Browsing Category

utveckling

Kontroll Lärande utveckling

Kontroll – rädslan vi inte möter

kontroll-rädslan-vi-inte-möter

Att veta, vara tvärsäker, ha kontroll, begränsar vårt utrymme. Det är när vi tappar kontrollen ock inte övertygat vet svaret eller lösningen, som vi blir på riktigt uppmärksamma ock börjar känna efter.

Du är vilse. Utan GPS. Du börjar leta efter kända landmärken, eller titta efter solen för att räkna ut väderstrecken. Kanske stänger du av Spotify ock ropar du på hjälp, ock lyssnar uppmärksamt för att höra ifall någon svarar. Du ser dig omkring, uppmärksamt, för att hitta hem. Du gör det för att du måste.

Den som, omvänt, vet var den är, slutar lägga märke till. Första gången du kör bil till det nya jobbet, ser du dig för, du lägger förmodligen märke till trafikplatser, gatunamn ock riktmärken. Efter en vecka har du slutat titta. Du kör på autopilot.

Det är bra att det funkar så. Det hade varit besvärligt att lära om allting varje dag. Men i en värld där vi förväntas ha kontroll, förväntas veta eller åtminstone ha en klar åsikt för eller emot, blir det lätt för mycket av det oreflekterat goda.

Rätt eller fel
”Jag har börjat träna. Ock det är ju bra”, säger du kanske när du kommer in i mitt behandlingsrum. ”Bra för vad?” frågar jag. Svaret brukar dröja lite. ”Ja…för hälsan..?” brukar det komma. Eller något liknande. ”På vilket sätt då?” undrar jag, men där nånstans brukar dialogen bli luddig – ock då har vi inte ens kommit in på vilken sorts träning det är frågan om -, längre än så har inte har inte tankarna, eller uppmärksamheten, gått. Träning är bra för det säger alla ock det står i tidningen så det är med säkerhet sant… Okej. Men känns det bra? Ock vad är det du vill träna för att bli bra på (Det är ju själva definitionen av träning: att praktisera något för att förbättra en färdighet.). Ock blir du bättre? Har du känt efter? Eller bara tränar du?

Eller när någon frågar ”Finns det någon bra hemsida om grunderna i barfotafilosofin?”. Då blir jag förundrad. Jag går eller springer barfota mest varje dag, men jag har aldrig noterat att det skulle finnas några grunder, än mindre en filosofi. Visserligen är det inte ovanligt inom barfotatrenden med konceptuerade strategier, med olika tekniker som oftast heter nåt modernt ock obegripligt. Men så är det ju alltid med allt. Man förenklar ock plockar detaljer ur sina sammanhang ock kallar det för ”lösningen”, ”svaret” eller lite mystifierat ”hemligheten”. Det är bara att öppna vilken kvällstidning som helst: Fem tips, åtta tips, tolv tips som ger dig längre liv, plattare mage, högre lön ock mer sex. Ofta förankrat med ett medialt rungande ”Forskarna slår fast…” Att andra forskare slagit fast helt andra sanningar hör inte hit just då. Det skulle bara förstöra stämningen.

Att känna är neurologi
Men eftersom det nu finns olika tankar om hur man bäst springer barfota (vilket ju precis som ovan hänger ihop med varför man springer, ock varför man gör det barfota. Bra för vad, som sagt.) kan det ju inte heller finnas någon enkel filosofi. Mer än att ta av sig skorna, känna efter, ock se vad som händer. Svaret finns inte i handböcker, quick fixar, helgkurser, vetenskapliga rapporter eller på nördiga hemsidor (som den här). Där finns verktyg ock pusselbitar, i form av tips, erfarenheter ock ibland till ock med kunskap, att använda. Men att välja ock lära dig använda verktygen, ock lägga pusslet, får du göra själv. Med tålamod, uppmärksamhet ock vanlig mänsklig förvirring.

kontroll-rädslan-vi-inte-möterDet finns inga snabba lösningar, av det enkla skälet att utveckling sker genom lärande, ock lärande tar tid. Det är det som är att öva. Eller träna. Trial and error. Medan den som tagit turistbussen upp till utsiktsplatsen tar en bild att lägga ut på instagram ock säger ”Japp, då har vi sett det!” innan det är dags att åka till nästa sevärdhet, stannar klättraren, som kämpat sig upp för berget , upp ock betraktar, uppmärksamt, för att verkligen njuta av utsikten hon kämpat så för. Båda har varit på samma ställe ock sett samma utsikt, men deras erfarenheter av det är helt olika. Eller. Den ene har sett medan den andra har upplevt. Eller. Den ene har sett medan den andra har levt.

För.

Att leva är att uppleva (prova, lära, göra).

Att uppleva (prova, lära, göra) är att känna.

För att känna behöver man känna efter.

Ock för att känna efter, verkligen känna efter, är man tvungen att släppa på den där kontrollen, rädslan att tappa ansiktet, göra fel eller inte orka.

Det är i förvirringen ock osäkerheten vi känner efter på riktigt.

När vi inte har kontroll.

 

Ps. Det bäste fototips, på tal om instagram, jag någonsin fått var: ”Vill du fotografera hur det såg ut, eller hur det kändes att vara där?” Det fick mig att ta bättre ock mer levande bilder. Ock det fick mig att stanna upp ock känna efter hur det känns att vara där. Ibland så till den grad att jag inte bryr mig om att ta bilden.

/

Känna efter Kotroll utveckling zonterapi

Gå vilse

Skylt-illustration-maja-larsson

Det där med att försöka åstadkomma förändring ock samtidigt ha kontroll, det är ganska motsägelsefullt. Vill du att något ska bli annorlunda behöver du ibland tillåta dig att gå vilse.

Trygghet i förvirringen. Skit i vilket. Två uttryck jag ofta använder när det kommer till förändring ock personlig utveckling.

Skit i vilket – våga släppa kontrollen ibland med insikten att det mesta löser sig ändå. Att de allra flesta måsten vi släpar runt på inte spelar särskilt stor roll. Att det allra mesta faktiskt löser sig utan att jag är inblandad. Många av oss behöver öva på att skita i vilket.

Trygghet i förvirringen – att acceptera att förvirringen som den enda sanna tryggheten. Alla murar vi  bygger kan rasa. Alla grunder till våra beslut kan ändras. Alla framtidsanalyser är obetydligt mer än gissningar. Att det enda vi kan vara säkra på är att det kommer att förändras. Fast det mesta har en benägenhet att bli bra till slut i alla fall. Var trygg i förvirringen.

Skylt-illustration-maja-larssonDet är uttryck att använda i vardagen. För att böja sig inför livets oförutsägbarhet. Att likt ett bambuträd flexibelt kunna böjas när det blåser hårda vindar (kanske förändringens vindar?). För att kunna anpassa sig till en värld som ändå alltid kommer att göra mer som den vill än som jag vill.

Ett jäkla stort men
Det är en viktig grund för lycka, tror jag. Att acceptera tillvaron som den är istället för att försöka se den som man själv vill att den ska vara. Men. Ock det är ett jäkla stort men. Ibland behöver man ta ansvar för förändringen själv. Påverka det man kan förändra. Kruxet är bara att det är så himla svårt att förändra utan att kliva ur sina trygga rutiner, mönster ock vanor.

De där murarna jag byggt skyddar mig mot förändring, så om jag vill att något ska bli annorlunda så behöver jag ta mig utanför mitt egenhändigt byggda skydd, ut i det okända. Det är där förändringen finns. Jag kan inte förvänta mig att något ska bli annorlunda om jag gör som jag alltid gjort.

Ja, det är jobbigt. Läskigt också. Kanske gör det ont i magen. Jag kanske får handsvett eller svårt at sova. Bra! Är det bara enkelt är det antagligen ingen förändring. Är det bara enkelt har jag antagligen gjort det förr, fast kanske i en annan form. Ungefär som att gifta om sig med nån som är ungefär likadan som den förra. Eller byta jobb fast med nästan samma arbetsuppgifter.

Byte eller förändring
Fast nytt jobb ock ny sambo kan göra stora skillnad, visst? Jo, visst blir det annorlunda. Men är det förändring? Eller är det bara ett byte av yttre omständigheter? Ungefär som par som försöker rädda sitt förhållande genom att köpa nytt hus. Eller skaffa ett barn till. Same, same but different.

Äh, det finns inga enkla svar ock givna lösningar när det kommer till livet. Inga facit eller tabeller. Man får helt enkelt känna efter ock lita på sinnena. Det är vårt evolutionära överlevnadstrix. Intellektuellt, fysiskt, själsligt. Att nyfiket ifrågasätta sina vanor. Ock våga släppa kontrollen.Det är det som har utvecklat människovarelsen under några miljoner år. Det har funkat bra hittils.

Det enda man kan va säker på är det det blir annorlunda, oavsett hur mycket kontroll jag försöker skaffa mig. Så ibland är det bättre att bara skita i vilket. Öva på att vara trygg i förvirringen. Ock våga gå lite vilse emellanåt.

Det gäller i högsta grad fysisk hälsa också. Får jag ont av att träna är antagligen inte lösningen att köpa nya skor ock köra på som vanligt. Om jag får huvudvärk av att stressa är antagligen inte lösningen att fortsätta stånga pannan blodig ock hålla farten uppe med kaffe ock Treo. Hjälper inte medicinen är inte lösningen att fortsätta ta den.

Lösningen är inte att göra mer av det som inte fungerar. Då får jag hitta nya sätt. Känna efter. Lära om. Förändra. Gå lite vilse. Ock våga vara trygg i förvirringen.

Förändring från fötterna = förändring från grunden.

/

2017 reflexologi utveckling zonterapi

Vad man kan ha 2017 till

Bokskrivande, föreläsande, utbildande. Det är några saker som står på arbetsplanen 2017. Utvecklingen av helhetsbehandlingar fortsätter. Ock så tänkte jag bygga kurser i vardagshälsa ock rensa upp i träningsträsket lite grann. Hälsa är ju inte bara fötter.

Jag är lite saktfärdig. Men ett par veckor in på 2017 har jag hunnit fundera på vad jag vill få ut av året. Vad jag vill starta. Vad jag vill avsluta. Vad som ska bli mer. Ock mindre. Några exakta mätbara mål har jag inte. Mål begränsar. Mål mynnar i prestation ock resultat. Att få gjort.

Jag vill inte få gjort. Jag vill göra. Fortsätta. Utveckla. Förbättra. I en ständigt flödande process. Så jag sätter inte upp mål. Jag stakar ut riktningar, formulerar ambitioner ock visioner. Ock låter lärdomarna på vägen leda mig. Jag har ju redan hittat rätt spår. Jag är där jag vill vara. Det är huret som alltid kan utvecklas; hur jag gör det jag gör för att uppnå det jag vill.

Fotnörd-illustration-maja-larssonMen 2017 är året då jag på riktigt vill ta tag i boken jag skriver. Fotboken. Fotboken som egentligen inte alls handlar om fötter. Den handlar om kroppen, hälsan, välmåendet ock livet från en fots perspektiv. Alla fragment ock lösa trådar i datorn, i anteckningsböcker, i ritblock som ska bli en helhet i text ock bild. En helhet med ett flöde som ska förklara sånt du inte tänkt på, fast det egentligen är ganska enkelt.

Den har gjort lite motstånd ibland. Eller tar den bara tid på sig att mogna? Men jag vill att den ska bli bra. Inte bara färdig.

2017 är året då jag tänker ta klivet in i träningssalen ibland. Västvärlden har lyckats skruva till träningsbegreppet så till den milda grad, att mycket av det vi slarvigt kallar att träna, att röra på oss, inte längre hjälper oss att vara homo sapiens. Ofta tvärtom, faktiskt. Det perspektivet, att röra sig så som människororganismen mår bra av, vill jag utveckla. Eller återinföra.

2017 är året då jag utvecklar de föreläsningar ock workshops jag hållit till föreläsningskoncept. Kombinationer av olika teman ligger på arbetsbordet: hälsa genom fötter, träning, ock personlig utveckling, till exempel.

Eller vardagsrörelse: Hur många sätt kan man stå på? Hur många sätt kan man sitta på? Handgripliga frågor som kan påverka både hur gamla vi blir ock hur vi mår under tiden. Ock hur mycket vi behöver träna.

Går allt som det är tänkt kommer jag dessutom att få dela med mig av mina kunskaper ock erfarenheter till blivande zonterapeuter.

2017 är året då jag hoppas hinna utveckla koncept kring arbetsmiljö ock hälsa. Alltså på riktigt. Inte bara ståbord ock ergonomiska stolar. Riktigt bra arbetsmiljötänk som gör alla glada. Som sagt: Hur många sätt kan man stå på? Hur många sätt kan man sitta på? Men arbetshälsa är mycket mer än ergonomi. Här finns ett enormt förebyggande arbete att göra för den som vill hålla sin personal hel, frisk ock effektiv.

2017 är året då jag funderar på om ”Pa Sandberg Zonterapeut” verkligen är vad ska stå på visitkortet. Zonterapeut är ock förblir jag, men verksamheten både som helhet ock som behandlingsform sväller över zonterapi-begreppet. ”Anatomisk reflexologi” är ett begrepp jag skapat ock börjat använda för att beskriva vad jag gör. Otydligare för somliga, men bredare än bara zonterapi. Ett begrepp redo att fyllas med innehåll, redo att fyllas med allt det jag jobbar med för att du ska må så bra du kan.

Men jag fortsätter behandla, såklart. Med både zonterapi ock anatomisk reflexologi. Med fysisk kroppsterapi ock med utvecklande övningar. Boka en tid via länken här ovanför. Eller häng med i utvecklingen på facebook (facebook.com/zonterapi) eller instagram (@pa_sandberg_zonterapeut).

Ett redan igångkickat gott nytt år önskar jag dig!

/

fotarbete hälsa utveckling zonterapi

Syftet med förändring

Karta-oppsala-illustration-maja-larsson

Förändring är inte alltid till det bättre. Men det är alltid en möjlighet. Ock en risk. När vi låter det vi har ock det liv vi lever begränsa oss, är det ofta en undanflykt för att slippa göra något av våra drömmar. Att slippa ta tag i det som vi egentligen längtar efter. Trygghet, kallas det visst.

Zonterapeuten har flyttat. Bytt lokal. Inte för att det var dåligt i den gamla. Men för att jag hade nått takhöjd. Då fanns bara två alternativ: stanna kvar ock låt verksamheten rulla på som vanligt. Business as usual, liksom. Eller sikta på utveckling. Ta verksamheten ett steg till. Ställa mig frågan: ”Hur kan jag göra det jag gör ännu bättre?”

Karta-oppsala-illustration-maja-larssonLet’s face it. Förändring finns. Det är lätt att bli ett offer för den. Kontroll ock trygghet förknippas ofta med status Q. Vi växer upp för att bli…vuxna. Färdiga. Skaffa saker. Som jobb. Familj. Hus. Lån. Ock sedan förvaltar vi det. Det blir bättre förr. På min tid. Min?

Statens kaka är stor men säker
Ock ändå är det enda vi kan vara helt säkra på är att det förändras. Allt förändras. Hela tiden. Tekniken, känslorna, värderingarna, moralen, postgången, trenderna, styrmedlen, kunskapen, lönerna, telefonmodellerna, kontrollerna, relationerna, tryggheten… ”Statens kaka är stor men säker”, sa min far när jag var liten. Ja tjena. Det var då det. Ingen som arbetar inom offentlig sektor kan ha undgått alla organisationsförändringar som nästan verkar bli självgående, inneboende delar av verksamheten. Förändring är inbyggt i vårt samhällssystem, på gott ock ont.

När jag hamnade på mitt förra ställe, var jag nyinflyttad i Oppsala. Stor förändring. Skulle börja bygga opp min verksamhet från noll. Ett vackert hus mitt i stan med befintlig kundtillströmning var perfekt. Även om verksamheten i byggnaden var en bit ifrån det jag pysslar med, så fick det mitt kneg att börja rulla. Jag fick god hjälp, ock snart kunde jag öka farten på egen hand. Det var jättebra. Då. Men det fanns begränsningar.

Man vet vad man har
Ungefär som när ett barn lär sig cykla, på sin nya cykel. Den är fantastisk. Friheten är total ock farten hisnande. Tills det gått ett par år, ock barnet vuxet ur den där cykeln som inte längre tar en hur långt som helst, som inte går att trampa tillräckligt fort. Kanske tycker barnet att det är bra. Tryggt. Att känna sin cykel. Man vet vad man har. Eller så vill barnet komma längre. Snabbare.

Jag vill mer. Jag vill utveckla, bredda ock fördjupa behandlingarna. Jag vill skriva, föreläsa ock utbilda. Jag vill jobba med helheten ock med detaljerna. Mitt nya rum är vackert inrett. Men det finns inte en pryl där som jag inte tittat på ock undrat ”vad fyller du för funktion?” Sånt är viktigt. Vilka färger jag har i rummet spelar roll. Tavlorna på väggarna likaså. Du kanske inte tänker på det när du är där, men din kropp ock hjärna registrerar ock påverkas.

Eller så bara gör man
Jag vill kunna erbjuda mer. Så jag bestämde mig för att skapa förutsättningar för allt det där. För helheten ock detaljerna. Det är så lätt att skjuta sina visioner framför sig. ”Jag ska bara…” Fixa till ekonomin. Gå den där utbildningen. Skaffa lite fler kunder. För säkerhets skull.

Jag ska bara…

Eller så bara gör man. Mitt nya behandlingsrum är ändamålsenligt. Större. Tomt ock vitt stod det redo att utformas som jag ville. Jag har inget att skylla på längre. Jag har skaffat förutsättningarna för förnyelse. Jag har skaffat takhöjd. Utvecklingspotential.

Allt var inte bättre förr. Men en del.
Ock ändå. Det finns massor som jag tycker var bättre förr. Men det spelar ingen roll, för det är inte förr. Jag kan gnälla ock oja mig en stund, eller kan jag använda de gamla lärdomarna i min förändring. Idag är utveckling ock förändring ofta ett självändamål. Framåt, framåt! Tillväxt, tillväxt! Men utveckling behöver inte innebära att det som varit bra förr ska på tippen. Återanvändning, recycling, är också utveckling. Nyast är inte alltid bäst.

Poängen är att den där tryggheten i att ha kontroll ock form är ganska bedräglig. Poängen är att vi inte har en aning i vad som kommer. Tryggheten ligger i att acceptera att jag inte har kontroll. Trygghet i förvirringen. Utifrån det kan man göra som man vill. Jag väljer att skapa min egen förändring. Min utveckling. Ock se vart det leder.

Ock så länge jag får fortsätta att hjälpa människor att må bättre, så länge jag får fortsätta lära mer ock göra bättre, så länge är jag på rätt väg. Min väg.

Vilken är din väg?

/

Illustration: Maja Larsson

fotarbete fötter utveckling zonterapi

”Du är ganska nördig, du vet det va?”

Fotnörd-illustration-maja-larsson

”Du är ganska nördig, du vet det va?”, sa hon där vi satt i sängen. Hon med sin stickning, jag med mina fötter. Med ett fast grepp om min vänstra stortå tittade jag opp förvånat. ”Jättenördig faktiskt”, fortsatte hon, fortfarande med blicken på sitt hantverk. Jag försökte fokusera på M. abductor hallucis, den muskel som ska röra stortån i sidled, inåt mot den andra stortån, men som på de flesta av oss slutat funka eftersom vi alltid har skor, ock i skor kan man inte göra den rörelsen. Hon tittade opp. ”Jag har nog aldrig träffat någon som är så nördig som du.”

Fotnörd-illustration-maja-larssonOkej. Jag klämmer på fötterna. Jag läser medicin ock anatomi. Jag experimenterar med mig själv. Testar gränser för att se vad fötter kan ock inte kan, för att se vad som händer i resten av kroppen när man gör det ena eller det andra. Jag studerar hur folk går ock står, vilka skor dom har ock skillnaden mellan olika underlag. Jag skriver en bok om fötter ock jag ritar egna löparskor till vintern (läs mockasiner). Jag föreläser ock skapar utbildningsmaterial som ska hjälpa människor att ta hand om sina fötter för att må bättre. Men det hänger ju ihop.

Lita inte på den tvärsäkre
Jag väljer att kalla det hängiven. Jag råkar tro att det inte räcker med att gå några kurser ock läsa några böcker för att bli bra på det man gör. Man måste göra, öva, prova, testa, ifrågasätta, tänka själv, tänka nytt, prova, snubbla, öva, dra nya slutsatser men alltid alltid fortsätta fråga. Den dag jag tror jag vet, den dagen slutar jag vara nyfiken, ock då slutar jag också lära mig mer.

Många lever som om all kunskap redan fanns, som om allt redan vore fulländat. Eller som om den sanning de träffat på i böcker eller hos någon guru har alla svaren om andningsteknik, näringslära, löpning eller vad det nu kan vara. Det är inte fel att tro på det man gör, tvärtom. Men man får inte sluta fråga. Man får inte sluta ifrågasätta.

Kunskap ock ödmjukhet
För faktum är, när det kommer till kunskap, att vi inte vet så mycket. Bara fem procent av universums materia är känd. Av djuphaven har vi ännu bara lyckats utforska en procent. Ock bläddrar du i medicinsk kurslitteratur hittar du massor av ”Obekant”, ”inte klarlagt”, ”orsaken känner vi inte till”, osv. Vetenskapen vet faktiskt ganska lite även om hur kroppen fungerar. Hormonsystemet är som ett djuphav, vad som orsakar hälsporre finns det olika teorier om (t o m vad hälsporre är finns det olika bud på.) ock man är osäker på vilka funktioner organ som mjälte ock blindtarm har. Så det ska till en gnutta tvivel mitt i all hängivenhet, tilltro ock övertygelse.

Kunskap sitter inte bara i huvudet
För kunskap finns inte i böcker eller föreläsningar. Det som finns där är inspiration. Kunskapen övar man in i kroppen. Kunskapen sitter i händerna. Ock i fötterna. I leder ock muskler ock nerver. Alltför ofta har hälsoförkunnare de slitnaste kropparna, alltför ofta är yogainstruktörer ock stresshanterare de som ligger på gränsen till utbrändhet. Varför? Därför att dom inte har kunskapen i kroppen. Därför att de bara förmedlar svaren till vilka dom slutat ställa frågorna.

Så nördig? Ja, det är jag nog. Eller hängiven. För så länge det finns något jag inte vet eller förstår, så länge det går att se på fötter ur ett annat perspektiv, så kommer jag att vilja lära mig mer. Fylla på med lärdomar. Byta gamla lärdomar mot nya. Jag vill veta ock kunna på riktigt, inte bara citera andras ord. Jag provar mig fram, ock ofta förstår jag vad som händer, men inte alltid. Ibland händer det bara. Då får det vara så.

Det som händer i fötterna händer i kroppen
För jag skriver en bok, ock med tanke på det livet jag kommer ifrån är det ganska kaxigt. Att tro att jag har något att komma med. Men jag tror att jag har det. Ock då räcker det inte med läst kunskap. Det räcker inte att skriva sånt som andra redan formulerat. Min ambition är inte att förmedla färdig kunskap. Men jag vill ge nya pusselbitar, mer förståelse ock, framför allt, inspiration. Jag vill inspirera till nyfikenhet ock ifrågasättande. Jag vill inspirera fler att bry sig mer om sina fötter för att förstå hur mycket det kan påverka resten av kroppen.

”Just det! Precis så”, säger hon ock tittar upp från stickningen. ”Nördighet är något bra. Jag älskar nördighet!”

/

fotarbete hälsa utveckling zonterapi

Stillastående vatten blir lätt unket.

Hand-ock-fotarbete-illustration-maja-larsson

Förändring. Det kan vara läskigt. Osäkert. Så vi skapar rutiner. Vanor. För att liksom ha koll. Ock för att slippa tänka. Det kanske inte är det som är syftet, men det är det som blir konsekvensen. Ock just det är faran med vanan. 

Vanor utan tanke blir lätt slentrian. Dom går av bara farten. Ock ju fler vanor, desto högre fart. För det är så mycket man ska hinna med: måsten som blir till vanor, ock fastän vi inte måste längre så fortsätter vi göra dem för det har vi alltid gjort.

Hand-ock-fotarbete-illustration-maja-larssonSå vi går med skor fast det är varmt, passar tider, tränar för vi måste utan att fråga oss varför, äter samma mat, firar jul, handlar på torsdan, häller upp vin på fredan utan att känna efter om vi är sugna, kör samma väg till jobbet ock tar allt det ansvar vi tror förväntas av oss.

Mer av det som inte fungerar?
Ock vi slutar känna efter. Hur det känns att göra det vi gör. Vi bara gör. Ock tror att det ska vara så. En kvinna beklagade sig över skralt sexliv. Dom hade försökt få fart på det några gånger. När jag frågade hur dom försökt få fart, tittade hon frågande på mig. Som vanligt, blev svaret. Kanske det är en del av problemet: om något inte fungerar så lär det inte fungera bättre om vi gör mer av samma sak. Höjer träningsdosen, stressar mer eller ökar på medicineringen.

Trying harder är inte alltid lösningen. Ofta får man prova nytt. Eller på ett nytt sätt. Oavsett om det handlar om sex, arbete, träning eller hälsa ock välbefinnande (Nej, träning ock hälsa är inte samma sak, men det återkommer vi till en annan gång). Kanske för att det gamla inte var så bra, kanske för att det gamla VAR bra. Då. Saker ock ting förändras. Det är bara inte alltid vi märker det.

Bättre förekomma än förekommas
Eller så förekommer man slentrianen. Ifrågasätter. Visar nyfikenhet. Utforskar. Tar några steg framåt. Lyfter till en högre nivå. Kalla det vad du vill. Det är i alla fall vad zonterapeuten gör den här veckan. Han stänger praktiken ock drar till västkusten, låser in sig med sambo, illustratör, böcker, penslar ock massor av idéer ock tankar.

I en liten ateljé vid havet ska det ritas, skrivas, morgonbadas, struktureras, spånas, målas, gås barfota, planeras, förkastas, byggas, tänkas ock formas. Metoder ska vridas, ord ska formuleras ock konst på temat fötter ska skapas. För arbete med hälsa är inget statiskt arbete. Att tro att man efter en utbildning är ”färdig” är att missta sig grovt, oavsett bana. Det är då den börjar, resan i utveckling.

Det finns många sätt att hjälpa människor, många sätt att arbeta med hälsa ock välbefinnande, även för en zonterapeut. Det finns alltid fler perspektiv, alltid fler frågor att ställa, alltid mer att lära. Precis som med alla andra jobb eller sysslor, i alla andra liv.

Ock som någon sa: när man slutar sträva efter att bli bättre slutar man också vara bra. Ock ingen ska någonsin behöva komma till zonterapeutens behandlingsbänk ock känna att han behandlar på rutin. Den dagen är det dags att lägga av. Ock dit är det långt ännu.

Så vi ses om en vecka!

/