Browsing Tag

rörelse

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 6 – Survival of the fittest

Posted on 24 mars, 2017

Träning06-Fitness- illustration-maja-larsson

Fitness. När Charles Darwin skrev sitt berömda verk ”Om arternas uppkomst” beskrevs ”Det naturliga urvalet” med ”Survival of the fittest” – ”Den bäst anpassade överlever”. Uttrycket förvanskades med tiden till ”Den starkaste överlever” för i i våra dagar helt ha övergått i betydelsen ”Den snyggaste överlever.

Jag tittar på ”The legend of Tarzan” med Alexander Skarsgård. De krigiska afrikanska stammarna består av stora, muskulösa ock deffade män, dock såklart utan att någon är lika biffigt bodybuildad som huvudrollen. Hur skulle det sett ut. Ingen av dem, dock, hade förmodligen klarat sig igenom det nålsöga som kallas fitness. Fitness ur ett evolutionärt perspektiv då.

I del 4 om toppform skrev jag att vi i stor utsträckning använder elitidrottandet som mall för träning ock hälsa. Det är bara delvis sant. I allt större utsträckning är det fitnesskulturen som skapar norm. Fitnesskulturen har i stort sett emanerat rakt ur 80-talets body building-hajp. Gemensamt för båda är att det yttre resultatet styr.

Hälsa mäts i tonade muskler
Body building- ock fitness-muskler byggs främst inte för att användas utan för att synas, ock på alla plan smittar det elittränande beteendet av sig till motionärer ock 40-årskrisande komma-i-formare. Allt mer bedömer vi hälsa ock välmående utifrån sexpack ock midjemått. Fler ock fler träningstips handlar om att bygga muskler, bränna fett, skaffa magrutor eller få fast rumpa. ”Du ser vältränad ut”, säger vi avundsjukt ock önskar att vi mådde lika bra. Men tonade muskler handlar inte om välmående, varken i den elitsatsande eller den motionerande delen av fitness-skalan.

Att tävla i bikini-fitness eller andra varianter är elitidrott, ock som beskrivs i del 4 om toppform har elitträning inte mycket med hälsosamhet att göra. Att pressa sin kropp maximalt för att skapa kroppsformer som på intet sätt är naturliga må vara kul för den tävlingsinriktade. Men hälsosamt är det per definition inte. I andra ändan av skalan, i motionärsändan, har man skalat bort den extremaste hårdträningen, men utseendet som hälsonorm finns kvar. Det är bara att titta på reklambilderna för valfri gym- eller sportkedja för att inse att du inte kan träna ock se ut hur som helst.

Good enough?
Som sport betraktat har jag full respekt för Fitnesskulturens toppskikt. Det är ett hårt jobb de utför. Men ur ett hälsoperspektiv för arten homo sapiens finns det inget bra med putande betongrumpor, biceps runda som tennisbollar, proteindrinkar, muskeldieter, för korta höftböjare ock minimalt med underhudsfett.

Så spridningen av såna ideal till måbra-tränisarna är tämligen kontraproduktivt. Särskilt med tanke på de träningsmängder som krävs för att nå resultat. Risken är stor att rumpan aldrig blir tillräckligt putande eller bicepsen tillräckligt rund.

Styrka före finess?
Som 20 åring vägde jag 85 kilo. Bara muskler. Jag var stolt över mina överarmar ock tog 90 kilo i bänkpress. Att jag inte var särskilt rörlig var inget jag reflekterade över, dels för att jag inte ägnade massa tid åt att känna efter, ock dels för att jag kompenserade min bristande smidighet med styrka ock vilja.

Idag, 30 år senare, är jag 8 kilo lättare (uppskattningsvis, då jag inte äger någon våg) ock 8 kilo smidigare. Istället för att bara ta i hårdare ock mer när jag tränar, utgår jag från motorik, balans ock rörlighet. Idag gör jag enkelt (eller i alla fall enklare) många av de rörelser som bänkpress-Pa fick kämpa sig igenom. Löpar-milen som var en tung ock ofta smärtsam pina som skulle mätas ock förbättras, är idag oftast en lätt lek som går fortare ock gladare trots mindre ansträngning. Omvänt kan små finmotoriska, till synes enkla detaljrörelser (som till exempel att dubbelvika min artros-stela stortå) göra mig svettig.

I mitt eget träningsperspektiv ock i vad jag lär ut, är det vad fitness handlar om: att känna efter, lära nytt, utveckla, förfina. Att vara rörlig. Att kunna göra mer med mindre ansträngning. Väldigt mycket träning idag funkar precis tvärtom.

En sund själ…
Om syftet med träningen är en sund själ i en sund kropp, kan vi börja med att fundera på vad som definierar en sund kropp. Ock sett ur ett homo sapiens-perspektiv ser den varken ut som Tarzans eller Conan Barbarens.

När Charles Darwin skrev sitt berömda verk ”Om arternas uppkomst” beskrevs ”Det naturliga urvalet” med ”Survival of the fittest”* – ”Den bäst anpassade överlever”. Uttrycket förvanskades med tiden till ”Den starkaste överlever” för i i våra dagar helt ha övergått i betydelsen ”Den snyggaste överlever.

Ett av Darwins kriterium för fitness var god fortplantningsförmåga. Paradoxalt nog har för hård träning, stress ock för lite underhudsfett en negativ inverkan på just det. Det är lite ironiskt, men ju mer ”fit” jag försöker vara, desto mindre fit riskerar jag att bli.

Nästa vecka i del 7 (epilogen): Så. Behöver vi träna?
”Syftet med den här serien har inte varit att säga nej till träning. Tvärtom. Vi lever i en stillasittande värld, i en civilisation som på många sätt bryter ner oss. Vi behöver röra på oss. Men begreppet träning har fått en ikonisk, mytifierad ställning…

Elitidrott Toppform träning

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 4 – Toppform

Posted on 13 mars, 2017

Träning-4-toppform-illustration-maja-larsson

Vi har i viss mån gjort elitidrotten till hälsonorm. Det vill säga att träna hårt ock resultatinriktat. Ta i mer. Ända in i kaklet. Men ur ett homo sapiens-perspektiv finns det inget särskilt hälsosamt med elitidrott. När vi står vid sidlinjen ock hejar på våra barn i deras trånga skor så är det inte nödvändigtvis deras framtida hälsa vi hejar på.

Vad är toppform? Hur vet jag när jag är i det? Vad ska jag ha det till? På vilket sätt mår jag bra av toppform? Vi matas med mer eller mindre enkla vägar för att ta oss dit, ofta insålda av avlagda atleter ock random TV-kändisar. Men vad betyder det?

I del 1 belyste vi skillnaden mellan att träna ock att röra på sig. Ur ett hälsoperspektiv är skillnaden enorm. Elitidrott handlar om prestation ock resultat (ock om utslagning, men det är delvis ett annat ämne), inte välmående. Elitidrott innebär för det mesta att pressa sin kropp till det yttersta. Det har inte mycket med en sund själ i en sund kropp att göra (Läs DN: Emma Green: Prestation är för mig förknippat med ångest.). Det finns inget rätt eller fel i det här. Men vi bör återigen fundera på vad vi tränar för.

Träning i idrottssyfte är en sak. Att motionera, hålla igång, eller vad vi nu vill kalla det, är något annat. Det går att plocka ut många olika enskilda fördelar med träning. Men det för oss tillbaka till ursprungsfrågan: vad vill vi träna på? Vad vill vi utveckla? Vad vill vi bli bättre på?

Förenklad tes om träning
Av höjdhopp blir vi bättre på höjdhopp. Kul, men ur ett homo sapiens-perspektiv tämligen oanvändbart. Av plankan blir vi bättre på just plankan; övningen må vara tung, men det är inte ofta i ens vardag som man jobbar statiskt i den kroppsformationen. Ock av bicepscurl blir du bättre på bicepscurl. Vi blir inte nödvändigtvis bättre homo sapiens av att träna hårdare, längre ock tyngre. Ock om vi blir; bättre på vad?

Så. Myten att vi mår bättre av att träna mer stämmer inte, helt enkelt för att tesen är så förenklad.

Att må bra på ett balanserat fysiskt sätt ock att må bra pga ego-boost är olika saker. Ock gränsen mellan att träna för att vinna, bygga snygga muskler eller bara må bra ock att bli stressad av att inte göra detsamma, är hårfin. Så fort jag låter träningen bli ett medel för att jag ska känna att jag duger, har den slutat att bara vara en ego-boost ock övergått till att vara rent destruktiv. Ännu ett stressmoment i en redan stressad värld, inte minst vanligt inom elitidrotten.

Toppform med quick fix?
Men åter till frågan: vad är toppform? Min tolkning av ordet luktar prestationsfloskel ock betyder att vara vårt absolut snyggaste, fittaste, högst presterande jag. Ock på något sätt ska vi helst klara av att vara där hela tiden. Plötsligt har vi inte bara med råge passerat vad som är hälsosamt. Vi har också överskridit vad som är rimligt för en varelse av arten homo sapiens överhuvudtaget. Vi kan inte prestera på topp jämt. Vi kan inte alltid vara bäst. Vi kan framförallt inte konstant expandera både vårt mående ock vår prestation som vi försöker göra med vår ekonomi: med ständig tillväxt.

Dessutom. Att utveckla oss i den riktningen kräver mer än tre gånger i veckan eller 15 minuter om dagen. Alla såna quick fix-trix ljuger. För att nå dit måste vi satsa mer ock mer ock mer. Tills vi faller ihop i en hög. Hälsosamt? Knappast. Så låt oss sudda ut det ordet. Toppform. Det finns inget bra med det, sett ur en homo sapiens välmåendeperspektiv.

Det specifika blir utslätat
Elitidrottare, som sagt, är bra på att prestera något specifikt. Men när vi använder elitidrottandet som modell generaliserar vi det specifika i träningen för att krama ut något som ska passa alla (vilket i sig är omöjligt. Vi är olika, som bekant.), ock kvar blir generell styrketräning ock generell konditionsträning, förpackad så att det ska vara enkelt att både lära ock utföra. Ock det ska räknas. Kalorier, kilo, distanser, minuter. Så vi slipper känna efter.

Om vi springer för att prestera, för att få det gjort, utan att faktiskt känna efter, eller lära oss hur vi ska springa, kommer vi inte att bli bättre på att springa. Vi kommer bli tröttare, ock kanske bättre på att ta i mer, men inte på att springa. Oftast slår oss inte tanken att ändra på något ens när vi får ont. Då köper vi nya ”bättre” skor. Bokar in en behandling hos massören. Eller går på spinning istället. Ock ju fler kilometer vi avverkar utan att lära oss hur, desto mer kommer vi att pränta in felaktiga rörelsemönster. Mer är inte alltid bättre.

Styrka vs rörlighet
Att träna opp en muskel utan specifikt syfte gör inte heller min kropp mer funktionell. Enskilda muskler har nämligen inget syfte eller funktion alls. De fungerar tillsammans med alla andra muskler, leder ock ben, för att inte tala om hjärna ock nervsystem (se Del 3). I rörelse. Koordination. Balans. Kan jag inte gå balansgång, göra en kullerbytta, vicka på tårna eller sätta mig på huk, är inte större muskler högsta prio. Inte för en mototiskt normalutvecklad homo sapiens-wannabe.

(Att träna hårt ock muskelbyggande ock samtidigt rörligt ock motoriskt utvecklande kräver kännedom om kroppen, dvs förmåga att känna efter vad den egna kroppen gör ock hur den gör det. Det är inte särskilt vanligt i vår träningskultur. Det är inte särskilt vanligt i vår kultur överhuvudtaget. Men det finns.)

En sak har de gemensamt, elitträningenen ock måbra-träningen. De kräver, eller bör kräva, utveckling ock förfining, ock för det krävs att man känner efter. Få elitidrottare kommer nånvart på ren styrka. Det tarvas konstant lärande ock finjusterande för att utvecklas. Samma sak borde gälla vardagsrörlighet; det är inte bristen på armhävningar som gör att jag inte kan sitta eller stå på jobbet utan att hamna i dålig hållning. För att förbättra det måste jag öva på att sitta ock stå på nya sätt. Lära nytt. Mer styrka hjälper mig att orka stå eller sitta fel längre, inte att stå mer avlastande.

Men det finns övningar för det också. Kom ska jag visa dig.

Fortsättning följer.

Nästa vecka i del 5: Stretching ock pulsträning
”Stretching har länge varit ett heligt mantra för välmående ock ökad rörlighet. Ock ny forskning visar ju att pulsträning är bra för hjärnan. Men är det så enkelt? Nä. Det är klart att det inte är. Det är det aldrig.”

Motorik Rörlighet styrka träning

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 3 – Rörlighet vs styrka. Kroppen ock lärandet

Posted on 9 mars, 2017

Träning3-kroppen-ock-lärandet-illustration-maja-larsson

Träning framställs ibland som lösningen på det mesta. Inte minst när det gäller smärta; har man ont behöver man träna opp en muskel. Men det är sällan svaga muskler som är problemet.

Det lilla barnet som ännu ej lärt sig gå kravlar runt på alla fyra. Det är inte främst bristen på styrka ock muskler som gör att gåendet inte funkar än. Det är hjärnan ock nervsystemet som inte lyckas styra muskler ock leder, ock få dem att funka tillsammans med varandra. Att resa sig från fyra till två balanspunkter ock sen röra sig framåt är neurologiskt ock sensomotoriskt komplicerade saker, nämligen. Riktigt komplicerade.

Samma sak gäller nästan alla av dem som kommer in på min mottagning ock har ont i en eller annan kroppsdel. Deras smärta beror ytterst sällan på att de saknar styrka eller har för små muskler. Den beror inte på att de kört för lite plankan. Den beror på att deras muskler inte snackar med varann som de ska.

Stolar, golv ock skor
I vår strävan att bygga en civilisation för oss själva, har vi skapat en tillvaro som inte är anpassad efter vår art, homo sapiens. Stolar, plana underlag ock trånga skor är inte hela problematiken, men det är några exempel på företeelser som påverkar hur vi rör oss, det vill säga hur vi (inte) använder våra kroppar.

Alla dessa tre, stolar, golv ock skor har nämligen en dämpande, eller säg bedövande, effekt på våra nerver ock därmed vårt nervsystem ock vår hjärna. Ock eftersom nervsystemet ock hjärnan medverkar i varenda liten muskelrörelse jag utför, är de beroende av vilka nervsignaler de får från kroppen. Hjärnan behöver veta om det är hårt, mjukt, buckligt, varmt, kallt, halt, strävt, torrt, blött, farligt, säkert, tungt, otympligt…

Kroppshjärnan
I det perspektivet är det högst relevant att ifrågasätta var hjärnan sitter. Vi tenderar, som bekant att dela opp kroppens delar som om de vore separata, ock ibland helt umbärliga ock utbytbara som muttrar o fjädrar i en bil. Människokroppen fungerar inte på något sätt som en maskin. När något händer någonstans i kroppen, är resten av kroppen aktiverad, inklusive hjärnan ock nervsystemet.

Alla förklaringar som delar upp kroppsfunktioner är förenklingar, ock om du så bara ska vicka på stortån, så kopplas resten av kroppen in, för hjärnan ock nervsystemet känner av hur musklernas konstanta muskelspänningar (tonus) ska påverkas av tåns aktivitet för att hålla balans i hela systemet.

Så utifrån hur vi aktiverar våra kroppar i vardagen (inte bara på gymet utan hela vardagen) får vi den muskelstyrka ock koordinationsförmåga vi behöver för vår vardag. Det vill säga, sitter vi i en ergonomisk kontorsstolen fler timmar än vi rör på oss, så är det mest stolen som kommer att forma vår kropp ock vårt nervsystem.

Kroppsvikarierna
Kroppen är så snillrikt konstruerad, att när någon del av kroppen inte jobbar optimalt – det kan bero på skador, konstruktionsfel, sjukdom, läkta skador, gamla inflammationer, för mycket sittande, näringsbrist, dåliga skor, alldeles för bra (läs fotriktiga) skor, m.m. – så går en annan del in ock gör jobbet. Det gäller hjärnan, inre organ ock muskler.

Om t ex dina höftböjarmuskler är för korta, vilket de ofta är på oss sittande ock tränande människor, ock inte riktigt klarar av sitt höftböjar- ock sträckarjobb, så kommer t ex lår, vader ock ländrygg att lösa så att rörelserna utförs. Det blir inte rätt men det funkar. Ett tag.

Men ger vi inte kroppen möjlighet att återfå ursprungsfunktionen, kommer dessa vikarier att bli utslitna. Andra muskler ock kroppsdelar kommer i sin tur att hoppa in ock ta över för vikarierna, ock så vidare. Till slut går du omkring med smärta någon helt annanstans än där problemet började.

Känna efter? Eller ta i mer?
Lösningen heter inte Tyngre, Längre, Hårdare. Lösningen heter inte heller mer stretching när det är brist på koordination ock rörlighet som är problemet. Behovet av stretching är en bra måttstock. Är du en ”vanlig motionär” som måste stretcha efter varje pass, gång efter gång, för att inte bli stel eller få ont, så tränar ock rör du dig förmodligen inte MED din kropp, utan MOT den. (Stretching, utförd på rätt sätt, kan vara ett av flera sätt att hjälpa kroppen på traven. Men någon standardlösning är det inte. Återkommer till det i del 5)

Så om syftet med vår träning är att må bra ock utveckla de funktioner vi som homo sapiens är ämnade att ha, är det inte i första hand styrka genom monotona, repetitiva övningar vi behöver. Tvärtom är risken stor att vi förstärker felaktiga rörelsemönster ock sliter mer på vikarierna än på de muskler vi har för avsikt att träna. Vad vi behöver är att sätta kroppen på prov. Lära nytt. Känna efter, inte bara ta i. Vi behöver bryta vanor, göra sånt som är svårt, som aktiverar balanssinne, motorik ock koordination, ock inte bara enskilda muskelgrupper.

Vi behöver helt enkelt göra mer av sådant som barn gör, alldeles utan PT eller instruktör (åtminstone så länge man inte sätter en iPad i händerna på dem). Vi behöver hoppa, springa, balansera, trilla, misslyckas men försöka igen. Vi behöver lära om ock lära nytt, inte bara göra mer av det vi redan tror att vi kan. Små människor, dvs barn, kan inte bara ställa sig upp ock gå. Dom lär sig krypa innan de kan stå, stå innan de kan gå, gå innan de kan springa.

Kanske borde det gälla även stora människor. Vi har ju fått turordningen i vår motoriska utveckling av en anledning, så när många vuxna inte kan vifta på tårna, inte kan sitta på golvet utan smärta, än mindre resa sig, eller knyta skorna utan stol, så är det kanske inte hantlar ock dämpade löparskor som är lösningen.

Kanske behöver vi backa tillbaka ock lära om. Återuppväcka de där grundläggande men bortglömda funktionerna som fick allt att funka från början. Först.

Fortsättning följer.

Nästa vecka i del 4: Toppform
”Vad är toppform? Hur vet jag när jag är i det? Vad ska jag ha det till? På vilket sätt mår jag bra av toppform? Vi översköljs av mer eller mindre enkla vägar för att ta oss dit, ofta presenterade av avlagda atleter ock random TV-kändisar. Men vad betyder det?”

motion

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 1

Posted on 1 mars, 2017

Tränar du? Varför tränar du? Vad tränar du på? Har du roligt? Det är mycket som handlar om träning idag. Träningsråden haglar ock PT-branschen blomstrar. Men vad är egentligen träning? Det ska jag vrida på i sju inlägg.

Träning har blivit ett sånt där ord som kan betyda allt ock ingenting. Beroende på vem som använder det. Ungefär som ”kultur” eller ”miljö”. Träning är så mycket. Så jag börjar i den ändan. Med att försöka sortera.

Att träna, per definition, innebär att försöka bli bättre på något. Att utveckla en färdighet eller skaffa sig nya. Det är själva grundbetydelsen av att träna. Väldigt lite modern träning har det syftet, annat än inom elitidrotten. Träningen har blivit ett självändamål. ”Den bästa träningen är den som blir av” heter det. Hur vet man det? Bra för vad?

Mer eller bättre?
Det knäppa med träning som vi ser det är att den tagit monopol på begreppet fysisk aktivitet. Att röra på sig verkar inte existera som begrepp utanför träningens ock motionens domäner. Att gå i trappor ock rensa rabatten räknas inte. Tränar gör man separat. I blanka åtsittande kläder. Mantrat är Mer! Hårdare! Längre! Men är det säkert att något blir bättre av det?

Vad blir jag egentligen bättre på av att böja ock sträcka på armbågen med en hantel i handen? Mer än att böja ock sträcka på armbågen med en hantel i handen? Eller övningen plankan? Den är ju så jobbig så den måste ju vara bra! Eller? Jag tvivlar. Jag menar, hur ofta använder man just dom övningarna i vardagen? ”Häng med så gott du kan! Ta i nu!”, säger gruppledaren. Svett är bättre än finess, tydligen. Men är att svettas detsamma som att bli bättre?

Är fitness hälsosamt?
Inte bara handlar det om ordets betydelse, eller ordets förmenta monopol på fysisk aktivitet. Träning har blivit likställt med hälsa. Ock hälsa har slagits ihop med skönhet. Den som är vältränad är ”fit” med tonade muskler. Fitness ock hälsa, heter det. Men är det hälsosammare att lyfta 90 kilo i bänkpress ock ha rutor på magen än att klippa gräsmattan? Eller, för den delen, än att spela Für Elise på piano? Musik har, som bekant, också påvisade hälsofördelar.

Så. Om du tänker efter. Vad är träning för dig? Vad vill du uppnå med din träning? Skälen kan vara många. Men jag håller mig, för tillfället, till mitt hälsoperspektiv. Det inkluderar några konkreta frågor:

Hur gör min träning mig friskare?
Hur hjälper den min vardag?
Hur påverkar den min inneboende homo sapiens?

Måste man träna?
Måste. Det hemska, ock oftast helt osanna ord. De allra flesta av våra måsten är ju egentligen inte särskilt måstiga. Rada upp allt som stressar din vardag ock se vad som skulle orsaka katastrof om det inte blev gjort. Inte så mycket, va? Men trots ett hetsigt schema ska vi trycka in yoga, spinning ock PT-träning. Hälsosamt? Stresslindrande? Skulle inte tro det.

Ordet ”måste” ställer till det. Den som ”måste” träna fyller på stresskontot. Den som ”måste” träna triggas av det dåliga samvete som sätter sig på axeln om träningen inte blir av. Vardagsträning ska vara kul. Som lek. Om jag behöver massor av extra motivation ock distraktion (musik i öronen, pulsmätning, mål, because-I’m-worth-it-belöningar ock extra snygga kläder) för att komma iväg, kanske jag ska fundera över mina prioriteringar.

Jag tror att ”måste” ock ”mål” ock ”mätning” är fel ände att börja i. Åtminstone om syftet är att få vår homo sapiens att må bra. Hur hälsosam träning är beror på vad vi tränar, hur vi tränar ock, inte minst, varför vi tränar. Inte ATT vi tränar. Så jag vill börja från andra håll. För det första: Reclaim the fysisk aktivitet! Vardagsrörelse (Just det. Inte vardagsmotion. Vardagsrörelse.). För det andra: Träning, som träningsindustrin vill få oss att se det, har inte mycket med hälsosamhet att göra. Men träning kan vara en fantastisk ingrediens i ett hälsosamt liv. Det vill jag bena mer i. För det tredje: Vad är träning för dig? Ska vi träna kan det vara en poäng i att vi veta varför. Vad vi ska ha det till. Ock ditt varför, eller rättare sagt därför, är inte nödvändigtvis detsamma som mitt.

Där vill jag börja. På vägen kommer jag ifrågasätta några träningsmyter. Men till slut hoppas jag att du har fått lite fler perspektiv att se på din egen träning med.

Fortsättning följer…

Nästa vecka i Del 2: Herr ock fru H. Sapiens
”Hur tränade våra förfäder? Herr ock Fru H. Sapiens? Hade dom rutor på magen ock stora biceps? Stretchade dom när dom dragit hem en nyfälld mammut? Ock hur gjorde dom när dom blandade proteindrinkar..?”

Newer Posts