Browsing Tag

sensomotorik

hjärnan Nervsystem Rörelse träning

Men träna hjärnan?

Samspelet-kroppshjärnan-illustration-maja-larsson

Vi är ganska lättlurade, vi människor. Ge oss en enkelt förpackad tes som går i linje med våra rätvinkliga tankebanor, så går vi på det direkt. Hänvisar du dessutom till några vetenskapliga studier som påstås bevisa tesen, så är vi frälsta. Som till exempel att man blir smartare av träning.

Träning-1a-illustration-maja-larssonRopen om all tränings förträfflighet skallar från ganska många håll, ock som i alla rörelser med religiös framtoning, dit somliga av träningsindustrins ock hälsotrendens olika grenar får räknas, fylls skaran av anhängare som ropar halleluja på. Just där, i det oreflekterande nickandet, ligger faran; någon som vet har sagt det, alltså är det sant.

Somliga säger att forskningen visar, eller tyder på träningens alla hälsoeffekter. Andra, som inte riktigt är med på hur vetenskaplig forskning går till, drar till med att det ena eller andra är ”bevisat”. Det är mycket ovanligt med vetenskapliga bevis för någonting. All vetenskaplig forskning inriktas på att finna mer eller mindre starka belägg för att en tes skulle kunna stämma. Tesen med starkast belägg får råda till dess att en annan tes får starkare belägg ock tar över som rådande ”sanning”. Det händer hela tiden.

Kan man mäta hälsa?

Men framförallt utgår vetenskaplig forskning från givna frågeställningar. Varje studie bör koncentreras till en enkelt definierbar, mätbar fråga. Att till exempel mäta hälsosamhet eller välmående är således omöjligt, eftersom båda begreppen innehåller oändligt många komponenter ock parametrar, ock eftersom du ock jag förmodligen värderar dessa parametrar helt olika. Sådana luddiga undersökningar förekommer, men de säger inte så mycket. Om vi däremot mäter blodtrycket i relation till mängden socker man äter blir det konkret, men så värst talande för det totala välbefinnandet blir det inte.

Så vi kan inte mäta hur du mår av ”träning”. Vi kan välja ut ett visst kroppsligt värde ock väga det mot en viss form ock viss mängd av fysisk aktivitet. Ock kroppen är som bekant mer komplex än så. Ett problem här är att vi ofta blandar ihop olika begrepp som, träning, motion ock vardagsmotion med fysisk aktivitet eller att helt enkelt röra på sig. Du kan läsa mer om det i min bloggserie TRÄNING ÄR JU BRA! BRA FÖR VAD?

Men tillbaka till att bli smart av träning

Företrädare för tesen att träning är bra för hjärnan har egentligen inte svarat varken rätt eller fel på frågan om man blir smartare eller får högre betyg av träning. ( Jo, möjligen på frågan om högre betyg. Men att vara smart ock få bra betyg har inte nödvändigtvis med varandra att göra.) Det är själva grundfrågan som är felställd. Tesens grundfråga utgår nämligen ifrån, ofta uttalat, att jaget sitter i hjärnan, att hjärnan – ock särskilt den mer eller mindre tänkande delen av hjärnan – är kroppens chef, den som bestämmer, ock att kroppen på något sätt skulle vara hjärnans underdånige tjänare. Det är bara det, att det på ett neurologiskt ock fysiologiskt plan, förhåller sig precis tvärtom. 

Faktum är att vår kunskap om hjärnan är mycket begränsad. När vi ser vilka områden i hjärnan som aktiveras så säger det inte så mycket om vad som faktiskt händer där. I ett virrvarr av elektriska impulser, kemiska processer ock hormonella växlingar sker saker hela tiden. Allt detta är beskrivet, så gott det nu går, med hjälp av tankar, ett verktyg som ingen heller kan förklara vad det är. I princip använder vi alltså ett verktyg (tankarna) som vi inte vet vad det är, för att förstå ock förklara…allt?

Varför hjärna?
Samspelet-Kroppshjärnan-illustration-maja-larsson

Däremot har vi en ganska klar bild av VARFÖR vi har en hjärna. Det är för att kroppen ska kunna röra sig. Vår utvecklade hjärna kom inte till för att vi skulle räkna algebra eller programmera mjukvara. Inte heller kom den till för att mäta kalorier ock följa träningsschema, utan för att förfina vår rörelseförmåga. Det är hjärnan som är kroppens tjänare, inte tvärtom.

Så när hjärnan fungerar bättre av fysisk aktivitet, så är det helt enkelt för att den får ägna sig åt det den är till för. Alla kroppsdelar som inte används förtvinar. Så även hjärnan. Vårat problem är inte bristen på träning, utan att vi i allt lägre grad lever som vi är formade att leva. Vi utgår från hur vi ska passa in i den tillvaro vi skapat, mer än utifrån vilka vi faktiskt är. Lite som att vi skulle tvinga fiskar att klättra i träd.

Om vi inte letar lika selektivt i forskningslitteraturen, så hittar vi studier som inte sjunger träningens lov. Inte för att det skulle vara dåligt att röra på sig, utan för att det är stor skillnad på hur man gör det. Ock just det vi kallar träning är ofta kopplat till stress ock prestationstänk som sällan är hälsofrämjande. Modern idrott är också kopplat till, för Homo sapiens i allmänhet ock för stressade ock sittande Homo sapiens i synnerhet, onaturliga, begränsade ock monotona rörelsemönster, vilket ökar risken för skada ock smärta. Därför är både fysisk ock psykisk ohälsa så vanlig bland elitidrottare.

Nervsystemet=kroppshjärnan
Kroppshjärnan2-illustration-maja-larsson

Man kan fråga sig varför vi behöver alla dessa mer eller mindre mätbara incitament för att använda våra kroppar. Vi vet ju att den mår bra av att röra på sig. Det är något fullständigt basalt ock grundläggande i att vara människa. Men vi behöver inte krångla till det. Vi behöver leka. Ock vi behöver använda hjärnan ock kroppen tillsammans, inte var för sig. Det gör vi med nervsystemet. Genom att känna efter ger kroppen ock nervsystemet hjärnan signaler ock beslutsunderlag att omvandla till motoriska direktiv som kroppen mår bra av. Brist på såna signaler stressar hjärnan att börja spänna kroppen på ett sätt som vi tror vi måste stretcha oss ifrån.

Kroppshjärnan är smartare än frontalloben. Kroppshjärnan kan resa kroppen upp från en stol, men ingen frontallob har ännu lyckats förklara hur det går till. Kroppen fungerar dåligt utan hjärna, men hjärnan är totalt värdelös utan en kropp att samarbeta med ock lära tillsammans med. Just därför händer det så mycket i kroppen när man går utan skor, med fötterna ock alla dess tusentals nervändar direkt mot marken. 

Slutsatsen är glasklar: du blir smartare barfota. 🙂

/

Föreläsning Nervsystem

Kan man träna sitt nervsystem?

Pas-huvud-föreläsning-illustration-maja-larsson

Den 30 januari föreläste jag på det temat: ”Det som händer i fötterna händer i kroppen 2.0 –  Kan man träna sitt nervsystem?” Maja ritade föreläsningen. Längst neri texten hittar du filmen som blev resultatet av hennes (an)teckningar.

Man ska träna, säger dom. Muskler ock kondition. Puls ock stretching. Man ska träna hjärnan för att orka stressa mer. No pain no gain! Men ingenting i din kropp händer om inte ditt nervsystem får det att hända. Så hur tränar man nervsystemet? Ock vad har det med dina fötter att göra?

Pas-huvud-föreläsning-illustration-maja-larssonDen 30 januari föreläste jag på det temat: ” Det som händer i fötterna händer i kroppen 2.0. eller. Kan man träna sitt nervsystem?” på PriMaten i Uppsala. En föreläsning om fötter, rörelse ock hälsa. Om stress av gammal vana ock höga smärttrösklar, om likheten mellan skor ock tandläkarbedövningar, om att öka farten genom att sänka tempot.

Ock om att styrka är något man lär sig, inte nödvändigtvis något man tränar opp.

Lek eller träning?
Vad är det för skillnad? Hur påverkar olika typer av rörelse min rörlighet. Anledningarna till att träna pratas det mycket om, så det kanske kan vara på sin plats att fundera på när det finns skäl att låta bli. Ock kan jag bli mer vältränad av att titta på istället för att aktivera mig själv? Det kommer vi att prata om.

Vända ut ock in
föreläsning om fötterVi kommer att vända på en del begrepp, inte bara om träning. Så här: Om du ofta får huvudvärk så beror det inte på att du äter för lite Alvedon. Tänk om det är på samma sätt med hälsa: Att stelheten ock krämporna inte beror på för lite träning ock slarv med stretchingen, utan på något annat? Eller tänk om andningsövningar inte är vägen till välbefinnande? Tänk om det är välbefinnandet som påverkar andningen istället? Det ska vi vrida lite på.

Känna efter…
…ska man ju inte göra, sägs det. I alla fall inte för mycket. Men att känna efter är att använda nervsystemet till vad det är till för, nämligen att ge hjärnan bra beslutsunderlag. Utan information från kroppen ock sinnena får hjärnan chansa. Ibland funkar det, ibland inte. Men utan att känna efter är det svårt att se skillnaden. Nervsystemet är hjärnans förlängning ut i kroppen. Eller? Är det kanske hjärnan som är en förlängning av kroppen? Vad är egentligen hjärnans syfte? Det ska vi definitivt prata om.

föreläsning5-foto-johan-lindberg-brusewitzBarfota
Gör det verkligen någon skillnad? Ock vad har det med nervsystemet att göra. Massor! Precis som händerna har. Det kommer vi att prata om.  Ock om hur du kan använda både händer ock fötter för att må bättre, bli mindre stressad, ha mindre ont ock bli starkare ock snabbare. Att med händer ock fötter lära dig att bli starkare ock snabbare. Inte träna, lära dig. Det ska vi också resonera om.

/

Föreläsningen på PriMaten i bilder from Pa Sandberg on Vimeo.

Kontroll Lärande utveckling

Kontroll – rädslan vi inte möter

kontroll-rädslan-vi-inte-möter

Att veta, vara tvärsäker, ha kontroll, begränsar vårt utrymme. Det är när vi tappar kontrollen ock inte övertygat vet svaret eller lösningen, som vi blir på riktigt uppmärksamma ock börjar känna efter.

Du är vilse. Utan GPS. Du börjar leta efter kända landmärken, eller titta efter solen för att räkna ut väderstrecken. Kanske stänger du av Spotify ock ropar du på hjälp, ock lyssnar uppmärksamt för att höra ifall någon svarar. Du ser dig omkring, uppmärksamt, för att hitta hem. Du gör det för att du måste.

Den som, omvänt, vet var den är, slutar lägga märke till. Första gången du kör bil till det nya jobbet, ser du dig för, du lägger förmodligen märke till trafikplatser, gatunamn ock riktmärken. Efter en vecka har du slutat titta. Du kör på autopilot.

Det är bra att det funkar så. Det hade varit besvärligt att lära om allting varje dag. Men i en värld där vi förväntas ha kontroll, förväntas veta eller åtminstone ha en klar åsikt för eller emot, blir det lätt för mycket av det oreflekterat goda.

Rätt eller fel
”Jag har börjat träna. Ock det är ju bra”, säger du kanske när du kommer in i mitt behandlingsrum. ”Bra för vad?” frågar jag. Svaret brukar dröja lite. ”Ja…för hälsan..?” brukar det komma. Eller något liknande. ”På vilket sätt då?” undrar jag, men där nånstans brukar dialogen bli luddig – ock då har vi inte ens kommit in på vilken sorts träning det är frågan om -, längre än så har inte har inte tankarna, eller uppmärksamheten, gått. Träning är bra för det säger alla ock det står i tidningen så det är med säkerhet sant… Okej. Men känns det bra? Ock vad är det du vill träna för att bli bra på (Det är ju själva definitionen av träning: att praktisera något för att förbättra en färdighet.). Ock blir du bättre? Har du känt efter? Eller bara tränar du?

Eller när någon frågar ”Finns det någon bra hemsida om grunderna i barfotafilosofin?”. Då blir jag förundrad. Jag går eller springer barfota mest varje dag, men jag har aldrig noterat att det skulle finnas några grunder, än mindre en filosofi. Visserligen är det inte ovanligt inom barfotatrenden med konceptuerade strategier, med olika tekniker som oftast heter nåt modernt ock obegripligt. Men så är det ju alltid med allt. Man förenklar ock plockar detaljer ur sina sammanhang ock kallar det för ”lösningen”, ”svaret” eller lite mystifierat ”hemligheten”. Det är bara att öppna vilken kvällstidning som helst: Fem tips, åtta tips, tolv tips som ger dig längre liv, plattare mage, högre lön ock mer sex. Ofta förankrat med ett medialt rungande ”Forskarna slår fast…” Att andra forskare slagit fast helt andra sanningar hör inte hit just då. Det skulle bara förstöra stämningen.

Att känna är neurologi
Men eftersom det nu finns olika tankar om hur man bäst springer barfota (vilket ju precis som ovan hänger ihop med varför man springer, ock varför man gör det barfota. Bra för vad, som sagt.) kan det ju inte heller finnas någon enkel filosofi. Mer än att ta av sig skorna, känna efter, ock se vad som händer. Svaret finns inte i handböcker, quick fixar, helgkurser, vetenskapliga rapporter eller på nördiga hemsidor (som den här). Där finns verktyg ock pusselbitar, i form av tips, erfarenheter ock ibland till ock med kunskap, att använda. Men att välja ock lära dig använda verktygen, ock lägga pusslet, får du göra själv. Med tålamod, uppmärksamhet ock vanlig mänsklig förvirring.

kontroll-rädslan-vi-inte-möterDet finns inga snabba lösningar, av det enkla skälet att utveckling sker genom lärande, ock lärande tar tid. Det är det som är att öva. Eller träna. Trial and error. Medan den som tagit turistbussen upp till utsiktsplatsen tar en bild att lägga ut på instagram ock säger ”Japp, då har vi sett det!” innan det är dags att åka till nästa sevärdhet, stannar klättraren, som kämpat sig upp för berget , upp ock betraktar, uppmärksamt, för att verkligen njuta av utsikten hon kämpat så för. Båda har varit på samma ställe ock sett samma utsikt, men deras erfarenheter av det är helt olika. Eller. Den ene har sett medan den andra har upplevt. Eller. Den ene har sett medan den andra har levt.

För.

Att leva är att uppleva (prova, lära, göra).

Att uppleva (prova, lära, göra) är att känna.

För att känna behöver man känna efter.

Ock för att känna efter, verkligen känna efter, är man tvungen att släppa på den där kontrollen, rädslan att tappa ansiktet, göra fel eller inte orka.

Det är i förvirringen ock osäkerheten vi känner efter på riktigt.

När vi inte har kontroll.

 

Ps. Det bäste fototips, på tal om instagram, jag någonsin fått var: ”Vill du fotografera hur det såg ut, eller hur det kändes att vara där?” Det fick mig att ta bättre ock mer levande bilder. Ock det fick mig att stanna upp ock känna efter hur det känns att vara där. Ibland så till den grad att jag inte bryr mig om att ta bilden.

/

fötter Gör det enkelt Hur går man?

Gör det enkelt

Vi vill så gärna göra rätt. Så till den grad att vi slutar både tänka ock känna själva. Att inspireras ock få tips av duktigt folk är såklart givande. Men vad hände med trial and error?

”Finns det någon bra hemsida eller liknande där man kan läsa om grunderna i barfotafilosofin?” Jag funderar på frågan. Jag funderar igen. ”Finns det någon bra hemsida eller liknande där man kan läsa om grunderna i barfotafilosofin?”  Jag visste inte att det fanns några grunder, än mindre någon filosofi. För mig är filosofin att ta av mig skorna. Sen känner jag efter ock ser vad som händer.

Ibland blir jag mer lekfullt ivrig av barfotakänslan än jag är van vid. Då kan det hända att det gör ont, kanske för att jag springer för fort eller inte är van vid underlaget. Eller om det är kallt. Men det vanliga är att fötterna, nerverna, kroppen säger till – det är ju det fötter, nerver ock kroppar gör om de får chansen – ock då märker jag det. Då tar jag på mig skor eller sänker farten. Eller bara ändrar steget.

Se ock lär
Visst tittar jag på andra, precis som ett spädbarn tittar, lär ock härmar, för att kunna prova, känna efter ock hitta sina egna rörelsemönster. Både barnet ock jag testar, inte för att hitta det som är rätt, utan för att hitta det som fungerar. Det är verkligen inte samma sak.

Kvinnan framför mig i behandlingsrummet vill först inte göra andningsövningen hon fick i hemläxa förra gången. Hon har inte hunnit öva så mycket, säger hon, så hon kan den inte riktigt än. Hon är inte ensam. Kanske har jag varit otydlig i mina instruktioner, eller så följer hon bara invanda mönster om prestation, om rätt ock fel, om ”kan själv”. Oavsett vilket har hon missat poängen, att övningen inte handlar om att göra rätt, utan om att känna efter. Att upptäcka vilka kroppsdelar man använder när man gör något så självklart som att andas på olika sätt.

Vem är expert?
Föräldrar, experter, lärare, självutnämnda förståsigpåare, PT:s, dietister, kvällstidningar ock tillverkare av diverse livsnödvändiga prylar försöker få oss att förstå allt vi måste veta ock ha för att överhuvudtaget överleva.

Ock vi suger åt oss all kunskap om allt vi moderna människor behöver fastän arten homo sapiens överlevt ock utvecklats alldeles utan avslappningsquickfixövningar, dämpade skor, lagom mjuka sängar, stegräknare, sömntabletter, gåstavar, speciella träningkläder ock näringstabeller med siffror ock värden som ingen ändå förstår vad de betyder.

Sängens fel?
Jag kollar på min hund. Han gillar sin korg. Men utan den så somnar han var som helst. Han sover ihoprullad, utfläkt på sidan, på mage. Mitt på golvet eller i ett hörn. För att inte bli stel eller öm byter han ställning, utan en tanke på att det skulle vara något fel på stoppningen i korgen.

Ibland vaknar han, tittar yrvaket upp, ock lägger sig ner ock somnar om. Eller så viftar han på svansen som för att säga: ”kom o klappa lite på mig, husse”. Han stressar inte upp sig för att det inte blev åtta timmars sammanhängande sömn, som om livet ock hälsan står ock faller med det. Han sover bara. Blir det för lite tar han igen det sen.

Golvets fel?
Vi kan allt det där. Det är grundläggande, biologiskt, neurologiskt, mänskligt ock nedärvt alldeles utan filosofier, appar, regler eller tabeller. Så när jag får frågan om vilka skor man ska ha för att inte få ont när man går på hårda golv, så blir svaret att frågan är felställd. Det är inte golvens fel att jag får ont (även om helt plana underlag är det mest onaturliga en kan gå på). Homo sapiens är anpassningsbar. Vi ändrar oss efter omständigheterna. Vi lever i olika klimat, äter olika mat (majoriteten av jordens befolkning har aldrig varit i närheten av tallriksmodellen) ock rör oss alldeles utan hjälpmedel.

Om vi känner efter så kommer vi att gå olika på olika underlag, istället för att försöka anpassa omgivningen, underlaget ock skodonen efter hur vi brukar gå. Om vi bara prövar oss fram, sakta, med nyfikenhet ock en gnutta tålamod kommer vi att märka vad som funkar ock vad som inte gör det. Precis som barnet som lärde sig gå.

Ibland behöver vi bara känna efter ock lära oss igen.

Ibland behöver vi bara göra det enkelt.

/

Pulsträning stretching träning zonterapi

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 5 – Stretching ock pulsträning

Träning-5: Stretching-pulsträning-illustration-maja-larsson

Stretching har länge varit ett heligt mantra för välmående ock ökad rörlighet. Ock ny forskning visar ju att pulsträning är bra för hjärnan. Men är det så enkelt? Nä. Det är klart att det inte är. Det är det aldrig.

Vår jakt på enkla svar tar oss ofta längre bort från sanningen. Sanningen – kroppens, hälsans ock välmåendet sanning – är komplex ock ofta motsägelsefull. Därför kan enkla slutsatser ställa till mer skada än nytta. Oavsett om det gäller nya sanningar eller gamla etablerade.

Stretching
Träning-5: Stretching-pulsträning-illustration-maja-larssonRörlighet är viktigt, som sagt. Men att stretching skulle göra oss rörligare finns det inte mycket belägg för. Men som vanligt handlar det inte bara om ATT man stretchar utan HUR man gör det. Det finns få likheter mellan mjuka yoga-rörlighetsövningar ock att försöka välta en vägg för att sträcka ut vadmuskeln. Men just det faktum att det finns många sätt att stretcha innebär också att det finns många dåliga sätt. Det i sig borde vara anledning nog att vara försiktig.

Vi stretchar för att motverka stelhet. Omvänt, vi stretchar för att öka vår rörlighet. Men det finns olika sorters rörlighet ock olika sorters stelhet. Ta en höftled. Höftleden är en kulled. Det betyder att den runda övre änden av lårbenet ska passa in det kupade fästet i bäckenet. Det som skapar rörelseförmåga i leden är ett stort antal muskler som går kors ock tvärs mellan ben, bäcken ock ryggrad. Dessa spänns ock slappnar av i ett intrikat samspel för att vi ska kunna sitta, gå, springa, hoppa, dansa, knyta skor eller åka skridskor.

Vad är det vi stretchar?
Mellan ock runt muskler ock skelett finns senor, ligament ock fascia – en elastisk bindväv som håller alla delar på plats men som också påverkar rörligheten. Det vi generellt kallar stelhet kan sitta i var ock en av dessa olika delar. Kulleden har sin begränsade rörlighet. Muskler kan vara långa eller korta, men också bara spända eller avslappnade. Bindvävens elasticitet  kan, av olika skäl, vara mer eller mindre begränsad.

Allt detta påverkar vår rörlighet men på olika sätt. Att stretcha en begränsad kulled innebär att slita på benvävnad ock brosk. En spänd muskel blir inte nödvändigtvis mer avslappnad av man drar i den. Ock bindväven, som lätt förväxlas med muskeln men är mindre flexibel är lätt att skada.

Så vad är det egentligen jag stretchar när jag stretchar? Det kan vara bra att veta innan man börjar.

Varför blir vi stela?
Nästa fråga är varför vi blir stela. Orsaken, som vanlig, är inte att vi stretchar för lite. Stretchingen är en nödlösning, en brandkårsutryckning för att tillfälligt justera något som inte borde ha kommit till stånd från början. Ock för oss vanliga motionärer är träningen sällan grundorsaken. Det är dålig hållning, för mycket sittande, för raska promenader med för långa steg. Det är stress, med spända käkar, uppdragna axlar ock begränsad rörlighet som följd. Däremot är det inte ett ålderstecken.

När vår rörelseförmåga begränsas är lösningen mer medveten, gärna långsam, rörelse. Svinga, svaja, lyfta, vrida, gunga, rulla. Aktivera nervsystemet. Inte statiska muskelövningar ock stretching.

Pulsträning
Pulsträning har fått ett uppsving som något som påverkar hela kroppen ock till ock med hjärnan. No shit, Sherlock?! Forskningen som visar att pulsträning är bra för hjärnan påstås vara både ny ock revolutionerande. Men de här rönen fanns för 40 år sedan. (Innan dess hade det faktum att kroppen hänger ihop varit en självklarhet, även utan forskning.)

Problemet med de här resultaten är inte resultaten i sig utan slutsatserna. Vissa givna faktorer styr forskning. En studie måste ställa en enkel fråga att besvaras av studiens resultat. Det ligger i forskningens natur för att kunna vara mätbar. Följdaktligen går det i princip bara att mäta en effekt i taget, dvs den man bestämt sig för att mäta. Alla andra faktorer som spelar in i det komplexa i att vara en levande varelse, t ex en homo sapiens, måste bortses ifrån. För mätandets skull är det okej. Men att betrakta resultatet som en heltäckande sanning blir förödande.

Så när vi bevisligen blir bättre på att tåla stress av att vara fysiskt aktiva så säger det ingenting om hur vi faktisk påverkas av själva stressen. Bara att vi kan pressa oss att stå ut med mer. Ett tag i alla fall.

PISA-resultat eller hälsa?
Det blir lätt galet när man plockar ut enskilda resultat ur deras sammanhang. Att uppmätt pulsträning bland skolbarn, istället för att bara röra på sig, leka, ock ha roligt, visar sig ge högre prestation i matematik är resonemang som värderar betyg ock PISA-mätningar högre än barns välmående ock hälsa. Det är tragiskt, ock för en homo sapiens ganska verklighetsfrämmande.

Vi behöver röra på oss mer. Barn behöver röra på sig mer. Men skapa då förutsättningar för att låta det ske på naturlig väg. Hela skolformen med stolar ock bänkar ock sitta still ock jobba motverkar hur det är att vara en homo sapiens. Ändra på det, skapa utrymme för lek ock spring – man lär sig bättre i rörelse än i sittande – istället för att lägga in mekaniska moment för att göra barnen till bättre ingenjörer som orkar sitta ännu mer.

Vill vi verkligen träna för att bli smartare, då ska vi träna på sätt som aktiverar så stora delar av kropp, hjärna ock nervsystem som möjligt. Varje yttre begränsning (skor, motionscyklar, stolar, träningsmaskiner, halkskydd ock trappräcken) av vår rörelseförmåga kopplar bort de delar av hjärna ock nervsystem som annars hade fått parera, justera, aktivera, balansera ock överhuvudtaget känna efter. Yttre begränsning gör oss stela ock minskar vår förmåga att lära. Det gör oss fumligare ock begränsar vår effektiva styrka.

Eftersom fumlighet i grund sitter i hjärnan, kan vi, med samma logik som hävdar att pulsträning gör oss smartare,  i princip säga att yttre begränsningar gör oss dummare. Att känna efter, gå barfota ock aktivt förfina vår motorik gör oss inteligentare. Ock, om du frågar mig, mer kreativa.

Turbo ock repetition må ge oss kraft ock uthållighet, men inte precision, kontroll eller skicklighet.

/

Nästa vecka i del 6: Survival of the fittest

”Fitness. När Charles Darwin skrev sitt berömda verk ”Om arternas uppkomst” beskrevs ”Det naturliga urvalet” med ”Survival of the fittest”* – ”Den bäst anpassade överlever”. Uttrycket förvanskades med tiden till ”Den starkaste överlever” för i i våra dagar helt ha övergått i betydelsen ”Den snyggaste överlever.”

Motorik Rörlighet styrka träning

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 3 – Rörlighet vs styrka. Kroppen ock lärandet

Träning3-kroppen-ock-lärandet-illustration-maja-larsson

Träning framställs ibland som lösningen på det mesta. Inte minst när det gäller smärta; har man ont behöver man träna opp en muskel. Men det är sällan svaga muskler som är problemet.

Träning3-kroppen-ock-lärandet-illustration-maja-larssonDet lilla barnet som ännu ej lärt sig gå kravlar runt på alla fyra. Det är inte främst bristen på styrka ock muskler som gör att gåendet inte funkar än. Det är hjärnan ock nervsystemet som inte lyckas styra muskler ock leder, ock få dem att funka tillsammans med varandra. Att resa sig från fyra till två balanspunkter ock sen röra sig framåt är neurologiskt ock sensomotoriskt komplicerade saker, nämligen. Riktigt komplicerade.

Samma sak gäller nästan alla av dem som kommer in på min mottagning ock har ont i en eller annan kroppsdel. Deras smärta beror ytterst sällan på att de saknar styrka eller har för små muskler. Den beror inte på att de kört för lite plankan. Den beror på att deras muskler inte snackar med varann som de ska.

Stolar, golv ock skor
I vår strävan att bygga en civilisation för oss själva, har vi skapat en tillvaro som inte är anpassad efter vår art, homo sapiens. Stolar, plana underlag ock trånga skor är inte hela problematiken, men det är några exempel på företeelser som påverkar hur vi rör oss, det vill säga hur vi (inte) använder våra kroppar.

Alla dessa tre, stolar, golv ock skor har nämligen en dämpande, eller säg bedövande, effekt på våra nerver ock därmed vårt nervsystem ock vår hjärna. Ock eftersom nervsystemet ock hjärnan medverkar i varenda liten muskelrörelse jag utför, är de beroende av vilka nervsignaler de får från kroppen. Hjärnan behöver veta om det är hårt, mjukt, buckligt, varmt, kallt, halt, strävt, torrt, blött, farligt, säkert, tungt, otympligt…

Kroppshjärnan
I det perspektivet är det högst relevant att ifrågasätta var hjärnan sitter. Vi tenderar, som bekant att dela opp kroppens delar som om de vore separata, ock ibland helt umbärliga ock utbytbara som muttrar o fjädrar i en bil. Människokroppen fungerar inte på något sätt som en maskin. När något händer någonstans i kroppen, är resten av kroppen aktiverad, inklusive hjärnan ock nervsystemet.

Alla förklaringar som delar upp kroppsfunktioner är förenklingar, ock om du så bara ska vicka på stortån, så kopplas resten av kroppen in, för hjärnan ock nervsystemet känner av hur musklernas konstanta muskelspänningar (tonus) ska påverkas av tåns aktivitet för att hålla balans i hela systemet.

Så utifrån hur vi aktiverar våra kroppar i vardagen (inte bara på gymet utan hela vardagen) får vi den muskelstyrka ock koordinationsförmåga vi behöver för vår vardag. Det vill säga, sitter vi i en ergonomisk kontorsstolen fler timmar än vi rör på oss, så är det mest stolen som kommer att forma vår kropp ock vårt nervsystem.

Kroppsvikarierna
Kroppen är så snillrikt konstruerad, att när någon del av kroppen inte jobbar optimalt – det kan bero på skador, konstruktionsfel, sjukdom, läkta skador, gamla inflammationer, för mycket sittande, näringsbrist, dåliga skor, alldeles för bra (läs fotriktiga) skor, m.m. – så går en annan del in ock gör jobbet. Det gäller hjärnan, inre organ ock muskler.

Om t ex dina höftböjarmuskler är för korta, vilket de ofta är på oss sittande ock tränande människor, ock inte riktigt klarar av sitt höftböjar- ock sträckarjobb, så kommer t ex lår, vader ock ländrygg att lösa så att rörelserna utförs. Det blir inte rätt men det funkar. Ett tag.

Men ger vi inte kroppen möjlighet att återfå ursprungsfunktionen, kommer dessa vikarier att bli utslitna. Andra muskler ock kroppsdelar kommer i sin tur att hoppa in ock ta över för vikarierna, ock så vidare. Till slut går du omkring med smärta någon helt annanstans än där problemet började.

Känna efter? Eller ta i mer?
Lösningen heter inte Tyngre, Längre, Hårdare. Lösningen heter inte heller mer stretching när det är brist på koordination ock rörlighet som är problemet. Behovet av stretching är en bra måttstock. Är du en ”vanlig motionär” som måste stretcha efter varje pass, gång efter gång, för att inte bli stel eller få ont, så tränar ock rör du dig förmodligen inte MED din kropp, utan MOT den. (Stretching, utförd på rätt sätt, kan vara ett av flera sätt att hjälpa kroppen på traven. Men någon standardlösning är det inte. Återkommer till det i del 5)

Så om syftet med vår träning är att må bra ock utveckla de funktioner vi som homo sapiens är ämnade att ha, är det inte i första hand styrka genom monotona, repetitiva övningar vi behöver. Tvärtom är risken stor att vi förstärker felaktiga rörelsemönster ock sliter mer på vikarierna än på de muskler vi har för avsikt att träna. Vad vi behöver är att sätta kroppen på prov. Lära nytt. Känna efter, inte bara ta i. Vi behöver bryta vanor, göra sånt som är svårt, som aktiverar balanssinne, motorik ock koordination, ock inte bara enskilda muskelgrupper.

Vi behöver helt enkelt göra mer av sådant som barn gör, alldeles utan PT eller instruktör (åtminstone så länge man inte sätter en iPad i händerna på dem). Vi behöver hoppa, springa, balansera, trilla, misslyckas men försöka igen. Vi behöver lära om ock lära nytt, inte bara göra mer av det vi redan tror att vi kan. Små människor, dvs barn, kan inte bara ställa sig upp ock gå. Dom lär sig krypa innan de kan stå, stå innan de kan gå, gå innan de kan springa.

Kanske borde det gälla även stora människor. Vi har ju fått turordningen i vår motoriska utveckling av en anledning, så när många vuxna inte kan vifta på tårna, inte kan sitta på golvet utan smärta, än mindre resa sig, eller knyta skorna utan stol, så är det kanske inte hantlar ock dämpade löparskor som är lösningen.

Kanske behöver vi backa tillbaka ock lära om. Återuppväcka de där grundläggande men bortglömda funktionerna som fick allt att funka från början. Först.

Fortsättning följer.

/

Nästa vecka i del 4: Toppform
”Vad är toppform? Hur vet jag när jag är i det? Vad ska jag ha det till? På vilket sätt mår jag bra av toppform? Vi översköljs av mer eller mindre enkla vägar för att ta oss dit, ofta presenterade av avlagda atleter ock random TV-kändisar. Men vad betyder det?”

Motorik Quickfix Rörelse

Att lära nytt. Eller gammalt.

Rorelse-illustration-maja-larsson

Att lära nytt är inte alltid välkommet. Förändring, lindring eller utveckling ska gå fort, ock att lära nytt tar tid. Men ibland undrar jag om det inte är gammalt vi behöver lära. Sånt vi kunde en gång men har glömt bort.

Jag behandlar folk för att de ska må bättre. Ha mindre ont. Sova bättre. Bli rörligare. Jag klämmer på olika ställen på kroppen, mest fötterna, sätter akupunkturnålar, ger rörelseövningar. Ofta börjar vi med att-stå-upp-övningen. Eller andas-med-kroppen-övningarna. De är svårare än de låter. Sen övar vi på att gå. Ock så vidare.

Men jag har börjat ana att det är något som fattas.

Somliga vill må bra. Eller bättre. Andra vill få ordning på sin fysik ock sin löpning. Då kommer de till mig eller någon annan terapeut eller coach. ”Finns det nån enkel övning för att få ordning på det här?” frågor de kanske. Eller ”Hur stretchar man den här muskeln som gör att jag inte kan röra mig ordentligt”.

På A svarar jag nej ock på B vet inte.
Det finns nästan aldrig någon enkel övning för att komma till rätta med någonting. Lindra lite eller komma en bit på vägen kan vi ordna, men vi rättar sällan till problemet med ”någon enkel övning”. Det finns inga såna lösningar. Hade ”Tio minuter om dagen”, eller ”Sex sätt att snabbt fixa det ena eller andra på fjorton dagar”, hade de funkat så hade vi inte sett dem i varenda hälso- eller träningsspalt längre. Hade det varit så enkelt så hade alla mått bra nu.

Ock varit vältränade.

Men det är de inte.

Att stretcha den där muskeln som gör att jag inte kan röra mig ordentligt, funkar sällan heller, helt enkelt för att orsakssambandet är det omvända; muskeln är stel för att jag inte rör mig ordentligt, inte tvärtom. (Jag återkommer till det i några blogginlägg om träning framöver. Det blir grejer det!)

Sitta fint. Med skor.
Rorelse-illustration-maja-larssonTvå saker många av oss behöver träna på är att ha tålamod ock att känna efter. Väldigt få av oss behöver (i betydelsen ”måste ha”, ”klarar oss inte utan”) allt det där snabba vi strävar efter. Ock lika få av oss är beredda att lägga ner den tid som krävs för att få det som faktiskt behövs. Att lära nytt. Förfina. Vi vill ha resultat direkt, ock att känna efter har vi inte tid till. Synd. För det är det som är pudelns kärna (Det är ett jävla uttryck, jag vet. Men skyll inte på mig, skyll på Goethe.)

För när vi rör oss galet – ock det gör vi, tro mig. Med alla ergonomiska stolar, fotriktiga skor ock känslolösa, plana underlag, är det svårt att undvika (men även det är en annan historia) – så påverkar det vilka muskler som får arbeta ock vilka ben ock leder som belastas. Ock det blir sällan de det borde. Det sliter, vi blir stela ock får ont.

Att känna efter hur vi rör oss har genom årmiljonerna lärt oss hur vi rör oss smidigast, effektivast ock bäst. När vi inte längre känner efter finns det inte längre något som upprätthåller det vi en gång lärt oss. För det har vi. De flesta små barn rör sig från början relativt oförstört. Sen åker skorna på ock ungarna lär sig sitta fint. På stolar.

Krypa innan man kan gå
Titta på vilken ettåring som helst som fått röra sig fritt. Hon sitter på golvet med rak rygg ock benen utvikta för att få bra stöd. 15 år ock ett antal mobiltelefonmodeller senare är hållningen en annan. Kanske kommer hon fortfarande med lätthet ner på golvet, men det är bara en tidsfråga.

Men stopp där. Den där bebisen. Rörlig ock smidig. Medan mamma ock pappa är stela ock orörliga. Kanske är vi något på spåren där? Man måste kunna krypa innan man kan gå, right? Man rullar, kravlar, kryper, sitter, står, går, springer. Varje steg är lika viktigt för att nästa steg ska fungera, right?

Men när ålderskrisande 40-åringar som plötsligt måste börja komma i form, väl börjar röra på sig är det med motstånd. Kroppen är stel. Den gör ont ock den skriker att ”hallå! Du är inte 20 längre! Du har hoppat över rörligheten ett tag nu. Du borde kanske börja om från början!”

Från början.

Från grunden.

Skit va surt det låter. Kan jag inte bara köra på för fullt. Så jag får resultat fortare. Jo. Du kan ju prova.

Eller så tar man det från grunden. Tänk matte. Ingen skulle försöka lära ut decimalräkning innan eleven lärt sig räkna till tio. Att ge sig på multiplikationstabellen innan man hajat plus ock minus lönar sig inte heller. Visserligen går det att plugga in multiplikationstabellen, som en dikt eller låttext, men utan grunderna kommer man bara att rabbla siffror utan att förstå innebörden (vilket visserligen inte är någon ovanlig företeelse alls, vid närmare eftertanke. Det kan man komma långt på.).

Samma sak med kroppen. När vi rör oss stelare ock skröpligare kanske det inte är ”ålderskrämpor”. De kanske är kroppen som glömt grunderna? Så kanske finns det ett samband mellan att vuxna människor som förlorat förmågan att smidigt röra sig upp ock ner från golvet, böja sig ner till marken utan att stånka, krypa eller slå en kullerbytta, ock att de får ont när de springer, står ock går. Tänk om det inte är modern löpteknik, större muskler eller dämpadere skor som är lösningen, utan att få igång den där motoriken ock rörligheten i kroppen som var grunden som alla mina senare motoriska förmågor byggt vidare på.

Själva fundamentet.

Bara en tanke. Förbaskat omständig ock tråkig tanke, jag vet. Men du kan alltid återvända till tio-minuters- eller sexstegstipsen. De finns alltid kvar. Du lär inte bli så mycket rörligare. Men det går fort.

/