Browsing Tag

stress

fotarbete hälsa kropp och själ reflexologi zonterapi

Kropp ock själ – eller kroppocksjäl

pussel-bitar-i-helhet-illustration-maja-larsson

Kropp ock själ. Hjärta ock hjärna. Tanke ock handling. Vi brukar dela opp det så. Men vi nöjer oss inte med det. På kliniskt medicinskt ock anatomiskt vis låter vi ett knä vara ett knä, en mage vara en mage ock en hjärna vara en hjärna. Ock aldrig mötas de tre. Eller?

Människor har en märklig böjelse att sätta upp gränser. Markera skillnader. Skilja åt. Vi drar tänkta linjer mellan Sverige ock Norge ock låtsas att något är på ena sidan ock något annat på den andra. Vi hittar på tid ock klockslag ock tänker att när klockan slår tolv på nyårsafton så slutar något ock något annat börjar, fastän allt fortsätter i en gränslös ström.

Det som allt egentligen är samlat som ”liv” delar vi upp i arbete, fritid, egentid, kvalitetstid ock fredagsmys. Ock vi delar upp det som på ett eller annat sätt samlas under begreppet ”jag” i en ofantlig mängd delar ock låtsas att dom inte har med varandra att göra.

Det har dom.

Kropp ock själ
pussel-bitar-i-helhet-illustration-maja-larssonAllting som händer dig, fysiskt, mentalt, själsligt eller andligt gör avtryck i alla de andra delarna. Uttrycket ”placebo” är i sammanhanget ett av få vetenskapliga bevis för att saker påverkar oss utan att ens – med vårt fysiskt begränsade sätt att se det – ha hänt. Klämkäckt positivt tänkande har tveklös effekt men är alltför förenklat ock enkelriktigt för att vara enbart av godo. Vi är vad vi tänker ock vi är vad vi känner ock vi är vad vi äter ock vad vi gör, men vi allt går i andra riktningen också. Vi tänker vad vi gör ock vi äter som vi känner…

När jag behandlar, klämmer på människors fötter, händer det att till synes helt irrelevanta känslor väcks. Tårar kanske rinner ock minnen väcks till liv. I fötterna? ”Det är så mycket på jobbet nu”, kanske du säger som förklaring till stressen ock oron, som tar sig uttryck i spända käkar, trög mage ock dålig sömn.

Jobbet! Så, då var det kategoriserat ock klart. Fast det är nästan aldrig så. Det är helheten av livet, summan av kardemumman, som kör ihop sig. Jag kan inte göra allt mest hela tiden. Ska jag jobba mer så blir jag förmodligen en mindre närvarande pappa. Egentiden måste tas från nåt annat, osv. Ock allt handlar inte om tid. En trasig relation eller ekonomisk oro går inte att schemalägga. Men det tar energi från allt det andra. Det hänger ihop.

Det är inte ovanligt att personer tiden efter en hjärtinfarkt blir överdrivet känslosamma, gråter floder utan märkbar anledning ock i vissa fall blir deprimerade. Den nervöst lagda får handsvett ock fjärilar i magen. Den stressade spänner muskler ock andas kortare, till ock med matsmältningen går ner på lågvarv. Kropp ock själ är ett. Hjärta ock hjärna lika så.

Kropp ock kropp
Men många har valt en annan väg, ett annat synsätt. Så när magen slutar fungera, behandlar vi magen. Inte stressen som visade sig vara problemet från början. Ock smärtan i foten löser vi med pelotter ock fotbäddar, när vi egentligen borde titta över vår hållning, inte minst i bäckenet.

För det är så; kroppens olika delar kommunicerar med varandra. Ock när någon kroppsdel inte längre funkar som den ska, går någon annan in ock tar över. Det kan vara muskler som hjälper varandra, men likaväl kan det röra sig om inre organ, hormonella körtlar ock lymfatiska noder. Så långt de orkar. Så när magen eller sköldkörteln goes bananas beror det ofta på nåt annat. Ock när du tar för långa steg ock slår i hälarna i marken, är det inte säkert att det är fötterna som tar mest stryk. Eller alla som gärna står med bakåtsträckta knän kanske inte får problem just där. Det kan lika gärna vara bäcken, rygg eller nacke som som börjar göra ont.

När du tränar ock tänker stretcha ut den den där muskeln som envisas med att vara stel, så kanske du försöker lösa problemet på helt fel ställe. Kanske jobbar just den muskeln bara övertid för att täcka upp för en muskelkompis. Kanske är det kompisen som behöver behandling? Problemet sitter sällan där det verkar sitta. Stretchandet lindrar för stunden men orsaken är kvar.

Du kommunicerar som en helhet. När jag klämmer på dina fötter så gör jag inte bara det. Jag läser av hållning, spänningar, andning osv. Sen klämmer jag. Ock känner. Ock påverkar. För det som händer i kroppen händer i fötterna. Dom sitter ju ihop. Det är inte så konstigt egentligen. Så när du sitter där på behandlingsbänken ock undrar: ”Hur kan han känna det i min fot? så ska du inte bli förvånad om jag svarar: ”Det gör jag inte. Jag känner det i din kropp.”

/

fotarbete hälsa utveckling zonterapi

Syftet med förändring

Karta-oppsala-illustration-maja-larsson

Förändring är inte alltid till det bättre. Men det är alltid en möjlighet. Ock en risk. När vi låter det vi har ock det liv vi lever begränsa oss, är det ofta en undanflykt för att slippa göra något av våra drömmar. Att slippa ta tag i det som vi egentligen längtar efter. Trygghet, kallas det visst.

Zonterapeuten har flyttat. Bytt lokal. Inte för att det var dåligt i den gamla. Men för att jag hade nått takhöjd. Då fanns bara två alternativ: stanna kvar ock låt verksamheten rulla på som vanligt. Business as usual, liksom. Eller sikta på utveckling. Ta verksamheten ett steg till. Ställa mig frågan: ”Hur kan jag göra det jag gör ännu bättre?”

Karta-oppsala-illustration-maja-larssonLet’s face it. Förändring finns. Det är lätt att bli ett offer för den. Kontroll ock trygghet förknippas ofta med status Q. Vi växer upp för att bli…vuxna. Färdiga. Skaffa saker. Som jobb. Familj. Hus. Lån. Ock sedan förvaltar vi det. Det blir bättre förr. På min tid. Min?

Statens kaka är stor men säker
Ock ändå är det enda vi kan vara helt säkra på är att det förändras. Allt förändras. Hela tiden. Tekniken, känslorna, värderingarna, moralen, postgången, trenderna, styrmedlen, kunskapen, lönerna, telefonmodellerna, kontrollerna, relationerna, tryggheten… ”Statens kaka är stor men säker”, sa min far när jag var liten. Ja tjena. Det var då det. Ingen som arbetar inom offentlig sektor kan ha undgått alla organisationsförändringar som nästan verkar bli självgående, inneboende delar av verksamheten. Förändring är inbyggt i vårt samhällssystem, på gott ock ont.

När jag hamnade på mitt förra ställe, var jag nyinflyttad i Oppsala. Stor förändring. Skulle börja bygga opp min verksamhet från noll. Ett vackert hus mitt i stan med befintlig kundtillströmning var perfekt. Även om verksamheten i byggnaden var en bit ifrån det jag pysslar med, så fick det mitt kneg att börja rulla. Jag fick god hjälp, ock snart kunde jag öka farten på egen hand. Det var jättebra. Då. Men det fanns begränsningar.

Man vet vad man har
Ungefär som när ett barn lär sig cykla, på sin nya cykel. Den är fantastisk. Friheten är total ock farten hisnande. Tills det gått ett par år, ock barnet vuxet ur den där cykeln som inte längre tar en hur långt som helst, som inte går att trampa tillräckligt fort. Kanske tycker barnet att det är bra. Tryggt. Att känna sin cykel. Man vet vad man har. Eller så vill barnet komma längre. Snabbare.

Jag vill mer. Jag vill utveckla, bredda ock fördjupa behandlingarna. Jag vill skriva, föreläsa ock utbilda. Jag vill jobba med helheten ock med detaljerna. Mitt nya rum är vackert inrett. Men det finns inte en pryl där som jag inte tittat på ock undrat ”vad fyller du för funktion?” Sånt är viktigt. Vilka färger jag har i rummet spelar roll. Tavlorna på väggarna likaså. Du kanske inte tänker på det när du är där, men din kropp ock hjärna registrerar ock påverkas.

Eller så bara gör man
Jag vill kunna erbjuda mer. Så jag bestämde mig för att skapa förutsättningar för allt det där. För helheten ock detaljerna. Det är så lätt att skjuta sina visioner framför sig. ”Jag ska bara…” Fixa till ekonomin. Gå den där utbildningen. Skaffa lite fler kunder. För säkerhets skull.

Jag ska bara…

Eller så bara gör man. Mitt nya behandlingsrum är ändamålsenligt. Större. Tomt ock vitt stod det redo att utformas som jag ville. Jag har inget att skylla på längre. Jag har skaffat förutsättningarna för förnyelse. Jag har skaffat takhöjd. Utvecklingspotential.

Allt var inte bättre förr. Men en del.
Ock ändå. Det finns massor som jag tycker var bättre förr. Men det spelar ingen roll, för det är inte förr. Jag kan gnälla ock oja mig en stund, eller kan jag använda de gamla lärdomarna i min förändring. Idag är utveckling ock förändring ofta ett självändamål. Framåt, framåt! Tillväxt, tillväxt! Men utveckling behöver inte innebära att det som varit bra förr ska på tippen. Återanvändning, recycling, är också utveckling. Nyast är inte alltid bäst.

Poängen är att den där tryggheten i att ha kontroll ock form är ganska bedräglig. Poängen är att vi inte har en aning i vad som kommer. Tryggheten ligger i att acceptera att jag inte har kontroll. Trygghet i förvirringen. Utifrån det kan man göra som man vill. Jag väljer att skapa min egen förändring. Min utveckling. Ock se vart det leder.

Ock så länge jag får fortsätta att hjälpa människor att må bättre, så länge jag får fortsätta lära mer ock göra bättre, så länge är jag på rätt väg. Min väg.

Vilken är din väg?

/

Illustration: Maja Larsson

effektivitet Sommarlov stress tillbaka till verkligheten

Den kollektiva pulsen

Fotkaffe-maja-larsson-2

Det är första dagarna efter sommarlovet. Eller semestern. Det går inte fort. Jag tittar på högarna av papper, böcker ock planeringar. Jag skrollar bland mail ock allt annat i datorn som ser ut som jobb, ock jag försöker få hjärnan att tala om för mig vad jag ska göra med allt det där. Det går. Men det går sakta.

Barfotakaffe-maja-larssonEgentligen börjar jag inte förrän om två veckor, inte på riktigt. Då tar jag emot gamla ock nya patientkunder i nytt behandlingsrum. Men det är en del som ska förberedas ock startas upp. Ny lokal, ny inredning, ny estetik. Nya kurser som ska gås, böcker som ska skrivas, föreläsningar som ska utvecklas.

Skönt att ha ett par veckor att komma i fas. Sätta igång. Få upp farten. Allt det där som folk brukar kalla för att ”komma tillbaka till verkligheten”. Vad som gör den delen av livet verkligare än andra delar förstår jag inte. Som om vila, att ta hand om sig, njuta av naturen, må bra, umgås, som om det vore på låtsas?

Pang på, bara
Jag lämnar min djungel för att återigen gå på stadens gator, som en vanlig man. Ock där är de. De färdigsemestrade. De som dykt rakt in i sin ”verklighet”. Pang på, bara. Pang på sitter den där, den strama hållningen, de jäktade stegen, rynkan mellan ögonbrynen, den spända käken, de hårt knutna skorna. Allt det där som ger krämpor som de kommer till mig med, som de vill att jag ska lösa; sömnproblemen, utslagen, smärtan i axeln eller det där diffusa som läkarna inte hittar nån orsak till.

Kollektiv puls
Det är svårt, det där, för det är en kollektiv puls. Ungefär som när du utan att egentligen lyssna börjar trumma takten till butiksmusiken medan du köar till kassan, fastän du inte ens gillar låten. Ock somliga har som jobb att spä på det ytterligare. Effektivitetskonsulterna. De med mantran som ”Tid är pengar”, ”Få mer gjort” eller ”Öka din inkomst med fem enkla steg”, mantran som ska locka mig till kurser ock föreläsningar där jag ska lära mig fylla kalendern ännu mer ock schemalägga umgänge med dem jag älskar. Kvalitetstid, kallas det visst.

Samtidigt manar politikerna till uppstramning för en effektivare skola. Fler skoltimmar, mer läxor och nya betygsskalor ska öka barnens lust att lära, och mer matte ska höja produktiviteten och rädda landets position i världsekonomin. Ge oss bara fler utarbetade ingenjörer med magsår så löser sig allt. Det är som att vi tror att allt vi gör i vår form av samhälle är rätt. Funkar det inte gör vi inte annorlunda, vi gör mer av samma.

Mer = bättre?
Jag suckar och tar en icke alls produktiv men ack så effektiv klunk av kaffet som jag omsorgsfullt malt och kokat. Att dricka kaffe effektivt innebär nämligen att känna efter och njuta av varje sörpling, inte att klunka i sig några deciliter framför datorn. Varför krånglar vi till allt så, tänker jag. Pressen att prestera och uppnå andras mål och krav leder sällan till ett lyckligare liv. Vi ökar tempot, multitaskar och effektiviserar, men får vi mer gjort? Ock gör vi överhuvudtaget rätt saker?

Jag låter skallen hasa sig sakta framåt genom förvirringen. Ställa om sig i sin egen takt. Ta sig tid att tänka efter. Ge mig tid att känna efter. Utan stämpelklocka. Odisciplinerat, ja visst. Men de flesta jag känner, inklusive jag själv, är bättre på att jobba än på att vila. Prestation blir viktigare än välmående.

Eller illusionen av prestation. För att göra mycket är inte detsamma som att få mycket gjort. Vi behöver ställtid. Många av de viktigaste besluten fattar man med fötterna på skrivbordet. Helst barfota. Ibland är ingenting det mest effektiva man kan göra. Så jag fyller på kaffet ock nynnar för mig själv:

”Måndag gör jag ingenting…

…ingenting…

…ingenting…”

/

barfota fötter zonterapi

Semester eller sommarlov?

fötter-mot-himlen-zonterapi-pasandberg-illustration-maja-larsson

Sommarlov är inte en tidsbestämd ledighet. Det är en mental inställning.

Sommarlov. Smaka på ordet. Det har en helt annan klang än semester. Sommarlov är mjukt, fullt av längtan, smultron, plask ock barfotaskratt. Semester däremot är mer kliniskt. Fyrkantigt. Sommarlov ser man fram emot. Semestern räknar man ner till. På sommarlovet struntar man i allt. Semestern ska planeras. Ock väl där räknar man ner igen: ”Nu är det bara tre veckor kvar innan man är tillbaka i verkligheten.” Vad då verkligheten? Vad är det som gör jobbet mer verkligt än ledigheten?

semester-eller-sommarlov-pasandberg-illustration-maja-larssonTänk om det är tvärtom?
Att allt det där som vi gör ock får betalt för bara är på låtsas? Tänk om det inte alls är sådär viktigt som vi vill inbilla oss. Tänk om världen skulle fungera alldeles utmärkt utan mina beräkningar, kontroller, analyser, säljsiffror, utvecklingar, invecklingar, avvecklingar eller vad det nu är jag gör på jobbet. Då skulle jag ju likaväl kunna ägna sommaren åt längtan, smultron, plask ock barfotaskratt. Då skulle jag ju lika gärna kunna ha sommarlov.

”Ock man måste ha minst fyra veckors sammanhängande semester för att varva ner!” sägs det.
Varva ner från vad? Från låtsasvärlden där uppe? Varför är vi inte där nere hela tiden? Då skulle vi, förutom att ha sommarlov, må bättre. Sjukhälsotalen stiger ock alltmer beror det på stress. Det är uppenbart att inte ens fyra veckors ledighet räddar oss från det. Saken är den, att vår oförmåga att hantera stress leder till oro. Oro begränsar vår uppfattningsförmåga, vår förmåga att känna efter. Ock utan att känna efter kan vi inte hantera stress. Det blir en ond cirkel.

Det roliga är att sommarlov (avslappning) är vårt biologiska normala.
Den så kallade verkligheten orkar vi bara med korta stunder. Måsten, stress ock oro gör oss sjuka ock dumma. Så problemet är inte bristen på ledighet. Eller bristen på tid. Problemet är att vi inte känner efter. Ock utan att känna efter kan vi inte veta hur vi mår. Den förmågan har vi rationaliserat bort ock överlåtit till doktorn. När allt vi behöver är att sänka farten lite.

Sommarlov är inte en tidsbestämd ledighet. Det är en mental inställning.

/

mat näringslära zonterapi

Varför du inte ska dricka till maten

Ata-med-fot-illustration-maja-larsson

Jag säger det igen. Det viktigaste är inte vad du äter, utan hur. Fel käksätt kan sabba alla eventuella nyttigheter du hoppas få i dig genom att äta nyttigt. Så det så.

Ata-med-fot-illustration-maja-larssonDet kan vare en härlig sallad eller en blodig biff. Nykokta kräftor eller havregrynsgröt. Vi kan skölja ner det med en öl eller kanske ett stort glas mjölk. Fast det bästa är att göra en sak i taget. Äta först ock dricka sen.

Bråttom bråttom bråttom
För så här är det: vi äter för fort. Vi stressar för mycket. Vi har inte tid att äta, än mindre att laga mat. Vi slänger i oss maten utan att tugga. Ock för att klara av det sköljer vi ner allting med vatten, mjölk, kombucha eller i värsta fall nån söt läskeblask.

Resultatet blir att matsmältningen kommer ur kurs redan från början. Alla processer behöver starta från början, inte en bit in, ock tuggandet är en viktig del av allt det där. För när vi tuggar biter vi inte bara sönder maten, spottkörtlarna blandar upp det vi tuggar med saliv som innehåller ämnen som påbörjar spjälkningen som sedan fortsätter i magsäcken.

Fight and flight
Stressen i sig har dessutom den konsekvensen att matsmältningen ock näringsupptaget sätts ur spel. Stress är ju en reaktion där kroppen sätts i larmberedskap. Då har man inte tid med matgurgel, smarta tankar, sömn eller flexibilitet. Då är musklerna på helspänn ock hjärnan liksom kroppen fokuserad på den annalkande faran. Att suga upp näring ock må bra har vi helt enkelt inte tid med!

Vi behöver inte gå igenom hela matsmältningsprocessen, men har det börjat tokigt får kroppen svårt att ställa det tillrätta igen. I bästa fall får vi lite ont, blir lite hårda eller lösa i magen, det är kroppens kamp. Ock att lösa upp maten med saliv eller att skölja ner den med mineralvatten är inte samma sak.

Tugga varje tugga 48 gånger, sa mormor
Så det är tugga som gäller. Länge. Även det lättuggade. Annars kan det vara bättre att inte äta alls. Ock sorry, att mixa allt till en smoothie att svepa löser inte problemet. För hur krämig den färgglada gojan är så är den fortfarande fulla av fibrer som behöver blandas med samma salivenzymer som det tuggbara äpplet.

Så. När vi har bråttom dricker vi för att slippa tugga. Det går lättare så. Snabbare. Ock just därför ska vi låta bli. Det traditionella vinsmakandet, med små klunkar, mer för att smaksätta maten än för att dricka är en annan sak. Men att skölja ner maten är tämligen värdelöst.

Dessutom leder det snabba ätandet till att vi äter för mycket. Jag är övertygad om att det vore en produktionshöjande ock verksamhetsfrämjande åtgärd för många företag ock organisationer (för att inte tala om skolor!) att servera nyttig mat med tillräcklig tid för trevligt ätande. Alla som tryckt i sig pasta eller husmanskost till lunch, ock sen kämpat för att få något gjort på eftermiddagen, i den proppmätta paltkomans dåsiga trötthet, vet vad jag menar.

 

Läs också: Mat ock hälsa, eller?

/

hälsa kropp och själ stretching zonterapi

Kan man stretcha en känsla?

stretcha-en-känsla-illustration-maja-larsson

Det var där det hände. Hon lyfte på huvudet ock tittade på mig som om jag just levererat en viktig ledtråd. Det var med dom orden insikten hakade i tanken. ”Kan man stretcha en känsla?” frågade jag retoriskt. Frågan är relevant, för så ofta verkar stretching vara universallösningen på alla problem. Det är det inte.

stretcha-en-känsla-illustration-maja-larssonNej, jag är inte särskilt förtjust i stretching som vägen till rörlighet ock från smärta. Ock ja, det finns bra stretching. Det är bara det att det där med att slita ock dra i leder ock muskler kan göra mer skada än nytta. Det är bara det att det är inte säkert att orsaken till den, låt oss säga stela ömma muskeln, sitter i den stela ömma muskeln. Att då stretcha den stela ömma muskeln kommer inte att lösa problemet.

Ändå är det det vi gör. Stretchar. Vi rycker lite hit o dit, tar tag i en vägg för att kunna dra ut lite extra. För så har vi alltid gjort. Jag också. Innan jag visste vad jag gjorde.

Handbollsstretching
Det var en kund som myntade uttrycket. Hon kunde lika gärna sagt fotbollsstretching, eller gymstretching. Den traditionella sorten. Ryck- ock slit-sorten. Välta-en-vägg-sorten. Den som man ska göra i samband med träning, före ock efter, no matter what. För att värma upp. För att inte bli stel. Ett litet antal standardövningar för några utvalda stora muskelgrupper. Oftast samma. De små musklerna, dom som gör oss rörliga ock smidiga, försummar vi för det mesta.

Yogastretching
Nu tar det sig. Inom Yoga jobbar man mjukare, långsammare. Eller? Tyvärr tar sig yoga mer ock mer uttryck som fysisk träning, ock mindre som den andliga träning det från början var. Så skillnaderna är inte alltid så stora, men när du hittar ”riktig” yoga så märker du skillnaden. Då andas du igenom övningarna istället för att flåsa dig igenom dem. Då jobbar du med muskler ock leder, inte mot.

Rehab-stretching
När det redan gör ont. När vi redan kört för hårt, eller snedbelastat, eller gjort något annat som får kroppen att streta emot. Då ska den tvingas till lydnad med stretching. Det finns absolut duktiga kiropraktorer ock fysioterapeuter som vet att ge dig rätt övningar vid rätt tillfälle, även om jag i många fall tror att det finns andra sätt, men det gäller att se kroppen som en helhet. Att välja ut en kroppsdel ock arbeta med den funkar inte.

För det är faktiskt inte säkert att orsaken sitter där det känns. Det är till ock med ganska ovanligt. Du kan i princip få nackspärr av att gå i ojämnt slitna skor. Men det är inte säkert att det sitter i kroppen över huvud taget. Det kan lika gärna vara en tanke. Eller en känsla.

Skratt, gråt ock sex
Alla känslor påverkar kroppen. Alla. Harmoni, kärlek, öppenhet ock glädje får din kropp att slappna av. Skratt, gråt ock sex i lagom doser håller doktorn borta bättre än ett äpple om dagen. Stress, oro  ock rädsla däremot sätter sig som spänningar, som smärta ock som blockeringar. De kan hamna i spända käkar, uppdragna axlar eller stela höfter. De kan faktiskt hamna var som helst. Men när orsaken till det stela bäckenet inte sitter i bäckenet, utan kommer ur frusen frustration eller uppgivenhet, så kan du stretcha dig fördärvad utan resultat. Det är då du kan fråga: Kan man stretcha en känsla?

Han vars ryggvärk försvann när han skilde sig. Hon som, efter år av övningar, stretching ock  naprapatryckningar började mjukna, när hon insåg att hon det var bekräftelse hon jagade medsin träning, istället för välbefinnande, som hon hade trott hela tiden. Dom ock alla de andra som tog med hela kroppen, ock hela sinnet i beräkningen, ock sakta men säkert började arbeta med sig själva istället för mot.

Det gäller att försöka se alla delar. Ibland även dom man inte vill se. För smärta kommer sällan av sig självt, eller av otur. Den började nånstans, ibland där du minst anar det. Inte sällan i en känsla.

”Kan man man stretcha en känsla?”
”Nej”, sa hon, ”det kan man kanske inte…”

/

hälsa zonterapi

Varför?

frågetecken-illustration-maja-larsson

Varför är det som det är?

Varför har vi ont?

Varför blir vi svaga i knäna när vi är kära i hjärtat?

Varför sätter vi i hälarna så hårt när vi går?

Varför är det så viktigt att ha kontroll?

Varför blundar man när man nyser?

Varför får man ont i magen när man har ångest i huvudet?

Varför har vi inte tid?

Varför säger vi att familjen är viktigast när vi prioriterar jobbet?

Varför sitter vi så mycket?

Varför bryr vi oss om vad folk ska säga?

Varför känner vi inte efter mer?

Varför gör vi som vi tror vi måste ock inte som vi vill?

Varför piper det i öronen?

Varför säger vi ”Försöka duger” när vi ändå lägger en massa energi på att försöka duga?

Vad är det vi försöker bevisa? Ock för vem?

frågetecken-illustration-maja-larssonVarför har vi skor fast det inte är kallt?

Varför tror vi att stress är ett normaltillstånd?

Varför slutar vi andas när vi som bäst behöver syret?

Varför vilar inte käkarna när jag ska sova?

Varför är det vanligare med handarbete än fotarbete?

Varför måste vi?

Varför försöker vi vara som andra när vi kan vara som oss själva?

Varför viftar vi inte mer på tårna?

Varför…

/

fotarbete friskvård trygghet zonterapi

Vad är det vi försöker bevisa?

livräddning-illustration-maja-larsson

”Du väljer ju livet först. Prestationerna får komma sedan”, sa hon ock höll honom om kinderna som tårarna rann ned för, ett lätt grepp om käkarna, sådär som man håller när man livräddar någon från att drunkna, fast framifrån. Han tittade på henne ock försökte förstå. Gamla minnen flimrade förbi i hans inre, bilder om att duga, att vinna, att om inte vara bäst så åtminstone passa in. Att VARA någon.

livräddning-illustration-maja-larssonHan var slutkörd. Ock full av den tomma känslan av otillräcklighet, att inte göra nog. Lite skamsen även över det där projektet som aldrig riktigt verkar komma igång på riktigt. DET projektet som ska visa att han minsann åstadkommit nåt.

”Du hjälper människor att må bra, att leva”, fortsatte hon. ”Du får fina brev från folk som är tacksamma, ock du tar hand om små ock stora ungar som kommer till dig för att tanka ork ock energi. Du ger trygghet. Ock kärlek. Ser du inte det?

Han funderade ock fortsatte försöka förstå. ”Men det är väl klart man gör. Hjälper till. Det är ju, det där är ju vardag.”

”Nej, det är inte klart!”
Hon höjde rösten lite, vänligt men bestämt, som det heter. ”Titta dig omkring. Det är jättemånga som inte har tid. Som inte hinner se. Som har så mycket på jobbet, som ska hinna med måsten ock deadlines. Som väljer det där viktiga jobbprojektet först. Som presterar innan de lever.”

Allt lät klokt ock bra.
Men tiden rinner iväg ju, tänkte han. Åren går ock helt plötsligt står man där med drömmar ock mål som aldrig blev uppfyllda. Uppnådda. För att man lullar omkring en massa år till ingen nytta.

”Till ingen nytta?” Nu var rösten hennes mer bestämd än vänlig. ”Du kunde sagt att, tyvärr, jag hinner inte för jag har ett projekt som ska bli klart. Men du väljer att finnas där för dem, för oss, som behöver det. Är det till ingen nytta?”

Han vände bort blicken. ”Men, jag blir ju aldrig klar.”

”Jo, det blir du. Men det får ta tid. Du behöver börja se ditt projekt för vad det är: något bra som andra kan ha nytta av, inte som en bedrift att visa upp.”

Det var just det. Att se just den lilla skillnaden.

  1. Vad är det vi försöker bevisa?
  2. För vem?
  3. Vad kommer det göra för skillnad?

 

Texten publicerades som kåseri i Smålandsposten lördagsbilaga den 30 januari ock handlar egentligen om en av alla dessa varianter av stress som drabbar de flesta av oss till ock från. Somliga mer till ock andra mer från.

/

barfota detsomhänderimagenhänderikroppen fotarbete zonterapi

Barfota i december. För att känna efter.

barfota-dec-zonterapeut-pa-sandberg

Okej, du kanske kan fånga dagen hit ock leva i nuet dit. Carpe Diem liksom. Men kan du känna efter? På riktigt? Det är faktiskt svåra grejer som kräver övning, tålamod, tid ock kreativitet. Ock en gnutta mod.

”Du har ganska mycket spänningar i axlar ock bröstrygg” säger jag, klämmande på hennes fot. ”Har jag?” undrar hon förvånat. ”Nej, där har jag inga problem.” Jo, tänker jag, du vet bara inte om det. Veckan efter ser hon fundersam ut. ”Det är konstigt, jag har haft ont i övre ryggen ock axlarna sen jag var här förra gången.”

Hur kunde jag hitta det hon själv missat? Genom att känna efter. Det är mitt jobb att känna efter, upptäcka ock påverka. Det som borde vara det naturligaste i världen har blivit något som många helt glömt bort hur man gör. Känna efter. Varför är det så svårt? För att vi alltid är på väg, alltid måste något, alltid vill prestera ock har fullt upp med att duga. Vi må fånga dagen men vi gör det i farten. Då är det svårt att känna efter.

Vi är effektiva.
Vi torkar ur handfatet medan vi borstar tänderna, kollar nyheterna när vi äter, lyssnar bok när vi löptränar, ock köper kaffe latte to go. Så när vi biter ihop käkarna, drar upp axlarna, skjuter upp toabesöket till senare, rynkar pannan ock slår i hälarna mer för varje steg bara för att vi ska öka farten, så märker vi inte att det händer. För att vi inte hinner känna efter.

Vi sparar sekunder men förlorar mellanrummen. Mellanrummen mellan nu ock sen, mellan hit ock dit, mellan göra fort ock göra om. Synd, för det är i mellanrummen det händer. Det är där vi hinner tänka. Andas. Vara. Det är i mellanrummen vi får glädje av allt som vi har så bråttom till. Det är där vi hinner känna efter.

Så vi glömmer hur man gör. Tar en Alvedon ock kör på. Någon annan får tala om när vi mår dåligt, ock när vi känner oss sjuka litar vi mer på febertermometern än på kroppen. Den betvingade kroppen ger upp, tills någon säger: ”Du har ganska mycket spänningar i axlar ock bröstrygg”, ock vi svarar: ”Har jag?”

– – –

barfota-dec-zonterapeut-pa-sandbergSkor gör oss klumpiga
Det är faktiskt en mäktig känsla att springa barfota. I december. En känsla av närvaro. Kontakten med marken blir påtaglig på så olika sätt. Ock efter lite övning behöver jag inte se mig för så noga. Fumligheten efter ett liv i skor som tar bort all delaktighet av fotens muskler ock nerver blir mer ock mer till flexibel rörlighet där fötterna känner underlaget ock agerar därefter. Ungefär som när man lärde sig cykla, först vingligt ock koncentrerat ock JAG-KAN-INTE! till att rörelserna blev allt mer reflexmässiga.

Jag blir trött i fotmusklerna, det blev jag aldrig med löparskor. Då kändes lår ock vader. Men nu aktiveras hälsenor, tår ock mellanfotsben, ock nerverna är påpassligt kavata för att anpassa stegen efter lera, rötter, stenar ock vattenpölar. Överkroppen parerar för buskar ock grenar, ock jag hinner njuta av det vintriga solljuset ock känna de skiftande dofterna av skog. Kallt? Inte så farligt. Jag springer mig varm, ock dagens runda är inte så lång.

Hjärnan sitter i fingrarna
Efteråt är hela kroppen alert på ett sätt den aldrig kan bli på ett löpband eller i en roddmaskin. Jag känner mig som ett med min kropp, inte som en hjärna med vidhängande kroppsdelar. Min hjärna sitter lika mycket i händer ock fötter som i huvudet. Kroppen minns, ock kroppen agerar utifrån det, utan att blanda in intellektet.

Att springa barfota i december låter tokigt för många. Men den reaktionen är inlärd; barfota är man på sommaren. Möjligen. På vintern är det kallt, även om termometern står på 7 grader (bara marginellt kallare än i midsomras.) Fast det vet man ju egentligen inte. Inte så länge man inte har provat.

Inte så länge man inte har känt efter.

 

Läs gärna också:

Att känna efter

När krokigt blir rakt

Ta av dig skorna i sommar

Jaha. Då gör du inte om det igen

/

detox detsomhänderimagenhänderikroppen mat välmåeende

Fasta sitter mest i skallen, del 2

höstfot-zonterapi-illustration-maja-larsson

 

Fastefrukost, den femte dagen, söndag. Pressad citron ock varmt vatten. Ock en kopp kaffe. Kaffe. Det är inte renlärigt. Men vi gör som vi vill. Känner efter, provar, lyssnar på kroppen, ock gör som vi vill.

höstfot-zonterapi-illustration-maja-larssonhöstfot-zonterapi-illustration-maja-larssonhöstfot-zonterapi-illustration-maja-larssonDet finns såklart massor av regler ock mallar för hur man fastar. Men med erfarenhet formar man sina egna rutiner. Man kan i alla fall göra det. Om man känner efter ock välkomnar förändring, istället för att bara komma på vad man tycker om ock mår bra av ock sen hålla sig till det. Då blir det en vana. Ock vanor funderar man inte på eller känner efter. Vanor går av sig själva. Det är det som är grejen med vanor.

Bra ock dåliga vanor
Men vi är ju i grunden föränderliga. Anpassningsbara. Ock lata. Mer lata än anpassningsbara, oftast. Därför brukar vanorna vinna. Både dom bra ock dom dåliga.

Så jag försöker känna efter. Ock med tiden – så här långt, i alla fall – gäller att höstfastan är snällare. På våren är det mer hardcore. Just när naturen växlar från dvala till spirande liv, när jorden ock träden går från inget till allt, gör vi detsamma med vår fasta; vi tömmer, blundar, samlar kraft ock startar om. Utan kaffe. Total utrensning. För att få utrymmet att känna efter. För att utmana sig själv ock testa sina gränser litegrann, men framför allt för att tömma ock starta om med en rivstart efter vinterns mörker.

När det är höst får man hjälpa till
Det är annorlunda nu. På hösten, när naturen kastar sitt döda yttre, kryper undan i ide ock gömmer sig för världen. Då låter vi fastan vara en energikick. Med lite kaffe. För njutningens skull. Kanske en smoothie eller en varmmixad tomatsoppa med chili. För att det är höst. För att orka med vintern. På våren kommer mycket energi utifrån, med ljuset ock livskraften. När det är höst får man hjälpa till.

Så vad känner man då, när man fastar ock känner efter? Tja det växlar. Som det ska. Vi är som sagt inga statiska varelser med statiska kroppar. Att uppnå status Q är att vara död. Vi förändras av tiden, ljuset, miljön, maten, livet, kärleken, sorgen, rädslan. Allt förändrar oss. Hela oss. Hela tiden.

Fast multitasking funkar ju ändå inte
Så det känns olika. Just nu känns det fantastiskt. Kroppen är alert, hjärnan är pigg ock fokuserad. Allt blir liksom klarare. Som att fastan gör huvudet mindre splittrat. Mindre multitaskat. Ock det är bra; all forskning ock erfarenhet visar att multitasking inte funkar: det vi gör blir sämre gjort ock stresspåslaget ökar. (Det är bara det att multitaskaren inte märker det.) Ock nej, det är inget vi kan kontrollera eller hantera. Stresspåslaget ökar. Punkt.

Så jag fokuserar. För tillfället på att skriva detta. Först med penna. På papper. Datorn distraherar. I datorn finns hela världen. På papperet finns bara mitt pennavtryck ock mina tankar. Med fokus ökar energin. Jag zoomar liksom ut ock ser mig, livet ock tillvaron ur ett nytt perspektiv. Varje fasta är mer än en att bara sluta vara täppt i magen; det är en utveckling, en mental förflyttning.

Ingen fasta är den andra lika. Ibland har det varit jobbigt. Den här gången är det lätt. Kroppen lär sig. Anpassar sig ock förstår att det som händer är något bra. Kroppen minns. Den minns att känslan efter fastan är oslagbar.

”Välkommen fastan”, säger kroppen. ”Gott att se dig igen!”

 

Ps. Läs mer om fasta  i Fasta – det sitter mest i skallen, del 1. Också skriven dag 5, för 207 dagar sedan. Då var upplevelsen en annan.

/

Avslappning hälsa välmåeende

Dyk i havet ock börja ett nytt liv

Snigel-pa-foten-illustration-maja-larsson

Det är lördag morgon. Det är min födelsedag. Det är ofta det på lördagar. Jag hör hur Maja skramlar med frukost i köket. Jag låtsas inte sova, hon vet att jag är vaken. Hon brukar göra sådär. Ge mig kaffe på sängen. Så att det känns som att fylla år. 

Snigel-pa-foten-illustration-maja-larssonNär hon parkerat brickan mellan oss, ock hällt opp kaffet, tar jag fram boken. Det är min del av avtalet. Högläsning till kaffet. Maja ler förväntansfullt. Osså börjar det. Vi läser Taube. Skildringar av hans vistelser i Antibes. Det är vacker läsning. Ibland ryser vi till av ett ord, en formulering eller av ett stycke. ”Läs det en gång till”, ber Maja. Jag läser igen. Det går sakta. Att tillåta sig att stanna upp, njuta av små detaljer, istället för att bara läsa en berättelse, det tar tid. Men tid finns det gott om.

Det känns som en kontrast, något man får påminna sig om, i en värld där allt ska gå fort, där böckerna ska vara spännande ock lättlästa, där det blir en prestation att läsa alla böcker på semestern, där ett twitterinlägg får innehålla max 140 tecken, där bantningstipsen handlar mer om tempo än hälsa ock kokböckerna skyltar med ”lättlagat” ock ”snabblagat”. Till ock med yoga, konditionsträning ock avslappning ska gå fort. ”Varva ner på 20 sekunder”, läste jag i en rubrik. ”Jag har inte tid att må bra”, sa en kvinna som inte hann ta hand om sig själv.

Ock effektivitetskonsulterna tjänar grova pengar på att lära oss fylla varje lucka med prestation ock intjänade kronor. Vi trycker på gasen ock trummar frenetiskt på ratten som om vi tror att rött ska bli grönt snabbare. Ock maten köps halvfärdig för det går fortare då. Eller för att vi aldrig haft tid att lära oss hur man gör saker från grunden.

Vad vinner vi på farten? Vad gör vi med tiden?

”Ack, kära fröken, ock jag som sitter här ock tänker på moln som jagas, livet som flyr”, säger Taube till Marcelle med sopkvasten ock skyffeln.
”Alla poeter tänker alltid på sådant, men jag”, svarar Marcelle, ”jag tänker på att jag har många rum att städa. Monsieur, dyk i Medelhavet ock börja ett nytt liv!”

  • Fyll år lite oftare.
  • Läs långsammare
  • Skit i vilket, lite då ock då.

/

(Texten publicerades den 12 september, lördag, i Smålandspostens lördagsbilaga.)

/

friskvård hälsa välbefinnande zonterapi

Mark Spitz mustasch

1972 vann simmaren Mark Spitz sju guldmedaljer vid OS i München. På en klassisk bild står han i sina stars and stripes-mönstrade badbyxor, med medaljerna om halsen ock ett stort leende under den svartmuskiga mustaschen. 

Mustasch-maja-larsson-illustrator

Mustasch? Simmare har inte mustasch. Elitsimmare tränar massor ock rakar kroppen för att kapa 100-delar av sekunder. Men Mark behöll sin välväxta pröjsare. På frågan varför svarade han ”Jag tränar sex timmar om dagen, sju dagar i veckan. Varje gång jag ser mig i spegeln, påminner mustaschen mig om att det finns ett liv utanför simningen.”

Jag tänker på det där ibland, som nu när jag jag sitter ock suger på min tobakspipa – min egen Mark Spitz mustasch. Det händer inte så ofta, kanske nån gång i månaden. Jag lever för hälsa ock välmående. Det är mitt arbete att hjälpa människor att må bra, eller bättre. Jag tipsar, uppmuntrar ock förmanar att tänka på det ena ock släppa det andra.

Fartblind?
Men det slår mig ibland hur vanligt det är att just det egna kallet blir så viktigt så man offrar allt, eller åtminstone sig själv, för att utföra sin självpåtagna uppgift: hetsätande friskvårdskonsulter, utbrända stressföreläsare ock psykologer som går på psykofarmaka för att klara av vardagen. Jag har träffat dem alla.

Ock vi har dem lite till mans, vid sidan om jobbkrav ock prestationsnojor, alla dessa självpåtvingade måsten för att bli bättre människor. Vi ska ha ”kvalitetstid” med barnen, vi ger nyårslöften vi inte håller ock vi stressar till yogan för att kunna varva ner. Hallå! vill jag skrika men nöjer med ett bloss på min onyttiga pipa.

Visst kan ett sånt här resonemang bli en ursäkt för att slarva ock ”unna sig” det osunda. Men vi har våra olika områden, våra olika utmaningar i livet. Vi behöver alla skärpa till oss på vissa områden. Men många av oss måste likaväl öva på att släppa taget ibland. Att skita i vilket. Att ta hand om sig själv är att göra både ock. Att hitta balansen.

Hur lika viktigt som vad
Men balansen innebär inte lika mycket av varje. Det innebär inte att man kan unna sig en bakelse för varje morot eller träningspass. Det innebär att man kliver ur sina mönster, att man ser över sina vanor. Eftermiddagsfika plus fredagsmys plus lördagsgodis är inte ”nån gång ibland”. Det är dåliga vanor. Men poängen här är att även bra ambitioner kan bli dåliga vanor. Att motionera är bra, men får du dåligt samvete om du råkar missa ett pass bör du kanske se över ditt fokus. Att äta nyttigt är viktigt, men att stressa i sig en råkostsallad är inte nyttigare än att njuta av en hamburgare. ”Hur” kan vara lika viktigt som ”vad”. Ock lust är bättre än krav.

Jag utvecklar hela tiden mina yrkesmässiga tekniker ock kunskaper, testar, läser ock utvecklar. Jag äter nyttigt hela veckan, samlar kraft på olika sätt för att orka ge till dem som vill ha min hjälp. Det är en skyldighet i yrket, tycker jag. Att må så bra jag kan. Men i allt mitt ambitiösa sundhetstänk, påminner den där pipan mig om att det finns andra sätt att leva. Att det finns andra perspektiv.

Det är bra att brinna för saker. För sitt jobb, sin hälsa eller sin trädgård. Men det mesta är inte så viktigt som vi tror. Då kan det vara bra att ha en Mark Spitz mustasch.

/