Browsing Category

barfota

barfota Fotrörelse Stabilitet

Stabilitet och rörelse

stabilitetspyramid-foto-maja-larsson

Enkelt uttryckt: stabilitet går neråt, rörelse uppåt. För att kroppen ska förstå skillnaden måste den få förutsättningar att känna efter. Annars lurar vi lätt kroppen att agera tvärtom. Då får vi problem med både hållningen och rörligheten.

stabilitetspyramid-foto-maja-larsson
Tänk dig en pyramid. Så stabil så den står i tusentals år. Därför att basen, den breda delen, vilar på underlaget. Tyngden är där nere, nära marken. Ju stabilare bas, desto lättare ligger den övre delen där den ska. Toppen behöver inte stabiliseras om den vilar på stabil grund. Omvänt, hade det krävt mycket arbete för att balansera och hålla en uppochnervänd pyramid upprätt.

Det fungerar precis likadant med kroppshållning. Med stabila fötter och underkropp står vi stadigt. 

Men en stabil pyramid rör sig dåligt. För att skapa rörlighet behöver vi komma opp från marken. Nu fungerar den uppochnedvända pyramiden. Ungefär som när du ska cykla: innan du tar fart står du lågt, med en, kanske två, fötter i marken. Stabilt och säkert med mycket markkontakt. Men du kan inte cykla där nere, så när du tar fart reser du dig upp och minimerar markkontakten. Samma gäller utan cykel. Fötterna och underkroppen är fortfarande viktiga, men deras uppgift skiftar från stabilitet till aktivitet. Deras riktning skiftar från neråt till uppåt.

rörelsepyramid-foto-maja-larssonAlltså. Neråt är stadigt, uppåt är rörligt. Ofta gör vi tvärtom, eftersom vi dels avaktiverar nervsystemet med skor och andra skydd som fungerar ungefär som tandläkarbedövningar för fötterna och kroppen. Dels för att vi lurar kroppen att tro att den gör nåt den inte gör. Så här:

Om att sträcka på sig…
Rörelse är det normala för kroppen, rast och orörlighet är undantaget. Men framförallt är vi byggda för distinkta skillnader mellan rörelse och vila. Att sitta, ligga eller stå är vila. Då har vi tyngden neråt. Arbete är lika med rörelse, då lättar vi från marken och minskar friktionen mellan kotor och i leder för att röra oss lätt och minska slitaget. Men, och det här är väsentligt, det är just rörelsen som gör oss rörliga. Som en nysparkad boll: rörelsen håller bollen uppe, men när den tappar fart faller den mot marken. 

Rörelse skapar rörelse. Stabilitet ger stabilitet.

…eller stå aktivt
Men vi har vänt på begreppen, de flesta av oss sitter eller står och arbetar; vi signalerar vila till nervsystemet samtidigt som vi slår på aktivitetssystemet. För kroppen blir det mycket förvirrande, och resultatet blir omvända eller motstridiga signaler. Om du t ex behöver hålla in magen, dra bak axlarna och ”sträcka på dig”, är det för att den nedre delen av kroppen inte står stadigt. Att ”stå och hänga” är i sig inget bekymmer eftersom nervsystemet uppfattar det som paus och vila från normaltillståndet rörelse. Att stå och jobba uppfattar kroppen som rörelse, så den flyttar upp tyngdpunkten som om vi var i rörelse. Men eftersom ingen rörelse finns som håller rörelsen igång, blir konsekvensen leder och muskler som spänns i onödan. (Lägg därtill till den stress som ofta infinner sig t ex framför en dator. En stress som automatiskt ökar på spänningarna i kroppens alla muskler.)

När vi gör ståendet till det normala behöver vi stå aktivt, eller rörligt; vi behöver medvetet aktivera ståendet, genom att flytta tyngden neråt så vi slipper spänna rygg, axlar och nacke. Skillnader är ungefär densamma som mellan att stå och se cool ut i en bar, och att vara fotbollsmålvakt som är beredd att ta en straff. Det ena är passivt, det andra aktivt. Men båda är exempel på stående.

Att stå aktivt är alltså inte detsamma som att spänna magen eller dra bak axlarna. Bra hållning börjar med fötterna. Måste du ta i för att ha en bra hållning, så är det ingen bra hållning.

Skor som bedövar
När vi går med fullt av skor på fötterna händer det omvända. Skorna bedövar och hjärnan får inga signaler om vad som egentligen försiggår. I brist på nervsignaler blir hjärnan osäker och signalerar stabilitet. Den signalerar ”neråt”. Om du känner någon som går med tunga, ljudliga steg är det för att rörelsen går neråt istället för uppåt. Sånt sliter. Tids nog kommer det att göra ont någonstans.

Samma sak gäller vi löpning och springning, och framförallt vid avarten joggning. För stabilitetens skull springer vi neråt istället för uppåt. Vi sätter i foten i marken (neråt) istället för att lyfta den (uppåt). Och vi spänner muskler som inte behöver spännas. Konsekvenserna av det är många och märks ofta i hälar, vader, knän eller rygg. 

Vad det här handlar om är att följa kroppen istället för att tvinga den. Låt kroppen göra det den kan bäst. För den kan det, mycket bättre än alla medvetna övningar, ställningar, pausgympor, balansplattor, steglängder, skodämpningar, ilägg och löptekniker i världen. Nervsystemet, eller kroppshjärnan är mycket smartare än den mer eller mindre tänkande delen av hjärnan. Därför kommer du närmare effektiv och smärtfri rörelse, precis som hållning, genom att ta i mindre, inte tvärtom.

Hjälp kroppshjärnan att göra det den är till för. Ge den förutsättningar att känna efter. Ta kontakt med dina fötter. Ta i mindre och få mindre ont. Det är den typen av rörlighet jag jobbar med.

 

Ps. Detta är en förenklad beskrivning av två grundlägen. All rörelse, till exempel balansgång, dans, terränglöpning eller kampsport, bygger på att växla och skapa balans mellan alla de lägen som finns på skalan mellan stabilitet och full rörlighet.

/

barfota Leda stress

Leda

höstfot-zonterapi-illustration-maja-larsson

Leda. Vad vore jag utan leda. Utrymmet mellan alla måsten där man hinner andas ock reflektera, känna efter, eller bara skita i vilket ock tänka att va fan.

Det är fredag. Men det struntar jag i. Det får vara fredag hur mycket det vill, med sina ”äntligen fredag!” ock ”TGIF”. Idag säger kroppen nej. Inte som att den är sjuk eller så. Den vill bara inte. Den vill inte springa hurtigt i skogen eller tänka på hållningen eller göra hälsosamma övningar. Sånt som ingår i min vardag.

pipfota-foto-pa-sandbergSå jag byter ut löprundan mot en lufsig höstpromenad med hundarna. Jag tänder en pipa tobak, tittar på löven som faller ock tänker på sommaren.

Ohälsosamt hälsosam
”Röker du pipa? Jag trodde du var hälsosamheten själv?” sa en bekant förvånat. Ock ja, jag tror att jag är det. Hälsosam. Jag äter nyttigt, fastar emellanåt, springer skogen, mediterar ock försöker i allt leva som jag lär. Men ibland behöver man bara skita i vilket en stund. Ibland, för många av oss, tror jag att det är det hälsosammaste vi kan göra. Skita i vilket.

Jo, jag vet. Det är allt för många som gör tvärtom. Skiter i vilket mest hela tiden ock tar på sin höjd hand om sig några veckor efter nyårslöftena. Det här handlar inte om dem. Det handlar om oss som vill mycket, vi som är ”duktiga”, som skaffar rutiner som blir till (goda?) vanor som går av bara farten.

För det är det vanor gör. Går av sig själva. Utan att vi behöver tänka på dem. Utan att vi känner efter. Ock oreflekterad hälsosamhet är inte hälsosam. Att träna av vana, eller för att undvika det dåliga samvetet är lika onyttigt som att rutinmässigt dricka vin bara för att det är fredag.

Tom tid
Leda är viktigt. Tom tid. Utan distraherande TV-serier, instagramflöden, dammsugning eller onödigt small talk.

Leda.

Tom tid.

Som visar sig vara allt annat än tom. Om man bara ger den tid. Om man bara törs känna efter vad som känns där längst inne.

Lätt för mig att säga. Som inte har fasta arbetstider eller småbarn, som inte har en chef eller PT som kollar vad jag gör. Då är det lätt att ta sig tid. Då är det lätt att skita i vilket. Ock tänk om man inte vill? Tänk om man trivs med att häcken full?

Många bollar i luften…
Ja tänk om. Tänk om man bara tror att man trivs med full häck? För hur kan man veta det? Om man inte unnar sig att stanna opp ock känna efter, om man inte unnar sig ledan? Det går. Om man bokar av ett av de där mötena som man vet inte kommer att leda till något, eller om man stänger av TV:n ock facebook, eller tackar nej till middagen man inte är sugen på, om man skippar träningen ibland.

För tänk om. Tänk om den där träningen jag tränar för att det ska vara så bra för mig, inte är så bra för mig som jag tror? Tänk om det bara är ett inlärt beteende? Tänk om träningen blir en stress? Tänk om det är de där extra kilona runt magen som ger mig dåligt samvete för jag tror att jag blir friskare eller mår bättre om jag blir smal? Eller tänk om det är åldersnojan, att inte se ut som tjugo längre (eftersom man inte är 20 längre).

Förstå mig rätt, det är bra att röra på sig (även om massor av träning inte har ett smack med rörlighet att göra. Försök vara graciös med 50 kilos skivstång i händerna så får du se.). Men har du känt efter? Får det dig att må bättre? Eller blir det en kamp?

Vissa dagar är det en kamp att bara kliva ur sängen. Det är som det ska, ock ibland får man bita ihop. Men inte hela tiden. Inte varje dag. Ge dig själv tid att ta igen den där morgonen. Inte med schemalagd kvalitetstid. Utan med tom tid.

Med leda.

/

barfota fotarbete reflexologi zonterapi

Som en tandläkarbedövning

”Det känns som att jag fått bättre kontakt med underlaget.” Sa hon som älskade att dansa, helst i högklackat. Hon visste att det frestade på. Fötter, knän ock höfter tog stryk. Men ändå. Så kom hon till mig. Ock fick bättre kontakt med underlaget. Jag tänker på det när jag springer i skogen. Barfota. För att få just det. Kontakt.

Egentligen får jag höra det ganska ofta. Människor använder bara lite olika ord. Fötterna känns mer levande efter zonterapi. Känseln har ökat. Tårna fryser inte längre. Det känns som att gå på bomull. Eller tvärtom; känns som att alltid ha gått med raggsockor på fötterna men att plötsligt slippa sockorna. Fast egentligen kom de till mig för nåt annat. Allergi. Ont i ryggen. Stress. Kanske migrän. Eller nåt annat diffust som ingen verkar veta vad det är…

Oavsett vilket så kommer effekten i fötterna på köpet. Det är ju liksom en del av processen. Fötterna är ju liksom en del av kroppen. Det som händer i fötterna händer i kroppen. Ock tvärtom. Aldrig blir det så tydligt blir det som när jag springer barfota. Går barfota. Klättrar. Ock då ser jag mig ändå som nybörjare. Barfotanybörjare.

Barfotanybörjare
Det är bara ett ock ett halvt år sedan jag började återuppväcka mina fötter på riktigt. Att gå barfota på stranden på sommaren eller på gräsmattan har jag väl alltid gjort. Men att springa. Träna. Jobba barfota. Att verkligen aktivera fötterna ock få dem att göra det de egentligen kan. Icke. Det finns inte i vår kultur.

Våra fötter har många tusen nervändar. Olika sorter. Våra fötter är över huvud taget väldigt sinnrikt konstruerade med massor av ben, leder, senor ock muskler. 25 procent av kroppens alla ben finns i fötterna. Det finns såklart en mening med det. Ett syfte. Fötterna är till för att användas. Inte bara packas in, skyddas, bullas upp, stötdämpas ock ignoreras.

Rehabträna fötterna
Alla som varit gipsade någon gång vet vad som händer med den gipsade kroppsdelen; den förtvinar ock tappar sin motorik, sin funktion. Den behöver aktiveras ock tränas upp. Så vi skickar den på rehabträning. Men innan dess, medan gipset fortfarande är på plats, sker andra saker. För det som ska hända i kroppen händer, det är bara det att någon annan del får göra jobbet.

Låt säga att benet är gipsat. Du kan inte stödja på det. Du får kryckor ock tröttar ut armarna, får blåsor i händerna ock Stela axlar. Eller så hoppar du på ett ben, lägger all belastning på en kroppshalva som alldeles säkert leder till överansträngning. Såvida du inte är en duktig sjukling ock bara vilar. Samma sak gör vi med fötterna. När senor, leder, nerver ock muskler inte får göra det dom ska, hamnar belastningen någon annanstans. Vi kan känna av det i knän, höfter, rygg eller nacke. Ock inte bara där. Hur vi använder fötterna påverkar hur både mage ock huvud fungerar.

Skorna fungerar som gips som inaktiverar alla de där benen, senorna ock musklerna. Ock nerverna. Ungefär som en tandläkarbedövning. Har du varit på tivoli nån gång, ock stoppat in handen i en lucka för att försöka känna vad det är därinne? Det är inte så svårt; lera är kletigt, trä är strävt, tyg är mer följsamt. Är det varmt eller vasst rycks handen tillbaka.

fötterockbad-illustration-maja-larssonDet som händer i fötterna händer i kroppen
Allt det där finns  foten också. Så, å ena sidan, när vi går i skor ock på plana golv, ock inte använder nerverna i fötterna, slutar dom att fungera. Dom förtvinar. Om du, å andra sidan, tar av dig skorna, på låt oss säga en grusväg, så får de ovana fotnerverna överslag. Det gör jätteont, för fötterna vet inte vad det är, ock smärtan kan ibland kännas lågt upp i benen. Ungefär som när bedövningen släpper i den rotfyllda tanden.

Steget till ett liv barfota kan verka långt. ”Jag kommer aldrig att kunna gå barfota”, säger en del. Sen gör dom det. Men oavsett vilket så är det en bra idé att väcka opp dom, fötterna. Återupprättar kontakten mellan fötterna ock resten av kroppen. För som sagt. Det som händer i fötterna händer i kroppen.

Svårare än så är det inte.

/

Läs även Huvudvärken från tårna om du har lust.

barfota bergsklättring hundjobb

Tappa fotfästet

Vifta-på-tårna-illustration-maja-larsson

Dagen var planerad. Inte minutiöst, sån struktur håller sällan hela vägen så jag försöker undvika det, men det var en del som skulle donas med. Men gudarna tänkte annat. ”Idag ska vi ta honom ur hans vardagsslummer”, sa dom till varandra. Precis som om mitt liv skulle vara särskilt inrutat. ”Idag ska vi påminna honom om att han inte kan ha kontroll på tiden ock livet. Om att tiden ock livet gör som dom vill. Låt oss se hur han fixar det.” Tack för det.

Väckning klockan sju. En dusch ock en slurk kaffe. Halv åtta, skjutsa sambon till centralen. Hundarna åker med. Rationellt ock effektivt tänker jag att vi tar en tur i skogen när jag ändå är iväg. Då kan vi ju passa på att hitta nåt nytt skojigt ställe att nosa ock markera på, sånt brukar liva opp.

Jag parkerar vid Lurbo, vid bron över Hågaån, ock efter kommando ”fot” traskar vi norrut in i skogen, mot Predikstolen, ett naturområde med klippor ock lummig växtlighet. Där släpper jag hundarna lösa. Vi är barfota. Tur det, för uppförssläntarna är leriga ock hala. Med alla tår ock klor ute känner vi varje skiftning i underlaget ock får lätt fäste. Med skor hade vi inte känt nånting.

Fötterna hittar själv
Jag håller hundarna under uppsikt medan vi klättrar uppför backen, ända tills jag står nedanför branten till en av klipporna. Jag ser mig omkring. Det är vackert ock luktar jord. Höst luktar det. Midget, en stor lufsig blandras, nosar nyfiket i en svacka bredvid mig. Milo, en liten ivrig Jack Russel, som ofta tror att han är större än han är, syns inte till. Jag ropar men får inget svar.

Jag ropar igen. Högre. Ock igen. Fortfarande tyst. Jag ber Midget söka efter sin ”lillebror”. Han tycker det verkar vara en kul lek ock sätter iväg. Irrar åt lite olika håll innan han sätter av i en båge uppför berget. Jag rusar efter utan att se mig för. Fötterna hittar själva bästa spåren.

Plötsligt börjar midget skälla. Jag följer ljudet ock finner honom högst upp på klippen, ovanför samma stup som vi nyss stod nedanför. Han skäller ut över kanten ock viftar på svansen. Två meter ner sitter han, Milo, på en smal avsats. Han sitter säkert där. Men han kommer ingenstans. Nedanför honom stupar det rakt ner, sju, kanske åtta meter. Nånstans har han tappat fotfästet.

Fan, det här händer ju!
Det gör jag med, om än mer mentalt. All planering, alla tankar för dagen försvinner. Steg ett: ta in allvaret. Att det här är på riktigt. Hundstackarn sitter fast. Steg två: lös det. Ja, men hur? Trots manisk höjdskräck är första tanken att klättra ner ock hämta honom. Jag inser att det är livsfarligt ock svårt. Snabbt bläddrar hjärnan igenom alla tänkbara alternativ: hämta rep, ringa en vän, ta hit brandkåren, skaffa en stege, ropa på hjälp…

Alla alternativ som innebär att lämna jycken stryks direkt. Istället letar jag mig runt klippan efter någon möjlighet att ta sig upp, när det nu inte går att ta sig ner. Vid sidan av avsatsen hittar jag en snårig brant som sluttar lite lätt. Avståndet till den rejält sluttande marken är kanske tre meter där men bergväggen upp till avsatsen är plan ock mossbelupet hal. Så jag börjar leta efter något att att klättra på ock hittar en död trädstam som jag  bryter loss med rötterna ock släpar med mig till branten.

Hoppa över stupet
Jorden i branten är lös men jag försöker få rötterna att ta spjärn i myllan ock lutar den murkna stammen mot klippväggen. Trillar jag så kasar jag ett några meter, inget fritt fall alltså, det är inte så farligt. Nu gäller bara att nå Milo.

Varje muskel är på helspänn när jag balanserar för att min klätterställning inte ska börja glida eller brytas av under mina knappt 80 kilo. Oppe på krönet till avsatsen är Milo märkbart glad att se mig. Men att ta sig till mig innebär ett hopp, inte så långt men dock, över stupet. Från där jag står viker bergväggen av in under avsatsen ock sluttar inåt. Jag är skiträdd.

Milo gör motstånd när jag sträcker mig ock greppar om hans halsband, Han är också rädd. Inför risken att han ska slingra sig ur halsbandet tar jag ett stadigt grepp om både halsband ock vänster framtass. Ett djupt andetag hade varit på sin plats, men andas gör jag inte alls. Med ett stadigt grepp drar jag till i hundhalsbandet. Milo stretar emot allt han kan, men jag får honom i en båge över klyftan mellan oss mot den lilla glipan mellan mig ock klippans mjuka mossa.

Så skönt att andas
Jag vågar fortfarande inte andas, inte röra mig. Jag har inget att hålla mig i ock stammen jag klättrar på är inte pålitlig. Till slut släpper jag fotfästet, håller i Milo så länge jag kan medan vi sakta rasar ner i en hög i den lösa jorden i branten nedanför. Vi kramas ock viftar på svansarna innan Milo skuttar iväg ock hittar en alldeles för stor pinne. Själv ligger jag kvar ock andas en stund.

———

Vifta-på-tårna-illustration-maja-larssonDet är sånt här vi inte vill ska hända. Ändå är det så nyttigt, det där att tappa fotfästet ibland. Att våga tappa fotfästet, att våga ta risken. Det är då man känner efter. Det är då man känner livet. Att fylla kalendern, schemalägga allt inbilla sig att man har kontroll, är inte att känna livet. Det är att försöka styra det. Ock det funkar aldrig. För saker händer. Ock risken är att man glömmer andas. Hela tiden.

Tappar fotfästet gör vi alla ibland. Men den som lever livet som det är, eller som det blir, ock inte som man planerat att det ska vara, den kommer fortare upp på fötter igen. Tänker jag ock sätter på mer kaffe. Lyssnar på Benny Goodman – The king of swing. Andas ikapp. Viftar på tårna. De där planerna för dagen var nog inte så viktiga när allt kommer omkring. Dom kan va till en annan dag.

/

barfota fotarbete fötter zonterapi

Hög smärttröskel? eller Hjärnan i fötterna!

Snigel-pa-foten-illustration-maja-larsson

Stress ock oro sätter sig i kroppen. Ock det som händer i kroppen händer i fötterna. Så genom att klämma folk på fötterna är det inte så svårt att upptäcka kroppsliga spänningar eller blockeringar. Eller genom att springa barfota.

”Nej, jag kan inte gå barfota. Jag har alldeles för känsliga fötter!” Jag får höra det lite då ock då. Precis som om problemet satt i fötterna. För mig som gärna tar en tur med hundarna på en löprunda i skogen, alla tre föredrar skofritt, blir det bara alltmer uppenbart att det som känns i fötterna ofta kommer nån helt annanstans ifrån.

Hög smärttröskel
Hög-smärttröskel-eller-Hjärnan-sitter-i-kroppen-illustration-maja-larssonDet kan vara olika saker. För mycket jobb. Oro för framtiden. Rädsla för hur alla nya projekt ska gå. Trötthet. Eller rent fysiska skador eller åkommor (som ju också tenderar att dyka upp när man är stressad, oroad, rädd eller trött. Sicket sammanträffande) som ger kroppen fullt upp med läkning ock tillfrisknande. Men oavsett vad det är, så känns det i fötterna när jag springer barfota. När kropp ock själ är stark ock alert, är också fötterna pigga ock raska. Men ju mer skit i kroppen inklusive huvudet, desto mer gnäller fötterna över småsten ock rötter.

Lika tydligt är det på behandlingsbänken. Stressade fötter är ofta ömma överallt. Till en viss gräns; när stressen i kroppen når en viss nivå, smärtar inte fötterna alls. ”Ja”, säger kanske han på bänken, ofta med illa dold stolthet, som om det vore nåt bra, ”jag har ganska hög smärttröskel.” Bra är det inte, men fenomenet är inget konstigt. Svaret heter nervsystemet.

Nervsystemet
Detta invecklade system av hjärna, ryggrad, trådar, kopplingar, vätskor. elektricitet ock en oändlig mängd nervändar har massor av olika funktioner, allt från att känna smärta till att få armen att böja sig, allt från att hålla igång livsfunktioner som andning ock matsmältning, till att sätta samma aktiviteter ur funktion (t ex vid stress), allt från att ge oss handsvett när vi ska hålla tal till att göra oss röda i nyllet när något blir genant.

Nervsystemet gör så mycket mer än att sparka med underbenet när doktorn hamrar en på knät. Ock kopplingen till olika mentala tillstånd är tydligt. Det som idag går under allehanda diagnoser som utmattningssyndrom eller depression, var förr kort ock gott ”problem med nerverna”.

Hjärnan i kroppen
Alla dessa nervändar är ojämnt fördelade. Mest koncentrerade är de i ansiktet, kring genitalierna, i händerna ock – ja, just det – under fötterna. Neuronerna (nervändarna) under fötterna är del av ett helt system som man brukar säga styrs från hjärnan. Nervtrådar ock nervändar beskrivs ofta som sladdar som inte gör annat än att förmedla information, men allt mer tyder på att funktionerna är fler, att mängder av reaktioner, aktiviteter ock beslut fattas utan att huvudet är inblandat. Kort sagt, hjärnan (nervsystemet) sitter i hela kroppen.

När detta känsliga system blir överlastat av stress eller trötthet påverkar det inte bara huvudet utan hela systemet. Hela kroppen. Därför blir händerna svettiga när hjärnan är nervös. Därför får många ont i magen när oron sätter in. Därför blir nerverna i fötterna känsligare när systemet är överlastat. Åtminstone tills man når den där gränsen. När systemet lägger ner. Ock vi slutar känna saker. För att vi inte har tid att känna efter.

Ock vi får hög smärttröskel.

Det är ingen katastrof. Men det är en obalans som behöver balanseras. Så när jag tagit hand om mig – vilat, rensat, gråtit – så springer fötterna gladare. Ock efter en eller ett par behandlingar säger han med hög smärttröskel ”Aj!” Då har systemet vaknat till liv igen.

Det som händer i fötterna händer i kroppen.

/

Läs också:

Stolar är farligare än glasbitar

Huvudvärken från tårna

barfota fötter zonterapi

Semester eller sommarlov?

fötter-mot-himlen-zonterapi-pasandberg-illustration-maja-larsson

Sommarlov är inte en tidsbestämd ledighet. Det är en mental inställning.

Sommarlov. Smaka på ordet. Det har en helt annan klang än semester. Sommarlov är mjukt, fullt av längtan, smultron, plask ock barfotaskratt. Semester däremot är mer kliniskt. Fyrkantigt. Sommarlov ser man fram emot. Semestern räknar man ner till. På sommarlovet struntar man i allt. Semestern ska planeras. Ock väl där räknar man ner igen: ”Nu är det bara tre veckor kvar innan man är tillbaka i verkligheten.” Vad då verkligheten? Vad är det som gör jobbet mer verkligt än ledigheten?

semester-eller-sommarlov-pasandberg-illustration-maja-larssonTänk om det är tvärtom?
Att allt det där som vi gör ock får betalt för bara är på låtsas? Tänk om det inte alls är sådär viktigt som vi vill inbilla oss. Tänk om världen skulle fungera alldeles utmärkt utan mina beräkningar, kontroller, analyser, säljsiffror, utvecklingar, invecklingar, avvecklingar eller vad det nu är jag gör på jobbet. Då skulle jag ju likaväl kunna ägna sommaren åt längtan, smultron, plask ock barfotaskratt. Då skulle jag ju lika gärna kunna ha sommarlov.

”Ock man måste ha minst fyra veckors sammanhängande semester för att varva ner!” sägs det.
Varva ner från vad? Från låtsasvärlden där uppe? Varför är vi inte där nere hela tiden? Då skulle vi, förutom att ha sommarlov, må bättre. Sjukhälsotalen stiger ock alltmer beror det på stress. Det är uppenbart att inte ens fyra veckors ledighet räddar oss från det. Saken är den, att vår oförmåga att hantera stress leder till oro. Oro begränsar vår uppfattningsförmåga, vår förmåga att känna efter. Ock utan att känna efter kan vi inte hantera stress. Det blir en ond cirkel.

Det roliga är att sommarlov (avslappning) är vårt biologiska normala.
Den så kallade verkligheten orkar vi bara med korta stunder. Måsten, stress ock oro gör oss sjuka ock dumma. Så problemet är inte bristen på ledighet. Eller bristen på tid. Problemet är att vi inte känner efter. Ock utan att känna efter kan vi inte veta hur vi mår. Den förmågan har vi rationaliserat bort ock överlåtit till doktorn. När allt vi behöver är att sänka farten lite.

Sommarlov är inte en tidsbestämd ledighet. Det är en mental inställning.

/

barfota ergonomi hälsa

Stolar är farligare än glasbitar

barfota-i-stan-illustration-maja-larsson

Jag springer barfota. Helst. Oftast i skogen ock kohagen. Ibland på asfalten i stan. En del gör det. Springer utan skor. Andra inte. Låt mig bara göra en sak klar så här i första stycket; att springa barfota är inte farligt.

barfota-i-stan-illustration-maja-larssonBarfotalöpning som begrepp har vidgats på senare år. I takt med nya trender behöver det inte alls betyda att springa barfota. Det finns barfotaskor av olika former ock material. Ock som vanligt när något blir trendigt så skapas industri kring temat. Skorna blir mer ock mer utvecklade ock får högre prislappar.

Barfota med skor
Dock fyller dessa sin funktion. Särskilt för den som springer som idrott. Den som tävlar prioriterar kanske en sko som hjälper dem fokusera på farten mer än på känslan. Det får dom gärna göra. Jag gillar barfotaskor, men jag förespråkar enkelhet. Ett av mina projekt är att tillverka egna skor, att ha när det blir kallt. Jag vill se om det låter sig göras enkelt ock billigt. Men helst springer jag barfota.

I skogen får man vara ifred. Men i stan kommer blickarna, kommentarerna ock frågorna. Om det inte gör ont. Att det är farligt ju. Ifall jag inte är rädd för glasbitar. Framförallt glasbitar. Glasbitar är jättefarliga. Tydligen. Ock jättemånga. Tydligen.

Fotboll är farligt
Man kan få glas i foten, det kan man verkligen. Jag har aldrig råkat ut för det. Men man kan. Låt oss dock bara för ett ögonblick ställa faran i barfotaspring mot något annat vardagligt som de flesta gör, oftast helt utan reflektion. Vi skulle kunna välja sockerätande eller rökning eller alkoholförtäring eller träningsbrist eller stress eller potentiell strålningsrisk eller högklacksgående eller avgasinandning eller kaffehinkning eller för all del skadefrämjande bollsportsutövande, det är en riktigt farlig syssla. Men vi gör det vardagligare än så. Vi väljer sittandet.

Sitta är farligare
Jag kan få en glasbit i foten om jag springer utan skor. Men när det kommer till sittande, timme ut ock timme in, är det inte fråga om vad som kan hända, utan om vad som händer. Att sitta är farligt. Punkt. Ock på bred front. Klämda nerver ock rumpmuskler med stelhet, domningar ock känslebortfall som följd, gamnackar ock stela höftböjarmuskler är bara början. Konditionen tar stryk ock vi går upp i vikt. Hela vår förmåga att röra oss försämras, skaderisken ökar markant, kontakten mellan över- ock underkropp stryps, ock den framåtvridna hållningen trycker ihop de inre organen. Matsmältningen påverkas ock andningen försämras. Risken för hjärt-kärlsjukdomar ökar liksom risken för vissa cancerformer.

(En intressant parentes är att kontorsstolar, fåtöljer, bil- ock tågsäten ock soffar nästan genomgående är ergonomisk värdelösa ock bara gör det hela värre. En egenskap de förövrigt har gemensamt med de flesta ”vanliga” skor. Mer om det en annan gång.)

Ock enligt australiensisk forskning förkortas våra liv med drygt 20 minuter för varje sittande timme framför skärm utan fysisk rörelse. Med tanke på vår moderna livsstil så borde vi ha lite att fundera på när det kommer till sittande.

Så kom inte ock snacka med mig om att man kan få glasbitar i foten.

/

barfota fotarbete fötter hälsa zonterapi

Kan du vifta på tårna?

knäppa-fötter3b

Vad gör vi med våra fötter egentligen? Ock kanske ännu viktigare, vad gör vi INTE med dem? Ock varför spelar det någon roll? Ock hur kommer det sig att vi så fullständigt ignorerar ock misshandlar det som bär upp hela vår kropp? Ock vad kan vi göra åt det.

Du har säkert sett det på TV eller Youtube. Någon som från födsel eller av andra skäl saknar armar, men som visar upp enastående färdigheter i att borsta tänderna, packa väskor, skriva ock kanske t o m spela något instrument. Inte för att jag vill ta udden av deras prestation, men det är faktiskt inte så att de övat upp extraordinära förmågor i brist på händer. Vi har alla samma förutsättningar att göra det där. Allas våra fötter ska klara det där egentligen.

Egentligen.

knäppa fötter1
Det börjar redan med lära-gå-skor. Innan barnen ens på riktigt satt fötterna i marken, packar vi in deras fötter i nånting som är hårt ock platt, ock som tar bort allt det som fötterna är gjorda att åstadkomma. Från den dagen använder vi kanske femton procent av fotens kapacitet. Det. Är inte mycket.

Våra fötter innehåller en fjärdedel av kroppens alla ben. Drygt femtio stycken. Ett tjugotal muskler ock lika många senor i varje fot. Allt skulpturerat ock avstämt för att uträtta stordåd. Inte bara stå, gå ock springa rakt fram på plan mark, eller att kunna sparka, hoppa, vinkla, plocka ock lyfta saker. Många tusen nerver har förmågan att ana skiftningar i underlaget: lutningar, ojämnheter, temperaturskillnader, hårdheter eller mjukheter. Inget av det använder vi.

Snubbla på mattkanten?
Så när min mamma blir äldre får hon uppmaningen att ta bort trasmattan i köket. För att inte snubbla. Men hon snubblar inte för att mattkanten är för hög. Eller för att hon börjar bli gammal. Hon snubblar för att 85 procent av hennes fötter har slutat jobba.

Det som händer i fötterna händer i kroppen. Ock det som INTE händer i fötterna påverkar också resten av kroppen. Alla som varit gipsade vet vad som händer med den inkapslade kroppsdelen; den förtvinar. Musklerna försvinner ock rörligheten minskar. Ock det går fort. Så pass fort att rehabiliterande träning sätts in för att återfå den förlorade fysiken.

Någon annan får ta smällen
När gav du dina fötter rehab-träning senast? Trots att vi utsätter fötterna för samma behandling som den gipsade armen, får dom ingen chans till återhämtning. Få gym har styrketräning för fötterna. Man stretchar lårmuskler ock armbiceps, men fötterna går fortfarande instängda i något vi kallar för passform. Ock när vi får ont – för det får vi – i knän, höfter, benhinnor, ryggar, nackar, stretchar vi dom delarna ännu mer. Fast det inte ens är där problemet sitter.

För. mycket av det där som foten kan, som den är skapt att göra, det görs. Men när vi inte låter foten göra det, får nån annan ta smällen. Det brukar bli ett knä eller en rygg. Eller nacken. Ock nervsystemet. När alla de signaler som ska berätta för kroppshjärnan om miljö, underlag ock läge, signaler som ska avgöra hur hårt vi sätter i fötterna eller som ska reagera på något vasst, när dom signalerna uteblir, blir kroppshjärnan förvirrad, den förtvinar också i sin vaksamhet, ock börjar för säkerhets skull spänna muskler ock dra ihop sener. Vi blir stela ock får ont. Vi brukar kalla det ålderskrämpor. Eller överbelastning. Eller otur.

Det är det inte.

Kan du spreta på tårna?
knäppa fötter2Vi behöver inte se oss för. Eller skydda oss från allt underlag som inte är plant ock anpassat. Vi behöver inte högre klackar, mjukare dämpningar eller bättre ilägg i skorna. Vi behöver inte ens skor. Inte såna skor de flesta av oss använder i alla fall. Vi behöver återuppväcka slumrande funktioner. Vi behöver stärka ock mjuka upp. Många vuxna kan inte ens vicka på tårna. Än mindre spreta på dem. Dom sitter ju bara där, längst fram på foten, till ingen nytta. Synd, för dom kan ock vill massor av saker. Om vi bara låter dem.

”Det känns som jag fått mycket bättre kontakt med underlaget”, sa en patientkund efter sin första zonterapibehandling. Det är just det. Zonterapi gör mer än det, men behandlingen väcker det som slumrar, ökar rörlighet, genomströmning ock känsel. Det väcker kroppen, ock ofta ordinerar jag tågympa ock balansövningar. (Jodå, träningsprogram kommer, jag lovar.) Vi behandlar helheten ock vi behandlar på djupet. Därför kommer vi åt där andra behandlingar inte når hela vägen.

Men en verkligt bra början är att ta av sig skorna. Att känna efter. Att våga lita på fötterna. Dom kan mer än du tror. Mycket mer.

Kom igen. Hela din kropp kommer att tacka dig.

/

barfota fötter strumpor zonterapi

Ett nördigt inlägg om strumpor

Ullstrumpor-foto-maja-larsson

Låt oss prata om strumpor. Det är ju mycket snack på den här sidan om fötter ock barfota. Gå barfota. Springa barfota. Ock bland barfotalöpare ältas det, paradoxalt nog, mycket om olika sorters skor: barfotaskor, five-fingers, Luna-sandaler. Men strumpor är det tyst om. Så tillåt mig bli lite partiskt nördig för ett ögonblick.

Ullstrumpor-foto-maja-larssonMan missar mycket av upplevelsen när man går med skor. Eller springer. Barfota ger en annan närvaro, det kickar igång nerverna som gör att fötterna snackar med hjärnan ock resten av kroppen.
”Men är det inte farligt? Är du inte rädd att trampa på något vasst?” Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan. Ibland är det inte ens en fråga.

Ock svaret är kort ock gott Nej. Ock Nej. Såhär: risken att jag kliver på nåt ock skadar mig finns men är liten. Ock ju mer jag är barfota, ju starkare fötterna tränas, ju piggare nerverna blir, desto mer vaksam blir både jag ock fötterna. Ock i jämförelse: att sitta sittande på en stol framför en skärm större delen av dagen är inte bara en större risk för skador ock krämpor, det är snarare en garanti för ryggbesvär, dålig blodcirkulation, huvudvärk, sämre andning, muskelstelhet ock annat som kommer i kölvattnet.

Men ändå.
Ibland är det lämpligt med skor. Synd bara att det är så svårt att hitta lämpliga skor. Dvs som fötterna mår bra av. Hårda ock trånga förvränger de flesta både fötter ock steg, om de inte som de ovan nämnda är mjuka, breda ock platta. Men om man nu fått tag på ett par gåvänliga dojor i hyggligt material, så kan man ju inte stoppa vilka strumpor som helst i dem, eller hur?

Så vad ska man ha?
Jag vill ha naturmaterial. Plast (nylon) ock liknande ämnen isolerar ock får mig att känna mig lika inkapslad som en lampsladd (prova att partaja loss på dansgolvet i en nylonskjorta så vet du vad jag menar. Det känns som att trassla in sig i ett blött duschdraperi, ungefär.)

Strumpor sitter ofta åt.
Precis som moderna skor så ska alla strumpor tydligen strama. Det är inte bra för nånting. Visserligen sitter strumpan förhoppningsvis där den ska, men den stryper. Har du märken efter strumporna på kvällen eller efter löprundan så sitter dom åt för mycket. Fördärvligt för huden, fotformen ock blodcirkulation. (Stödstrumpor är ett annat kapitel.)

Bomull är ett trevligt naturmaterial OM man kan hitta ekologiska. Men bomull suger åt sig smuts ock svett. Efter en dag eller max två i åtsittande skor luktar både fötter ock strumpor. I skor försvinner inte fukten ur strumporna som blir en perfekt grogrund för svamp ock annan goja. Ock sitter dom inte åt så kasar dom ner.

And the winner is
Lösningen för mig heter hemmastickade yllestrumpor. Det är ett lätt ock luftigt naturmaterial som håller formen utan att sitta åt. Ylle andas ock släpper ut vätska. Ylle är dessutom smutsavstötande ock behöver inte tvättas på långa vägar lika ofta som bomull som drar till sig smuts ock dålig lukt som en disktrasa.

Dessutom har ylle den härliga egenskapen att värma mer när det behövs än när det är varmt. Fråga mig inte hur det fungerar.

Nackdelar då?
Ja, dels kan dom vara svåra att få tag på. Vilket väl till stor del beror på den andra nackdelen: Dom är svindyra. Åtminstone om man vill ha dem handgjorda. Ock det vill man. Maskinstickade grejer inte är samma sak. Men uträknat i timpenning får man punga ut med några tusen för ett par riktiga, hemmagjorda, storleksanpassade strumpor (Med lite tur kan man hitta hemstickade strumpor på basarer o marknader för några hundralappar. Men skäligt betalt är det inte.).

Men prova att sticka själv. Det handarbetas för lite. Precis som fötterna behöver träna ock leka, så behöver händerna aktiveras. Ock då inte bara upp ock ner på ett tangentbord; det är ungefär lika nerv- smidighets- ock rörelsefrämjande för fingrarna som trappmaskinen på gymet är för höfter ock bäcken. Handarbete är dessutom en bra signal på stress: blir du stressad av handarbete är du förmodligen, ja, stressad.

Hur jag gör? Jag har egen specialleverantör. En billig. Jag får väl erbjuda henne några rejäla zonterapibehandlingar i gengäld. Däremot ritar jag på att tillverka mina egna löparskor. Men det är en annan historia.

/

barfota detsomhänderimagenhänderikroppen fotarbete zonterapi

Barfota i december. För att känna efter.

barfota-dec-zonterapeut-pa-sandberg

Okej, du kanske kan fånga dagen hit ock leva i nuet dit. Carpe Diem liksom. Men kan du känna efter? På riktigt? Det är faktiskt svåra grejer som kräver övning, tålamod, tid ock kreativitet. Ock en gnutta mod.

”Du har ganska mycket spänningar i axlar ock bröstrygg” säger jag, klämmande på hennes fot. ”Har jag?” undrar hon förvånat. ”Nej, där har jag inga problem.” Jo, tänker jag, du vet bara inte om det. Veckan efter ser hon fundersam ut. ”Det är konstigt, jag har haft ont i övre ryggen ock axlarna sen jag var här förra gången.”

Hur kunde jag hitta det hon själv missat? Genom att känna efter. Det är mitt jobb att känna efter, upptäcka ock påverka. Det som borde vara det naturligaste i världen har blivit något som många helt glömt bort hur man gör. Känna efter. Varför är det så svårt? För att vi alltid är på väg, alltid måste något, alltid vill prestera ock har fullt upp med att duga. Vi må fånga dagen men vi gör det i farten. Då är det svårt att känna efter.

Vi är effektiva.
Vi torkar ur handfatet medan vi borstar tänderna, kollar nyheterna när vi äter, lyssnar bok när vi löptränar, ock köper kaffe latte to go. Så när vi biter ihop käkarna, drar upp axlarna, skjuter upp toabesöket till senare, rynkar pannan ock slår i hälarna mer för varje steg bara för att vi ska öka farten, så märker vi inte att det händer. För att vi inte hinner känna efter.

Vi sparar sekunder men förlorar mellanrummen. Mellanrummen mellan nu ock sen, mellan hit ock dit, mellan göra fort ock göra om. Synd, för det är i mellanrummen det händer. Det är där vi hinner tänka. Andas. Vara. Det är i mellanrummen vi får glädje av allt som vi har så bråttom till. Det är där vi hinner känna efter.

Så vi glömmer hur man gör. Tar en Alvedon ock kör på. Någon annan får tala om när vi mår dåligt, ock när vi känner oss sjuka litar vi mer på febertermometern än på kroppen. Den betvingade kroppen ger upp, tills någon säger: ”Du har ganska mycket spänningar i axlar ock bröstrygg”, ock vi svarar: ”Har jag?”

– – –

barfota-dec-zonterapeut-pa-sandbergSkor gör oss klumpiga
Det är faktiskt en mäktig känsla att springa barfota. I december. En känsla av närvaro. Kontakten med marken blir påtaglig på så olika sätt. Ock efter lite övning behöver jag inte se mig för så noga. Fumligheten efter ett liv i skor som tar bort all delaktighet av fotens muskler ock nerver blir mer ock mer till flexibel rörlighet där fötterna känner underlaget ock agerar därefter. Ungefär som när man lärde sig cykla, först vingligt ock koncentrerat ock JAG-KAN-INTE! till att rörelserna blev allt mer reflexmässiga.

Jag blir trött i fotmusklerna, det blev jag aldrig med löparskor. Då kändes lår ock vader. Men nu aktiveras hälsenor, tår ock mellanfotsben, ock nerverna är påpassligt kavata för att anpassa stegen efter lera, rötter, stenar ock vattenpölar. Överkroppen parerar för buskar ock grenar, ock jag hinner njuta av det vintriga solljuset ock känna de skiftande dofterna av skog. Kallt? Inte så farligt. Jag springer mig varm, ock dagens runda är inte så lång.

Hjärnan sitter i fingrarna
Efteråt är hela kroppen alert på ett sätt den aldrig kan bli på ett löpband eller i en roddmaskin. Jag känner mig som ett med min kropp, inte som en hjärna med vidhängande kroppsdelar. Min hjärna sitter lika mycket i händer ock fötter som i huvudet. Kroppen minns, ock kroppen agerar utifrån det, utan att blanda in intellektet.

Att springa barfota i december låter tokigt för många. Men den reaktionen är inlärd; barfota är man på sommaren. Möjligen. På vintern är det kallt, även om termometern står på 7 grader (bara marginellt kallare än i midsomras.) Fast det vet man ju egentligen inte. Inte så länge man inte har provat.

Inte så länge man inte har känt efter.

 

Läs gärna också:

Att känna efter

När krokigt blir rakt

Ta av dig skorna i sommar

Jaha. Då gör du inte om det igen

/