barfota fötter Rörelse Rörlighet sensomotorik Skor smärta

En handbok om fötter ute nu

Alla behöver en handbok om fötter. Vi inte bara glömmer bort dem, vi stänger in dem, hindrar dem att fungera ock talar nedlåtande om dem. En handbok om fötter ger fötterna upprättelse ock lär dig hur de kan hjälpa hela dig att bli rörligare, starkare, friskare, snabbare ock gladare. Så jag skrev en.

En handbok om fötter - bokens framsida

Liv är rörelse. Rörelse är liv. Rörliga fötter påverkar ditt liv. Fötter är en del kroppen, samma kropp som lever ditt liv. Det går inte att skilja på de sakerna. Fötterna spelar faktiskt en betydligt större roll i våra liv än vad vi tror. De hänger ihop med hur vi mår i stort. Men det märker vi inte förrän vi får problem. En handbok om fötter ger ett nytt perspektiv på hela kroppen.

Så här skrev förlaget Fantasi & fakta i pressmeddelandet för boken:

Det som händer i fötterna händer i kroppen

När vi stänger in fötterna i trånga skor stänger vi in hela kroppen. Men det omvända gäller också – när vi tar hand om fötterna så tar vi hand om hela kroppen. En ny handbok om fötter vill få oss att se på kroppen i ett annat ljus.

Vi vill ha torrt på fötterna när vi ska uttala oss om något. Vi gör saker på stående fot och när vi väl bestämmer oss sätter vi ner foten. Och ibland blir vi kanske lite runda om fötterna.

Många av våra kända uttryck utgår från fötterna, även om vi inte är medvetna om det. Och det är väl naturligt eftersom fötterna är våra mest avlägsna kroppsdelar, något vi gömmer och glömmer i strumpor och skor.

”Jag vill göra människor mer medvetna om sina fötter”, säger författaren Pa Sandberg. ”Fötterna spelar faktiskt en betydligt större roll i våra liv än vad vi tror. De hänger ihop med hur vi mår i stort. Men det märker vi inte förrän vi får problem.”

En handbok om fötter är inte bara en bok om fötter. Även om den innehåller övningar för fötterna handlar boken först och främst om hälsa för hela kroppen, ur ett nytt perspektiv.

Om författaren

Pa Sandberg kallades P-A när han växte upp, även om han döptes till Per-Anders. För att inte konkurrera med sin pappa om smeknamnet tog han bort bindestrecket och bytte namn till Pa. Det var först långt senare, när han redan jobbade som fot- och kroppsterapeut, som en vän berättade att pa betyder fot på persiska.

Pa Sandberg är föreläsare, kropps- och rörelseterapeut med inriktning på fötter. Han hjälper människor från hela landet med smärtlindring, rörelseträning och livsstilsförändring. En handbok om fötter är hans första bok.

Snart finns den på Adlibris ock Bokus. Tillsvidare kan du köpa den här.

zonterapi

Är det verkligen frid vi vill ha?

Selma på backen med familj

”Det finns ett problem med positivt tänkande: det funkar inte” Jag minns ungefärlig orden från en text jag läste för ett gäng år sen. De tilltalade mig redan då ock de etsade sig fast. För det finns ibland nåt fjantromantiskt, självbedrägligt ock rent av sekteristiskt i många floskler liknande den om positivt tänkande.

”Jo”, kanske någon opponerar sig, ”det fungerar visst.” 
Ock någon annan kontrar med motsatsförhållandet: ”Det är väl inte bättre att gå omkring ock vara sur hela tiden?”
På A svarar vi att frågan är felställd. På B svarar vi att antingen eller kanske inte är de bästa alternativen. Kanske ingetdera är ett bättre val?

Det ligger en motsägelse i ordet fungerar. Fungerar mot eller för vad? Själva ordet innefattar nån slags resultat. Vi ska uträtta, prestera något. Positivt tänkande är ytligt på det sättet, just eftersom det är en imperativ, medveten tanke. Våra medvetna tankar är inte så grundläggande djupa som vi kanske vill tro. Vårt varande styr våra tankar mer än det omvända. Så när vi försöker tvinga på oss motsatsen, dvs att tänka oss till lycka, tenderar det att stanna på ytan. Eller i hjärnan.

Göra eller vara?
Positivt tänkande är att göra, inte att vara. Så det kan funka för prestation, för att klara av, för att få gjort. Men inte för att duga som man är. Eller så här: positivt tänkande lämpar sig bättre för att hantera en livssituation, typ relationskris eller karriärkamp, än för att leva ett liv.

Ock nej, det finns inget ballt i att vara negativ heller; att skita i andra, gnälla eller vara en surmupp. Men kanske om kan vi vara i både ljus ock mörker, ock llikaväl släppa taget om båda, så kanske vi kommer en liten gnutta närmare att fånga våra dagar, möta våra rädslor ock finna våra sanna jag, om det nu är nåt sånt vi tycker att vi behöver göra. Mod uppnår vi genom att möta rädsla, gå in i den, inte genom att undvika den. Att försöka undvika rädsla gör oss, motsägelsefullt nog, ofta bara räddare, mer oroliga, mer kontrollerande. Mindre positiva.

En dålig dag 
Att, å andra sidan, försöka vara glad hela tiden är bara stressande.
Ock falskt.
Ibland har man dagar som vi brukar kalla dåliga. Dagar av missmod, sorg, kanske rädsla. Kanske riktar man det utåt, mot allt dumt i världen; det är lättare än att titta inåt. Kanske märker vi det inte, för vi har inte tid att känna efter. Men andra märker. Det syns. Känns. Hörs. Medan man själv tycker att man är som vanligt; det är bara tillvaron som bråkar. 

Två personer på bilden ler lite nyfiket. De övriga ser mer skräckslagna ut. De har aldrig varit med om det här förut. Kanske har fotografen bett dem se glada ut. Men troligtvis har han nöjt sig med att lugnande förklara att de inte behöver vara rädda. Kanske fungerade det på de två som ler? Kanske gnager oron lite bakom leendena. Kanske är det ändå lite otäckt, det som sker. Kanske försöker personerna på bilden tänka positivt. Eller så får det bara kännas som det känns. För hur tänker man positivt om något man inte vet vad det är?

Såna dar hjälper inga klämkäcka floskler. Såna dar är positivt tänkande bara ännu ett sätt att lura sig själv. Snarare än att bita ihop ock le samtidigt, borde vi kanske bara sänka farten en stund ock känna efter ock låta det vara. För det finns sällan en enskild orsak: Det kanske är lite mycket av olika. Det kanske är nåt gammalt som gnager, en allmän oro att inte duga eller en gnutta tvivel mitt i all tro på livet. Kanske är det vånda över förändring. Eller bristen på densamma. 

Sånt händer. Sånt är livet. Så är det att vara människa. 
Ibland. 
Det är inget att vara rädd för. Men det är mänskligt att bli det.
Ingen människa kan vara på topp jämt. 
Vad nu det innebär. 
Att vara på topp…

Sann glädje, tror jag, når vi genom: 

  • öppenhet; att möta dagen med både öppet sinne ock öppna sinnen, det vill säga ickedömande ock inkännande uppmärksamt.
  • mod ock vilja att känna alla känslor, tänka alla tankar ock utrymme att ge uttryck för dem.
  • humor; att ta sig själv på för stort allvar har aldrig gjort någon glad.

Inget av det ryms egentligen inom ett så snäv uppmaning som den att tänka positivt.

Positivt kännande
Positivt kännande är något annat.
Positivt kännande är att gå barfota på den steniga grusvägen utan att redan innan anta att det kommer göra ont. 
Positivt kännande är att känna på vattnet inför årets först bad utan att lägga någon värdering i temperaturen. 
Positivt kännande är att vara mer nyfiken ock mindre försiktig. 
Positivt kännande är mer lust än rädsla. 

Jag ser det så här: Att tänka positivt är att intala sig hur något ska vara. Att känna positivt är att uppmärksamt ta reda på hur det verkligen är. 
Ungefär så. 

Uppmärksamhet, närvaro ock sann glädje – eller frid? – kan uppnås på många sätt, men faktum är att det fanns en tid då vi, eller våra urtida förfäder, inte behövde frammana uppmärksam närvaro, eller för den delen värdera den som positiv eller negativ. Den fanns där lika naturligt som synen eller hörseln. Inte som en aktiv handling eller mental utställning, utan för att vi helt enkelt lät oss själva vara ifred.

/

zonterapi

Världens största mindervärdighetskomplex

Världens största mindervärdighetskomplex

Jag såg det inte komma, det där pissdåliga självförtroendet som kastade sig över mig som en blöt blå filt. Det bara var där, ock omintetgjorde mina försök att i text måla en positiv bild av mig själv. Jag stängde datorn ock gick ut i skogen. Jante hängde med ock, i koppel, hans jycke Selfpitybull.

Vi sa inte så mycket. Fanns inget att säga. Vi visste ju redan: ”inte ska väl jag ”, ”Jag kan ju ändå ingenting”, ”Vem fan tror jag att jag är..?”
— Men allvarlig talat, sa jag ock tittade på Jante ock hans dreglande byracka. Allvarligt talat, vad gör ni här egentligen?

— Se vart du går, din klumpeduns, så du inte går in i ett träd eller nåt, svarade Jantejäveln ock la till spydigt:
— Det vore inte olikt dig.

Jag vände blicken framåt, bara för att i nästa steg sätta foten i en lerpöl. Jante log i mjugg. 
— Det var faktiskt du som bjöd in oss. Du kunde klarat dig alldeles utmärkt själv, men du valde att ha oss som sällskap, ock vi finns alltid här för dig, det vet du, svarade Jante på min fråga. Selfpitybull gnydde så det fladdrande i den rinnande underläppen.

Jag slängde en snabb butter blick på mina följeslagare. En snabb, jag ville inte blöta ner den andra skon också. Man kan väl säga att jag blängde, men jag sa ingenting.
— Jag tycker du borde vara tacksam, fortsatte Jante. Vi ställer upp när du behöver oss. När du vill vara liten ock rädd kan du lita på oss. Då är det vi som står upp för din ynklighet. När alla andra säger uppmuntrande floskler som ”carpe diem” ock ”du kan om du vill” ock ”du duger som du är”, då är det vi som ställer oss på din sida: ”Nähä, det gör du inte alls!” Det är väl sånt man har vänner till, så säg.

Han hade en poäng. Kanske borde jag vara nöjd med min ihoptryckthet. Strävan, lust ock drömmar är för dom naiva. Eller för dom som har tur. Men vi i den verkliga världen vet hur det egentligen är, att det inte är något särskilt med oss. Åtminstone inte med mig.

Jante gick med tvärsäkra steg, som den gör som vet sin (ock andras) plats. Händerna höll han i ett stadigt grepp bakom ryggen. Selfpitybull lufsade på så gott han kunde med sina korta ben. Det var ett under att han inte klev på den fladdrande, salivtyngda underläppen.
— Men du sa att jag kunde klarat mig alldeles utmärkt själv. Vad menar du med det, undrade jag långsamt.
— Försök inte, kontrade Jante, vi är inte här för att boosta ditt ego. Det finns andra som pysslar med sånt. Vi göder mindervärdighetskomplex, det är vår grej.
—Hur stort kan ett mindervärdighetskomplex bli, undrade jag.
—Aah, hur stort som helt, skrävlade Jante stolt. Det finns inga gränser.

Det blev tyst en stund. Jag kände komplexet växa.
— Hur stort som helst? konfunderade jag.
— Hur stort som helst, slog Jante fast.

Mer tystnad. Jante verkade nöjd med att ha tryckt ner mig ordentligt, som så många andra lyckats med före honom. Jag kände efter.
— Mitt mindervärdighetskomplex börjar bli jättestort, sa jag ock försökte sätta ord på känslan. Frågan är om jag inte har så stort mindervärdighetskomplex att jag börjar få megalomani; storhetsvansinne över att ha världens största mindervärdighetskomplex. Är det bra eller dåligt?

Jante tappade den tidigare så raka hållningen. Med ens var hela hans nedlåtande överlägsenhet borta. Han kände sig lurad.
— Jag sa ju att du klarar dig utmärkt själv, muttrade han. Du behöver inte oss. Trigga din självkänsla kan du göra på någon annans bekostnad. 

Utan ett ord vek mina följeslagare av från stigen. Det enda som hördes var hundkräket som gnällde självömkande när Jante gav honom en spark i röven. 
— Det var fan inte mycket nytta man hade av dig, knorrade Jante till hunden samtidigt som de försvann in bland träden.

Ock det kunde Selfpitybull inte annat än att hålla med om.

/

rädsla stress stresstålighet

Vanlig ock ovanlig stress

I En handbok om fötter skrev jag ett kapitel om stress, ock insåg att ämnet behöver en helt egen bok. De senaste veckornas läge i världen ock Stockholm har tydliggjort vissa perspektiv som boken är tänkt att rikta in sig på. Som till exempel vad som är vanlig stress ock vad som är ovanlig.

Eller ska vi säga riktig ock oriktig stress? Eller normal ock onormal? Poängen, oavsett benämning, är att stress, såsom vi pratar om det ock som det behandlas, ofta är oerhört förenklad. Så förenklat att det blir fel. Som till exempel att stress är ok så länge man fixar sig lite återhämtning emellanåt. Stress ock återhämtning. Inget däremellan. Svart eller vitt. 

Eller att det finns positiv ock negativ stress. En del av det jag kommer att skriva här, skulle kunna uppfattas som att så är fallet, ock kanske kan man vända på begreppen i rubriken ock ingressen till att landa på en skala mellan bra ock dåligt. Men faktum är att stress är stress; det är en överlevnadsfunktion, inte en levnadsstrategi. Stress bryter ner kroppen. Punkt. Därför ska den brukas varsamt ock sparsamt, inte som en drivkraft i vardagen. Att den kan användas till att höja min prestationsnivå ock därmed boosta mitt ego, ligger ganska långt ifrån stressfunktionens egentliga syfte. 

Vi skulle kunna fortsätta listan, men då blir det inget kvar till boken – det här är trots allt bara en blogpost. Låt mig istället stanna vid de två reflektioner jag gjort den senaste tidens omvälvande läge:

  • Stressens fokus
  • Lugnet i stormen

Stressens fokus
Jag hävdar – föga kontroversiellt, men bortom begreppen positiv ock negativ – att stress kan användas rätt ock fel. Ungefär som du kan använda en kökskniv för att skruva i en skruv; det går men varken resultatet, skruven eller kniven går riskfritt igenom processen. Att en situation som det nu uppkomna världsläget skapar ovisshet, oro, rädsla ock därmed stress är närmast självklart. Men många jag pratar med, vittnar om att de, liksom jag själv, ”fungerar bättre” på ett fysiologiskt plan än vanligt. Det tar sig uttryck i bättre sömn, skarpare koncentrationsförmåga, lugnare mage, osv.

Läs mer om stress ock utmattning här när du har läst färdigt den här texten! Om du vill, alltså.

Jag menar att detta, åtminstone delvis, beror på att stressen används i ett sammanhang där det är relevant att bli stressad, vilket gör stressen dels ändamålsenlig, dels lösningsfokuserad. Det är nämligen allvar nu. Med andra ord, vi stressar för att överleva, som det är menat, ock vi använder stressen till att överleva. Även om de allra flesta av oss inte befinner sig i samma dramatiskt akutstressade läge som våra förfäder på savannen kanske fick uppleva då ock då, så är stressen relevant. Många av oss har fått tid att omvärdera vad som egentligen är viktigt i livet.

Påhittad stress
Jämför detta med vad som ofta är upphov till modern stress: Duger jag? Är jag tillräckligt snygg? För gammal? Vad tänker folk om mig? Kommer jag i tid till mötet? Har jag knäppt gylfen? Kan jag ljuga mig ur det här? Hur lägger man livspusslet? Är livet slut om jag inte får toppbetyg? Vad ska mamma säga? Vart tog tiden vägen? Vem är jag utan min prestation..?

Skillnaden är markant. Vi som är vana att använda stress som en dålig kökskniv, har plötsligt en riktig skruvmejsel. OCK en riktig skruv. Stressen gör sitt jobb, ock eftersom stressen är en kroppsfunktion i en helhet, så hjälper det hela kroppen att vara i balans, att fungera som en kropp ska, istället för att styra upp alla stressymtom, hormonomställningar ock andra rubbningar efter nojor som ända bara är påhittade.

Lugnet i stormen
Den normalt så stökiga Centralstationen i Stockholm är i det närmaste folktom. Människorna på gatan är få, ock de som är där rör sig långsammare (!). Ock på balkongen där jag blir bjuden på eftermiddagskaffe är det lugnt. Några gråsparvar vårfixar utanför ock en tidig humla surrar mot den varma husväggen. Men flygstrecken från Arlanda, som brukar gå tätt på himlen, lyser med sin frånvaro. Samma gör bullret från motorvägen som normalt ligger som en mullrande ljudmatta större delen av dygnet.

Stress orsakas av överstimulering. För många intryck stressar kropp ock hjärna som ska ta emot, analysera, processa intrycken. Vår moderna värld innehåller mer ock fler intryck än vi är evolutionärt byxade att kunna hantera, vilket i sig är tillräckligt för att försätta oss i olika sorters stresstillstånd. Dessvärre tenderar detta intrycksknarkande att bli beroendeframkallande ock ge rastlöshet ock abstinensbesvär som följd, vilket får farsoter som Corona att vara strålande tider, härliga tider, för Viasat, C more ock Netflix.

Strålande tider
Men om vi stänger av TV:n, ock låter den påtvingade stillsamheten minska stimuleringen av sinnena, så sänker vi stressen. Kanske är det så, att den situation som för tillfället stressar oss, är samma situation som också är lösningen på stressen. Kanske är det så att stressen här ock nu faktiskt är lösningen på sig själv, rent fysiologiskt sett. 

Tillsammans, vill jag tro, bidrar de två punkter jag reflekterar över, ock deras roll i den situation vi befinner oss i, till tid för just reflektion. Tid att stanna upp, tid att omvärdera, tid att stressa över rätt saker. Ock framförallt, tid att bry oss om varandra, tillgodose varandras behov av omtanke, närhet, kärlek ock fysisk kontakt. Tid, helt enkelt, att locka fram det fina o glada i varandra. Det vore väl något att ta med sig ur det här.

Boken då?
Jo, den kommer nog. Kanske får även jag mer skrivtid nu när mitt arbete, liksom så många andras, påverkas. Det finns spridda anteckningar ock enkla skisser än så länge. Ock arbetsnamnet är Allt du tror du vet om stress kan vara fel.
Tills vidare, i alla fall.

Åldrande Känna efter motion Rörelse träning vardagsmotion

Gör nåt!

Enligt en ny studie ökar stillasittande risken för depression hos unga. Lösningen heter, som så, ofta fysisk aktivitet. Ett begrepp som för de flesta är synonymt med träning ock motion. Men tänk om det inte bara är den fysiska rörelsen som får oss att må bättre utan även den mentala rörelsen?

Runt om i världen finns det så kallade blå zoner. Det är områden där människor, enligt statistiska kvoter, uppnår exceptionellt hög ålder samtidigt som de är vid god vigör ock hälsa. De stackarna har naturligtvis inte fått vara ifred för västvärldens forskare som på vetenskapligt maner gärna hittar enkla samband att bygga lika enkla teser av. Hälsans gåta. Åldrandets gåta. Tänk att finna svaret på den!

Svaret, ja…

Nu är ju ”svaret” sällan enhetligt eller lösningen enkel på komplexa frågeställningar. Ock mycket riktigt har de flesta teorier gått bet. 

Fysisk aktivetet
Träningsmaskiner, pulsmätare ock vardagsmotion är ingenting man pysslar med i de blå zonerna. Många rör på sig i sin vardag, men ingen tränar, ingen tar i mer för hälsans skull. Man tar i mindre. Så att dra paralleller till västvärldens träningsmantra för långa liv låter sig inte göras. En liten detalj när det kommer till fysisk aktivitet verkar dock vara gemensam för de olika zonerna. Mer om den snart.

Dietism ock kostlära
Kosten då? Vilken av alla dieter gäller för att leva ett långt ock hälsosamt liv? Inte heller här fanns någon gemensam nämnare, mer än att man äter det som finns lokalt. Somliga äter vegetariskt, andra inte. I Italien flödar mjöl ock kolhydrater, något som äts sparsamt i Asien. Vin funkar för vissa, andra föredrar vatten. De alger som är så vansinnigt nyttiga för somliga, får andra klara sig utan. (Enligt vissa studier verkar det t o m vara så att de tarmfloror vi utvecklar regionalt, skiljer sig åt så att det som är hälsosamt för en folkgrupp kan vara rent onyttigt för en annan.) Inga ledtrådar här heller alltså. Jo, förresten, det finns en, men den återkommer vi till strax.

För inom ett annat område verkar det finnas likheter, likheter med kopplingar till både kroppsrörelse ock ätande:

  • Alla, även de äldre, ingår i ett sammanhang. Alla fyller funktion i flocken, familjen, byn. Det jag gör, uträttar, betyder något, oavsett hur gammal jag är. Jag betyder något, oavsett hur gammal jag är. (Man kan fundera på vad det gör med måendet hos de yngre, som har ålderdomen framför sig, när åldrandet inte framstår som ett straff.)
  • I en förlängning betyder det att det jag gör, dvs min fysiska aktivitet, har ett syfte. Ingenting i kroppen fungerar avskilt från allt annat. En anledning till att så många träningsnyårslöften bryts är antagligen att kroppen inte förstår varför den ska göra det vi bestämt att den borde. Att göra nytta påverkar måendet mer än att göra onytta. 
  • Den som ingår i ett sammanhang äter i ett sammanhang. Tillsammans. Kanske hela vägen: man sår maten, skördar maten, lagar maten, äter maten. Det skapar en gemenskap som sträcker sig längre än sociala konstellationer, livsmedelsverkets riktlinjer ock mat på bestämda tider.
  • Man äter inte bara tillsammans. Man äter långsammare, ock därmed mindre. Hinner känna efter, både hur maten smakar ock när man blir mätt.

Fysisk ock mental rörelse
Nu tillbaka till studien i ingressen. Den om stillasittande ock depression. Att röra på sig är tvivels utan viktigt. Men kanske förenklar vi – återigen – lite för snävt när vi tänker att det bara är den fysiska aktiviteten som främjar det mentala välbefinnandet. Sett till exemplet ovan ser det omvända ut att vara lika sant.

  • Vad händer om vi betonar andra ordet i rubriken istället för första? Gör NÅT istället för GÖR nåt.
  • Vad händer om vi återskapar sammanhangen över generationerna, istället för att, som nu, institutionalisera alla, unga som gamla, som inte är i produktiv ålder (Fundera över skillnaden i att vara produktiv ock att ingå i ett sammanhang). 
  • Vad händer om vi värdesätter variationerna, olikheterna ock låter var ock en bidra med sitt istället för att alla ska göra samma? 
  • Vad händer om vi inser att ingenting i kroppen sker isolerat, ock låter kroppen fungera som flocken: tillsammans. Som en helhet.
  • Vad händer om vi ser fysisk rörelse ock mental rörelse som delar av ett ock samma funktionella system?

Så vi reser oss upp, som studien säger. Ock ser vad som händer.

Eller så tar vi ett steg till, ger vi oss själva ock varandra möjlighet att leva som de människor – homo sapiens – som vi är skapta till. Det kanske inte ger oss svaret på frågan om meningen med livet, men kanske ger det en hint om meningen med levandet.

/

fitness Fotrörelse Gör det enkelt Gott nytt år hälsa immunförsvar kropp och själ kroppen

Vad händer om vi bara låter kroppen vara ifred?

Vi vill gärna tro att kroppen är något som hela tiden måste fixas, hållas i, styras, byggas om, ändras ock rättas till. Den ska optimeras, bantas, stärkas ock bli sitt bästa jag. Inte minst finns en hel hälsosamhetsvärld där massor av människor tjänar sitt levebröd på att hjälpa till med just det. Men tänk om vi gör för mycket? Tänk om kroppen behöver mindre ock inte mer för att må bra?

Inom geriatriken är övermedicinering ett vanligt problem. Det är som om äldre människor SKA medicineras, som om ålder vore en sjukdom i sig. Så vi medicinerar symtomlindrande ock vi medicinerar förebyggande. Biverkningarna medicineras bort med andra läkemedel som ger andra biverkningar ock så vidare. Det här orsaker platsbrist på sjukhusen eftersom många gamla blir inlagda i onödan. Å andra sidan är medicinering i allmänhet ock övermedicinering i synnerhet en statistiskt tung orsak till varför människor dör, så det kanske jämnar ut sig med den där platsbristen.

Extra allt
Kanske är det inte bara inom vården av äldre vi gör så här? Tänk om vi i vår hälsohets ibland ställer till andra problem än de vi tror att vi måste åtgärda. Eftersom vi lever i en värld där människor börjar mota ålderstecken ock åldrande redan i 25-årsåldern, ock där vi tror att vi hela tiden måste bli något annat än det vi är (större, snyggare, smalare, mer vältränade, mindre rynkiga, friskare, yngre, äldre…), har de flesta byggt på oss lager av både krav ock dåliga samveten som leder till mer stress ock sämre funktioner som kräver fler åtgärder ock mer kontrollerat tillfixande.

I den vevan blandar vi ofta ihop hur saker ock ting verkar vara med hur de egentligen är. Vi låter med glädje skenet bedra oss själva ock andra, ock låter oss luras att knappt ätbara bars, proteindrinkar ock energidrycker är mat. Vi tror blint på fitnessindustrins budskap om att styrka är detsamma som hälsa, om hur att se vältränad ut är detsamma som att vara vältränad. Det är det inte.

Mindre smakar mer?
Stress är ett tydligt exempel. Ofta när stressen gör sig gällande, lägger vi till åtgärder. Vi måste göra nåt. Meditera, gå på gym eller träna yoga. Sen skyndar (!) vi oss till yogan för att hinna varva ner. Stress är per definition för mycket av något. Då behöver vi inte mer. Vi behöver mindre. Hälsotillstånd orsakade av stress, av att vi äter sånt vi inte tål eller mår bra av, eller av en psykiskt påfrestande relation, kommer inte att bli bättre av att vi äter ingefära, gör solhälsningar eller tränar spinning så svetten yr. De kommer att bli bättre av att vi accentuerar stressen, matvanorna ock relationen ock tar bort eller förändrar det som bryter ner oss. Mindre. Inte mer.

Visst behöver vi hjälpa till på traven ibland. Ta krafttag eller fylla på förråden. Visst behöver vi röra på oss mer ock äta bättre. Men mer än vem? Ock bättre än vad? Tabellerna, staplarna ock riktlinjerna utgår från människor som inte finns. Det är mätvärden tagna ur sina sammanhang ock ur sina människor. Det finns helt enkelt inga mallar som passar alla. Det finns inte två människor med exakt samma utgångsläge ock förutsättningar. Det finns inte två likadana kroppar. Det finns ingen genomsnittsmänniska.

Hälsooptimering
Ordet optimera har blivit ett modeord i hälsovärlden. Det är väldigt tokigt. Det finns nämligen inget hälsosamt med optimering. Arten Homo sapiens är helt enkelt inte designad så. Homo sapiens är designad för konstant anpassning, kompensation ock förändring. Inte status q. Vår kropp är ständigt aktiv med att laga, bygga nytt ock läka, men också med att mota angrepp. Vi ansätts konstant för mikroorganismer, smittor ock annat skadligt. Vårt immunförsvar anpassar sig ständigt efter nya former eller nya miljöer, ock dess förutsättningar att göra det varierar beroende på t ex näringsstatus. Vi är byggda för att överleva under brist ock umbäranden, inte optimera hälsan under överflöd. 

Det är det normala. Ett ”optimalt” läge skulle bara vara i sekunder eftersom kroppen är i konstant förändring. I ett (i praktiken omöjligt) optimalt läge, det vill säga där alla värden är i exakt den nivå de behöver vara just då, slutar systemen jobba, eftersom det inte finns nåt mer att kämpa mot. Eller för. Ock det i kroppen som inte används slutar fungera. När de gamla säger att ”lite skit rensar magen” så har de en poäng just i att det håller systemen aktiva. Det är inte optimalt. Men det är hälsofrämjande.

Känna efter
Kroppen har alla de här förutsättningarna att återuppbygga, läka, röra sig lagom, ta i lagom, må så bra den kan här ock nu. Den kan om vi låter den. Om vi ger den förutsättningarna till det. Om vi slutar hindra den. För kanske är det det vi gör mest när den inte får vila, när vi tvingar på den för högt tempo eller att ta i mer än den vill, eller försöker kontrollera hur den ska röra sig eller stoppar i den mat den inte vill ha. 

Låt oss helt enkelt prova att börja hälsosamheten från ett annat håll: vårt eget. Prova att börja där du är, inte där du vill vara. Starta med förutsättningarna som finns istället för med de som inte finns. Låt kroppen vara där den är ock ge den utrymme för förändring. Den vill må bra. Den vill förändra. Ock får den chansen kommer den att tala om vilken hjälp den behöver. Om vi lyssnar. Känner efter.  Vilken sorts rörelse den behöver. Vilken näring. Vilken vila ock vilken hållning. Vilken sort beröring eller socialt sammanhang.

Ibland kanske vi helt enkelt ska nöja oss med att känna efter ock låta kroppen sköta det den skött i miljontals år, fast det är svårt för många att tänka så, att släppa taget. För faktum är att väldigt mycket av det den sköter, har vi fortfarande ingen aning om hur det går till.

Gott nytt år!

barfota barfotaskor Det som händer i fötterna händer i kroppen fötter

Tre skäl till varför barfota är bättre än barfotaskor

Det florerar många tvärsäkra teser om vad som är bra för kroppen ock fötterna. De flesta har ganska fel just genom att vara 1. generaliserande ock 2. tvärsäkra (ock därmed begränsade). Vad som är bäst, rätt, bra, hälsosamt, optimalt varierar från person till person, syfte till syfte, orsak till verkan, m.m. 

Rätt rätt rätt

Barfota på Viksta Stenborg norr om Uppsala.
Barfota på Viksta Stenborg norr om Uppsala.

Inom den så kallade barfotavärlden finns samma sorts sanningar ock dogmer, ofta utsjungna av någon barfotaguru ock vidare spridd av någon av dennes många apostlar. Sanningar om övningar, rörelser, typer av skor (!), steglängder ock fotisättningar får oss att slå knut på oss själva för att göra rätt, rätt, rätt. Vad skorna beträffar verkar resonemangen ofta vara kopplade till vanor ock prestation, ock precis som med den gamla sortens dämpade, passformade, halkfria ock på andra sätt fotriktiga skor, pratar vi om prestanda, konstruktion ock fäste, som om om det är skon som ska göra jobbet åt oss.

Men grejen med barfota är ju det motsatta; att, med eller utan skor, påverka foten så lite som möjligt ock låta foten så långt det är möjligt fungera som en fot (till skillnad från alla skor med inbyggda fotriktigheter som tvärtom motverkar fotens egen fotriktighet ock gör den till en rörelsehindrad klump som inte kan hjälpa kroppen att gå, stå, springa, till ock med sitta som kroppen vill. 

Ambitionen med minimalistiska skor verkar, som sagt, vara två:

  • Vanor
    Skor är starkt kulturellt betingat, något som man bara måste ha, en universell dress code, ungefär som förr när man var tvungen att ha slips o kavaj för att komma in på krogen. Bara för att. Till detta inbillar vi oss att alla gångytor är proppfulla med glasbitar, kanyler o annat vasst. För att inte tala om att folk tittar på oss om vi är barfota. Hemska tanke.
  • Prestation
    Mycket modern träning mäts ock schemaläggs. Presteras. Så när vi bestämmer oss för att gå över till mer barfotade skor, utgår vi från träningsplaneringen. Fötterna får anpassa sig efter träningen istället för tvärtom.

Fysiologiskt funktionellt

Sett utifrån dessa perspektiv är valet av skor viktigt. Men om vi istället ser på saken ur ett krasst fysiologiskt funktionellt, eller ett hälsosamt perspektiv om man så vill, blir slutsatserna andra. Att skillnaden mellan konventionella dojor ock minimalistiska skor är märkbar vet alla som växlat över. Men skillnaden mellan barfotaskor ock på riktigt barfota är om möjligt ännu större.

  1. Obegränsad frihet
    Alla skor begränsar. Det är ungefär som att gå på SJ:s trånga tågtoaletter. Bara det allra nödvändigaste fungerar men med viss möda. Så är det för fot i sko; den kan gå men utan full rörelsefrihet. Det finns inga skor som förbättrar fotens förmågor, men det finns skor som begränsar foten mindre än andra. Med skor lurar vi foten, ock hjärnan, att tro att den är skyddad. Risken att vi utsätter den för mer än den klarar av är uppenbar. Risken att vi faller in i gamla rörelsemönster, med för långa steg ock hårda hälisättningar, av gammal vana är lika uppenbar. Det händer inte nakenfötter i samma utsträckning, eftersom den bara foten direkt känner vad som händer.
  2. Nervsystemet
    Alla skor bedövar. Det som sker det sker, men det känns inte. Det genom miljoner av år utvecklade nervsystemet är gjort för att känna, signalera, aktivera, avaktivera, omaktivera, anpassa, följa, lära ock lära om. Utan sinnessignaler händer inget av det. Tyvärr är den mer eller mindre tänkande delen av våra hjärnor inte lika väl utvecklad som resten av nervsystemet, så vi klarar helt enkelt inte av att kompensera den bristande sinnesinformationen med medvetna eller ”korrekta” rörelser. 
  3. Papillarlinjer
    På händerna kallar vi dem fingeravtryck, de mönster som ger handen bättre grepp, ungefär som mönstringen på ett bildäck. Fast bättre. För papillarlinjerna fungerar som känselspröt också. Likt morrhår känner de av vibrationer ock rörelse ock förbättrar därmed både greppförmåga ock mototrik. Likadana linjer sitter under fötterna. När vi ersätter dem med det bedrägliga fästet från mönstrade skor, riskerar vi att överskrida vår kropps motoriska begränsningar, eftersom vi inte känner vad vi gör. 

Känna efter

Just på grund av detta ser jag inte stegvis övergång från dämpade skor till minimalistiska skor till barfota som självklar. Barfota är för alla. Alla kan. Alla kan känna efter. Möjligen med undantag för de fötter som drabbats av allvarliga åkommor som till exempel svårartad diabetes eller känselbortfall (Slaskdiagnoser som höga fotvalv, plattfötter eller hallux valgus räknas inte dit). Ock just genom att den sensoriska informationen är så viktig när kroppen ska lära om eller lära nytt, är det barfota direkt som gäller. Barfota kan kroppen lära sig att gå i minimalistiska skor. Inte tvärtom. Sett ur ett krasst fysiologiskt funktionellt, eller ett hälsosamt perspektiv, alltså. Vilket ju egentligen är grunden för alla andra perspektiv också. Särskilt de som handlar om rörelse, träning ock prestation.

En handbok om fötter
En handbok om fötter

Vill du läsa mer om det här ock om fötters funktion i allmänhet, kan du köpa En handbok om fötter. Den finns på Adlibris, Bokus ock Optista än så länge. Vill du ha ett signerat exemplar går det bra att maila mig direkt.

Hej då!

/pa

Hälsa hälsa

Yoga ock Alvedon

Multitasking-yoga-illustrator-maja-larsson

I takt med att vi bygger ett samhälle ock en värld som gör oss sjuka, olyckliga ock sämre fungerande, växer marknaden för hälsovägledning, terapi ock alla former av träning. Men om vi inte tänker oss för, riskerar vi att hamna i ett virrvarr av verkningslösa quickfixar, brandkårsutryckningar i friskvårdsformat ock snabbverkande pillerlösningar i RDI-doser*. Eller så är vi redan där.

”Jag är så stressad! Det är så mycket nu! Jag måste komma igång med yogan!” Liknande fraser hör jag med jämna mellanrum. Som om vi löser konsekvensen av ett överfullt schema genom att trycka in lite till?

Multitasking-yoga-illustrator-maja-larsson

Så jag brukar fråga: ”Okej, ock vad tänkte du ta bort istället?” Då får jag ofta en undrande blick innan det kommer en resignerad suck. ”Ja, nej, så har jag ju inte tänkt, förstås…”

Man kan fråga sig varför vi gör så, varför vi lever som om tiden ock schemat var ett ständigt tänjbart nät som alltid går att fylla med lite till, oavsett hur fullt det är. Men det är inte vad det här inlägget handlar om. Så något svar kommer inte. Inte här. Inte idag.

Mer eller mindre
Men faktum är att de liv vi lever ock den civilisation vi skapat ur ett evolutionärt perspektiv är tämligen extrema ock inte på något sätt anpassade efter dem vi är: Homo sapiens. Ofta försöker vi balansera det extrema med andra extremer, som
– gymträning (de flesta gymredskap är anpassade för muskelbygge, inte för naturlig rörelse. Att bära omkring på extra muskler i onödan är inte heller något våra ursprungliga förfäder skulle vilja slösa energi på),
– piller (medicin som dövar, kosttillskott som kompenserar, ock vi slipper tänka),
– konstgjord andning (eller kontrollerade andningsövningar. Har sina förtjänster, men att styra den funktion som är vår allra mest grundläggande ock självgående är inte särskilt naturligt),
– ock mat som inte är mat (näringsberikade halvfabrikat, energy bars ock prefab smoothie).

Tänk om dessa extremer inte alls balanserar upp varandra, utan snarare tynger ner så mycket i var sin ända att balansbrädan snart går av på mitten? Förstå mig rätt. Det finns massor av bra hälsohjälp att få, men om vi glömmer bort vilka vi är ock var vi kommer ifrån, kommer vi inte heller ihåg vad som faktiskt är bra för oss. Att ta i mer när kroppen skriker efter mindre, att bedöva smärtan med värktabletter istället för att fundera på vad som gör ont, eller kontrollera sin andning istället för att fundera på varför inte andningen går av sig själv, sådär som normal andning gör, hjälper oss inte att må bättre. Inte i längden. Det hjälper oss att orka fortsätta må sämre ett tag till.

Optimerad hälsa
Jag mediterar ibland. På olika sätt. Jag har lite olika tekniker för olika syften eller tillfällen. Mina tekniker ser inte ut på samma sätt vid livskriser som vid vardagsstress, till exempel. Nu, mitt i en separation, fokuserar jag på nuet, på vardagen ock ja, på andningen. Jag fokuserar på att behålla orken ock humöret, på att inte läcka. Men när jag mår som bäst behövs ingen teknik. Då kan jag sitta på en stubbe ock glo, bara, utan att bli rastlös. Sitta ock hålla käften. Bara. Allt det andra är verktyg att ta till när jag är stressad ock rastlös (samma sak), när jag inte är där jag helst skulle vara ock där jag hade varit för det mesta om inte jag ock vi krånglat till världen så förbannat. 

Men ibland är det kul att meditera med tekniker för att uppnå specifika syften. På samma sätt är det begripligt att hårdtränande människor pressar sig långt över smärtgränser för att prestera, eller att finslipa sitt näringsintag för att toppa sina värden. Men i grunden hälsosamt är det inte, helt enkelt för att det inte är så vi är skapta att fungera. There is no such thing as ”optimal hälsa”. Vi är byggd för att anpassa oss, för att överleva ock må tillräckligt bra under sämsta möjliga omständigheter. Vi är byggda för att ta i så lite som möjligt, inte så mycket som möjligt. Vi är byggda för att skärpa ämnesomsättning ock förbränning under perioder av svält, inte för konstant ätande.

Att flytta till en grotta ock leva på bark är inte lösningen, såklart. Poängen här är att vi vinner på att fundera på vad vi, våra organ, kroppsdelar, system ock celler egentligen är byggda för, innan vi fyller våra liv med hälsomåsten, träning ock dåliga samveten. Bara för att något har visat sig ha ”hälsoeffekter” i det lilla (mätbara) perspektivet, behöver det inte betyda att det är vad vi behöver om vi zoomar ut ock ser till helheten.

Hälsosamhet ska kännas bra, träning ska vara kul, ätande ska vara lustfyllt. Att trycka i sig en rawfoodkaka ock svepa en svindyr ingefärsshot, ock stressa till yogan för att kunna slappna av ock öva på att andas, är sällan det vi mest behöver. Oftast behöver vi göra mindre, inte mer.

Ibland räcker det med att bara sitta på en stubbe ock hålla käften. 

*RDI – Rekommenderat Daglig Intag