”Det finns ett problem med positivt tänkande: det funkar inte” Jag minns ungefärlig orden från en text jag läste för ett gäng år sen. De tilltalade mig redan då ock de etsade sig fast. För det finns ibland nåt fjantromantiskt, självbedrägligt ock rent av sekteristiskt i många floskler liknande den om positivt tänkande.
”Jo”, kanske någon opponerar sig, ”det fungerar visst.”
Ock någon annan kontrar med motsatsförhållandet: ”Det är väl inte bättre att gå omkring ock vara sur hela tiden?”
På A svarar vi att frågan är felställd. På B svarar vi att antingen eller kanske inte är de bästa alternativen. Kanske ingetdera är ett bättre val?
Det ligger en motsägelse i ordet fungerar. Fungerar mot eller för vad? Själva ordet innefattar nån slags resultat. Vi ska uträtta, prestera något. Positivt tänkande är ytligt på det sättet, just eftersom det är en imperativ, medveten tanke. Våra medvetna tankar är inte så grundläggande djupa som vi kanske vill tro. Vårt varande styr våra tankar mer än det omvända. Så när vi försöker tvinga på oss motsatsen, dvs att tänka oss till lycka, tenderar det att stanna på ytan. Eller i hjärnan.
Göra eller vara?
Positivt tänkande är att göra, inte att vara. Så det kan funka för prestation, för att klara av, för att få gjort. Men inte för att duga som man är. Eller så här: positivt tänkande lämpar sig bättre för att hantera en livssituation, typ relationskris eller karriärkamp, än för att leva ett liv.
Ock nej, det finns inget ballt i att vara negativ heller; att skita i andra, gnälla eller vara en surmupp. Men kanske om kan vi vara i både ljus ock mörker, ock llikaväl släppa taget om båda, så kanske vi kommer en liten gnutta närmare att fånga våra dagar, möta våra rädslor ock finna våra sanna jag, om det nu är nåt sånt vi tycker att vi behöver göra. Mod uppnår vi genom att möta rädsla, gå in i den, inte genom att undvika den. Att försöka undvika rädsla gör oss, motsägelsefullt nog, ofta bara räddare, mer oroliga, mer kontrollerande. Mindre positiva.
En dålig dag
Att, å andra sidan, försöka vara glad hela tiden är bara stressande.
Ock falskt.
Ibland har man dagar som vi brukar kalla dåliga. Dagar av missmod, sorg, kanske rädsla. Kanske riktar man det utåt, mot allt dumt i världen; det är lättare än att titta inåt. Kanske märker vi det inte, för vi har inte tid att känna efter. Men andra märker. Det syns. Känns. Hörs. Medan man själv tycker att man är som vanligt; det är bara tillvaron som bråkar.
Såna dar hjälper inga klämkäcka floskler. Såna dar är positivt tänkande bara ännu ett sätt att lura sig själv. Snarare än att bita ihop ock le samtidigt, borde vi kanske bara sänka farten en stund ock känna efter ock låta det vara. För det finns sällan en enskild orsak: Det kanske är lite mycket av olika. Det kanske är nåt gammalt som gnager, en allmän oro att inte duga eller en gnutta tvivel mitt i all tro på livet. Kanske är det vånda över förändring. Eller bristen på densamma.
Sånt händer. Sånt är livet. Så är det att vara människa.
Ibland.
Det är inget att vara rädd för. Men det är mänskligt att bli det.
Ingen människa kan vara på topp jämt.
Vad nu det innebär.
Att vara på topp…
Sann glädje, tror jag, når vi genom:
- öppenhet; att möta dagen med både öppet sinne ock öppna sinnen, det vill säga ickedömande ock inkännande uppmärksamt.
- mod ock vilja att känna alla känslor, tänka alla tankar ock utrymme att ge uttryck för dem.
- humor; att ta sig själv på för stort allvar har aldrig gjort någon glad.
Inget av det ryms egentligen inom ett så snäv uppmaning som den att tänka positivt.
Positivt kännande
Positivt kännande är något annat.
Positivt kännande är att gå barfota på den steniga grusvägen utan att redan innan anta att det kommer göra ont.
Positivt kännande är att känna på vattnet inför årets först bad utan att lägga någon värdering i temperaturen.
Positivt kännande är att vara mer nyfiken ock mindre försiktig.
Positivt kännande är mer lust än rädsla.
Jag ser det så här: Att tänka positivt är att intala sig hur något ska vara. Att känna positivt är att uppmärksamt ta reda på hur det verkligen är.
Ungefär så.
Uppmärksamhet, närvaro ock sann glädje – eller frid? – kan uppnås på många sätt, men faktum är att det fanns en tid då vi, eller våra urtida förfäder, inte behövde frammana uppmärksam närvaro, eller för den delen värdera den som positiv eller negativ. Den fanns där lika naturligt som synen eller hörseln. Inte som en aktiv handling eller mental utställning, utan för att vi helt enkelt lät oss själva vara ifred.
/