All Posts By

pa

barfota Fotrörelse Stabilitet

Stabilitet och rörelse

stabilitetspyramid-foto-maja-larsson

Enkelt uttryckt: stabilitet går neråt, rörelse uppåt. För att kroppen ska förstå skillnaden måste den få förutsättningar att känna efter. Annars lurar vi lätt kroppen att agera tvärtom. Då får vi problem med både hållningen och rörligheten.

stabilitetspyramid-foto-maja-larsson
Tänk dig en pyramid. Så stabil så den står i tusentals år. Därför att basen, den breda delen, vilar på underlaget. Tyngden är där nere, nära marken. Ju stabilare bas, desto lättare ligger den övre delen där den ska. Toppen behöver inte stabiliseras om den vilar på stabil grund. Omvänt, hade det krävt mycket arbete för att balansera och hålla en uppochnervänd pyramid upprätt.

Det fungerar precis likadant med kroppshållning. Med stabila fötter och underkropp står vi stadigt. 

Men en stabil pyramid rör sig dåligt. För att skapa rörlighet behöver vi komma opp från marken. Nu fungerar den uppochnedvända pyramiden. Ungefär som när du ska cykla: innan du tar fart står du lågt, med en, kanske två, fötter i marken. Stabilt och säkert med mycket markkontakt. Men du kan inte cykla där nere, så när du tar fart reser du dig upp och minimerar markkontakten. Samma gäller utan cykel. Fötterna och underkroppen är fortfarande viktiga, men deras uppgift skiftar från stabilitet till aktivitet. Deras riktning skiftar från neråt till uppåt.

rörelsepyramid-foto-maja-larssonAlltså. Neråt är stadigt, uppåt är rörligt. Ofta gör vi tvärtom, eftersom vi dels avaktiverar nervsystemet med skor och andra skydd som fungerar ungefär som tandläkarbedövningar för fötterna och kroppen. Dels för att vi lurar kroppen att tro att den gör nåt den inte gör. Så här:

Om att sträcka på sig…
Rörelse är det normala för kroppen, rast och orörlighet är undantaget. Men framförallt är vi byggda för distinkta skillnader mellan rörelse och vila. Att sitta, ligga eller stå är vila. Då har vi tyngden neråt. Arbete är lika med rörelse, då lättar vi från marken och minskar friktionen mellan kotor och i leder för att röra oss lätt och minska slitaget. Men, och det här är väsentligt, det är just rörelsen som gör oss rörliga. Som en nysparkad boll: rörelsen håller bollen uppe, men när den tappar fart faller den mot marken. 

Rörelse skapar rörelse. Stabilitet ger stabilitet.

…eller stå aktivt
Men vi har vänt på begreppen, de flesta av oss sitter eller står och arbetar; vi signalerar vila till nervsystemet samtidigt som vi slår på aktivitetssystemet. För kroppen blir det mycket förvirrande, och resultatet blir omvända eller motstridiga signaler. Om du t ex behöver hålla in magen, dra bak axlarna och ”sträcka på dig”, är det för att den nedre delen av kroppen inte står stadigt. Att ”stå och hänga” är i sig inget bekymmer eftersom nervsystemet uppfattar det som paus och vila från normaltillståndet rörelse. Att stå och jobba uppfattar kroppen som rörelse, så den flyttar upp tyngdpunkten som om vi var i rörelse. Men eftersom ingen rörelse finns som håller rörelsen igång, blir konsekvensen leder och muskler som spänns i onödan. (Lägg därtill till den stress som ofta infinner sig t ex framför en dator. En stress som automatiskt ökar på spänningarna i kroppens alla muskler.)

När vi gör ståendet till det normala behöver vi stå aktivt, eller rörligt; vi behöver medvetet aktivera ståendet, genom att flytta tyngden neråt så vi slipper spänna rygg, axlar och nacke. Skillnader är ungefär densamma som mellan att stå och se cool ut i en bar, och att vara fotbollsmålvakt som är beredd att ta en straff. Det ena är passivt, det andra aktivt. Men båda är exempel på stående.

Att stå aktivt är alltså inte detsamma som att spänna magen eller dra bak axlarna. Bra hållning börjar med fötterna. Måste du ta i för att ha en bra hållning, så är det ingen bra hållning.

Skor som bedövar
När vi går med fullt av skor på fötterna händer det omvända. Skorna bedövar och hjärnan får inga signaler om vad som egentligen försiggår. I brist på nervsignaler blir hjärnan osäker och signalerar stabilitet. Den signalerar ”neråt”. Om du känner någon som går med tunga, ljudliga steg är det för att rörelsen går neråt istället för uppåt. Sånt sliter. Tids nog kommer det att göra ont någonstans.

Samma sak gäller vi löpning och springning, och framförallt vid avarten joggning. För stabilitetens skull springer vi neråt istället för uppåt. Vi sätter i foten i marken (neråt) istället för att lyfta den (uppåt). Och vi spänner muskler som inte behöver spännas. Konsekvenserna av det är många och märks ofta i hälar, vader, knän eller rygg. 

Vad det här handlar om är att följa kroppen istället för att tvinga den. Låt kroppen göra det den kan bäst. För den kan det, mycket bättre än alla medvetna övningar, ställningar, pausgympor, balansplattor, steglängder, skodämpningar, ilägg och löptekniker i världen. Nervsystemet, eller kroppshjärnan är mycket smartare än den mer eller mindre tänkande delen av hjärnan. Därför kommer du närmare effektiv och smärtfri rörelse, precis som hållning, genom att ta i mindre, inte tvärtom.

Hjälp kroppshjärnan att göra det den är till för. Ge den förutsättningar att känna efter. Ta kontakt med dina fötter. Ta i mindre och få mindre ont. Det är den typen av rörlighet jag jobbar med.

 

Ps. Detta är en förenklad beskrivning av två grundlägen. All rörelse, till exempel balansgång, dans, terränglöpning eller kampsport, bygger på att växla och skapa balans mellan alla de lägen som finns på skalan mellan stabilitet och full rörlighet.

/

hjärnan Nervsystem Rörelse träning

Men träna hjärnan?

Samspelet-kroppshjärnan-illustration-maja-larsson

Vi är ganska lättlurade, vi människor. Ge oss en enkelt förpackad tes som går i linje med våra rätvinkliga tankebanor, så går vi på det direkt. Hänvisar du dessutom till några vetenskapliga studier som påstås bevisa tesen, så är vi frälsta. Som till exempel att man blir smartare av träning.

Träning-1a-illustration-maja-larssonRopen om all tränings förträfflighet skallar från ganska många håll, ock som i alla rörelser med religiös framtoning, dit somliga av träningsindustrins ock hälsotrendens olika grenar får räknas, fylls skaran av anhängare som ropar halleluja på. Just där, i det oreflekterande nickandet, ligger faran; någon som vet har sagt det, alltså är det sant.

Somliga säger att forskningen visar, eller tyder på träningens alla hälsoeffekter. Andra, som inte riktigt är med på hur vetenskaplig forskning går till, drar till med att det ena eller andra är ”bevisat”. Det är mycket ovanligt med vetenskapliga bevis för någonting. All vetenskaplig forskning inriktas på att finna mer eller mindre starka belägg för att en tes skulle kunna stämma. Tesen med starkast belägg får råda till dess att en annan tes får starkare belägg ock tar över som rådande ”sanning”. Det händer hela tiden.

Kan man mäta hälsa?

Men framförallt utgår vetenskaplig forskning från givna frågeställningar. Varje studie bör koncentreras till en enkelt definierbar, mätbar fråga. Att till exempel mäta hälsosamhet eller välmående är således omöjligt, eftersom båda begreppen innehåller oändligt många komponenter ock parametrar, ock eftersom du ock jag förmodligen värderar dessa parametrar helt olika. Sådana luddiga undersökningar förekommer, men de säger inte så mycket. Om vi däremot mäter blodtrycket i relation till mängden socker man äter blir det konkret, men så värst talande för det totala välbefinnandet blir det inte.

Så vi kan inte mäta hur du mår av ”träning”. Vi kan välja ut ett visst kroppsligt värde ock väga det mot en viss form ock viss mängd av fysisk aktivitet. Ock kroppen är som bekant mer komplex än så. Ett problem här är att vi ofta blandar ihop olika begrepp som, träning, motion ock vardagsmotion med fysisk aktivitet eller att helt enkelt röra på sig. Du kan läsa mer om det i min bloggserie TRÄNING ÄR JU BRA! BRA FÖR VAD?

Men tillbaka till att bli smart av träning

Företrädare för tesen att träning är bra för hjärnan har egentligen inte svarat varken rätt eller fel på frågan om man blir smartare eller får högre betyg av träning. ( Jo, möjligen på frågan om högre betyg. Men att vara smart ock få bra betyg har inte nödvändigtvis med varandra att göra.) Det är själva grundfrågan som är felställd. Tesens grundfråga utgår nämligen ifrån, ofta uttalat, att jaget sitter i hjärnan, att hjärnan – ock särskilt den mer eller mindre tänkande delen av hjärnan – är kroppens chef, den som bestämmer, ock att kroppen på något sätt skulle vara hjärnans underdånige tjänare. Det är bara det, att det på ett neurologiskt ock fysiologiskt plan, förhåller sig precis tvärtom. 

Faktum är att vår kunskap om hjärnan är mycket begränsad. När vi ser vilka områden i hjärnan som aktiveras så säger det inte så mycket om vad som faktiskt händer där. I ett virrvarr av elektriska impulser, kemiska processer ock hormonella växlingar sker saker hela tiden. Allt detta är beskrivet, så gott det nu går, med hjälp av tankar, ett verktyg som ingen heller kan förklara vad det är. I princip använder vi alltså ett verktyg (tankarna) som vi inte vet vad det är, för att förstå ock förklara…allt?

Varför hjärna?
Samspelet-Kroppshjärnan-illustration-maja-larsson

Däremot har vi en ganska klar bild av VARFÖR vi har en hjärna. Det är för att kroppen ska kunna röra sig. Vår utvecklade hjärna kom inte till för att vi skulle räkna algebra eller programmera mjukvara. Inte heller kom den till för att mäta kalorier ock följa träningsschema, utan för att förfina vår rörelseförmåga. Det är hjärnan som är kroppens tjänare, inte tvärtom.

Så när hjärnan fungerar bättre av fysisk aktivitet, så är det helt enkelt för att den får ägna sig åt det den är till för. Alla kroppsdelar som inte används förtvinar. Så även hjärnan. Vårat problem är inte bristen på träning, utan att vi i allt lägre grad lever som vi är formade att leva. Vi utgår från hur vi ska passa in i den tillvaro vi skapat, mer än utifrån vilka vi faktiskt är. Lite som att vi skulle tvinga fiskar att klättra i träd.

Om vi inte letar lika selektivt i forskningslitteraturen, så hittar vi studier som inte sjunger träningens lov. Inte för att det skulle vara dåligt att röra på sig, utan för att det är stor skillnad på hur man gör det. Ock just det vi kallar träning är ofta kopplat till stress ock prestationstänk som sällan är hälsofrämjande. Modern idrott är också kopplat till, för Homo sapiens i allmänhet ock för stressade ock sittande Homo sapiens i synnerhet, onaturliga, begränsade ock monotona rörelsemönster, vilket ökar risken för skada ock smärta. Därför är både fysisk ock psykisk ohälsa så vanlig bland elitidrottare.

Nervsystemet=kroppshjärnan
Kroppshjärnan2-illustration-maja-larsson

Man kan fråga sig varför vi behöver alla dessa mer eller mindre mätbara incitament för att använda våra kroppar. Vi vet ju att den mår bra av att röra på sig. Det är något fullständigt basalt ock grundläggande i att vara människa. Men vi behöver inte krångla till det. Vi behöver leka. Ock vi behöver använda hjärnan ock kroppen tillsammans, inte var för sig. Det gör vi med nervsystemet. Genom att känna efter ger kroppen ock nervsystemet hjärnan signaler ock beslutsunderlag att omvandla till motoriska direktiv som kroppen mår bra av. Brist på såna signaler stressar hjärnan att börja spänna kroppen på ett sätt som vi tror vi måste stretcha oss ifrån.

Kroppshjärnan är smartare än frontalloben. Kroppshjärnan kan resa kroppen upp från en stol, men ingen frontallob har ännu lyckats förklara hur det går till. Kroppen fungerar dåligt utan hjärna, men hjärnan är totalt värdelös utan en kropp att samarbeta med ock lära tillsammans med. Just därför händer det så mycket i kroppen när man går utan skor, med fötterna ock alla dess tusentals nervändar direkt mot marken. 

Slutsatsen är glasklar: du blir smartare barfota. 🙂

/

vardagsmotion

Vardagsmotion

Träning3-kroppen-ock-lärandet-illustration-maja-larsson

Det finns gott om floskler, svammelord ock tomma uttryck i vår värld. Inte minst när det handlar om träning, välmående ock hälsosamhet. Ordet ”vardagsmotion” har glidit upp ock blivit en klar värsting-kandidat.

Träning3-kroppen-ock-lärandet-illustration-maja-larsson

När jag lagade mat försökte jag få in smarta små träningsövningar medan det kokade, ock så vidare, ock när jag lekte med barnen kunde jag gunga dem högt ock, du vet, köra lite militärpress, fuska in träning i min vardag

Morgonens springrunda gick segt i snön. Kroppen kändes tung ock stegen var stappliga, så där som det kan vara ibland, när jag plötsligt kände den välbekanta doften som jag ofta anar i skogen nu på vintern. Det är samma doft som lillhunden gillar att rulla sig i ock ta med hem, den fräschingen.

I samma ögonblick såg jag räven som stod ock markerade revir. Så klart är det Mickels revirpink som luktar. Ock såklart min jycke gärna vill ta del av det. Men. När jag ska försöka beskriva doften blir det svårt. Hur sätter man ord på en doft, utan att jämföra det med en annan? Ock vad har rävpiss med vardagsmotion att göra? Vi kommer till det.

Hur beskriver man färgen blå?
Eller skillnaden mellan varmt ock kallt? Hur känns smärta? I kroppen vet du precis. Men med ord? När vi ser någon hoppa i en isvak drar vi kanske upp axlarna ock huttrar; vi vet vad kyla innebär, så vi kan känna känslan även om den drabbar någon annan. Men många av oss kan titta på en actionfilm ock se folk bli skjutna utan att reagera; vi har inga referenser till att bli skjutna. Närbilden på det blödande såret kan vi däremot känna.

Allt det här är exempel på hur vi som levande varelser fungerar som helheter. Minnen, tankar ock känslor påverkar ock påverkas av sinnesintryck, rörelse ock fysiska förmågor. Inget i vår kropp fungerar var för sig. Det finns ingen uppdelad kropp ock själ, eller kropp ock hjärna. Trots det är det utifrån det uppdelade perspektivet vi försöker skapa förståelse för vår kropp, hälsa ock träning. Men vi kommer aldrig att förstå hur vi mår genom att separera hjärnan från övriga kroppen.

Är träning skadligt?
När scoop-letande medier ock hälsoförfattare som vill kränga böcker paketerar förenklade rön om hälsa bidrar dom till att sprida budskap som tänjer på sanningen. Att hävda att träning är bra för kroppen utan att definiera vad ordet träning betyder blir tokigt. Att beskriva ordet träning, eller motion eller fysisk aktivitet eller att, kort ock gott, röra på sig, är lika kopplat till den egna kroppens erfarenheter som känslan av smärta eller lukten av rävpiss. Att hävda motsatsen, att träning är skadligt, är inte svårt, för den som vill. Det finns missar av statistik på skador, slitage, smärtproblematik, men även värre åkommor där träning är kopplat till allt från ätstörningar till depression.

Nu är inte det syftet med den här texten, att påstå att träning är dåligt. Träning i sig är inte dåligt. Syftet är att röra runt i alla begränsande förenklingar ock se hälsa ock välmående i ett lite större perspektiv. För när det kommer till hur organismen homo sapiens fungerar är vetenskaplig forskning både begränsad ock begränsande. Begränsad, för att vår kunskap om kroppen är väldigt liten. De flesta av oss kan t ex resa oss opp från en stol, men ingen har ännu lyckats förklara, än mindre mäta, hur det går till. Begränsande, för att det mätbara ligger i vetenskapens natur. Men mätbarhet kräver förenkling. Det går inte att mäta hur träning påverkar kroppen; det är allt för ospecifikt. Det går däremot att mäta ett pulsvärde mot ett annat, eller aktivitet kontra stillasittande. Men vad säger det om vad träning är? Eller motion?

Orsak ock verkan
Det finns otroligt många olika sätt att träna, ock det finns många olika sorters kvaliteter eller anledningar att träna. Men att beskriva träning som lösningen på våra problem är att dra konstiga slutsatser. Orsaken till all västvärldens ökande ohälsotal är inte att vi tränar för lite. Orsaken är att vi alltmer slutar bete oss som de varelser vi är: homo sapiens.

Homo sapiens rör sig. I vardagen. Lagom mycket. När studier eller media beskriver ”lågintensiv träning” med att ”gå, stå eller utföra vanliga hushållssysslor” så har vi tappat förankringen med våran fysiska verklighet. Att gå, stå eller utföra vanliga hushållssysslor är att vara människa, inte att träna. Det är vår vardag, vårt sätt att leva vi behöver ändra. Att uppfostra generation efter generation med att de ska sitta fint ock vara tysta ock höja landets PISA-resultat, ock sen säga att dom rör sig för lite, är helt enkelt bakvänt. Inte minst eftersom kunskap, som vi nämnde, sitter i hela kroppshjärnan, inte bara som ord ock siffror i huvudet.

Bra för vad?
”Bra för vad” är ofta en relevant fråga att ställa. Till exempel när vi uppmanas träna oss hjärnstarka, för att få en effektivare hjärna som tål mer stress ock presterar bättre på matteprovet, samtidigt som just stress ock ökade prestationskrav, också enligt diverse vetenskapliga studier, är starkt bidragande orsaker till mängder av problem som går allt längre ner i åldrarna, så kan man ju fundera på för vems skull jag ska träna. Mår jag bättre av att kunna stressa mer? Landets BNP vinner möjligen på högre mattebetyg ock fler ingenjörer, men är det bättre för hälsan?

Så när vi försöker lösa hälsoproblemen med träning är det som att såga sig i benet, sätta på ett plåster, ock sen fortsätta såga.

Homo sapiens rör på sig. Vi behöver röra på oss för att må bra. Men vi kan börja med att leva rörligt. Leka i tunnelbanetrappan, odla egen mat, eller åtminstone handla den själv, gå, springa, busa – allt det där som vi kunde när vi var små utan varken PT eller stretching. Att kalla vanlig mänsklig rörelse för träning ock motion är att teoritisera våra mest grundläggande funktioner. Att träna – eller leka – tillsammans eller var för sig, är jättebra för den som blir glad av det. Men skippa mätandet, presterandet ock det dåliga samvetet. Åtminstone om ditt syfte bara är att må bra.

Ock när en hårt tränande TV-profil i vårt kändaste vetenskapsprogram beskriver sin syn på vardagsmotion så här: ”När jag lagade mat försökte jag få in smarta små träningsövningar medan det kokade, ock så vidare, ock när jag lekte med barnen kunde jag gunga dem högt ock, du vet, köra lite militärpress, fuska in träning i min vardag”, då är det inte hälsosamhet jag uppfattar. Jag uppfattar ett gravt beroendebeteende.

/

Beröm Görande Meningsskapande

Görandet ock meningsskapandet

sandslott-illustration-maja-larsson

Vad händer med oss när vi gör för att få gjort, för att bocka av, ock inte för själva görandet? Vad händer när vi likställer görandet med prestation? Vad händer när vi tappar bort meningsskapandet?

sandslott-illustration-maja-larssonDet kunde hända att barnen byggde sandslott. Det kunde hända att dom ville vara ifred, men det kunde också hända att dom ropade. ”Kom pappa!”  Så jag kom. Ock lade mig i. För se jag är både handflink ock kreativ. Ock det hände – inte alltid, men ibland – att jag tog över. Ock plötsligt var det jag som byggde det där sandslottet.

Men oftast försökte jag hålla mig i styr, låta barnen ha kommandot. Det var svårt, ock fast jag nogsamt höll mig från att ta över arbetet, kunde jag inte hålla mig från att – mycket pedagogiskt ock vänligt, fattas bara annat – hinta om, ge små tips, eller konkret föreslå HUR barnen skulle bygga. Ock jag försökte få dem att förstå att det skulle bli mycket bättre då.

Bättre…

Ock i samma ögonblick hade jag, sådär innerligt pedagogiskt, lagt till ytterligare en pusselbit till det där som förvandlar barn till små vuxna.

För barn bygger inte sandslott. Inte dom flesta i alla fall. Med hink ock spade bygger dom historier. För det är ju inte så att att dom följer an strikt arkitektonisk plan med förutbestämda syften ock former. Dom börjar. Ock sen fortsätter dom. Ock i takt med att tornen reser sig fylls dom med individer, händelser ock drömmar. Det blir som en film som försiggår i en ogreppbar värld som existerar nånstans där mellan fantasin, sanden ock barnens skapande, kännande händer. Ock när det kommer en våg ock river ett torn, ändras historien efter det som hände.

Ända till någon kommer ock säger ”Vilket fint sandslott du har byggt!”

Eller

”Om du gör så här så blir det mycket bättre.”

Vad är det som blir bättre? Historien, filmen som jag som just kom, inte har en aning om vad den handlar om? Ock bättre för vad? Har vi tur ignorerar barnet komplimangen ock börjar beskriva världen hen är i. Är vi då riktigt pedagogiska avbryter vi uppfostrande ock påpekar att barnet glömde tacka för komplimangen.

Där kom nästa pusselbit till pusslet som lär barnet rätt ock fel, bra ock dåligt, svart ock vitt, fantasi ock verklighet. Fantasi, nämligen, är inte på riktigt, medan verkligheten består av kulturella krockar, digitala pengar, klädkoder, artighetsfraser, statistik, arbetstid, egentid, kvalitetstid, fiskpinnar, ständigt nya modeller av påhittade behov, spräckta budgetar ock dåliga TV-serier.

För några veckor sedan sjöng min dotter – min dotter sjunger hela tiden, hon utbildar sig till jazzsångerska – hon sjöng på Stockholms konserthus, tillsammans med fantastiska musikanter ock, som extranummer, med en av Sveriges kändaste sångare. Det gick bra. Jag var mäkta stolt, men försökte att inte spricka i berömmet, utan ändå fokusera på det som just där ock då kändes viktigast: att hon var sig själv.

Hon fick mycket beröm. Hennes mamma var stolt. Hennes morbror var imponerad. Ock hon tackade artigt, som man ska. Men var inte helt nöjd. Tacksam, visst. Men det var något som skavde. Vi pratade om det några dagar senare. Hur berömmet, komplimangerna, tackandet ock artigheterna tog henne ur bubblan av lycka ock total närvaro som framträdandet hade försatt henne i. Hon tappade bort historien, filmen, världen hon befann sig i, när vi andra berömde hennes sång.

”Va fint du sjöng!”

Eller

”Vilket fint sandslott du har byggt!”

Det är skillnad på görande ock meningsskapande. På att få gjort, bocka av, göra nästa, ock på att med närvaro skapa mening, bygga historier ock världar. Ock det är skillnad på att prestera duktigt ock korrekt, ock att göra något på riktigt, med kärlek ock med hela kroppen. Det är som skillnaden mellan att springa skuttande barfota i skogen med ett leende, ock att med rätt löpskor springa med pulsklocka ock efter schema.

Jag behöver inte alltid vara duktig. Ibland behöver jag bara få vara jag.

Känna efter ock vara jag.

/

Föreläsning Fotrörelse Rörelsekreativitet

Föreläsningen – the Movie

Primaten-pasandberg-majapanaset-30jan2018

Intresserad av en annorlunda föreläsning. Om Hälsa, rörelse ock Fötter? Eller om träning. Kan man träna sitt nervsystem? Eller om rörelse ock kreativitet? Rörelsekreativitet! Om att hjärnan sitter i händerna ock fötterna, inte bara i huvudet.

Här är ett kort sammandrag av vad det kan handla om:

Föreläsningen på PriMaten i bilder from Pa Sandberg on Vimeo.

Skicka ett mail så pratar vi om saken. Ock kolla in Maja hemsida. Maja Larsson, det är hon som tecknar rörelsekretiviteten.

/

Föreläsning Nervsystem

Kan man träna sitt nervsystem?

Pas-huvud-föreläsning-illustration-maja-larsson

Den 30 januari föreläste jag på det temat: ”Det som händer i fötterna händer i kroppen 2.0 –  Kan man träna sitt nervsystem?” Maja ritade föreläsningen. Längst neri texten hittar du filmen som blev resultatet av hennes (an)teckningar.

Man ska träna, säger dom. Muskler ock kondition. Puls ock stretching. Man ska träna hjärnan för att orka stressa mer. No pain no gain! Men ingenting i din kropp händer om inte ditt nervsystem får det att hända. Så hur tränar man nervsystemet? Ock vad har det med dina fötter att göra?

Pas-huvud-föreläsning-illustration-maja-larssonDen 30 januari föreläste jag på det temat: ” Det som händer i fötterna händer i kroppen 2.0. eller. Kan man träna sitt nervsystem?” på PriMaten i Uppsala. En föreläsning om fötter, rörelse ock hälsa. Om stress av gammal vana ock höga smärttrösklar, om likheten mellan skor ock tandläkarbedövningar, om att öka farten genom att sänka tempot.

Ock om att styrka är något man lär sig, inte nödvändigtvis något man tränar opp.

Lek eller träning?
Vad är det för skillnad? Hur påverkar olika typer av rörelse min rörlighet. Anledningarna till att träna pratas det mycket om, så det kanske kan vara på sin plats att fundera på när det finns skäl att låta bli. Ock kan jag bli mer vältränad av att titta på istället för att aktivera mig själv? Det kommer vi att prata om.

Vända ut ock in
föreläsning om fötterVi kommer att vända på en del begrepp, inte bara om träning. Så här: Om du ofta får huvudvärk så beror det inte på att du äter för lite Alvedon. Tänk om det är på samma sätt med hälsa: Att stelheten ock krämporna inte beror på för lite träning ock slarv med stretchingen, utan på något annat? Eller tänk om andningsövningar inte är vägen till välbefinnande? Tänk om det är välbefinnandet som påverkar andningen istället? Det ska vi vrida lite på.

Känna efter…
…ska man ju inte göra, sägs det. I alla fall inte för mycket. Men att känna efter är att använda nervsystemet till vad det är till för, nämligen att ge hjärnan bra beslutsunderlag. Utan information från kroppen ock sinnena får hjärnan chansa. Ibland funkar det, ibland inte. Men utan att känna efter är det svårt att se skillnaden. Nervsystemet är hjärnans förlängning ut i kroppen. Eller? Är det kanske hjärnan som är en förlängning av kroppen? Vad är egentligen hjärnans syfte? Det ska vi definitivt prata om.

föreläsning5-foto-johan-lindberg-brusewitzBarfota
Gör det verkligen någon skillnad? Ock vad har det med nervsystemet att göra. Massor! Precis som händerna har. Det kommer vi att prata om.  Ock om hur du kan använda både händer ock fötter för att må bättre, bli mindre stressad, ha mindre ont ock bli starkare ock snabbare. Att med händer ock fötter lära dig att bli starkare ock snabbare. Inte träna, lära dig. Det ska vi också resonera om.

/

Föreläsningen på PriMaten i bilder from Pa Sandberg on Vimeo.

synkontroll zonterapi

Ögonen sitter i kroppen

Syntest-synen-sitter-i-kroppen

”Din synförsämring är godartad”, förklarade optikern glatt. Det betyder att min syn försämras ”normalt”. Om man som jag inte tror på generella ålderskrämpor, börjar man såklart fundera: Varför ser jag sämre? Vad är normalt? Ock kan det bli bättre?

Syntest-synen-sitter-i-kroppenForskningen på området är verkar ganska bristfällig. Intresset för området ter sig skralt. Medicinskt sett är synförsämringar närmast en ickefråga; det ligger, till största delen, inte inom ramen för sjukvården. Privata glasögonförsäljare ansvarar för hela proceduren. För, att varelser av arten homo sapiens börjar tappa synförmågan redan i 30-40-årsåldern är helt…normalt?

Ålderstecken?
Nej, jag tror inte att det är meningen att vi successivt ska se sämre, på samma sätt som våra fötter inte slutar fungera utan ilägg, eller att grundläggande kroppsfunktioner som blodcirkulation, immunförsvar eller andning bara försämras utan anledning. I enstaka fall, ja. Som allmänna befolkningsfenomen, knappast.

Så i brist på forskning eller vedertagen erfarenhet, får jag gissa själv.

Ögon i nacken?
Låt oss pröva ett experiment. Lägg fingertopparna längs med bakre nackmusklerna precis under skallbenet. Blunda ock vrid ögonen som om du tittade omväxlande åt höger ock vänster. Känner du hur nackmusklerna rör sig?

Ögonen jobbar inte för sig. Varför skulle dom? Inga andra muskler eller kroppsdelar arbetar var för sig. Dom arbetar tillsammans. Många med dålig närsyn har märkt hur det spänner i huvet ock nacken när dom kisar för att se bättre. Dålig syn kan alltså ge ont i nacken, men tänk om det omvända är lika giltigt? Spända muskler i nacken påverkar ju ögonens rörelseförmåga.

Tanken är inte direkt svindlande. Att uppdragna axlar ger spänd nacke som leder till huvudvärk eller migrän känner de flesta till. Men spänner du nacken så spänner du ögonen. På samma sätt som du spänner nacke ock axlar när du biter ihop käkarna, eller att käken spänns om du rynkar pannan.

Självklart stannar inte spänningarna där utan far runt i kroppen ock påverkar hur du ligger, går, sitter, står ock springer.

Näringsbrist?
En del menar att synförändringar påverkas av näringsbrist. Broccoli ock blåbär t ex sägs innehålla ämnen som är bra för ögonen. Hur det ligger till med just det har jag verkligen ingen aning om, men vad vi äter påverkar alla funktioner i kroppen, maten är ju kroppens ock cellernas byggstenar så nog spelar det roll.

Stress däremot är ett säkrare kort. Stress påverkar allt. Själva stressens grundfunktion är ju att anpassa ock ställa om kroppens funktioner för akuta ändamål. Akuta, inte vardagliga. Så med långvarig eller ständigt återkommande stress är det helt enkelt en massa saker som inte fungerar. Som näringsupptaget ur broccolin ock blåbären.

Stress såklart
Alla stressliknande reaktioner – bråttom, orolig, rädd, ängslig, förtvivlad – funkar på samma sätt. Ock alla spänner de muskler. Det finns ingenting som bara händer i huvudet eller bara i magen. Ock stress spänner muskler. Alltid. Inte minst dom där små rackarna i nacken, som rör sig när vi vrider på ögonen.

Som zonterapeut kan jag inte skryta med några mirakel med blinda som får synen åter. Men i några fall har syntester efter perioder av behandling påvisat förbättring. Kanske kan zonterapi påverka synen, men tvivelsutan påverkar den både spända muskler ock stress. Jag gissar att en del av svaret ligger där. För synen sitter inte bara i ögonen.

Den civiliserade människan
Civilisationen, till sist. Våra förfäder hade ingen smartphones eller datorer. Dom hade inte ens böcker eller dagstidningar. Deras normala tittavstånd borde handla om meter. Faror ock villebråd upptäcker man inte på 60 centimeters avstånd. Ock flinka handarbeten sätter sig, med hjälp av nervsystemet, i just händerna. På samma sätt som den som går mycket barfota inte behöver titta var han sätter fötterna, lär sig fingrarna att finlära utan ögonens hjälp. Fråga Stewie Wonder.

Vi är helt enkelt inte skapade för att använda ögonen som vi gör. Kanske beror ”åldersförsämringen” som tvingar på oss läsglasögon på att vi helt enkelt tröttar ut den delen av synen som vi egentligen borde använda minst. Kanske är det en bra idé att vila ögonen från närsyn ock hjälpmedel, ock gå promenader med blicken avslappnat riktad i fjärran. Ni vet sådär som man får lära sig i körskolan, fast utan trafikfokus.

Jag gör det. Ock jag springer helst i skogen utan synhjälp. Både för att vila ögonen ock för att låta alla andra sinnen göra det dom kan, om vi bara ger dem chansen.

/

Löpning motion Motorik träning

Löpning eller springning?

Löpning eller springning

Jag hjälper ofta människor att springa men är ingen löpcoach. Helt enkelt för att jag arbetar med hälsa för homo sapiens i fokus. Löpning är träning. Ock träning i sina mest utbredda former har inte mycket med grundläggande hälsa att göra.

När Christoffer McDougall’s succébok Born to run började sprida sig, spirade en ny gren på det moderna löparträdet. Inte bara skulle man springa längre ock i naturen. Skorna skulle vara minimalt uppbyggda ock helst obefintliga, ock löpningen, eller springningen, skulle utföras så naturligt ock ursprungligt som möjligt. (Självklart kan något ursprungligt ock naturligt inte benämnas futtigt ock flackt i stil med ”att springa i skogen”. ”Ultramaraton” ock ”Traillöpning” blev nya, mer catchy benämningar.)

Jag har verkligen inget emot löpning i någon form. Tvärtom. Men när det kommer till naturlighet, så innehåller träningsformen löpning, som de flesta andra träningsformer, en massa moment som inte har särskilt mycket med ursprung ock naturlighet att göra, helt enkelt för att dom ofta går tvärs emot vår biologiska ock neurologiska blueprint, dvs den grundform ock funktion vi fått genom evulotionen. Undertiteln på Born to run-boken lyder ”Jakten på löparens själ”. Löparens själ, som jag ser det, ligger i springandet, inte i löpträningen. Låt mig förklara.

Naturlig löpning
Låt oss anta att McDougall’s tes stämmer. Den om ursprungsmänniskan som sprang för att jaga. Långt ock länge, för att trötta ut bytesdjur som på korta sträckor lätt sprang ifrån sin jägare, men som saknade homo sapiens uthållighet. Den är en plausibel tanke, ock sett till människans fysionomi verkar det troligt att våra anpassade förfäder såg mer ut som lätta maratonlöpare än som kvarg-stinna body builders, oavsett vad fitness-industrin vill få oss att tro.

Vi kan inte veta exakt hur dom sprang när dom jagade. Men vi kan lista ut en del saker dom INTE gjorde:

  • Dom hade knappast skor. Skor, hur tunna de än må vara, försvårar springandet, helt enkelt genom att stänga av de neurologiska nervsignalerna. Skor har samma effekt på fötterna som tandläkarbedövningen på tungan. Det ökar skaderisken, ock skador hotar jaktlyckan.
  • Dom hade ingen pulsmätare. Förmodligen hade dom dissat den ens om den funnits. Dom kände efter för att uppskatta lagom tempo. Med kroppen.
  • Dom sprang olika. Inga bestämda distanser, ingen tidtagning, inget val av terräng. Dom sprang där bytet sprang, i det tempot som behövdes för stunden. Då är anpassning viktigare än teknik.
  • Dom tog inte ut sig. I jakten var det viktigt att spara på krafterna. Ock trötta springare springer sämre. Att ta ut sig i onödan kunde äventyra hela middan.
  • Dom spände inte bålmusklerna. Spänd bål försämrar rörligheten i bröstkorgen. Då kan man inte andas så bra.
  • Dom tävlade inte. De samarbetade för att göra alla till mätta vinnare. Förmodligen lekte dom ibland. Precis som barn som lär sig via lekande. Kanske tävlade dom i leken. Men mer av lust än av mätbar prestation.
  • Dom sprang inte i onödan. Dom vilade. Dom vilade allt dom kunde. Dom vilade sig i form (En väldigt effektiv men ack så försummad träningsform även för dagens springare. Det är nämligen inte i första hand bristen på träning som gör oss stela ock flåsiga, det är för mycket av fel saker, t ex stress ock mat.)
  • Dom behövde inte speciella kläder. Dom sprang som dom stod.

Löpning eller springningAlltså. Dom löptränade inte. Dom sprang. Kände efter, lyssnade på kroppen ock sprang. Ock gick. Ock hoppade. Utan stretching, tabeller, kilometertider, vetenskapliga rön eller minsta tanke på att vara vältränad. Däri ligger skillnaden. Springaren leker när löparen tränar. Springaren känner efter när löparen tänker på tekniken. Springaren carpar diem när löparen presterar. Springaren springer som det faller sig när löparen har ett mål.

Vad, hur ock varför
Syftet avgör både vad man gör ock hur man gör det. Varje moment utöver själva springandet förtar vår neurologiska input: skor släcker känseln i fötterna, hörlurarna stänger av de ljud som ger hjärnan en fullödigare bild av omgivningen. Även mätandet påverkar. Vår uppmärksamhet är begränsad. Ju mer fokus vi lägger på tempo, distans ock teknik,  ju mer vi tar i, desto mindre klarar vi av att känna efter vad vi gör ock hur vi gör det. Ock begränsad sensorisk respons stressar nervsystemet.

För att inte tala om den stress som ofta följer i prestationskraven, oavsett om de handlar om att slå rekord, vara snygg naken eller bara kunna bocka av i duktighetskalendern. Bara det att ordet stressfraktur är en medicinsk term borde väl säga oss något.

Poängen är att det finns olika sätt att röra på sig, olika sätt att träna, ock olika sätt att springa. Ock att naturligt springande inte har mycket med teknik, prestation ock mätning att göra. Snarare beror ”naturligheten” lika mycket på varför du springer som på hur du springer. Vill du bli en bättre löpare så ska du träna för det. Men naturligt springande är något annat. Inte bättre, inte sämre. Bara något annat.

/

Hållning hälsa Rörelse

Hållning ock hälsa

Revy85

Kan vi välja hur vi rör oss? Kan vi välja vår hållning? Hur påverkar hållningen vår hälsa? Spelar det nån roll hur jag står ock går för hur jag mår? Svaren, om du frågar mig, är, i tur ock ordning: Ja fast nej, Ja men vi kanske inte borde, mycket, ock, på sista frågan: som fan.

Revy85Killen i mitten på bilden är min pappa. Kolla in hållningen. Den har jag att brås på. Året var 1985 ock pappa var 45 år. Åtta år senare dog han. Var det nödvändigt? När läkaren som utfört obduktionen ringde, sa han att det inte kunnat undvikas. Med andra matvanor kanske det gått att skjuta upp det nåt år eller två.

Men han sa inget om hållningen.

Hur lär vi oss gå?
Vi lär oss främst genom att härmas. Vi härmar mamma ock pappa. Syskon. Där lägger vi grunden. Den grunden har vi med oss hela livet. Allt vi lär oss framledes i fråga om rörelse utgår från den.

Senare hittar vi balla kompisar ock coola kändisar att härma. ”How to learn how to walk like the heroes we thought we had to be”, sjunger Bruce Springsteen i Backstreets. Allt sittande i skolan gör sitt till, innan yrkesval påverkar oss i form av kultur ock klädsel. Vi rör oss nämligen inte likadant i kostym som i snickarbyxor.

Men allt utgår från grundmönstret. Det jag lärde mig först. Jag kan lära nytt, men jag kan aldrig ta bort det jag redan lärt. Det är ungefär som att ha lärt sig cykla. Hur mycket du än försöker, ock hur länge du undviker tvåhjulingar så kommer du inte att kunna inte cykla.

Så ja, jag har med mig pappas hållning. Den tar över mig när jag är sliten, trött eller rädd. Vilket inte är så konstigt; humöret påverkar hur vi står, som bekant.

Jag kan alltså lära nytt, men jag måste utgå från vad jag redan har. Det är därför lösningen på dålig hållning aldrig är att tvinga på kroppen en bättre hållning. Men om jag är lyhörd ock känner efter, kan jag upptäcka vad jag har att arbeta med, då kan jag hjälpa kroppen att vara som den mår bäst, istället för att försöka tvinga in den i militärisk rakhet.

Hållningen ock hälsan
Jag kan naturligtvis inte ha en aning om hur mycket en annan hållning skulle ha fördröjt den där bristningen i övre kroppspulsådern som ändade pappas liv. Men på samma sätt som att ATT vi rör oss påverkar vår hälsa, så spelar det roll HUR vi rör oss. Hur vi använder muskler, leder ock skelett inverkar på alla vitala kroppsfunktioner.

  • Exempel 1: Spända muskler påverkar ditt blodtryck som i sin tur påverkar syresättning av cellerna. En bra hållning är en hållning som liksom står av sig själv, utan överdrivet aktiva muskler som ändå bara gör ont efter ett tag.
  • Exempel 2: Det lymfatiska systemet transporterar bl a gammalt skräp ur kroppen ock är en viktig del av immunförsvaret. Lymfvätskan pumpas runt av muskelrörelser, så konstant stela eller spända muskler kan blockera systemet ock påverka immunförsvaret.
  • Exempel 3: Sätt dig med rak rygg på en stol. Ta ett så djupt andetag du kan. Sjunk sedan ihop med kroppen i sittande ställning ock försök ta ett lika djupt andetag. Det går inte. (stresssymtom som spänd bröstkorg ock uppdragna axlar har samma inverken.) Utan bra andning blir vi trötta ock fungerar sämre.
  • Exempel 4: För att inte tala om riskökningen för allt ifrån diabetes till hjärt- kärlsjukdom som har visat sig öka av för mycket sittande.

Alla inre organ behöver, precis som lungorna, sitt utrymme för att kunna arbeta. Trycker vi ihop det utrymmet, pressas organen samman som storstadsbor i en fullproppad tunnelbanevagn. Det blir inte plats för varken tango eller vals då.

Kanske skapar det bara onödig trängsel som hindrar de inre organen att göra det de vill. Kanske ökar det verkligen trycket i organen, ungefär som när du kramar ihop en vattenballong med handen ock du ser hur ballongens yta blir tunnare i de delar som spretar ut mellan fingrarna. Poff, säger det till slut när trycket blir för mycket för en liten del av ballongen som av fabrikationsfel eller slitage är extra tunn.

Ungefär som pappas aorta.

Fast när man tänker efter, så finns det fler sätt att begränsa det inre utrymmet ock inälvornas rörlighet. Som till exempel att hålla in magen ock tänka på sin bålstabilitet. Som sagt, en ansträngd hållning är inte en bra hållning.

Hjälp kroppen att stå bra, tvinga den inte. Låter det svårt? Inte så värst, egentligen. Men du behöver känna efter, bli medveten ock lära nytt.

Jag hjälper dig, om du vill.

/

Kontroll Lärande utveckling

Kontroll – rädslan vi inte möter

kontroll-rädslan-vi-inte-möter

Att veta, vara tvärsäker, ha kontroll, begränsar vårt utrymme. Det är när vi tappar kontrollen ock inte övertygat vet svaret eller lösningen, som vi blir på riktigt uppmärksamma ock börjar känna efter.

Du är vilse. Utan GPS. Du börjar leta efter kända landmärken, eller titta efter solen för att räkna ut väderstrecken. Kanske stänger du av Spotify ock ropar du på hjälp, ock lyssnar uppmärksamt för att höra ifall någon svarar. Du ser dig omkring, uppmärksamt, för att hitta hem. Du gör det för att du måste.

Den som, omvänt, vet var den är, slutar lägga märke till. Första gången du kör bil till det nya jobbet, ser du dig för, du lägger förmodligen märke till trafikplatser, gatunamn ock riktmärken. Efter en vecka har du slutat titta. Du kör på autopilot.

Det är bra att det funkar så. Det hade varit besvärligt att lära om allting varje dag. Men i en värld där vi förväntas ha kontroll, förväntas veta eller åtminstone ha en klar åsikt för eller emot, blir det lätt för mycket av det oreflekterat goda.

Rätt eller fel
”Jag har börjat träna. Ock det är ju bra”, säger du kanske när du kommer in i mitt behandlingsrum. ”Bra för vad?” frågar jag. Svaret brukar dröja lite. ”Ja…för hälsan..?” brukar det komma. Eller något liknande. ”På vilket sätt då?” undrar jag, men där nånstans brukar dialogen bli luddig – ock då har vi inte ens kommit in på vilken sorts träning det är frågan om -, längre än så har inte har inte tankarna, eller uppmärksamheten, gått. Träning är bra för det säger alla ock det står i tidningen så det är med säkerhet sant… Okej. Men känns det bra? Ock vad är det du vill träna för att bli bra på (Det är ju själva definitionen av träning: att praktisera något för att förbättra en färdighet.). Ock blir du bättre? Har du känt efter? Eller bara tränar du?

Eller när någon frågar ”Finns det någon bra hemsida om grunderna i barfotafilosofin?”. Då blir jag förundrad. Jag går eller springer barfota mest varje dag, men jag har aldrig noterat att det skulle finnas några grunder, än mindre en filosofi. Visserligen är det inte ovanligt inom barfotatrenden med konceptuerade strategier, med olika tekniker som oftast heter nåt modernt ock obegripligt. Men så är det ju alltid med allt. Man förenklar ock plockar detaljer ur sina sammanhang ock kallar det för ”lösningen”, ”svaret” eller lite mystifierat ”hemligheten”. Det är bara att öppna vilken kvällstidning som helst: Fem tips, åtta tips, tolv tips som ger dig längre liv, plattare mage, högre lön ock mer sex. Ofta förankrat med ett medialt rungande ”Forskarna slår fast…” Att andra forskare slagit fast helt andra sanningar hör inte hit just då. Det skulle bara förstöra stämningen.

Att känna är neurologi
Men eftersom det nu finns olika tankar om hur man bäst springer barfota (vilket ju precis som ovan hänger ihop med varför man springer, ock varför man gör det barfota. Bra för vad, som sagt.) kan det ju inte heller finnas någon enkel filosofi. Mer än att ta av sig skorna, känna efter, ock se vad som händer. Svaret finns inte i handböcker, quick fixar, helgkurser, vetenskapliga rapporter eller på nördiga hemsidor (som den här). Där finns verktyg ock pusselbitar, i form av tips, erfarenheter ock ibland till ock med kunskap, att använda. Men att välja ock lära dig använda verktygen, ock lägga pusslet, får du göra själv. Med tålamod, uppmärksamhet ock vanlig mänsklig förvirring.

kontroll-rädslan-vi-inte-möterDet finns inga snabba lösningar, av det enkla skälet att utveckling sker genom lärande, ock lärande tar tid. Det är det som är att öva. Eller träna. Trial and error. Medan den som tagit turistbussen upp till utsiktsplatsen tar en bild att lägga ut på instagram ock säger ”Japp, då har vi sett det!” innan det är dags att åka till nästa sevärdhet, stannar klättraren, som kämpat sig upp för berget , upp ock betraktar, uppmärksamt, för att verkligen njuta av utsikten hon kämpat så för. Båda har varit på samma ställe ock sett samma utsikt, men deras erfarenheter av det är helt olika. Eller. Den ene har sett medan den andra har upplevt. Eller. Den ene har sett medan den andra har levt.

För.

Att leva är att uppleva (prova, lära, göra).

Att uppleva (prova, lära, göra) är att känna.

För att känna behöver man känna efter.

Ock för att känna efter, verkligen känna efter, är man tvungen att släppa på den där kontrollen, rädslan att tappa ansiktet, göra fel eller inte orka.

Det är i förvirringen ock osäkerheten vi känner efter på riktigt.

När vi inte har kontroll.

 

Ps. Det bäste fototips, på tal om instagram, jag någonsin fått var: ”Vill du fotografera hur det såg ut, eller hur det kändes att vara där?” Det fick mig att ta bättre ock mer levande bilder. Ock det fick mig att stanna upp ock känna efter hur det känns att vara där. Ibland så till den grad att jag inte bryr mig om att ta bilden.

/

Motorik Nerver Rörelse sensomotorik

Intuition ock neurologi

Intuition-neurologi-illustration-maja-larsson

”Du sätter fart på läkande processer i kroppen. Du har en stark intuitiv känsla för vad som får igång dessa processer. Dina behandlingar stärker och lyfter!” sa hon. Jag tackar ock sträcker på mig. Men ”intuitiv känsla”? Vad är egentligen intuition?

Intuition-neurologi-illustration-maja-larssonDet händer att jag inte kommer ihåg. När en kund kommer för andra gången, ock jag inte minns vad vi gjorde första gången. Jag läser behandlingsnoteringarna, men i skallen är det blankt. Tills mina händer tar tag om hennes fötter. Då minns jag. Händerna minns.

Flummigt? Jo, vid en första anblick, kanske. Men om vi stannar upp ock fördjupar oss lite i hur vi fungerar fysiologiskt så blir det inte så konstigt. Då ser vi att inte bara det som händer i fötterna händer i kroppen. Detsamma gäller våra händer; det som händer i händerna händer i kroppen.

Kroppshjärnan
Våra händer ock fötter är kraftfulla sinnen, proppade med olika nerver. Nerver i ett perifert nervsystem som blir ett centralt nervsystem som blir en hjärna som är en del av en kropp. Men funktionellt är det inte olika saker. Det är olika delar av samma. Nerverna är en del av hjärnan. Hjärnan är en del av kroppen ock kroppen klarar sig inte utan hjärnan.

Vi säger att vi tänker med hjärnan. Men vänta lite här. Vad är en tanke? Ingen vet. Vi tänker för att förstå livet ock världen. Men tänkandet i sig är ett verktyg som vi inte vet vad det är. Vi vet inte hur det fungerar. Ingen har lyckats ge någon särskilt tillfredsställande definition av livet heller. Så. Vi använder ett verktyg vi vet relativt lite om för att förstå ock sätta ord på…allt?

Knappast. Det allra mesta har vi ingen aning om. Ock den tänkande delen av hjärnan är trots allt relativt liten (Lyssna på mer om det i Sagan om den uttråkade nervcellen). Resten av hjärnan, som vi också bara har rapsodiska aningar om vad den pysslar med, jobbar på alldeles av sig själv, utan att vi märker vad som händer.

Kunskap eller bara information?
Men den jobbar. Hela tiden. Ock aldrig ensam. Det räcker att någon snuddar din fingertopp med sin fingertopp så sätts massor av processer igång. Signaler skickas fram ock tillbaka, information värderas ock sorteras ock direktiv om agerande utfärdas. Det är i detta som det mesta av vår ”kunskap” sitter.

För teoretisk kunskap är i sig ganska värdelös. Den sätter ord (så gott det går) på det praktiska. I slutänden är det vad vi är: praktiska. Vi gör saker. Tankar hjälper oss att första de enklare delarna av vad vi gör, ock att tänka ut andra sätt att göra det på. Men det senare tillhör ovanligheterna. Vi gör saker av vana, som vi alltid gjort, för att det är enklast. För att det skulle vara allt för omständigt att tänka ut ock lära om varje dag när vi klev ur sängen.

Vanan är ett exempel på hjärnans syfte; att underlätta görandet (Det grundläggande syftet för hjärnan är just rörelse. Det är en grundläggande skillnad mellan växter ock djur). En tänkt tanke är bara en tanke, oftast full av ord, tills den blir den del av en rörelse, en del av kroppens förståelse (Det är detta vi kallar lärande).

Det är först då du kan manövrera dig genom ett mörkt rum med hjälp av fötter ock händer, öron ock näsa. Du behöver inte tänka orden som benämner vad som står i vägen. Kroppen vet. Om den har lärt sig.

Händerna minns. Ock fötterna
Så mina händer vet. Dom minns. Ock jag försöker medvetet låta dom analysera, minnas ock förstå, utan att till en början begränsa dem med ord. Nerver ock sinnen talar andra språk, ock den kommunikationen fungerar bäst om jag inte försöker lägga mig i. Istället tänker jag i bilder ock sammanhang, snappar opp ock sorterar. Sen, efteråt, sammanfattar jag i ord, ord som jag plockar ur allt jag läst ock lärt eller gjort förr. För att förstå. Ock för att kunna förklara.

Men innan dess förstår hjärnan ock kroppen ändå. Intuition? Eller neurologi? Att veta hur man ska göra saker utan att alltid tänka först är en förutsättning för överlevnad. Att bara göra. Ock känna efter. Att kunna lita på att kroppen vet mer än vad jag kan sätta ord på. Det är egentligen inte flummigt alls. Det är bara så vi fungerar. Neurologiskt. Fysiologiskt. Logiskt.

Ock när jag lägger mina fingertoppar på dina fötter ock tår, så händer det omvända samtidigt; Det som händer i dina fötter sätter igång processer som…

ja, du fattar.

/

fotarbete fötter handarbete

Vårt Uppsala – reportage om händer ock fötter

Reportage om händer ock fötter i Vårt Uppsala

Egentligen är det inte så stor skillnad på händer ock fötter. Neurologiskt ock sensomotoriskt är de minst lika viktiga för både vår rörlighet ock för förståelsen av vår omvärld som våra andra sinnen. Rätt använda gör de oss mer kreativa ock mindre stressade.

Reportage om händer ock fötter i Vårt UppsalaVi hade egentligen inte tänkt så mycket på likheterna ock sambanden mellan händer ock fötter innan intervjun till det här reportaget. Visst hade jag gjort kopplingar mellan anatomi ock funktion, t ex genom böcker om konstnärlighet ock handarbet, eller om neurologisk handkirurgi. Ock visst går Maja barfota ock känner hur det påverkar hennes andra sinnen.

Visst var klara över hur viktiga händer ock fötter är för människans lärande. Men det var först i samband med reportaget som vi insåg att vi faktiskt har något här. Något att utveckla, att lära av, att föreläsa om…

Föreläsning ock utbildning
Så fastän texten i tidningen är trivsel-skriven – det är ju ett porträtt av oss, inte en faktatext – så sådde den ett frö som växer snabbt. Ett frö som kommer att ta sig uttryck på många sätt; det kommer att påverka våra sätt att arbeta, förståelsen för kroppen som helhet, kunskapen om människans utveckling. Mina behandlingar kommer säkert att bli lite annorlunda, eller i alla fall ha en större neurologisk ock fysiologisk bredd.

Men framför allt ger det en helt ny vinkel för framtida föreläsningar ock utbildningar. Fötter är inte bara fötter. De är en del av en helhet, en kropp. Det har jag vetat från början, det är ju själva grunden för hela mitt arbetssätt. Ock händerna är mitt huvudsakliga arbetsredskap. Ändå har inte kopplingen varit lika tydlig tydligare som nu.

Fortsättning följer, var så säker. Tills vidare är du välkommen att förlusta dig i textockbild-reportaget här under.

VartUppsala07

/