Browsing Tag

rörelse

barfota barfotaskor Det som händer i fötterna händer i kroppen fötter

Tre skäl till varför barfota är bättre än barfotaskor

Det florerar många tvärsäkra teser om vad som är bra för kroppen ock fötterna. De flesta har ganska fel just genom att vara 1. generaliserande ock 2. tvärsäkra (ock därmed begränsade). Vad som är bäst, rätt, bra, hälsosamt, optimalt varierar från person till person, syfte till syfte, orsak till verkan, m.m. 

Rätt rätt rätt

Barfota på Viksta Stenborg norr om Uppsala.
Barfota på Viksta Stenborg norr om Uppsala.

Inom den så kallade barfotavärlden finns samma sorts sanningar ock dogmer, ofta utsjungna av någon barfotaguru ock vidare spridd av någon av dennes många apostlar. Sanningar om övningar, rörelser, typer av skor (!), steglängder ock fotisättningar får oss att slå knut på oss själva för att göra rätt, rätt, rätt. Vad skorna beträffar verkar resonemangen ofta vara kopplade till vanor ock prestation, ock precis som med den gamla sortens dämpade, passformade, halkfria ock på andra sätt fotriktiga skor, pratar vi om prestanda, konstruktion ock fäste, som om om det är skon som ska göra jobbet åt oss.

Men grejen med barfota är ju det motsatta; att, med eller utan skor, påverka foten så lite som möjligt ock låta foten så långt det är möjligt fungera som en fot (till skillnad från alla skor med inbyggda fotriktigheter som tvärtom motverkar fotens egen fotriktighet ock gör den till en rörelsehindrad klump som inte kan hjälpa kroppen att gå, stå, springa, till ock med sitta som kroppen vill. 

Ambitionen med minimalistiska skor verkar, som sagt, vara två:

  • Vanor
    Skor är starkt kulturellt betingat, något som man bara måste ha, en universell dress code, ungefär som förr när man var tvungen att ha slips o kavaj för att komma in på krogen. Bara för att. Till detta inbillar vi oss att alla gångytor är proppfulla med glasbitar, kanyler o annat vasst. För att inte tala om att folk tittar på oss om vi är barfota. Hemska tanke.
  • Prestation
    Mycket modern träning mäts ock schemaläggs. Presteras. Så när vi bestämmer oss för att gå över till mer barfotade skor, utgår vi från träningsplaneringen. Fötterna får anpassa sig efter träningen istället för tvärtom.

Fysiologiskt funktionellt

Sett utifrån dessa perspektiv är valet av skor viktigt. Men om vi istället ser på saken ur ett krasst fysiologiskt funktionellt, eller ett hälsosamt perspektiv om man så vill, blir slutsatserna andra. Att skillnaden mellan konventionella dojor ock minimalistiska skor är märkbar vet alla som växlat över. Men skillnaden mellan barfotaskor ock på riktigt barfota är om möjligt ännu större.

  1. Obegränsad frihet
    Alla skor begränsar. Det är ungefär som att gå på SJ:s trånga tågtoaletter. Bara det allra nödvändigaste fungerar men med viss möda. Så är det för fot i sko; den kan gå men utan full rörelsefrihet. Det finns inga skor som förbättrar fotens förmågor, men det finns skor som begränsar foten mindre än andra. Med skor lurar vi foten, ock hjärnan, att tro att den är skyddad. Risken att vi utsätter den för mer än den klarar av är uppenbar. Risken att vi faller in i gamla rörelsemönster, med för långa steg ock hårda hälisättningar, av gammal vana är lika uppenbar. Det händer inte nakenfötter i samma utsträckning, eftersom den bara foten direkt känner vad som händer.
  2. Nervsystemet
    Alla skor bedövar. Det som sker det sker, men det känns inte. Det genom miljoner av år utvecklade nervsystemet är gjort för att känna, signalera, aktivera, avaktivera, omaktivera, anpassa, följa, lära ock lära om. Utan sinnessignaler händer inget av det. Tyvärr är den mer eller mindre tänkande delen av våra hjärnor inte lika väl utvecklad som resten av nervsystemet, så vi klarar helt enkelt inte av att kompensera den bristande sinnesinformationen med medvetna eller ”korrekta” rörelser. 
  3. Papillarlinjer
    På händerna kallar vi dem fingeravtryck, de mönster som ger handen bättre grepp, ungefär som mönstringen på ett bildäck. Fast bättre. För papillarlinjerna fungerar som känselspröt också. Likt morrhår känner de av vibrationer ock rörelse ock förbättrar därmed både greppförmåga ock mototrik. Likadana linjer sitter under fötterna. När vi ersätter dem med det bedrägliga fästet från mönstrade skor, riskerar vi att överskrida vår kropps motoriska begränsningar, eftersom vi inte känner vad vi gör. 

Känna efter

Just på grund av detta ser jag inte stegvis övergång från dämpade skor till minimalistiska skor till barfota som självklar. Barfota är för alla. Alla kan. Alla kan känna efter. Möjligen med undantag för de fötter som drabbats av allvarliga åkommor som till exempel svårartad diabetes eller känselbortfall (Slaskdiagnoser som höga fotvalv, plattfötter eller hallux valgus räknas inte dit). Ock just genom att den sensoriska informationen är så viktig när kroppen ska lära om eller lära nytt, är det barfota direkt som gäller. Barfota kan kroppen lära sig att gå i minimalistiska skor. Inte tvärtom. Sett ur ett krasst fysiologiskt funktionellt, eller ett hälsosamt perspektiv, alltså. Vilket ju egentligen är grunden för alla andra perspektiv också. Särskilt de som handlar om rörelse, träning ock prestation.

En handbok om fötter
En handbok om fötter

Vill du läsa mer om det här ock om fötters funktion i allmänhet, kan du köpa En handbok om fötter. Den finns på Adlibris, Bokus ock Optista än så länge. Vill du ha ett signerat exemplar går det bra att maila mig direkt.

Hej då!

/pa

barfota Fotrörelse Stabilitet

Stabilitet och rörelse

stabilitetspyramid-foto-maja-larsson

Enkelt uttryckt: stabilitet går neråt, rörelse uppåt. För att kroppen ska förstå skillnaden måste den få förutsättningar att känna efter. Annars lurar vi lätt kroppen att agera tvärtom. Då får vi problem med både hållningen och rörligheten.

stabilitetspyramid-foto-maja-larsson
Tänk dig en pyramid. Så stabil så den står i tusentals år. Därför att basen, den breda delen, vilar på underlaget. Tyngden är där nere, nära marken. Ju stabilare bas, desto lättare ligger den övre delen där den ska. Toppen behöver inte stabiliseras om den vilar på stabil grund. Omvänt, hade det krävt mycket arbete för att balansera och hålla en uppochnervänd pyramid upprätt.

Det fungerar precis likadant med kroppshållning. Med stabila fötter och underkropp står vi stadigt. 

Men en stabil pyramid rör sig dåligt. För att skapa rörlighet behöver vi komma opp från marken. Nu fungerar den uppochnedvända pyramiden. Ungefär som när du ska cykla: innan du tar fart står du lågt, med en, kanske två, fötter i marken. Stabilt och säkert med mycket markkontakt. Men du kan inte cykla där nere, så när du tar fart reser du dig upp och minimerar markkontakten. Samma gäller utan cykel. Fötterna och underkroppen är fortfarande viktiga, men deras uppgift skiftar från stabilitet till aktivitet. Deras riktning skiftar från neråt till uppåt.

rörelsepyramid-foto-maja-larssonAlltså. Neråt är stadigt, uppåt är rörligt. Ofta gör vi tvärtom, eftersom vi dels avaktiverar nervsystemet med skor och andra skydd som fungerar ungefär som tandläkarbedövningar för fötterna och kroppen. Dels för att vi lurar kroppen att tro att den gör nåt den inte gör. Så här:

Om att sträcka på sig…
Rörelse är det normala för kroppen, rast och orörlighet är undantaget. Men framförallt är vi byggda för distinkta skillnader mellan rörelse och vila. Att sitta, ligga eller stå är vila. Då har vi tyngden neråt. Arbete är lika med rörelse, då lättar vi från marken och minskar friktionen mellan kotor och i leder för att röra oss lätt och minska slitaget. Men, och det här är väsentligt, det är just rörelsen som gör oss rörliga. Som en nysparkad boll: rörelsen håller bollen uppe, men när den tappar fart faller den mot marken. 

Rörelse skapar rörelse. Stabilitet ger stabilitet.

…eller stå aktivt
Men vi har vänt på begreppen, de flesta av oss sitter eller står och arbetar; vi signalerar vila till nervsystemet samtidigt som vi slår på aktivitetssystemet. För kroppen blir det mycket förvirrande, och resultatet blir omvända eller motstridiga signaler. Om du t ex behöver hålla in magen, dra bak axlarna och ”sträcka på dig”, är det för att den nedre delen av kroppen inte står stadigt. Att ”stå och hänga” är i sig inget bekymmer eftersom nervsystemet uppfattar det som paus och vila från normaltillståndet rörelse. Att stå och jobba uppfattar kroppen som rörelse, så den flyttar upp tyngdpunkten som om vi var i rörelse. Men eftersom ingen rörelse finns som håller rörelsen igång, blir konsekvensen leder och muskler som spänns i onödan. (Lägg därtill till den stress som ofta infinner sig t ex framför en dator. En stress som automatiskt ökar på spänningarna i kroppens alla muskler.)

När vi gör ståendet till det normala behöver vi stå aktivt, eller rörligt; vi behöver medvetet aktivera ståendet, genom att flytta tyngden neråt så vi slipper spänna rygg, axlar och nacke. Skillnader är ungefär densamma som mellan att stå och se cool ut i en bar, och att vara fotbollsmålvakt som är beredd att ta en straff. Det ena är passivt, det andra aktivt. Men båda är exempel på stående.

Att stå aktivt är alltså inte detsamma som att spänna magen eller dra bak axlarna. Bra hållning börjar med fötterna. Måste du ta i för att ha en bra hållning, så är det ingen bra hållning.

Skor som bedövar
När vi går med fullt av skor på fötterna händer det omvända. Skorna bedövar och hjärnan får inga signaler om vad som egentligen försiggår. I brist på nervsignaler blir hjärnan osäker och signalerar stabilitet. Den signalerar ”neråt”. Om du känner någon som går med tunga, ljudliga steg är det för att rörelsen går neråt istället för uppåt. Sånt sliter. Tids nog kommer det att göra ont någonstans.

Samma sak gäller vi löpning och springning, och framförallt vid avarten joggning. För stabilitetens skull springer vi neråt istället för uppåt. Vi sätter i foten i marken (neråt) istället för att lyfta den (uppåt). Och vi spänner muskler som inte behöver spännas. Konsekvenserna av det är många och märks ofta i hälar, vader, knän eller rygg. 

Vad det här handlar om är att följa kroppen istället för att tvinga den. Låt kroppen göra det den kan bäst. För den kan det, mycket bättre än alla medvetna övningar, ställningar, pausgympor, balansplattor, steglängder, skodämpningar, ilägg och löptekniker i världen. Nervsystemet, eller kroppshjärnan är mycket smartare än den mer eller mindre tänkande delen av hjärnan. Därför kommer du närmare effektiv och smärtfri rörelse, precis som hållning, genom att ta i mindre, inte tvärtom.

Hjälp kroppshjärnan att göra det den är till för. Ge den förutsättningar att känna efter. Ta kontakt med dina fötter. Ta i mindre och få mindre ont. Det är den typen av rörlighet jag jobbar med.

 

Ps. Detta är en förenklad beskrivning av två grundlägen. All rörelse, till exempel balansgång, dans, terränglöpning eller kampsport, bygger på att växla och skapa balans mellan alla de lägen som finns på skalan mellan stabilitet och full rörlighet.

/

hjärnan Nervsystem Rörelse träning

Men träna hjärnan?

Samspelet-kroppshjärnan-illustration-maja-larsson

Vi är ganska lättlurade, vi människor. Ge oss en enkelt förpackad tes som går i linje med våra rätvinkliga tankebanor, så går vi på det direkt. Hänvisar du dessutom till några vetenskapliga studier som påstås bevisa tesen, så är vi frälsta. Som till exempel att man blir smartare av träning.

Träning-1a-illustration-maja-larssonRopen om all tränings förträfflighet skallar från ganska många håll, ock som i alla rörelser med religiös framtoning, dit somliga av träningsindustrins ock hälsotrendens olika grenar får räknas, fylls skaran av anhängare som ropar halleluja på. Just där, i det oreflekterande nickandet, ligger faran; någon som vet har sagt det, alltså är det sant.

Somliga säger att forskningen visar, eller tyder på träningens alla hälsoeffekter. Andra, som inte riktigt är med på hur vetenskaplig forskning går till, drar till med att det ena eller andra är ”bevisat”. Det är mycket ovanligt med vetenskapliga bevis för någonting. All vetenskaplig forskning inriktas på att finna mer eller mindre starka belägg för att en tes skulle kunna stämma. Tesen med starkast belägg får råda till dess att en annan tes får starkare belägg ock tar över som rådande ”sanning”. Det händer hela tiden.

Kan man mäta hälsa?

Men framförallt utgår vetenskaplig forskning från givna frågeställningar. Varje studie bör koncentreras till en enkelt definierbar, mätbar fråga. Att till exempel mäta hälsosamhet eller välmående är således omöjligt, eftersom båda begreppen innehåller oändligt många komponenter ock parametrar, ock eftersom du ock jag förmodligen värderar dessa parametrar helt olika. Sådana luddiga undersökningar förekommer, men de säger inte så mycket. Om vi däremot mäter blodtrycket i relation till mängden socker man äter blir det konkret, men så värst talande för det totala välbefinnandet blir det inte.

Så vi kan inte mäta hur du mår av ”träning”. Vi kan välja ut ett visst kroppsligt värde ock väga det mot en viss form ock viss mängd av fysisk aktivitet. Ock kroppen är som bekant mer komplex än så. Ett problem här är att vi ofta blandar ihop olika begrepp som, träning, motion ock vardagsmotion med fysisk aktivitet eller att helt enkelt röra på sig. Du kan läsa mer om det i min bloggserie TRÄNING ÄR JU BRA! BRA FÖR VAD?

Men tillbaka till att bli smart av träning

Företrädare för tesen att träning är bra för hjärnan har egentligen inte svarat varken rätt eller fel på frågan om man blir smartare eller får högre betyg av träning. ( Jo, möjligen på frågan om högre betyg. Men att vara smart ock få bra betyg har inte nödvändigtvis med varandra att göra.) Det är själva grundfrågan som är felställd. Tesens grundfråga utgår nämligen ifrån, ofta uttalat, att jaget sitter i hjärnan, att hjärnan – ock särskilt den mer eller mindre tänkande delen av hjärnan – är kroppens chef, den som bestämmer, ock att kroppen på något sätt skulle vara hjärnans underdånige tjänare. Det är bara det, att det på ett neurologiskt ock fysiologiskt plan, förhåller sig precis tvärtom. 

Faktum är att vår kunskap om hjärnan är mycket begränsad. När vi ser vilka områden i hjärnan som aktiveras så säger det inte så mycket om vad som faktiskt händer där. I ett virrvarr av elektriska impulser, kemiska processer ock hormonella växlingar sker saker hela tiden. Allt detta är beskrivet, så gott det nu går, med hjälp av tankar, ett verktyg som ingen heller kan förklara vad det är. I princip använder vi alltså ett verktyg (tankarna) som vi inte vet vad det är, för att förstå ock förklara…allt?

Varför hjärna?
Samspelet-Kroppshjärnan-illustration-maja-larsson

Däremot har vi en ganska klar bild av VARFÖR vi har en hjärna. Det är för att kroppen ska kunna röra sig. Vår utvecklade hjärna kom inte till för att vi skulle räkna algebra eller programmera mjukvara. Inte heller kom den till för att mäta kalorier ock följa träningsschema, utan för att förfina vår rörelseförmåga. Det är hjärnan som är kroppens tjänare, inte tvärtom.

Så när hjärnan fungerar bättre av fysisk aktivitet, så är det helt enkelt för att den får ägna sig åt det den är till för. Alla kroppsdelar som inte används förtvinar. Så även hjärnan. Vårat problem är inte bristen på träning, utan att vi i allt lägre grad lever som vi är formade att leva. Vi utgår från hur vi ska passa in i den tillvaro vi skapat, mer än utifrån vilka vi faktiskt är. Lite som att vi skulle tvinga fiskar att klättra i träd.

Om vi inte letar lika selektivt i forskningslitteraturen, så hittar vi studier som inte sjunger träningens lov. Inte för att det skulle vara dåligt att röra på sig, utan för att det är stor skillnad på hur man gör det. Ock just det vi kallar träning är ofta kopplat till stress ock prestationstänk som sällan är hälsofrämjande. Modern idrott är också kopplat till, för Homo sapiens i allmänhet ock för stressade ock sittande Homo sapiens i synnerhet, onaturliga, begränsade ock monotona rörelsemönster, vilket ökar risken för skada ock smärta. Därför är både fysisk ock psykisk ohälsa så vanlig bland elitidrottare.

Nervsystemet=kroppshjärnan
Kroppshjärnan2-illustration-maja-larsson

Man kan fråga sig varför vi behöver alla dessa mer eller mindre mätbara incitament för att använda våra kroppar. Vi vet ju att den mår bra av att röra på sig. Det är något fullständigt basalt ock grundläggande i att vara människa. Men vi behöver inte krångla till det. Vi behöver leka. Ock vi behöver använda hjärnan ock kroppen tillsammans, inte var för sig. Det gör vi med nervsystemet. Genom att känna efter ger kroppen ock nervsystemet hjärnan signaler ock beslutsunderlag att omvandla till motoriska direktiv som kroppen mår bra av. Brist på såna signaler stressar hjärnan att börja spänna kroppen på ett sätt som vi tror vi måste stretcha oss ifrån.

Kroppshjärnan är smartare än frontalloben. Kroppshjärnan kan resa kroppen upp från en stol, men ingen frontallob har ännu lyckats förklara hur det går till. Kroppen fungerar dåligt utan hjärna, men hjärnan är totalt värdelös utan en kropp att samarbeta med ock lära tillsammans med. Just därför händer det så mycket i kroppen när man går utan skor, med fötterna ock alla dess tusentals nervändar direkt mot marken. 

Slutsatsen är glasklar: du blir smartare barfota. 🙂

/

vardagsmotion

Vardagsmotion

Träning3-kroppen-ock-lärandet-illustration-maja-larsson

Det finns gott om floskler, svammelord ock tomma uttryck i vår värld. Inte minst när det handlar om träning, välmående ock hälsosamhet. Ordet ”vardagsmotion” har glidit upp ock blivit en klar värsting-kandidat.

Träning3-kroppen-ock-lärandet-illustration-maja-larsson

När jag lagade mat försökte jag få in smarta små träningsövningar medan det kokade, ock så vidare, ock när jag lekte med barnen kunde jag gunga dem högt ock, du vet, köra lite militärpress, fuska in träning i min vardag

Morgonens springrunda gick segt i snön. Kroppen kändes tung ock stegen var stappliga, så där som det kan vara ibland, när jag plötsligt kände den välbekanta doften som jag ofta anar i skogen nu på vintern. Det är samma doft som lillhunden gillar att rulla sig i ock ta med hem, den fräschingen.

I samma ögonblick såg jag räven som stod ock markerade revir. Så klart är det Mickels revirpink som luktar. Ock såklart min jycke gärna vill ta del av det. Men. När jag ska försöka beskriva doften blir det svårt. Hur sätter man ord på en doft, utan att jämföra det med en annan? Ock vad har rävpiss med vardagsmotion att göra? Vi kommer till det.

Hur beskriver man färgen blå?
Eller skillnaden mellan varmt ock kallt? Hur känns smärta? I kroppen vet du precis. Men med ord? När vi ser någon hoppa i en isvak drar vi kanske upp axlarna ock huttrar; vi vet vad kyla innebär, så vi kan känna känslan även om den drabbar någon annan. Men många av oss kan titta på en actionfilm ock se folk bli skjutna utan att reagera; vi har inga referenser till att bli skjutna. Närbilden på det blödande såret kan vi däremot känna.

Allt det här är exempel på hur vi som levande varelser fungerar som helheter. Minnen, tankar ock känslor påverkar ock påverkas av sinnesintryck, rörelse ock fysiska förmågor. Inget i vår kropp fungerar var för sig. Det finns ingen uppdelad kropp ock själ, eller kropp ock hjärna. Trots det är det utifrån det uppdelade perspektivet vi försöker skapa förståelse för vår kropp, hälsa ock träning. Men vi kommer aldrig att förstå hur vi mår genom att separera hjärnan från övriga kroppen.

Är träning skadligt?
När scoop-letande medier ock hälsoförfattare som vill kränga böcker paketerar förenklade rön om hälsa bidrar dom till att sprida budskap som tänjer på sanningen. Att hävda att träning är bra för kroppen utan att definiera vad ordet träning betyder blir tokigt. Att beskriva ordet träning, eller motion eller fysisk aktivitet eller att, kort ock gott, röra på sig, är lika kopplat till den egna kroppens erfarenheter som känslan av smärta eller lukten av rävpiss. Att hävda motsatsen, att träning är skadligt, är inte svårt, för den som vill. Det finns missar av statistik på skador, slitage, smärtproblematik, men även värre åkommor där träning är kopplat till allt från ätstörningar till depression.

Nu är inte det syftet med den här texten, att påstå att träning är dåligt. Träning i sig är inte dåligt. Syftet är att röra runt i alla begränsande förenklingar ock se hälsa ock välmående i ett lite större perspektiv. För när det kommer till hur organismen homo sapiens fungerar är vetenskaplig forskning både begränsad ock begränsande. Begränsad, för att vår kunskap om kroppen är väldigt liten. De flesta av oss kan t ex resa oss opp från en stol, men ingen har ännu lyckats förklara, än mindre mäta, hur det går till. Begränsande, för att det mätbara ligger i vetenskapens natur. Men mätbarhet kräver förenkling. Det går inte att mäta hur träning påverkar kroppen; det är allt för ospecifikt. Det går däremot att mäta ett pulsvärde mot ett annat, eller aktivitet kontra stillasittande. Men vad säger det om vad träning är? Eller motion?

Orsak ock verkan
Det finns otroligt många olika sätt att träna, ock det finns många olika sorters kvaliteter eller anledningar att träna. Men att beskriva träning som lösningen på våra problem är att dra konstiga slutsatser. Orsaken till all västvärldens ökande ohälsotal är inte att vi tränar för lite. Orsaken är att vi alltmer slutar bete oss som de varelser vi är: homo sapiens.

Homo sapiens rör sig. I vardagen. Lagom mycket. När studier eller media beskriver ”lågintensiv träning” med att ”gå, stå eller utföra vanliga hushållssysslor” så har vi tappat förankringen med våran fysiska verklighet. Att gå, stå eller utföra vanliga hushållssysslor är att vara människa, inte att träna. Det är vår vardag, vårt sätt att leva vi behöver ändra. Att uppfostra generation efter generation med att de ska sitta fint ock vara tysta ock höja landets PISA-resultat, ock sen säga att dom rör sig för lite, är helt enkelt bakvänt. Inte minst eftersom kunskap, som vi nämnde, sitter i hela kroppshjärnan, inte bara som ord ock siffror i huvudet.

Bra för vad?
”Bra för vad” är ofta en relevant fråga att ställa. Till exempel när vi uppmanas träna oss hjärnstarka, för att få en effektivare hjärna som tål mer stress ock presterar bättre på matteprovet, samtidigt som just stress ock ökade prestationskrav, också enligt diverse vetenskapliga studier, är starkt bidragande orsaker till mängder av problem som går allt längre ner i åldrarna, så kan man ju fundera på för vems skull jag ska träna. Mår jag bättre av att kunna stressa mer? Landets BNP vinner möjligen på högre mattebetyg ock fler ingenjörer, men är det bättre för hälsan?

Så när vi försöker lösa hälsoproblemen med träning är det som att såga sig i benet, sätta på ett plåster, ock sen fortsätta såga.

Homo sapiens rör på sig. Vi behöver röra på oss för att må bra. Men vi kan börja med att leva rörligt. Leka i tunnelbanetrappan, odla egen mat, eller åtminstone handla den själv, gå, springa, busa – allt det där som vi kunde när vi var små utan varken PT eller stretching. Att kalla vanlig mänsklig rörelse för träning ock motion är att teoritisera våra mest grundläggande funktioner. Att träna – eller leka – tillsammans eller var för sig, är jättebra för den som blir glad av det. Men skippa mätandet, presterandet ock det dåliga samvetet. Åtminstone om ditt syfte bara är att må bra.

Ock när en hårt tränande TV-profil i vårt kändaste vetenskapsprogram beskriver sin syn på vardagsmotion så här: ”När jag lagade mat försökte jag få in smarta små träningsövningar medan det kokade, ock så vidare, ock när jag lekte med barnen kunde jag gunga dem högt ock, du vet, köra lite militärpress, fuska in träning i min vardag”, då är det inte hälsosamhet jag uppfattar. Jag uppfattar ett gravt beroendebeteende.

/

Föreläsning Fotrörelse Rörelsekreativitet

Föreläsningen – the Movie

Primaten-pasandberg-majapanaset-30jan2018

Intresserad av en annorlunda föreläsning. Om Hälsa, rörelse ock Fötter? Eller om träning. Kan man träna sitt nervsystem? Eller om rörelse ock kreativitet? Rörelsekreativitet! Om att hjärnan sitter i händerna ock fötterna, inte bara i huvudet.

Här är ett kort sammandrag av vad det kan handla om:

Föreläsningen på PriMaten i bilder from Pa Sandberg on Vimeo.

Skicka ett mail så pratar vi om saken. Ock kolla in Maja hemsida. Maja Larsson, det är hon som tecknar rörelsekretiviteten.

/

synkontroll zonterapi

Ögonen sitter i kroppen

Syntest-synen-sitter-i-kroppen

”Din synförsämring är godartad”, förklarade optikern glatt. Det betyder att min syn försämras ”normalt”. Om man som jag inte tror på generella ålderskrämpor, börjar man såklart fundera: Varför ser jag sämre? Vad är normalt? Ock kan det bli bättre?

Syntest-synen-sitter-i-kroppenForskningen på området är verkar ganska bristfällig. Intresset för området ter sig skralt. Medicinskt sett är synförsämringar närmast en ickefråga; det ligger, till största delen, inte inom ramen för sjukvården. Privata glasögonförsäljare ansvarar för hela proceduren. För, att varelser av arten homo sapiens börjar tappa synförmågan redan i 30-40-årsåldern är helt…normalt?

Ålderstecken?
Nej, jag tror inte att det är meningen att vi successivt ska se sämre, på samma sätt som våra fötter inte slutar fungera utan ilägg, eller att grundläggande kroppsfunktioner som blodcirkulation, immunförsvar eller andning bara försämras utan anledning. I enstaka fall, ja. Som allmänna befolkningsfenomen, knappast.

Så i brist på forskning eller vedertagen erfarenhet, får jag gissa själv.

Ögon i nacken?
Låt oss pröva ett experiment. Lägg fingertopparna längs med bakre nackmusklerna precis under skallbenet. Blunda ock vrid ögonen som om du tittade omväxlande åt höger ock vänster. Känner du hur nackmusklerna rör sig?

Ögonen jobbar inte för sig. Varför skulle dom? Inga andra muskler eller kroppsdelar arbetar var för sig. Dom arbetar tillsammans. Många med dålig närsyn har märkt hur det spänner i huvet ock nacken när dom kisar för att se bättre. Dålig syn kan alltså ge ont i nacken, men tänk om det omvända är lika giltigt? Spända muskler i nacken påverkar ju ögonens rörelseförmåga.

Tanken är inte direkt svindlande. Att uppdragna axlar ger spänd nacke som leder till huvudvärk eller migrän känner de flesta till. Men spänner du nacken så spänner du ögonen. På samma sätt som du spänner nacke ock axlar när du biter ihop käkarna, eller att käken spänns om du rynkar pannan.

Självklart stannar inte spänningarna där utan far runt i kroppen ock påverkar hur du ligger, går, sitter, står ock springer.

Näringsbrist?
En del menar att synförändringar påverkas av näringsbrist. Broccoli ock blåbär t ex sägs innehålla ämnen som är bra för ögonen. Hur det ligger till med just det har jag verkligen ingen aning om, men vad vi äter påverkar alla funktioner i kroppen, maten är ju kroppens ock cellernas byggstenar så nog spelar det roll.

Stress däremot är ett säkrare kort. Stress påverkar allt. Själva stressens grundfunktion är ju att anpassa ock ställa om kroppens funktioner för akuta ändamål. Akuta, inte vardagliga. Så med långvarig eller ständigt återkommande stress är det helt enkelt en massa saker som inte fungerar. Som näringsupptaget ur broccolin ock blåbären.

Stress såklart
Alla stressliknande reaktioner – bråttom, orolig, rädd, ängslig, förtvivlad – funkar på samma sätt. Ock alla spänner de muskler. Det finns ingenting som bara händer i huvudet eller bara i magen. Ock stress spänner muskler. Alltid. Inte minst dom där små rackarna i nacken, som rör sig när vi vrider på ögonen.

Som zonterapeut kan jag inte skryta med några mirakel med blinda som får synen åter. Men i några fall har syntester efter perioder av behandling påvisat förbättring. Kanske kan zonterapi påverka synen, men tvivelsutan påverkar den både spända muskler ock stress. Jag gissar att en del av svaret ligger där. För synen sitter inte bara i ögonen.

Den civiliserade människan
Civilisationen, till sist. Våra förfäder hade ingen smartphones eller datorer. Dom hade inte ens böcker eller dagstidningar. Deras normala tittavstånd borde handla om meter. Faror ock villebråd upptäcker man inte på 60 centimeters avstånd. Ock flinka handarbeten sätter sig, med hjälp av nervsystemet, i just händerna. På samma sätt som den som går mycket barfota inte behöver titta var han sätter fötterna, lär sig fingrarna att finlära utan ögonens hjälp. Fråga Stewie Wonder.

Vi är helt enkelt inte skapade för att använda ögonen som vi gör. Kanske beror ”åldersförsämringen” som tvingar på oss läsglasögon på att vi helt enkelt tröttar ut den delen av synen som vi egentligen borde använda minst. Kanske är det en bra idé att vila ögonen från närsyn ock hjälpmedel, ock gå promenader med blicken avslappnat riktad i fjärran. Ni vet sådär som man får lära sig i körskolan, fast utan trafikfokus.

Jag gör det. Ock jag springer helst i skogen utan synhjälp. Både för att vila ögonen ock för att låta alla andra sinnen göra det dom kan, om vi bara ger dem chansen.

/

Kontroll Lärande utveckling

Kontroll – rädslan vi inte möter

kontroll-rädslan-vi-inte-möter

Att veta, vara tvärsäker, ha kontroll, begränsar vårt utrymme. Det är när vi tappar kontrollen ock inte övertygat vet svaret eller lösningen, som vi blir på riktigt uppmärksamma ock börjar känna efter.

Du är vilse. Utan GPS. Du börjar leta efter kända landmärken, eller titta efter solen för att räkna ut väderstrecken. Kanske stänger du av Spotify ock ropar du på hjälp, ock lyssnar uppmärksamt för att höra ifall någon svarar. Du ser dig omkring, uppmärksamt, för att hitta hem. Du gör det för att du måste.

Den som, omvänt, vet var den är, slutar lägga märke till. Första gången du kör bil till det nya jobbet, ser du dig för, du lägger förmodligen märke till trafikplatser, gatunamn ock riktmärken. Efter en vecka har du slutat titta. Du kör på autopilot.

Det är bra att det funkar så. Det hade varit besvärligt att lära om allting varje dag. Men i en värld där vi förväntas ha kontroll, förväntas veta eller åtminstone ha en klar åsikt för eller emot, blir det lätt för mycket av det oreflekterat goda.

Rätt eller fel
”Jag har börjat träna. Ock det är ju bra”, säger du kanske när du kommer in i mitt behandlingsrum. ”Bra för vad?” frågar jag. Svaret brukar dröja lite. ”Ja…för hälsan..?” brukar det komma. Eller något liknande. ”På vilket sätt då?” undrar jag, men där nånstans brukar dialogen bli luddig – ock då har vi inte ens kommit in på vilken sorts träning det är frågan om -, längre än så har inte har inte tankarna, eller uppmärksamheten, gått. Träning är bra för det säger alla ock det står i tidningen så det är med säkerhet sant… Okej. Men känns det bra? Ock vad är det du vill träna för att bli bra på (Det är ju själva definitionen av träning: att praktisera något för att förbättra en färdighet.). Ock blir du bättre? Har du känt efter? Eller bara tränar du?

Eller när någon frågar ”Finns det någon bra hemsida om grunderna i barfotafilosofin?”. Då blir jag förundrad. Jag går eller springer barfota mest varje dag, men jag har aldrig noterat att det skulle finnas några grunder, än mindre en filosofi. Visserligen är det inte ovanligt inom barfotatrenden med konceptuerade strategier, med olika tekniker som oftast heter nåt modernt ock obegripligt. Men så är det ju alltid med allt. Man förenklar ock plockar detaljer ur sina sammanhang ock kallar det för ”lösningen”, ”svaret” eller lite mystifierat ”hemligheten”. Det är bara att öppna vilken kvällstidning som helst: Fem tips, åtta tips, tolv tips som ger dig längre liv, plattare mage, högre lön ock mer sex. Ofta förankrat med ett medialt rungande ”Forskarna slår fast…” Att andra forskare slagit fast helt andra sanningar hör inte hit just då. Det skulle bara förstöra stämningen.

Att känna är neurologi
Men eftersom det nu finns olika tankar om hur man bäst springer barfota (vilket ju precis som ovan hänger ihop med varför man springer, ock varför man gör det barfota. Bra för vad, som sagt.) kan det ju inte heller finnas någon enkel filosofi. Mer än att ta av sig skorna, känna efter, ock se vad som händer. Svaret finns inte i handböcker, quick fixar, helgkurser, vetenskapliga rapporter eller på nördiga hemsidor (som den här). Där finns verktyg ock pusselbitar, i form av tips, erfarenheter ock ibland till ock med kunskap, att använda. Men att välja ock lära dig använda verktygen, ock lägga pusslet, får du göra själv. Med tålamod, uppmärksamhet ock vanlig mänsklig förvirring.

kontroll-rädslan-vi-inte-möterDet finns inga snabba lösningar, av det enkla skälet att utveckling sker genom lärande, ock lärande tar tid. Det är det som är att öva. Eller träna. Trial and error. Medan den som tagit turistbussen upp till utsiktsplatsen tar en bild att lägga ut på instagram ock säger ”Japp, då har vi sett det!” innan det är dags att åka till nästa sevärdhet, stannar klättraren, som kämpat sig upp för berget , upp ock betraktar, uppmärksamt, för att verkligen njuta av utsikten hon kämpat så för. Båda har varit på samma ställe ock sett samma utsikt, men deras erfarenheter av det är helt olika. Eller. Den ene har sett medan den andra har upplevt. Eller. Den ene har sett medan den andra har levt.

För.

Att leva är att uppleva (prova, lära, göra).

Att uppleva (prova, lära, göra) är att känna.

För att känna behöver man känna efter.

Ock för att känna efter, verkligen känna efter, är man tvungen att släppa på den där kontrollen, rädslan att tappa ansiktet, göra fel eller inte orka.

Det är i förvirringen ock osäkerheten vi känner efter på riktigt.

När vi inte har kontroll.

 

Ps. Det bäste fototips, på tal om instagram, jag någonsin fått var: ”Vill du fotografera hur det såg ut, eller hur det kändes att vara där?” Det fick mig att ta bättre ock mer levande bilder. Ock det fick mig att stanna upp ock känna efter hur det känns att vara där. Ibland så till den grad att jag inte bryr mig om att ta bilden.

/