sensorer helt enkelt håller koll på oss ock vår omgivning. Står jag upp? Är det varmt eller kallt? Är underlaget ojämnt? Alla dessa signaler, kemiska ock elektriska, trängs med direktiv från hjärnan: ”Mer blod till matsmältningen”, ”Dra bort handen från elden!”, ”Slappna av”, ”Spring för livet!”

Problem med nerverna?
Allt det här händer i samarbete med det hormonella systemet som också skickar signaler till kroppens delar ock organ. Det finns inget status q. Det finns ingen balans. Det är ett ständigt gungande mellan för mycket av det ena o för lite av det andra. Aktiviteten är konstant.

Det är bara det att när vi stressar, eller oroar oss, eller är rädda (olika sidor av samma sak) sätts det normala gungandet ur spel. För i fara – ock det är vad stress är; en reaktion på fara – är inte matsmältningen viktig. Inte såret i foten heller. Eller nervcellernas sinnrika kommunikation med hjärnan. Det enda som är viktigt är att klara krisen.

Så vi spänner musklerna, slutar andas, håller oss vakna, tarmarna slutar jobba ock vi är beredda att springa eller slåss. Det funkar ett tag. Men till slut blir det kortslutning i systemet. Orken tar slut samtidigt som hormoner ock nerver börjar löpa amok; vi reagerar känslomässigt, får raseriutbrott, börjar gråta. En del förlorar känseln, andra får ont överallt.

Kommer på köpet
Allt det här möter jag hela tiden, i olika former. Ibland lindrar vi symtomen. Ibland sätter vi igång livsförändringar. Man får som man vill. Men jag blir inte förvånad när studier ”bevisar” att zonterapi lindrar stress ock smärta. Det är bra. Mycket bra. Men det finns ett men. Ock ett ock. Ocket är att stressen ock smärtan – ”nerverna” – innefattar så mycket. Orsakar eller bidrar till så många olika åkommor ock tillstånd. Jobbar vi med det kommer mycket annat på köpet.

Fotnörd-illustration-maja-larssonMenet är det samma. Att allt hänger ihop. En av bristerna med vetenskaplig forskning är att den begränsar. Det ligger i forskningens natur att plocka isär det som sitter ihop, ock försöka förklara det del för del. Det ger viktig detaljkunskap men inte hela sanningen, eftersom det är sambanden som är grejen, orsaken. Inte de enskilda delarna. Ingen del i kroppen jobbar för sig själv. Ingen.

Vad är det vi inte vet?
”Vi känner till fem procent av all materia i universum”, sa en rymdforskare jag lyssnade på. Fem procent. 95 procent känner vi inte till. Den finns där men vi vet inte vad det är eller vad den gör. Man behöver inte läsa mycket vetenskaplig litteratur för att inse att samma sak gäller på flera områden. Människokroppen, till exempel. Vi vet att tarmen innehåller mängder av bakterier, men bara ett fåtal har vi koll på. Vi har bara skrapat på ytan till näringslära ock vad som händer i kroppens ämnesomsättning. Att hormoner är viktiga har vi förstått, men hur dom egentligen samverkar har vi mycket begränsade begrepp om.

För att inte tala om hjärnan. Så man bör vara försiktig med ”fakta”. I en femprocentsvärld är okunskapen större än kunskapen. I en femprocentsvärld är det vanskligt att lita mer på bevis än på egna upplevelser. Prova att lägga ett 3000-bitarspussel där det fattas 2850 bitar. De 150 bitar vi har är intressanta ock bra ledtrådar. Men de är inte ”sanningen”. Sanningen får man gissa sig till; ”Vad är det vi inte vet?”

Så jag fortsätter jobba på helheten. På sambanden jag ser ock upplever. Jag läser forskningen, drar slutsatser ock lyssnar på andras. Jag provar, testar ock drar nya. Visst, jag behandlar smärta ock stress, var för sig ock tillsammans. Men zonterapi är mycket mer än så. Jag lovar.

Ungefär 95 procent mer är så.

/