”Du väljer ju livet först. Prestationerna får komma sedan”, sa hon ock höll honom om kinderna som tårarna rann ned för, ett lätt grepp om käkarna, sådär som man håller när man livräddar någon från att drunkna, fast framifrån. Han tittade på henne ock försökte förstå. Gamla minnen flimrade förbi i hans inre, bilder om att duga, att vinna, att om inte vara bäst så åtminstone passa in. Att VARA någon. Han var slutkörd. Ock full av den tomma känslan av otillräcklighet, att inte göra nog. Lite skamsen även över det där projektet som aldrig…