Browsing Category

barfota

barfota fötter zonterapi

Semester eller sommarlov?

Sommarlov är inte en tidsbestämd ledighet. Det är en mental inställning.

Sommarlov. Smaka på ordet. Det har en helt annan klang än semester. Sommarlov är mjukt, fullt av längtan, smultron, plask ock barfotaskratt. Semester däremot är mer kliniskt. Fyrkantigt. Sommarlov ser man fram emot. Semestern räknar man ner till. På sommarlovet struntar man i allt. Semestern ska planeras. Ock väl där räknar man ner igen: ”Nu är det bara tre veckor kvar innan man är tillbaka i verkligheten.” Vad då verkligheten? Vad är det som gör jobbet mer verkligt än ledigheten?

Tänk om det är tvärtom?
Att allt det där som vi gör ock får betalt för bara är på låtsas? Tänk om det inte alls är sådär viktigt som vi vill inbilla oss. Tänk om världen skulle fungera alldeles utmärkt utan mina beräkningar, kontroller, analyser, säljsiffror, utvecklingar, invecklingar, avvecklingar eller vad det nu är jag gör på jobbet. Då skulle jag ju likaväl kunna ägna sommaren åt längtan, smultron, plask ock barfotaskratt. Då skulle jag ju lika gärna kunna ha sommarlov.

”Ock man måste ha minst fyra veckors sammanhängande semester för att varva ner!” sägs det.
Varva ner från vad? Från låtsasvärlden där uppe? Varför är vi inte där nere hela tiden? Då skulle vi, förutom att ha sommarlov, må bättre. Sjukhälsotalen stiger ock alltmer beror det på stress. Det är uppenbart att inte ens fyra veckors ledighet räddar oss från det. Saken är den, att vår oförmåga att hantera stress leder till oro. Oro begränsar vår uppfattningsförmåga, vår förmåga att känna efter. Ock utan att känna efter kan vi inte hantera stress. Det blir en ond cirkel.

Det roliga är att sommarlov (avslappning) är vårt biologiska normala.
Den så kallade verkligheten orkar vi bara med korta stunder. Måsten, stress ock oro gör oss sjuka ock dumma. Så problemet är inte bristen på ledighet. Eller bristen på tid. Problemet är att vi inte känner efter. Ock utan att känna efter kan vi inte veta hur vi mår. Den förmågan har vi rationaliserat bort ock överlåtit till doktorn. När allt vi behöver är att sänka farten lite.

Sommarlov är inte en tidsbestämd ledighet. Det är en mental inställning.

/

barfota ergonomi hälsa

Stolar är farligare än glasbitar

barfota-i-stan-illustration-maja-larsson

Jag springer barfota. Helst. Oftast i skogen ock kohagen. Ibland på asfalten i stan. En del gör det. Springer utan skor. Andra inte. Låt mig bara göra en sak klar så här i första stycket; att springa barfota är inte farligt.

barfota-i-stan-illustration-maja-larssonBarfotalöpning som begrepp har vidgats på senare år. I takt med nya trender behöver det inte alls betyda att springa barfota. Det finns barfotaskor av olika former ock material. Ock som vanligt när något blir trendigt så skapas industri kring temat. Skorna blir mer ock mer utvecklade ock får högre prislappar.

Barfota med skor
Dock fyller dessa sin funktion. Särskilt för den som springer som idrott. Den som tävlar prioriterar kanske en sko som hjälper dem fokusera på farten mer än på känslan. Det får dom gärna göra. Jag gillar barfotaskor, men jag förespråkar enkelhet. Ett av mina projekt är att tillverka egna skor, att ha när det blir kallt. Jag vill se om det låter sig göras enkelt ock billigt. Men helst springer jag barfota.

I skogen får man vara ifred. Men i stan kommer blickarna, kommentarerna ock frågorna. Om det inte gör ont. Att det är farligt ju. Ifall jag inte är rädd för glasbitar. Framförallt glasbitar. Glasbitar är jättefarliga. Tydligen. Ock jättemånga. Tydligen.

Fotboll är farligt
Man kan få glas i foten, det kan man verkligen. Jag har aldrig råkat ut för det. Men man kan. Låt oss dock bara för ett ögonblick ställa faran i barfotaspring mot något annat vardagligt som de flesta gör, oftast helt utan reflektion. Vi skulle kunna välja sockerätande eller rökning eller alkoholförtäring eller träningsbrist eller stress eller potentiell strålningsrisk eller högklacksgående eller avgasinandning eller kaffehinkning eller för all del skadefrämjande bollsportsutövande, det är en riktigt farlig syssla. Men vi gör det vardagligare än så. Vi väljer sittandet.

Sitta är farligare
Jag kan få en glasbit i foten om jag springer utan skor. Men när det kommer till sittande, timme ut ock timme in, är det inte fråga om vad som kan hända, utan om vad som händer. Att sitta är farligt. Punkt. Ock på bred front. Klämda nerver ock rumpmuskler med stelhet, domningar ock känslebortfall som följd, gamnackar ock stela höftböjarmuskler är bara början. Konditionen tar stryk ock vi går upp i vikt. Hela vår förmåga att röra oss försämras, skaderisken ökar markant, kontakten mellan över- ock underkropp stryps, ock den framåtvridna hållningen trycker ihop de inre organen. Matsmältningen påverkas ock andningen försämras. Risken för hjärt-kärlsjukdomar ökar liksom risken för vissa cancerformer.

(En intressant parentes är att kontorsstolar, fåtöljer, bil- ock tågsäten ock soffar nästan genomgående är ergonomisk värdelösa ock bara gör det hela värre. En egenskap de förövrigt har gemensamt med de flesta ”vanliga” skor. Mer om det en annan gång.)

Ock enligt australiensisk forskning förkortas våra liv med drygt 20 minuter för varje sittande timme framför skärm utan fysisk rörelse. Med tanke på vår moderna livsstil så borde vi ha lite att fundera på när det kommer till sittande.

Så kom inte ock snacka med mig om att man kan få glasbitar i foten.

/

barfota fotarbete fötter hälsa zonterapi

Kan du vifta på tårna?

knäppa-fötter3b

Vad gör vi med våra fötter egentligen? Ock kanske ännu viktigare, vad gör vi INTE med dem? Ock varför spelar det någon roll? Ock hur kommer det sig att vi så fullständigt ignorerar ock misshandlar det som bär upp hela vår kropp? Ock vad kan vi göra åt det.

Du har säkert sett det på TV eller Youtube. Någon som från födsel eller av andra skäl saknar armar, men som visar upp enastående färdigheter i att borsta tänderna, packa väskor, skriva ock kanske t o m spela något instrument. Inte för att jag vill ta udden av deras prestation, men det är faktiskt inte så att de övat upp extraordinära förmågor i brist på händer. Vi har alla samma förutsättningar att göra det där. Allas våra fötter ska klara det där egentligen.

Egentligen.

knäppa fötter1
Det börjar redan med lära-gå-skor. Innan barnen ens på riktigt satt fötterna i marken, packar vi in deras fötter i nånting som är hårt ock platt, ock som tar bort allt det som fötterna är gjorda att åstadkomma. Från den dagen använder vi kanske femton procent av fotens kapacitet. Det. Är inte mycket.

Våra fötter innehåller en fjärdedel av kroppens alla ben. Drygt femtio stycken. Ett tjugotal muskler ock lika många senor i varje fot. Allt skulpturerat ock avstämt för att uträtta stordåd. Inte bara stå, gå ock springa rakt fram på plan mark, eller att kunna sparka, hoppa, vinkla, plocka ock lyfta saker. Många tusen nerver har förmågan att ana skiftningar i underlaget: lutningar, ojämnheter, temperaturskillnader, hårdheter eller mjukheter. Inget av det använder vi.

Snubbla på mattkanten?
Så när min mamma blir äldre får hon uppmaningen att ta bort trasmattan i köket. För att inte snubbla. Men hon snubblar inte för att mattkanten är för hög. Eller för att hon börjar bli gammal. Hon snubblar för att 85 procent av hennes fötter har slutat jobba.

Det som händer i fötterna händer i kroppen. Ock det som INTE händer i fötterna påverkar också resten av kroppen. Alla som varit gipsade vet vad som händer med den inkapslade kroppsdelen; den förtvinar. Musklerna försvinner ock rörligheten minskar. Ock det går fort. Så pass fort att rehabiliterande träning sätts in för att återfå den förlorade fysiken.

Någon annan får ta smällen
När gav du dina fötter rehab-träning senast? Trots att vi utsätter fötterna för samma behandling som den gipsade armen, får dom ingen chans till återhämtning. Få gym har styrketräning för fötterna. Man stretchar lårmuskler ock armbiceps, men fötterna går fortfarande instängda i något vi kallar för passform. Ock när vi får ont – för det får vi – i knän, höfter, benhinnor, ryggar, nackar, stretchar vi dom delarna ännu mer. Fast det inte ens är där problemet sitter.

För. mycket av det där som foten kan, som den är skapt att göra, det görs. Men när vi inte låter foten göra det, får nån annan ta smällen. Det brukar bli ett knä eller en rygg. Eller nacken. Ock nervsystemet. När alla de signaler som ska berätta för kroppshjärnan om miljö, underlag ock läge, signaler som ska avgöra hur hårt vi sätter i fötterna eller som ska reagera på något vasst, när dom signalerna uteblir, blir kroppshjärnan förvirrad, den förtvinar också i sin vaksamhet, ock börjar för säkerhets skull spänna muskler ock dra ihop sener. Vi blir stela ock får ont. Vi brukar kalla det ålderskrämpor. Eller överbelastning. Eller otur.

Det är det inte.

Kan du spreta på tårna?
knäppa fötter2Vi behöver inte se oss för. Eller skydda oss från allt underlag som inte är plant ock anpassat. Vi behöver inte högre klackar, mjukare dämpningar eller bättre ilägg i skorna. Vi behöver inte ens skor. Inte såna skor de flesta av oss använder i alla fall. Vi behöver återuppväcka slumrande funktioner. Vi behöver stärka ock mjuka upp. Många vuxna kan inte ens vicka på tårna. Än mindre spreta på dem. Dom sitter ju bara där, längst fram på foten, till ingen nytta. Synd, för dom kan ock vill massor av saker. Om vi bara låter dem.

”Det känns som jag fått mycket bättre kontakt med underlaget”, sa en patientkund efter sin första zonterapibehandling. Det är just det. Zonterapi gör mer än det, men behandlingen väcker det som slumrar, ökar rörlighet, genomströmning ock känsel. Det väcker kroppen, ock ofta ordinerar jag tågympa ock balansövningar. (Jodå, träningsprogram kommer, jag lovar.) Vi behandlar helheten ock vi behandlar på djupet. Därför kommer vi åt där andra behandlingar inte når hela vägen.

Men en verkligt bra början är att ta av sig skorna. Att känna efter. Att våga lita på fötterna. Dom kan mer än du tror. Mycket mer.

Kom igen. Hela din kropp kommer att tacka dig.

/

barfota fötter strumpor zonterapi

Ett nördigt inlägg om strumpor

Ullstrumpor-foto-maja-larsson

Låt oss prata om strumpor. Det är ju mycket snack på den här sidan om fötter ock barfota. Gå barfota. Springa barfota. Ock bland barfotalöpare ältas det, paradoxalt nog, mycket om olika sorters skor: barfotaskor, five-fingers, Luna-sandaler. Men strumpor är det tyst om. Så tillåt mig bli lite partiskt nördig för ett ögonblick.

Ullstrumpor-foto-maja-larssonMan missar mycket av upplevelsen när man går med skor. Eller springer. Barfota ger en annan närvaro, det kickar igång nerverna som gör att fötterna snackar med hjärnan ock resten av kroppen.
”Men är det inte farligt? Är du inte rädd att trampa på något vasst?” Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan. Ibland är det inte ens en fråga.

Ock svaret är kort ock gott Nej. Ock Nej. Såhär: risken att jag kliver på nåt ock skadar mig finns men är liten. Ock ju mer jag är barfota, ju starkare fötterna tränas, ju piggare nerverna blir, desto mer vaksam blir både jag ock fötterna. Ock i jämförelse: att sitta sittande på en stol framför en skärm större delen av dagen är inte bara en större risk för skador ock krämpor, det är snarare en garanti för ryggbesvär, dålig blodcirkulation, huvudvärk, sämre andning, muskelstelhet ock annat som kommer i kölvattnet.

Men ändå.
Ibland är det lämpligt med skor. Synd bara att det är så svårt att hitta lämpliga skor. Dvs som fötterna mår bra av. Hårda ock trånga förvränger de flesta både fötter ock steg, om de inte som de ovan nämnda är mjuka, breda ock platta. Men om man nu fått tag på ett par gåvänliga dojor i hyggligt material, så kan man ju inte stoppa vilka strumpor som helst i dem, eller hur?

Så vad ska man ha?
Jag vill ha naturmaterial. Plast (nylon) ock liknande ämnen isolerar ock får mig att känna mig lika inkapslad som en lampsladd (prova att partaja loss på dansgolvet i en nylonskjorta så vet du vad jag menar. Det känns som att trassla in sig i ett blött duschdraperi, ungefär.)

Strumpor sitter ofta åt.
Precis som moderna skor så ska alla strumpor tydligen strama. Det är inte bra för nånting. Visserligen sitter strumpan förhoppningsvis där den ska, men den stryper. Har du märken efter strumporna på kvällen eller efter löprundan så sitter dom åt för mycket. Fördärvligt för huden, fotformen ock blodcirkulation. (Stödstrumpor är ett annat kapitel.)

Bomull är ett trevligt naturmaterial OM man kan hitta ekologiska. Men bomull suger åt sig smuts ock svett. Efter en dag eller max två i åtsittande skor luktar både fötter ock strumpor. I skor försvinner inte fukten ur strumporna som blir en perfekt grogrund för svamp ock annan goja. Ock sitter dom inte åt så kasar dom ner.

And the winner is
Lösningen för mig heter hemmastickade yllestrumpor. Det är ett lätt ock luftigt naturmaterial som håller formen utan att sitta åt. Ylle andas ock släpper ut vätska. Ylle är dessutom smutsavstötande ock behöver inte tvättas på långa vägar lika ofta som bomull som drar till sig smuts ock dålig lukt som en disktrasa.

Dessutom har ylle den härliga egenskapen att värma mer när det behövs än när det är varmt. Fråga mig inte hur det fungerar.

Nackdelar då?
Ja, dels kan dom vara svåra att få tag på. Vilket väl till stor del beror på den andra nackdelen: Dom är svindyra. Åtminstone om man vill ha dem handgjorda. Ock det vill man. Maskinstickade grejer inte är samma sak. Men uträknat i timpenning får man punga ut med några tusen för ett par riktiga, hemmagjorda, storleksanpassade strumpor (Med lite tur kan man hitta hemstickade strumpor på basarer o marknader för några hundralappar. Men skäligt betalt är det inte.).

Men prova att sticka själv. Det handarbetas för lite. Precis som fötterna behöver träna ock leka, så behöver händerna aktiveras. Ock då inte bara upp ock ner på ett tangentbord; det är ungefär lika nerv- smidighets- ock rörelsefrämjande för fingrarna som trappmaskinen på gymet är för höfter ock bäcken. Handarbete är dessutom en bra signal på stress: blir du stressad av handarbete är du förmodligen, ja, stressad.

Hur jag gör? Jag har egen specialleverantör. En billig. Jag får väl erbjuda henne några rejäla zonterapibehandlingar i gengäld. Däremot ritar jag på att tillverka mina egna löparskor. Men det är en annan historia.

/

barfota detsomhänderimagenhänderikroppen fotarbete zonterapi

Barfota i december. För att känna efter.

barfota-dec-zonterapeut-pa-sandberg

Okej, du kanske kan fånga dagen hit ock leva i nuet dit. Carpe Diem liksom. Men kan du känna efter? På riktigt? Det är faktiskt svåra grejer som kräver övning, tålamod, tid ock kreativitet. Ock en gnutta mod.

”Du har ganska mycket spänningar i axlar ock bröstrygg” säger jag, klämmande på hennes fot. ”Har jag?” undrar hon förvånat. ”Nej, där har jag inga problem.” Jo, tänker jag, du vet bara inte om det. Veckan efter ser hon fundersam ut. ”Det är konstigt, jag har haft ont i övre ryggen ock axlarna sen jag var här förra gången.”

Hur kunde jag hitta det hon själv missat? Genom att känna efter. Det är mitt jobb att känna efter, upptäcka ock påverka. Det som borde vara det naturligaste i världen har blivit något som många helt glömt bort hur man gör. Känna efter. Varför är det så svårt? För att vi alltid är på väg, alltid måste något, alltid vill prestera ock har fullt upp med att duga. Vi må fånga dagen men vi gör det i farten. Då är det svårt att känna efter.

Vi är effektiva.
Vi torkar ur handfatet medan vi borstar tänderna, kollar nyheterna när vi äter, lyssnar bok när vi löptränar, ock köper kaffe latte to go. Så när vi biter ihop käkarna, drar upp axlarna, skjuter upp toabesöket till senare, rynkar pannan ock slår i hälarna mer för varje steg bara för att vi ska öka farten, så märker vi inte att det händer. För att vi inte hinner känna efter.

Vi sparar sekunder men förlorar mellanrummen. Mellanrummen mellan nu ock sen, mellan hit ock dit, mellan göra fort ock göra om. Synd, för det är i mellanrummen det händer. Det är där vi hinner tänka. Andas. Vara. Det är i mellanrummen vi får glädje av allt som vi har så bråttom till. Det är där vi hinner känna efter.

Så vi glömmer hur man gör. Tar en Alvedon ock kör på. Någon annan får tala om när vi mår dåligt, ock när vi känner oss sjuka litar vi mer på febertermometern än på kroppen. Den betvingade kroppen ger upp, tills någon säger: ”Du har ganska mycket spänningar i axlar ock bröstrygg”, ock vi svarar: ”Har jag?”

– – –

barfota-dec-zonterapeut-pa-sandbergSkor gör oss klumpiga
Det är faktiskt en mäktig känsla att springa barfota. I december. En känsla av närvaro. Kontakten med marken blir påtaglig på så olika sätt. Ock efter lite övning behöver jag inte se mig för så noga. Fumligheten efter ett liv i skor som tar bort all delaktighet av fotens muskler ock nerver blir mer ock mer till flexibel rörlighet där fötterna känner underlaget ock agerar därefter. Ungefär som när man lärde sig cykla, först vingligt ock koncentrerat ock JAG-KAN-INTE! till att rörelserna blev allt mer reflexmässiga.

Jag blir trött i fotmusklerna, det blev jag aldrig med löparskor. Då kändes lår ock vader. Men nu aktiveras hälsenor, tår ock mellanfotsben, ock nerverna är påpassligt kavata för att anpassa stegen efter lera, rötter, stenar ock vattenpölar. Överkroppen parerar för buskar ock grenar, ock jag hinner njuta av det vintriga solljuset ock känna de skiftande dofterna av skog. Kallt? Inte så farligt. Jag springer mig varm, ock dagens runda är inte så lång.

Hjärnan sitter i fingrarna
Efteråt är hela kroppen alert på ett sätt den aldrig kan bli på ett löpband eller i en roddmaskin. Jag känner mig som ett med min kropp, inte som en hjärna med vidhängande kroppsdelar. Min hjärna sitter lika mycket i händer ock fötter som i huvudet. Kroppen minns, ock kroppen agerar utifrån det, utan att blanda in intellektet.

Att springa barfota i december låter tokigt för många. Men den reaktionen är inlärd; barfota är man på sommaren. Möjligen. På vintern är det kallt, även om termometern står på 7 grader (bara marginellt kallare än i midsomras.) Fast det vet man ju egentligen inte. Inte så länge man inte har provat.

Inte så länge man inte har känt efter.

 

Läs gärna också:

Att känna efter

När krokigt blir rakt

Ta av dig skorna i sommar

Jaha. Då gör du inte om det igen

/