Monthly Archives

februari 2016

”Är det riktig grädde till chokladkakan?”

Posted on 28 februari, 2016

Vi står i kondiskön ock Maja har beställt ett bakverk ock tjejen bakom disken frågar vänligt om hon vill ha grädde till. Men det frågande svaret är hon inte beredd på. ”Är det riktig grädde till chokladkakan?” Flickan i kassan ser förbryllad ut. Hon förstår inte riktigt frågan.

”Är det riktig zonterapi i den här behandlingen?” Jag leker med tanken att någon skulle fråga det. Vad skulle jag svara? Visst, det är skillnad på grädde ock reflexologi. Grädde är grädde. Om den är äkta. Zonterapi kan, utifrån vissa grundläggande koncept bedrivas lite olika. Vissa har en standardbehandling som det kör jämt. Andra använder det som komplement till andra behandlingar. Vissa jobbar tufft medan andra kör med mjukare beröring. Själv har jag börjat använda begreppet ”anatomisk reflexologi” för att i någon mån särskilja det arbetssätt jag utvecklar (ock för att visa att zonterapi inte är så himla konstigt). Men visst är det riktig zonterapi.

Kvalitet ock kunnande
I början av nittiotalet anställdes jag i en radio- ock tv-affär. Under de första månaderna ock framåt undergick jag kontinuerlig fortbildning. Jag skulle skaffa grundläggande kunskap om TV, om Hifi, om bilstereo. Jag skulle kunna svara på tekniska frågor eller åtminstone snabbt hitta informationen, inte bara kränga prylar. Det var en hederssak; butiken vårdade sitt rykte om kunnande ock hjälpsamhet.

Det stämde väl överens med hur jag ville arbeta; det jag gör vill jag göra så bra jag kan. Jag söker ständigt nya sätt att göra bättre. Ock när det planar ut, ock arbetet börjar gå på rutin, då tröttnar jag fort. Jag tröttnar ock blir sämre.

Ett par år senare köptes butiken upp av en större butikskedja. Personalen byttes ut mot yngre, billigare. Ock okunnigare. Då hade jag, kanske ledd av intuition eller bara blick för vartåt det barkade, slutat. Det hade börjat plana ut.

På riktigt ock på låtsas
Detta tänker jag på där i kön till konditoriet med det traditionsklingande namnet ock tittar på ett mycket frågande ansikte. ”Eeh…” säger hon ock får strax understöd av en kollega som försöker reda ut vad frågan egentligen betyder. ”Ja alltså”, säger kollegan, ”den kommer ju ur en maskin.” Sen tittar hon på Maja som för att undra om det var svar på frågan. Det var det inte.

Kanske är det inte så enkelt att veta. Kanske jobbar dom bara extra. Kanske är det inte så viktigt, den där bakelsen var väl ändå inte direkt hälsokost. Men det är skillnad på riktig ock på låtsas. Det är skillnad på äkta vara ock på sämre kopior. Ock det är skillnad på att veta att det är skillnad ock på att inte veta det.

Inifrån ock ut. Hela vägen
Jag ler i mjugg åt de storögda frågande blickarna bakom disken. Jag anar irritationen hos damen bakom i kön, som verkar tycka att det spelar väl ingen roll, handla bara så det blir min tur nån gång. Ock jag tänker att alla som kommer till mig för att få behandling ska få riktig grädde. Handvispad.

Jag hoppas du ser metaforen när jag säger att jag aldrig vill pyssla med annat än riktig grädde. Det jag levererar blir på riktigt när jag gör det från grunden, inifrån ock ut. Hela vägen ut i fingertopparna. Kunskap sitter där. I fingertopparna (Prova att vispa grädde för hand enbart utifrån en instruktion i en bok, så får du se. Det är övningen som ger färdighet.). Kunskap sitter i hela kroppen. Inte bara i skallen.

Den som arbetar med hälsa blir aldrig färdiglärd. Den som tror sig ha alla svaren slutar fråga, ock den som upphör med nyfiket ifrågasättande planar ut. Eller som en gammal mentor uttryckte det: den som slutar sträva efter att bli bättre slutar också att vara bra.

barfota fotarbete fötter hälsa zonterapi

Kan du vifta på tårna?

Posted on 21 februari, 2016

Vad gör vi med våra fötter egentligen? Ock kanske ännu viktigare, vad gör vi INTE med dem? Ock varför spelar det någon roll? Ock hur kommer det sig att vi så fullständigt ignorerar ock misshandlar det som bär upp hela vår kropp? Ock vad kan vi göra åt det.

Du har säkert sett det på TV eller Youtube. Någon som från födsel eller av andra skäl saknar armar, men som visar upp enastående färdigheter i att borsta tänderna, packa väskor, skriva ock kanske t o m spela något instrument. Inte för att jag vill ta udden av deras prestation, men det är faktiskt inte så att de övat upp extraordinära förmågor i brist på händer. Vi har alla samma förutsättningar att göra det där. Allas våra fötter ska klara det där egentligen.

Egentligen.

Det börjar redan med lära-gå-skor. Innan barnen ens på riktigt satt fötterna i marken, packar vi in deras fötter i nånting som är hårt ock platt, ock som tar bort allt det som fötterna är gjorda att åstadkomma. Från den dagen använder vi kanske femton procent av fotens kapacitet. Det. Är inte mycket.

Våra fötter innehåller en fjärdedel av kroppens alla ben. Drygt femtio stycken. Ett tjugotal muskler ock lika många senor i varje fot. Allt skulpturerat ock avstämt för att uträtta stordåd. Inte bara stå, gå ock springa rakt fram på plan mark, eller att kunna sparka, hoppa, vinkla, plocka ock lyfta saker. Många tusen nerver har förmågan att ana skiftningar i underlaget: lutningar, ojämnheter, temperaturskillnader, hårdheter eller mjukheter. Inget av det använder vi.

Snubbla på mattkanten?
Så när min mamma blir äldre får hon uppmaningen att ta bort trasmattan i köket. För att inte snubbla. Men hon snubblar inte för att mattkanten är för hög. Eller för att hon börjar bli gammal. Hon snubblar för att 85 procent av hennes fötter har slutat jobba.

Det som händer i fötterna händer i kroppen. Ock det som INTE händer i fötterna påverkar också resten av kroppen. Alla som varit gipsade vet vad som händer med den inkapslade kroppsdelen; den förtvinar. Musklerna försvinner ock rörligheten minskar. Ock det går fort. Så pass fort att rehabiliterande träning sätts in för att återfå den förlorade fysiken.

Någon annan får ta smällen
När gav du dina fötter rehab-träning senast? Trots att vi utsätter fötterna för samma behandling som den gipsade armen, får dom ingen chans till återhämtning. Få gym har styrketräning för fötterna. Man stretchar lårmuskler ock armbiceps, men fötterna går fortfarande instängda i något vi kallar för passform. Ock när vi får ont – för det får vi – i knän, höfter, benhinnor, ryggar, nackar, stretchar vi dom delarna ännu mer. Fast det inte ens är där problemet sitter.

För. mycket av det där som foten kan, som den är skapt att göra, det görs. Men när vi inte låter foten göra det, får nån annan ta smällen. Det brukar bli ett knä eller en rygg. Eller nacken. Ock nervsystemet. När alla de signaler som ska berätta för kroppshjärnan om miljö, underlag ock läge, signaler som ska avgöra hur hårt vi sätter i fötterna eller som ska reagera på något vasst, när dom signalerna uteblir, blir kroppshjärnan förvirrad, den förtvinar också i sin vaksamhet, ock börjar för säkerhets skull spänna muskler ock dra ihop sener. Vi blir stela ock får ont. Vi brukar kalla det ålderskrämpor. Eller överbelastning. Eller otur.

Det är det inte.

Kan du spreta på tårna?
Vi behöver inte se oss för. Eller skydda oss från allt underlag som inte är plant ock anpassat. Vi behöver inte högre klackar, mjukare dämpningar eller bättre ilägg i skorna. Vi behöver inte ens skor. Inte såna skor de flesta av oss använder i alla fall. Vi behöver återuppväcka slumrande funktioner. Vi behöver stärka ock mjuka upp. Många vuxna kan inte ens vicka på tårna. Än mindre spreta på dem. Dom sitter ju bara där, längst fram på foten, till ingen nytta. Synd, för dom kan ock vill massor av saker. Om vi bara låter dem.

”Det känns som jag fått mycket bättre kontakt med underlaget”, sa en patientkund efter sin första zonterapibehandling. Det är just det. Zonterapi gör mer än det, men behandlingen väcker det som slumrar, ökar rörlighet, genomströmning ock känsel. Det väcker kroppen, ock ofta ordinerar jag tågympa ock balansövningar. (Jodå, träningsprogram kommer, jag lovar.) Vi behandlar helheten ock vi behandlar på djupet. Därför kommer vi åt där andra behandlingar inte når hela vägen.

Men en verkligt bra början är att ta av sig skorna. Att känna efter. Att våga lita på fötterna. Dom kan mer än du tror. Mycket mer.

Kom igen. Hela din kropp kommer att tacka dig.

detox detsomhänderimagenhänderikroppen fasta mat

Fasta – det sitter mest i skallen, del 3

Posted on 14 februari, 2016

Då var det dags igen. Buljongkok inför fasta. Sju dagar utan fast föda, då ska man i alla fall dricka gott. Färdigköpta detox-joser hoppar jag över.

Det går ganska lätt den här gången, åtminstone så här långt. Efter tre dagar känns kroppen alert. Jag har sprungit i skogen ock tränat på klättercentret. Det har gått bra även utan mat. Men hjärnan säger ifrån. ”Jag vill bara hantera en sak i taget”, säger den. Det är bra sagt, bra att bli påmind om. Den vill inte stressa, hjärnan. Det är det den säger.

Fasta ock detox är inte samma
Det finns så mycket prat ock okunniga åsikter, för eller emot fasta. Ock ofta blandar man ihop det med olika varianter av detox. Detox. Då ska man enligt somliga undvika onyttig mat ock fylla på med näringsrika antioxidanter ock nyttiga drycker. Ungefär som man borde göra hela tiden, tänker jag.

Andra vill ha en enklare väg ock äta i stort sett som vanligt men lägga till diverse renande detox-blandningar som ska rena kroppen. Det funkar inte, tyvärr. Det är som att leva på pizza ock McDonald’s, ock tro att man gillar vegetariskt för att man tar en extra tomat ibland. Quick fix löser sällan nånting. Man måste göra jobbet.

Tyvärr är det den sistnämnda detox-varianten kritikerna brukar fokusera på, för att sen retoriskt blanda ihop den med fasta ock andra reningsprocesser. Allt över en kam. Som alltid blir det lätt tokigt då. ”Vi har en lever som renar kroppen”, säger dom. ”Vi behöver inte Detoxa. Ock detox-josen funkar inte.” Ett rätt av tre, det är hyfsat men inte tillräckligt.

Inte bara avgiftning
För fasta ock detox handlar inte bara om levern. Våra kroppar är inte som maskiner där var del har sin funktion. Vi är biologiska avancerade system där allt påverkar allt. Att äta sånt som inte är lämpat för homo sapiens tar sig olika uttryck. Vi får utslag på huden, blir svullna eller överviktiga, vi fiser eller blir hårda i magen. Det är de yttre konsekvenserna.

Men det vi äter är också byggmaterial för varenda cell i varenda del av vår kropp. Skräpet vi äter landar inte bara i levern. Det fastnar överallt ock påverkar alla vår strukturer ock funktioner. Det försvagar cellernas funktioner ock kroppens försvar. Det påverkar våra blodsockernivåer som åker mer berg- ock dalbana ju oftare vi äter. Det triggar hjärnans belöningssystem när vi öser in socker ock snabba kolhydrater, vilket får hjärnan att hitta på alla tänkbara sätt att lura oss att tro att vi kan ösa in mer ock att det är ok. Beroende kallas det visst. På längre sikt (ibland på kortare också) gör det oss sjuka. Att fasta handlar inte bara om att avgifta levern.

Vi kan göra mycket med våra matvanor. Ock att äta nyttigt ska vara gott. Det ska vara kul. För många är ätandet ett nödvändigt ont som måste pressas in i det redan fulla schemat. Det är olyckligt. För andra är ätande en fördärvlig njutning av onyttigheter. Jag är inte säker på vilket som är värst, men båda har en tendens att bli rutin, att gå på gamla vanor. Väldigt få av oss klarar av att bara äta väldigt bra hela tiden.

Så när jag fastar renar jag inte bara min lever. Kanske inte alls. Snarare låter jag den vila lite, liksom hela matsmältningsapparaten får vila. Tarmarna ska inte arbeta hela tiden. När jag fastar tillåter jag kroppen att komma i balans. Kroppen ock hjärnan får gå på på sparnivå ett tag, istället för att gå på allt för höga varvtal mest hela tiden. Immunförsvaret för en chans till återhämtning. Efteråt känner jag mig stark, pigg ock alert. Som det ska kännas, fast det visste jag inte förut, innan jag provat att bryta gamla ock dåliga vanor. Man vet inte hur något känns förrän man varit där.

Det handlar om att känna efter. Att låta kroppen känna efter. För fasta känns. Det händer saker när man fastar. Olika saker för olika människor ock olika saker varje gång. Det handlar inte bara om att rena levern. Det handlar om att välmående inte ska blandas ihop med vanor. I grunden har vi ett utmärkt system för att känna efter hur vi mår. Men vi kan inte utgå ifrån att det vi är vana vid är det som är bra. Vanor är väldigt förädiska.

Vi kan inte lita på att det någon annan säger är bra, att det heller stämmer. Vi kan bara lära oss reflektera ock känna efter. Då kan vi behöva rensa bort lite skräp först. Ock när man gör det ska man dricka gott. Det jobbet överlåter jag helst inte på någon blandning som någon annan kokat ihop bara för att detox råkar ha blivit trendigt.

Läs tidigare inlägg på temat:

Fasta – det sitter mest i skallen, del 1
Fasta – det sitter mest i skallen, del 2

barfota fötter strumpor zonterapi

Ett nördigt inlägg om strumpor

Posted on 9 februari, 2016

Låt oss prata om strumpor. Det är ju mycket snack på den här sidan om fötter ock barfota. Gå barfota. Springa barfota. Ock bland barfotalöpare ältas det, paradoxalt nog, mycket om olika sorters skor: barfotaskor, five-fingers, Luna-sandaler. Men strumpor är det tyst om. Så tillåt mig bli lite partiskt nördig för ett ögonblick.

Man missar mycket av upplevelsen när man går med skor. Eller springer. Barfota ger en annan närvaro, det kickar igång nerverna som gör att fötterna snackar med hjärnan ock resten av kroppen.
”Men är det inte farligt? Är du inte rädd att trampa på något vasst?” Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan. Ibland är det inte ens en fråga.

Ock svaret är kort ock gott Nej. Ock Nej. Såhär: risken att jag kliver på nåt ock skadar mig finns men är liten. Ock ju mer jag är barfota, ju starkare fötterna tränas, ju piggare nerverna blir, desto mer vaksam blir både jag ock fötterna. Ock i jämförelse: att sitta sittande på en stol framför en skärm större delen av dagen är inte bara en större risk för skador ock krämpor, det är snarare en garanti för ryggbesvär, dålig blodcirkulation, huvudvärk, sämre andning, muskelstelhet ock annat som kommer i kölvattnet.

Men ändå.
Ibland är det lämpligt med skor. Synd bara att det är så svårt att hitta lämpliga skor. Dvs som fötterna mår bra av. Hårda ock trånga förvränger de flesta både fötter ock steg, om de inte som de ovan nämnda är mjuka, breda ock platta. Men om man nu fått tag på ett par gåvänliga dojor i hyggligt material, så kan man ju inte stoppa vilka strumpor som helst i dem, eller hur?

Så vad ska man ha?
Jag vill ha naturmaterial. Plast (nylon) ock liknande ämnen isolerar ock får mig att känna mig lika inkapslad som en lampsladd (prova att partaja loss på dansgolvet i en nylonskjorta så vet du vad jag menar. Det känns som att trassla in sig i ett blött duschdraperi, ungefär.)

Strumpor sitter ofta åt.
Precis som moderna skor så ska alla strumpor tydligen strama. Det är inte bra för nånting. Visserligen sitter strumpan förhoppningsvis där den ska, men den stryper. Har du märken efter strumporna på kvällen eller efter löprundan så sitter dom åt för mycket. Fördärvligt för huden, fotformen ock blodcirkulation. (Stödstrumpor är ett annat kapitel.)

Bomull är ett trevligt naturmaterial OM man kan hitta ekologiska. Men bomull suger åt sig smuts ock svett. Efter en dag eller max två i åtsittande skor luktar både fötter ock strumpor. I skor försvinner inte fukten ur strumporna som blir en perfekt grogrund för svamp ock annan goja. Ock sitter dom inte åt så kasar dom ner.

And the winner is
Lösningen för mig heter hemmastickade yllestrumpor. Det är ett lätt ock luftigt naturmaterial som håller formen utan att sitta åt. Ylle andas ock släpper ut vätska. Ylle är dessutom smutsavstötande ock behöver inte tvättas på långa vägar lika ofta som bomull som drar till sig smuts ock dålig lukt som en disktrasa.

Dessutom har ylle den härliga egenskapen att värma mer när det behövs än när det är varmt. Fråga mig inte hur det fungerar.

Nackdelar då?
Ja, dels kan dom vara svåra att få tag på. Vilket väl till stor del beror på den andra nackdelen: Dom är svindyra. Åtminstone om man vill ha dem handgjorda. Ock det vill man. Maskinstickade grejer inte är samma sak. Men uträknat i timpenning får man punga ut med några tusen för ett par riktiga, hemmagjorda, storleksanpassade strumpor (Med lite tur kan man hitta hemstickade strumpor på basarer o marknader för några hundralappar. Men skäligt betalt är det inte.).

Men prova att sticka själv. Det handarbetas för lite. Precis som fötterna behöver träna ock leka, så behöver händerna aktiveras. Ock då inte bara upp ock ner på ett tangentbord; det är ungefär lika nerv- smidighets- ock rörelsefrämjande för fingrarna som trappmaskinen på gymet är för höfter ock bäcken. Handarbete är dessutom en bra signal på stress: blir du stressad av handarbete är du förmodligen, ja, stressad.

Hur jag gör? Jag har egen specialleverantör. En billig. Jag får väl erbjuda henne några rejäla zonterapibehandlingar i gengäld. Däremot ritar jag på att tillverka mina egna löparskor. Men det är en annan historia.

fotarbete friskvård trygghet zonterapi

Vad är det vi försöker bevisa?

Posted on 3 februari, 2016

”Du väljer ju livet först. Prestationerna får komma sedan”, sa hon ock höll honom om kinderna som tårarna rann ned för, ett lätt grepp om käkarna, sådär som man håller när man livräddar någon från att drunkna, fast framifrån. Han tittade på henne ock försökte förstå. Gamla minnen flimrade förbi i hans inre, bilder om att duga, att vinna, att om inte vara bäst så åtminstone passa in. Att VARA någon.

Han var slutkörd. Ock full av den tomma känslan av otillräcklighet, att inte göra nog. Lite skamsen även över det där projektet som aldrig riktigt verkar komma igång på riktigt. DET projektet som ska visa att han minsann åstadkommit nåt.

”Du hjälper människor att må bra, att leva”, fortsatte hon. ”Du får fina brev från folk som är tacksamma, ock du tar hand om små ock stora ungar som kommer till dig för att tanka ork ock energi. Du ger trygghet. Ock kärlek. Ser du inte det?

Han funderade ock fortsatte försöka förstå. ”Men det är väl klart man gör. Hjälper till. Det är ju, det där är ju vardag.”

”Nej, det är inte klart!”
Hon höjde rösten lite, vänligt men bestämt, som det heter. ”Titta dig omkring. Det är jättemånga som inte har tid. Som inte hinner se. Som har så mycket på jobbet, som ska hinna med måsten ock deadlines. Som väljer det där viktiga jobbprojektet först. Som presterar innan de lever.”

Allt lät klokt ock bra.
Men tiden rinner iväg ju, tänkte han. Åren går ock helt plötsligt står man där med drömmar ock mål som aldrig blev uppfyllda. Uppnådda. För att man lullar omkring en massa år till ingen nytta.

”Till ingen nytta?” Nu var rösten hennes mer bestämd än vänlig. ”Du kunde sagt att, tyvärr, jag hinner inte för jag har ett projekt som ska bli klart. Men du väljer att finnas där för dem, för oss, som behöver det. Är det till ingen nytta?”

Han vände bort blicken. ”Men, jag blir ju aldrig klar.”

”Jo, det blir du. Men det får ta tid. Du behöver börja se ditt projekt för vad det är: något bra som andra kan ha nytta av, inte som en bedrift att visa upp.”

Det var just det. Att se just den lilla skillnaden.

Vad är det vi försöker bevisa?
För vem?
Vad kommer det göra för skillnad?

Texten publicerades som kåseri i Smålandsposten lördagsbilaga den 30 januari ock handlar egentligen om en av alla dessa varianter av stress som drabbar de flesta av oss till ock från. Somliga mer till ock andra mer från.