hjärnan sensomotorik smärttröskel stresstålighet

”Känn inte efter så mycket!”

gubbar-energi-zonterapi-pa-sandberg-pasandberg-illustration-maja-larsson

”Jag har hög smärtmuskel” säger många. Andra säger ”Jag är stresstålig”. Som om det vore något bra. Det kan vara två stora orsaker till att ohälsan ökar.

gubbar-energi-zonterapi-pa-sandberg-pasandberg-illustration-maja-larssonVi skiljer ofta på kropp ock hjärna. På samma sätt som en ortopedläkare benämner en kropp efter dess olika delar, som om de fungerade var för sig, pratar vi om vad hjärnan kan ock gör, eller vad som händer i hjärnan (dvs klumpen uppe i skallen) när vi gör det ena eller andra.

På senare tid har t ex forskning (blytung är den också, forskningen, enligt psykologen ock hjärnforskaren Anders Hansen) visat att träning/motion/att röra på sig påverkar delar av hjärnan som gör oss mer stresståliga (Att stressa mindre verkar däremot inte vara något alternativ). Ur ett zonterapeutiskt perspektiv är det såklart intressanta vetenskapliga rön. ”Tänk att det kan hända saker i huvudet när jag rör på benen ock fötterna! Otroligt!” Jo, hej ock välkommen. Det är ungefär den principen vi zonterapeuter jobbat efter i alla tider.

Hjärnan i kroppen
Men hjärnan är inte bara en klump i huvudet. Först ock främst ligger hjärnan i vad vi kan beskriva som en påse med vatten (eller cerebrospinalvätska, som det heter). Den påsen fortsätter ner i ryggen hela vägen ner i svanken. Där kallar vi det ryggmärg ock ryggmärgsvätska, men det är samma påse. Inte bara skallen alltså.

Ut ifrån påsen går en massa trådar som delar upp sig i mindre trådar som löper vidare ut i precis hela kroppen. Det är nerverna. Dessa nerver är inte enskilda delar som jobbar var för sig utan integrerade delar av hjärnan. Hjärna, ryggmärg, nerver – en enhet med olika huvuduppgifter men i samma funktionssystem. Nerverna binder samman hjärnan med alla delar av kroppen – alla – ock bildar ett system, en enhet.

De fem sinnena
De fem sinnena är inte fem. De är fler än så. Hur många har vi antagligen inte koll på. Syn, hörsel, känsel, lukt ock smak arbetar tillsammans med andra sinnen vars funktioner inte är lika tydliga men väl så viktiga. Men av alla dessa verkar syn ock hörsel ha fått alldeles förskräckligt dominanta positioner i vårt samhälle. Det vi ser ock hör i kombination med den relativt lilla del av hjärnan som sköter vad vi brukar kalla ”rationellt tänkande” (jag skriver ”brukar kalla” för det där att vi människor skulle vara rationella är i det stora hela en illusion. Läs t ex ”Tänka snabbt och långsamt” av nobelpristagaren Daniel Kahneman).

De andra sinnena blir ofta satta på undantag. Vi äter utan att hinna känna smakerna, eller utan att bry oss för vi kollar på Let’s Dance eller frukost-TV samtidigt. Men framförallt så känner vi inte efter. I kroppen. Sensomototik kallas det med ett fint ord, det vi inte använder. Sensomotorik är det inbyggda system vi har för att röra oss smidigt ock effektivt. Eller för att röra oss alls.

Hela kroppen alltså
Sensomotoriken är inte en enskild funktion. Det är ett samverkansprojekt mellan hjärna, nervsystem, muskler, leder ock alla andra sinnen. Hela kroppen, alltså. Inte en kroppsdel som sköter en sak.

Förr i tiden, när vi fortfarande fungerade som de homo sapiens vi ändå är, var det sensomotoriken som hjälpte oss att förstå vår omgivning, t ex att kunna gå i terräng utan att se var vi satte fötterna. Men det var också sensomotoriken som hjälpte oss att använda vår kropp smart, dvs på sätt som inte gjorde ont. På sätt som höll oss friska, pigga ock ock hela. Ock på sätt som spar energi.

Idag gör vi tvärtom. Inte bara i en allt för rörelsefattig vardag, där vi sitter ock sitter ock sitter – med skorna på – utan att känna efter hur vi sitter. (Att sitta är inte ett normalt mönster för homo sapiens. Men vi kan. Egentigen. Titta på ett litet barn. Det sitter med rak rygg utan att någon talat om att man ska det. Det sensomotoriska systemet säger att det är smartast. Sen skaffar vi ryggstöd, slutar lyssna på kroppen ock säckar ihop.)

No pain no gain
Även i träningssammanhang stänger vi av det som får oss att göra det som är bra för oss. Istället biter vi ihop. Tar ut oss till det yttersta. Tar i så det gör ont. ”No pain no gain” säger vi ock lägger på några kilo på skivstången. Att jobba hårt är viktigare än att jobba smart. Ock bredvid står homo sapiens ock skakar på huvudet.

Men hjärnkroppen (eller kroppshjärnan) behöver sensorisk information för att funka. En kroppsdel som inte används slutar funka. Det är t ex på grund av flitigt skoanvändande som så många har svårt för nåt så enkelt som att vicka på tårna. Alla våra rörelser aktiverar hela systemet, från tån som viftar, upp till olika nervcentra uppe i hjärnan. När vi ignorerar det stänger vi ner delar av hjärnan. När vi stänger ner hjärnan fungerar vi sämre. Hela vi. Inte bara tån.

Så nej, vi ska inte känna efter mindre. Vi ska känna efter mer. Att vara stresstålig eller ha hög smärttröskel betyder att man stängt av det system i kroppen som får oss att fungera. Så vi behöver inte öka tempot, vi behöver sänka det. Känna efter. Lyssna på kroppen. För den snackar med oss hela tiden. Ock lyssnar vi inte när den pratar vänligt så kommer den att börja skrika åt oss. Då brukar det göra ont.

Det ska inte göra ont att stå eller gå eller springa. Inte om vi gör det som homo sapiens skulle ha gjort det.

Att somliga blir rastlösa ock tycker kroppen kliar i en värld av stolar är ett friskhetstecken, inte tvärtom.

Ock ibland kanske vi mår bättre av att vifta på tårna än av att svettas under skivstång.

Bara en tanke.

Ock känsla.

Läs mer:
/

You Might Also Like

No Comments

    Leave a Reply