Browsing Category

träning

Åldrande Känna efter motion Rörelse träning vardagsmotion

Gör nåt!

Enligt en ny studie ökar stillasittande risken för depression hos unga. Lösningen heter, som så, ofta fysisk aktivitet. Ett begrepp som för de flesta är synonymt med träning ock motion. Men tänk om det inte bara är den fysiska rörelsen som får oss att må bättre utan även den mentala rörelsen?

Runt om i världen finns det så kallade blå zoner. Det är områden där människor, enligt statistiska kvoter, uppnår exceptionellt hög ålder samtidigt som de är vid god vigör ock hälsa. De stackarna har naturligtvis inte fått vara ifred för västvärldens forskare som på vetenskapligt maner gärna hittar enkla samband att bygga lika enkla teser av. Hälsans gåta. Åldrandets gåta. Tänk att finna svaret på den!

Svaret, ja…

Nu är ju ”svaret” sällan enhetligt eller lösningen enkel på komplexa frågeställningar. Ock mycket riktigt har de flesta teorier gått bet. 

Fysisk aktivetet
Träningsmaskiner, pulsmätare ock vardagsmotion är ingenting man pysslar med i de blå zonerna. Många rör på sig i sin vardag, men ingen tränar, ingen tar i mer för hälsans skull. Man tar i mindre. Så att dra paralleller till västvärldens träningsmantra för långa liv låter sig inte göras. En liten detalj när det kommer till fysisk aktivitet verkar dock vara gemensam för de olika zonerna. Mer om den snart.

Dietism ock kostlära
Kosten då? Vilken av alla dieter gäller för att leva ett långt ock hälsosamt liv? Inte heller här fanns någon gemensam nämnare, mer än att man äter det som finns lokalt. Somliga äter vegetariskt, andra inte. I Italien flödar mjöl ock kolhydrater, något som äts sparsamt i Asien. Vin funkar för vissa, andra föredrar vatten. De alger som är så vansinnigt nyttiga för somliga, får andra klara sig utan. (Enligt vissa studier verkar det t o m vara så att de tarmfloror vi utvecklar regionalt, skiljer sig åt så att det som är hälsosamt för en folkgrupp kan vara rent onyttigt för en annan.) Inga ledtrådar här heller alltså. Jo, förresten, det finns en, men den återkommer vi till strax.

För inom ett annat område verkar det finnas likheter, likheter med kopplingar till både kroppsrörelse ock ätande:

  • Alla, även de äldre, ingår i ett sammanhang. Alla fyller funktion i flocken, familjen, byn. Det jag gör, uträttar, betyder något, oavsett hur gammal jag är. Jag betyder något, oavsett hur gammal jag är. (Man kan fundera på vad det gör med måendet hos de yngre, som har ålderdomen framför sig, när åldrandet inte framstår som ett straff.)
  • I en förlängning betyder det att det jag gör, dvs min fysiska aktivitet, har ett syfte. Ingenting i kroppen fungerar avskilt från allt annat. En anledning till att så många träningsnyårslöften bryts är antagligen att kroppen inte förstår varför den ska göra det vi bestämt att den borde. Att göra nytta påverkar måendet mer än att göra onytta. 
  • Den som ingår i ett sammanhang äter i ett sammanhang. Tillsammans. Kanske hela vägen: man sår maten, skördar maten, lagar maten, äter maten. Det skapar en gemenskap som sträcker sig längre än sociala konstellationer, livsmedelsverkets riktlinjer ock mat på bestämda tider.
  • Man äter inte bara tillsammans. Man äter långsammare, ock därmed mindre. Hinner känna efter, både hur maten smakar ock när man blir mätt.

Fysisk ock mental rörelse
Nu tillbaka till studien i ingressen. Den om stillasittande ock depression. Att röra på sig är tvivels utan viktigt. Men kanske förenklar vi – återigen – lite för snävt när vi tänker att det bara är den fysiska aktiviteten som främjar det mentala välbefinnandet. Sett till exemplet ovan ser det omvända ut att vara lika sant.

  • Vad händer om vi betonar andra ordet i rubriken istället för första? Gör NÅT istället för GÖR nåt.
  • Vad händer om vi återskapar sammanhangen över generationerna, istället för att, som nu, institutionalisera alla, unga som gamla, som inte är i produktiv ålder (Fundera över skillnaden i att vara produktiv ock att ingå i ett sammanhang). 
  • Vad händer om vi värdesätter variationerna, olikheterna ock låter var ock en bidra med sitt istället för att alla ska göra samma? 
  • Vad händer om vi inser att ingenting i kroppen sker isolerat, ock låter kroppen fungera som flocken: tillsammans. Som en helhet.
  • Vad händer om vi ser fysisk rörelse ock mental rörelse som delar av ett ock samma funktionella system?

Så vi reser oss upp, som studien säger. Ock ser vad som händer.

Eller så tar vi ett steg till, ger vi oss själva ock varandra möjlighet att leva som de människor – homo sapiens – som vi är skapta till. Det kanske inte ger oss svaret på frågan om meningen med livet, men kanske ger det en hint om meningen med levandet.

/

hjärnan Nervsystem Rörelse träning

Men träna hjärnan?

Samspelet-kroppshjärnan-illustration-maja-larsson

Vi är ganska lättlurade, vi människor. Ge oss en enkelt förpackad tes som går i linje med våra rätvinkliga tankebanor, så går vi på det direkt. Hänvisar du dessutom till några vetenskapliga studier som påstås bevisa tesen, så är vi frälsta. Som till exempel att man blir smartare av träning.

Träning-1a-illustration-maja-larssonRopen om all tränings förträfflighet skallar från ganska många håll, ock som i alla rörelser med religiös framtoning, dit somliga av träningsindustrins ock hälsotrendens olika grenar får räknas, fylls skaran av anhängare som ropar halleluja på. Just där, i det oreflekterande nickandet, ligger faran; någon som vet har sagt det, alltså är det sant.

Somliga säger att forskningen visar, eller tyder på träningens alla hälsoeffekter. Andra, som inte riktigt är med på hur vetenskaplig forskning går till, drar till med att det ena eller andra är ”bevisat”. Det är mycket ovanligt med vetenskapliga bevis för någonting. All vetenskaplig forskning inriktas på att finna mer eller mindre starka belägg för att en tes skulle kunna stämma. Tesen med starkast belägg får råda till dess att en annan tes får starkare belägg ock tar över som rådande ”sanning”. Det händer hela tiden.

Kan man mäta hälsa?

Men framförallt utgår vetenskaplig forskning från givna frågeställningar. Varje studie bör koncentreras till en enkelt definierbar, mätbar fråga. Att till exempel mäta hälsosamhet eller välmående är således omöjligt, eftersom båda begreppen innehåller oändligt många komponenter ock parametrar, ock eftersom du ock jag förmodligen värderar dessa parametrar helt olika. Sådana luddiga undersökningar förekommer, men de säger inte så mycket. Om vi däremot mäter blodtrycket i relation till mängden socker man äter blir det konkret, men så värst talande för det totala välbefinnandet blir det inte.

Så vi kan inte mäta hur du mår av ”träning”. Vi kan välja ut ett visst kroppsligt värde ock väga det mot en viss form ock viss mängd av fysisk aktivitet. Ock kroppen är som bekant mer komplex än så. Ett problem här är att vi ofta blandar ihop olika begrepp som, träning, motion ock vardagsmotion med fysisk aktivitet eller att helt enkelt röra på sig. Du kan läsa mer om det i min bloggserie TRÄNING ÄR JU BRA! BRA FÖR VAD?

Men tillbaka till att bli smart av träning

Företrädare för tesen att träning är bra för hjärnan har egentligen inte svarat varken rätt eller fel på frågan om man blir smartare eller får högre betyg av träning. ( Jo, möjligen på frågan om högre betyg. Men att vara smart ock få bra betyg har inte nödvändigtvis med varandra att göra.) Det är själva grundfrågan som är felställd. Tesens grundfråga utgår nämligen ifrån, ofta uttalat, att jaget sitter i hjärnan, att hjärnan – ock särskilt den mer eller mindre tänkande delen av hjärnan – är kroppens chef, den som bestämmer, ock att kroppen på något sätt skulle vara hjärnans underdånige tjänare. Det är bara det, att det på ett neurologiskt ock fysiologiskt plan, förhåller sig precis tvärtom. 

Faktum är att vår kunskap om hjärnan är mycket begränsad. När vi ser vilka områden i hjärnan som aktiveras så säger det inte så mycket om vad som faktiskt händer där. I ett virrvarr av elektriska impulser, kemiska processer ock hormonella växlingar sker saker hela tiden. Allt detta är beskrivet, så gott det nu går, med hjälp av tankar, ett verktyg som ingen heller kan förklara vad det är. I princip använder vi alltså ett verktyg (tankarna) som vi inte vet vad det är, för att förstå ock förklara…allt?

Varför hjärna?
Samspelet-Kroppshjärnan-illustration-maja-larsson

Däremot har vi en ganska klar bild av VARFÖR vi har en hjärna. Det är för att kroppen ska kunna röra sig. Vår utvecklade hjärna kom inte till för att vi skulle räkna algebra eller programmera mjukvara. Inte heller kom den till för att mäta kalorier ock följa träningsschema, utan för att förfina vår rörelseförmåga. Det är hjärnan som är kroppens tjänare, inte tvärtom.

Så när hjärnan fungerar bättre av fysisk aktivitet, så är det helt enkelt för att den får ägna sig åt det den är till för. Alla kroppsdelar som inte används förtvinar. Så även hjärnan. Vårat problem är inte bristen på träning, utan att vi i allt lägre grad lever som vi är formade att leva. Vi utgår från hur vi ska passa in i den tillvaro vi skapat, mer än utifrån vilka vi faktiskt är. Lite som att vi skulle tvinga fiskar att klättra i träd.

Om vi inte letar lika selektivt i forskningslitteraturen, så hittar vi studier som inte sjunger träningens lov. Inte för att det skulle vara dåligt att röra på sig, utan för att det är stor skillnad på hur man gör det. Ock just det vi kallar träning är ofta kopplat till stress ock prestationstänk som sällan är hälsofrämjande. Modern idrott är också kopplat till, för Homo sapiens i allmänhet ock för stressade ock sittande Homo sapiens i synnerhet, onaturliga, begränsade ock monotona rörelsemönster, vilket ökar risken för skada ock smärta. Därför är både fysisk ock psykisk ohälsa så vanlig bland elitidrottare.

Nervsystemet=kroppshjärnan
Kroppshjärnan2-illustration-maja-larsson

Man kan fråga sig varför vi behöver alla dessa mer eller mindre mätbara incitament för att använda våra kroppar. Vi vet ju att den mår bra av att röra på sig. Det är något fullständigt basalt ock grundläggande i att vara människa. Men vi behöver inte krångla till det. Vi behöver leka. Ock vi behöver använda hjärnan ock kroppen tillsammans, inte var för sig. Det gör vi med nervsystemet. Genom att känna efter ger kroppen ock nervsystemet hjärnan signaler ock beslutsunderlag att omvandla till motoriska direktiv som kroppen mår bra av. Brist på såna signaler stressar hjärnan att börja spänna kroppen på ett sätt som vi tror vi måste stretcha oss ifrån.

Kroppshjärnan är smartare än frontalloben. Kroppshjärnan kan resa kroppen upp från en stol, men ingen frontallob har ännu lyckats förklara hur det går till. Kroppen fungerar dåligt utan hjärna, men hjärnan är totalt värdelös utan en kropp att samarbeta med ock lära tillsammans med. Just därför händer det så mycket i kroppen när man går utan skor, med fötterna ock alla dess tusentals nervändar direkt mot marken. 

Slutsatsen är glasklar: du blir smartare barfota. 🙂

/

Löpning motion Motorik träning

Löpning eller springning?

Löpning eller springning

Jag hjälper ofta människor att springa men är ingen löpcoach. Helt enkelt för att jag arbetar med hälsa för homo sapiens i fokus. Löpning är träning. Ock träning i sina mest utbredda former har inte mycket med grundläggande hälsa att göra.

När Christoffer McDougall’s succébok Born to run började sprida sig, spirade en ny gren på det moderna löparträdet. Inte bara skulle man springa längre ock i naturen. Skorna skulle vara minimalt uppbyggda ock helst obefintliga, ock löpningen, eller springningen, skulle utföras så naturligt ock ursprungligt som möjligt. (Självklart kan något ursprungligt ock naturligt inte benämnas futtigt ock flackt i stil med ”att springa i skogen”. ”Ultramaraton” ock ”Traillöpning” blev nya, mer catchy benämningar.)

Jag har verkligen inget emot löpning i någon form. Tvärtom. Men när det kommer till naturlighet, så innehåller träningsformen löpning, som de flesta andra träningsformer, en massa moment som inte har särskilt mycket med ursprung ock naturlighet att göra, helt enkelt för att dom ofta går tvärs emot vår biologiska ock neurologiska blueprint, dvs den grundform ock funktion vi fått genom evulotionen. Undertiteln på Born to run-boken lyder ”Jakten på löparens själ”. Löparens själ, som jag ser det, ligger i springandet, inte i löpträningen. Låt mig förklara.

Naturlig löpning
Låt oss anta att McDougall’s tes stämmer. Den om ursprungsmänniskan som sprang för att jaga. Långt ock länge, för att trötta ut bytesdjur som på korta sträckor lätt sprang ifrån sin jägare, men som saknade homo sapiens uthållighet. Den är en plausibel tanke, ock sett till människans fysionomi verkar det troligt att våra anpassade förfäder såg mer ut som lätta maratonlöpare än som kvarg-stinna body builders, oavsett vad fitness-industrin vill få oss att tro.

Vi kan inte veta exakt hur dom sprang när dom jagade. Men vi kan lista ut en del saker dom INTE gjorde:

  • Dom hade knappast skor. Skor, hur tunna de än må vara, försvårar springandet, helt enkelt genom att stänga av de neurologiska nervsignalerna. Skor har samma effekt på fötterna som tandläkarbedövningen på tungan. Det ökar skaderisken, ock skador hotar jaktlyckan.
  • Dom hade ingen pulsmätare. Förmodligen hade dom dissat den ens om den funnits. Dom kände efter för att uppskatta lagom tempo. Med kroppen.
  • Dom sprang olika. Inga bestämda distanser, ingen tidtagning, inget val av terräng. Dom sprang där bytet sprang, i det tempot som behövdes för stunden. Då är anpassning viktigare än teknik.
  • Dom tog inte ut sig. I jakten var det viktigt att spara på krafterna. Ock trötta springare springer sämre. Att ta ut sig i onödan kunde äventyra hela middan.
  • Dom spände inte bålmusklerna. Spänd bål försämrar rörligheten i bröstkorgen. Då kan man inte andas så bra.
  • Dom tävlade inte. De samarbetade för att göra alla till mätta vinnare. Förmodligen lekte dom ibland. Precis som barn som lär sig via lekande. Kanske tävlade dom i leken. Men mer av lust än av mätbar prestation.
  • Dom sprang inte i onödan. Dom vilade. Dom vilade allt dom kunde. Dom vilade sig i form (En väldigt effektiv men ack så försummad träningsform även för dagens springare. Det är nämligen inte i första hand bristen på träning som gör oss stela ock flåsiga, det är för mycket av fel saker, t ex stress ock mat.)
  • Dom behövde inte speciella kläder. Dom sprang som dom stod.

Löpning eller springningAlltså. Dom löptränade inte. Dom sprang. Kände efter, lyssnade på kroppen ock sprang. Ock gick. Ock hoppade. Utan stretching, tabeller, kilometertider, vetenskapliga rön eller minsta tanke på att vara vältränad. Däri ligger skillnaden. Springaren leker när löparen tränar. Springaren känner efter när löparen tänker på tekniken. Springaren carpar diem när löparen presterar. Springaren springer som det faller sig när löparen har ett mål.

Vad, hur ock varför
Syftet avgör både vad man gör ock hur man gör det. Varje moment utöver själva springandet förtar vår neurologiska input: skor släcker känseln i fötterna, hörlurarna stänger av de ljud som ger hjärnan en fullödigare bild av omgivningen. Även mätandet påverkar. Vår uppmärksamhet är begränsad. Ju mer fokus vi lägger på tempo, distans ock teknik,  ju mer vi tar i, desto mindre klarar vi av att känna efter vad vi gör ock hur vi gör det. Ock begränsad sensorisk respons stressar nervsystemet.

För att inte tala om den stress som ofta följer i prestationskraven, oavsett om de handlar om att slå rekord, vara snygg naken eller bara kunna bocka av i duktighetskalendern. Bara det att ordet stressfraktur är en medicinsk term borde väl säga oss något.

Poängen är att det finns olika sätt att röra på sig, olika sätt att träna, ock olika sätt att springa. Ock att naturligt springande inte har mycket med teknik, prestation ock mätning att göra. Snarare beror ”naturligheten” lika mycket på varför du springer som på hur du springer. Vill du bli en bättre löpare så ska du träna för det. Men naturligt springande är något annat. Inte bättre, inte sämre. Bara något annat.

/

motion Motorik Rörelse träning

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 7 – Så. Behöver vi träna?

Träning-07-illustration-maja-larsson

Syftet med den här serien har inte varit att säga nej till träning. Tvärtom. Vi lever i en stillasittande värld, i en civilisation som på många sätt bryter ner oss. Vi behöver röra på oss. Men begreppet träning har fått en ikonisk, mytifierad ställning i vårt samhälle.

Man måste träna. Även om det är tråkigt. För blodtrycket. För utseendet. För att orka med vardagen (?). För musklerna. Mot åldern…

Eller?

Nej, man måste inte träna. Man måste definitivt inte ha tråkigt när man gör det. Ock man måste framför allt inte ha dåligt samvete för att det inte blir av.

Men vi behöver röra på oss. Vi är homo sapeins, ock homo sapiens rör på sig. Det är vad homo sapiens gör. Framför allt springer homo sapiens. Det är antagligen det mest naturliga en homo sapiens kan göra. Homo sapiens vill vara smidig, rörlig ock flexibel, kunna sitta obesvärat på golvet, gå på olika underlag utan att snubbla eller halka, med en anpassad balans mellan snabbhet, styrka ock uthållighet.

Homo sapiens känner efter
Homo sapiens känner efter. Känner efter ock justerar, utvecklar ock lär nytt. Inte för att bli så svettig ock trött som möjligt av löpningen, utan tvärtom, för att kunna springa lätt, långt ock smärtfritt. De flesta av oss har glömt bort det. Vi lufsar, eller joggar, med tunga steg ock lurar kroppen att tro att den springer. Såklart den tröttnar.

Som jag skrivit tidigare så finns det massor av anledningar att träna massor av saker. Men att bara ”träna” för tränandets egen skull finns det inte mycket bra med. Den mänskliga kroppshjärnan vill vara aktiv, inte bara monotont röra enskilda kroppsdelar. Den vill komma fram, komma längre, ha roligt, göra bättre, elegantare, smidigare.

HUR – inte bara ATT
Den mänskliga kroppshjärnan vill känna efter HUR den rör sig, inte ATT den gör det. Titta på barn som leker på en badplats. Se hur deras rörelse, deras fotisättning ock vilka muskler de använder, skiftar med underlaget. När det springer från den mjuka sanden eller gräset, till den hårdare träbryggan ändras steget utan att de behöver reflektera över det.

De flesta vuxna har stängt ner sin kroppshjärna, eller i alla fall slutat lyssna på den, så vi vågar inte ens försöka skutta ock leka, med risk för att sträcka oss, snubbla eller – ännu värre – se fåniga ut. Vi håller oss till begränsade ock begränsande rörelser på plana ytor ock anpassade områden.

De hoppande, skrattande, snurrande, dykande busungarna på äventyrsbadet får, i motorisk mening, bättre ock mer allsidig träning än simmaren som borrar ner huvudet i vattnet ock crawlar längd efter längd.

Att söka det svåra
Träning-07-illustration-maja-larssonBarnen på lekplatsen som springer, hoppar, skrattar, går, klättrar ock springer igen, utvecklar styrka, stabilitet ock balans som landsvägslöparen i dämpade skor aldrig kommer nära. Barn söker det svåra. Går balansgång för att det är vingligt, springer på isen för att det är halt. Som vuxna gör vi oftast tvärtom.

Barn kan. Utan PT. Ända tills vi ber dem sitta fint på stolar eller följa regler för hur man rör sig, t ex på fotbollsplanen, regler som vuxna har bestämt. Vi kan också, vi vuxna. Egentligen. Om vi bara vågar använda hela kroppshjärnan ock känna efter. Om vi skiter i lite regler ock gör som vi vill.

Ock vi kan påta i trädgården, plocka blåbär, bygga friggebodar, skotta snö, hoppa hage till jobbet, stå på tå vid kopieringsmaskinen, göra meditativa andningsövningar på toa, klä om favoritfåtöljen ock gå mer barfota.

Ock vi kan träna. Om vi vill. Om det är kul. Om det gör oss glada. Utan att nödvändigtvis räkna kalorier, kilo eller distanser. För hälsosam träning är kul. Ska vara kul. Hälsosam träning aktiverar mina sinnen, när jag känner efter, utvecklar ock lär nytt, istället för att bara repetera – längd efter längd – det jag redan kan. Det är därför barfota på gräs ger kroppen så mycket mer än skodd på vattenpassräta golv; det händer något under fötterna. Ju rörligare fot, desto rörligare kropp.

Var sak har sin tid?
Men det är vardagen det handlar om. Låt oss säga att du tränar fyra timmar i veckan. Två löpprundor ock två pass på gymet. Däremellan tränar du kontorsstolssittande i, säg, 30 timmar per vecka, med allt vad det innebär för hållning, andning ock blockerade blodflöden. Ingen PT i världen kan ändra de proportionerna. De fyra timmarna må göra nytta. Men förändringen ligger i mellanrummen. I vardagen.

Vi delar upp saker. Gör var sak för sig. Jobb är jobb, träning är träning, avslappning är avslappning… Men det går att ändra på rutiner ock vanor. Det går att stå eller sitta rörligare. Det går att jobba ock slappna av samtidigt. Man kan andas utöver att göra andningsövningar på yogapasset. Tänk så mycket tid det skulle spara.

Det finns så många sätt att röra sig, vart ock ett bra på sitt sätt. Förutom att det kan vara ett sätt att prestera eller vinna, kan det vara ett sätt att umgås. Andra kan springa ensamma flera mil om dagen, springa för att njuta, andas, uppleva. Träning kan vara ett sätt att ändra lata vanor. För mig är träning skogslöpning, qigong, balansträning ock olika rörelseövningar (t ex Spiral stabilisering). Men det är lika mycket att finna rörelse ock välmående i vardagen. Det är ju ändå där jag är mest.

Hitta ditt eget sätt. Men välj rätt förebilder. Hälsa kan inte mätas i utseende. Välmående sitter inte i magrutor, svällande biceps ock färgglada tights. Låt oss återföra träningen ock livet till något som upplevs istället för att bara bli gjort. Något som känns, lärs ock därmed levs, hellre än något som mäts, beräknas ock reduceras till siffror eller tonade muskler.

/

Missat de tidigare delarna? Här har du del 1.

Darwin fitness motion träning zonterapi

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 6 – Survival of the fittest

Träning06-Fitness- illustration-maja-larsson

Fitness. När Charles Darwin skrev sitt berömda verk ”Om arternas uppkomst” beskrevs ”Det naturliga urvalet” med ”Survival of the fittest” – ”Den bäst anpassade överlever”. Uttrycket förvanskades med tiden till ”Den starkaste överlever” för i i våra dagar helt ha övergått i betydelsen ”Den snyggaste överlever.

Jag tittar på ”The legend of Tarzan” med Alexander Skarsgård. De krigiska afrikanska stammarna består av stora, muskulösa ock deffade män, dock såklart utan att någon är lika biffigt bodybuildad som huvudrollen. Hur skulle det sett ut. Ingen av dem, dock, hade förmodligen klarat sig igenom det nålsöga som kallas fitness. Fitness ur ett evolutionärt perspektiv då.

I del 4 om toppform skrev jag att vi i stor utsträckning använder elitidrottandet som mall för träning ock hälsa. Det är bara delvis sant. I allt större utsträckning är det fitnesskulturen som skapar norm. Fitnesskulturen har i stort sett emanerat rakt ur 80-talets body building-hajp. Gemensamt för båda är att det yttre resultatet styr.

Hälsa mäts i tonade muskler
Body building- ock fitness-muskler byggs främst inte för att användas utan för att synas, ock på alla plan smittar det elittränande beteendet av sig till motionärer ock 40-årskrisande komma-i-formare. Allt mer bedömer vi hälsa ock välmående utifrån sexpack ock midjemått. Fler ock fler träningstips handlar om att bygga muskler, bränna fett, skaffa magrutor eller få fast rumpa. ”Du ser vältränad ut”, säger vi avundsjukt ock önskar att vi mådde lika bra. Men tonade muskler handlar inte om välmående, varken i den elitsatsande eller den motionerande delen av fitness-skalan.

Att tävla i bikini-fitness eller andra varianter är elitidrott, ock som beskrivs i del 4 om toppform har elitträning inte mycket med hälsosamhet att göra. Att pressa sin kropp maximalt för att skapa kroppsformer som på intet sätt är naturliga må vara kul för den tävlingsinriktade. Men hälsosamt är det per definition inte. I andra ändan av skalan, i motionärsändan, har man skalat bort den extremaste hårdträningen, men utseendet som hälsonorm finns kvar. Det är bara att titta på reklambilderna för valfri gym- eller sportkedja för att inse att du inte kan träna ock se ut hur som helst.

Good enough?
Som sport betraktat har jag full respekt för Fitnesskulturens toppskikt. Det är ett hårt jobb de utför. Men ur ett hälsoperspektiv för arten homo sapiens finns det inget bra med putande betongrumpor, biceps runda som tennisbollar, proteindrinkar, muskeldieter, för korta höftböjare ock minimalt med underhudsfett.

Så spridningen av såna ideal till måbra-tränisarna är tämligen kontraproduktivt. Särskilt med tanke på de träningsmängder som krävs för att nå resultat. Risken är stor att rumpan aldrig blir tillräckligt putande eller bicepsen tillräckligt rund.

Styrka före finess?
Som 20 åring vägde jag 85 kilo. Bara muskler. Jag var stolt över mina överarmar ock tog 90 kilo i bänkpress. Att jag inte var särskilt rörlig var inget jag reflekterade över, dels för att jag inte ägnade massa tid åt att känna efter, ock dels för att jag kompenserade min bristande smidighet med styrka ock vilja.

Träning06-Fitness- illustration-maja-larssonIdag, 30 år senare, är jag 8 kilo lättare (uppskattningsvis, då jag inte äger någon våg) ock 8 kilo smidigare. Istället för att bara ta i hårdare ock mer när jag tränar, utgår jag från motorik, balans ock rörlighet. Idag gör jag enkelt (eller i alla fall enklare) många av de rörelser som bänkpress-Pa fick kämpa sig igenom. Löpar-milen som var en tung ock ofta smärtsam pina som skulle mätas ock förbättras, är idag oftast en lätt lek som går fortare ock gladare trots mindre ansträngning.  Omvänt kan små finmotoriska, till synes enkla detaljrörelser (som till exempel att dubbelvika min artros-stela stortå) göra mig svettig.

I mitt eget träningsperspektiv ock i vad jag lär ut, är det vad fitness handlar om: att känna efter, lära nytt, utveckla, förfina. Att vara rörlig. Att kunna göra mer med mindre ansträngning. Väldigt mycket träning idag funkar precis tvärtom.

En sund själ…
Om syftet med träningen är en sund själ i en sund kropp, kan vi börja med att fundera på vad som definierar en sund kropp. Ock sett ur ett homo sapiens-perspektiv ser den varken ut som Tarzans eller Conan Barbarens.

När Charles Darwin skrev sitt berömda verk ”Om arternas uppkomst” beskrevs ”Det naturliga urvalet” med ”Survival of the fittest”* – ”Den bäst anpassade överlever”. Uttrycket förvanskades med tiden till ”Den starkaste överlever” för i i våra dagar helt ha övergått i betydelsen ”Den snyggaste överlever.

Ett av Darwins kriterium för fitness var god fortplantningsförmåga. Paradoxalt nog har för hård träning, stress ock för lite underhudsfett en negativ inverkan på just det. Det är lite ironiskt, men ju mer ”fit” jag försöker vara, desto mindre fit riskerar jag att bli.

/

Nästa vecka i del 7 (epilogen): Så. Behöver vi träna?
”Syftet med den här serien har inte varit att säga nej till träning. Tvärtom. Vi lever i en stillasittande värld, i en civilisation som på många sätt bryter ner oss. Vi behöver röra på oss. Men begreppet träning har fått en ikonisk, mytifierad ställning… 

Pulsträning stretching träning zonterapi

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 5 – Stretching ock pulsträning

Träning-5: Stretching-pulsträning-illustration-maja-larsson

Stretching har länge varit ett heligt mantra för välmående ock ökad rörlighet. Ock ny forskning visar ju att pulsträning är bra för hjärnan. Men är det så enkelt? Nä. Det är klart att det inte är. Det är det aldrig.

Vår jakt på enkla svar tar oss ofta längre bort från sanningen. Sanningen – kroppens, hälsans ock välmåendet sanning – är komplex ock ofta motsägelsefull. Därför kan enkla slutsatser ställa till mer skada än nytta. Oavsett om det gäller nya sanningar eller gamla etablerade.

Stretching
Träning-5: Stretching-pulsträning-illustration-maja-larssonRörlighet är viktigt, som sagt. Men att stretching skulle göra oss rörligare finns det inte mycket belägg för. Men som vanligt handlar det inte bara om ATT man stretchar utan HUR man gör det. Det finns få likheter mellan mjuka yoga-rörlighetsövningar ock att försöka välta en vägg för att sträcka ut vadmuskeln. Men just det faktum att det finns många sätt att stretcha innebär också att det finns många dåliga sätt. Det i sig borde vara anledning nog att vara försiktig.

Vi stretchar för att motverka stelhet. Omvänt, vi stretchar för att öka vår rörlighet. Men det finns olika sorters rörlighet ock olika sorters stelhet. Ta en höftled. Höftleden är en kulled. Det betyder att den runda övre änden av lårbenet ska passa in det kupade fästet i bäckenet. Det som skapar rörelseförmåga i leden är ett stort antal muskler som går kors ock tvärs mellan ben, bäcken ock ryggrad. Dessa spänns ock slappnar av i ett intrikat samspel för att vi ska kunna sitta, gå, springa, hoppa, dansa, knyta skor eller åka skridskor.

Vad är det vi stretchar?
Mellan ock runt muskler ock skelett finns senor, ligament ock fascia – en elastisk bindväv som håller alla delar på plats men som också påverkar rörligheten. Det vi generellt kallar stelhet kan sitta i var ock en av dessa olika delar. Kulleden har sin begränsade rörlighet. Muskler kan vara långa eller korta, men också bara spända eller avslappnade. Bindvävens elasticitet  kan, av olika skäl, vara mer eller mindre begränsad.

Allt detta påverkar vår rörlighet men på olika sätt. Att stretcha en begränsad kulled innebär att slita på benvävnad ock brosk. En spänd muskel blir inte nödvändigtvis mer avslappnad av man drar i den. Ock bindväven, som lätt förväxlas med muskeln men är mindre flexibel är lätt att skada.

Så vad är det egentligen jag stretchar när jag stretchar? Det kan vara bra att veta innan man börjar.

Varför blir vi stela?
Nästa fråga är varför vi blir stela. Orsaken, som vanlig, är inte att vi stretchar för lite. Stretchingen är en nödlösning, en brandkårsutryckning för att tillfälligt justera något som inte borde ha kommit till stånd från början. Ock för oss vanliga motionärer är träningen sällan grundorsaken. Det är dålig hållning, för mycket sittande, för raska promenader med för långa steg. Det är stress, med spända käkar, uppdragna axlar ock begränsad rörlighet som följd. Däremot är det inte ett ålderstecken.

När vår rörelseförmåga begränsas är lösningen mer medveten, gärna långsam, rörelse. Svinga, svaja, lyfta, vrida, gunga, rulla. Aktivera nervsystemet. Inte statiska muskelövningar ock stretching.

Pulsträning
Pulsträning har fått ett uppsving som något som påverkar hela kroppen ock till ock med hjärnan. No shit, Sherlock?! Forskningen som visar att pulsträning är bra för hjärnan påstås vara både ny ock revolutionerande. Men de här rönen fanns för 40 år sedan. (Innan dess hade det faktum att kroppen hänger ihop varit en självklarhet, även utan forskning.)

Problemet med de här resultaten är inte resultaten i sig utan slutsatserna. Vissa givna faktorer styr forskning. En studie måste ställa en enkel fråga att besvaras av studiens resultat. Det ligger i forskningens natur för att kunna vara mätbar. Följdaktligen går det i princip bara att mäta en effekt i taget, dvs den man bestämt sig för att mäta. Alla andra faktorer som spelar in i det komplexa i att vara en levande varelse, t ex en homo sapiens, måste bortses ifrån. För mätandets skull är det okej. Men att betrakta resultatet som en heltäckande sanning blir förödande.

Så när vi bevisligen blir bättre på att tåla stress av att vara fysiskt aktiva så säger det ingenting om hur vi faktisk påverkas av själva stressen. Bara att vi kan pressa oss att stå ut med mer. Ett tag i alla fall.

PISA-resultat eller hälsa?
Det blir lätt galet när man plockar ut enskilda resultat ur deras sammanhang. Att uppmätt pulsträning bland skolbarn, istället för att bara röra på sig, leka, ock ha roligt, visar sig ge högre prestation i matematik är resonemang som värderar betyg ock PISA-mätningar högre än barns välmående ock hälsa. Det är tragiskt, ock för en homo sapiens ganska verklighetsfrämmande.

Vi behöver röra på oss mer. Barn behöver röra på sig mer. Men skapa då förutsättningar för att låta det ske på naturlig väg. Hela skolformen med stolar ock bänkar ock sitta still ock jobba motverkar hur det är att vara en homo sapiens. Ändra på det, skapa utrymme för lek ock spring – man lär sig bättre i rörelse än i sittande – istället för att lägga in mekaniska moment för att göra barnen till bättre ingenjörer som orkar sitta ännu mer.

Vill vi verkligen träna för att bli smartare, då ska vi träna på sätt som aktiverar så stora delar av kropp, hjärna ock nervsystem som möjligt. Varje yttre begränsning (skor, motionscyklar, stolar, träningsmaskiner, halkskydd ock trappräcken) av vår rörelseförmåga kopplar bort de delar av hjärna ock nervsystem som annars hade fått parera, justera, aktivera, balansera ock överhuvudtaget känna efter. Yttre begränsning gör oss stela ock minskar vår förmåga att lära. Det gör oss fumligare ock begränsar vår effektiva styrka.

Eftersom fumlighet i grund sitter i hjärnan, kan vi, med samma logik som hävdar att pulsträning gör oss smartare,  i princip säga att yttre begränsningar gör oss dummare. Att känna efter, gå barfota ock aktivt förfina vår motorik gör oss inteligentare. Ock, om du frågar mig, mer kreativa.

Turbo ock repetition må ge oss kraft ock uthållighet, men inte precision, kontroll eller skicklighet.

/

Nästa vecka i del 6: Survival of the fittest

”Fitness. När Charles Darwin skrev sitt berömda verk ”Om arternas uppkomst” beskrevs ”Det naturliga urvalet” med ”Survival of the fittest”* – ”Den bäst anpassade överlever”. Uttrycket förvanskades med tiden till ”Den starkaste överlever” för i i våra dagar helt ha övergått i betydelsen ”Den snyggaste överlever.”

Elitidrott Toppform träning

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 4 – Toppform

Träning-4-toppform-illustration-maja-larsson

Vi har i viss mån gjort elitidrotten till hälsonorm. Det vill säga att träna hårt ock resultatinriktat. Ta i mer. Ända in i kaklet. Men ur ett homo sapiens-perspektiv finns det inget särskilt hälsosamt med elitidrott. När vi står vid sidlinjen ock hejar på våra barn i deras trånga skor så är det inte nödvändigtvis deras framtida hälsa vi hejar på.

Träning-4-toppform-illustration-maja-larssonVad är toppform? Hur vet jag när jag är i det? Vad ska jag ha det till? På vilket sätt mår jag bra av toppform? Vi matas med mer eller mindre enkla vägar för att ta oss dit, ofta insålda av avlagda atleter ock random TV-kändisar. Men vad betyder det?

I del 1 belyste vi skillnaden mellan att träna ock att röra på sig. Ur ett hälsoperspektiv är skillnaden enorm. Elitidrott handlar om prestation ock resultat (ock om utslagning, men det är delvis ett annat ämne), inte välmående. Elitidrott innebär för det mesta att pressa sin kropp till det yttersta. Det har inte mycket med en sund själ i en sund kropp att göra (Läs DN: Emma Green: Prestation är för mig förknippat med ångest.). Det finns inget rätt eller fel i det här. Men vi bör återigen fundera på vad vi tränar för.

Träning i idrottssyfte är en sak. Att motionera, hålla igång, eller vad vi nu vill kalla det, är något annat. Det går att plocka ut många olika enskilda fördelar med träning. Men det för oss tillbaka till ursprungsfrågan: vad vill vi träna på? Vad vill vi utveckla? Vad vill vi bli bättre på?

Förenklad tes om träning
Av höjdhopp blir vi bättre på höjdhopp. Kul, men ur ett homo sapiens-perspektiv tämligen oanvändbart. Av plankan blir vi bättre på just plankan; övningen må vara tung, men det är inte ofta i ens vardag som man jobbar statiskt i den kroppsformationen. Ock av bicepscurl blir du bättre på bicepscurl. Vi blir inte nödvändigtvis bättre homo sapiens av att träna hårdare, längre ock tyngre. Ock om vi blir; bättre på vad?

Så. Myten att vi mår bättre av att träna mer stämmer inte, helt enkelt för att tesen är så förenklad.

Att må bra på ett balanserat fysiskt sätt ock att må bra pga ego-boost är olika saker. Ock gränsen mellan att träna för att vinna, bygga snygga muskler eller bara må bra ock att bli stressad av att inte göra detsamma, är hårfin. Så fort jag låter träningen bli ett medel för att jag ska känna att jag duger, har den slutat att bara vara en ego-boost ock övergått till att vara rent destruktiv. Ännu ett stressmoment i en redan stressad värld, inte minst vanligt inom elitidrotten.

Toppform med quick fix?
Men åter till frågan: vad är toppform? Min tolkning av ordet luktar prestationsfloskel ock betyder att vara vårt absolut snyggaste, fittaste, högst presterande jag. Ock på något sätt ska vi helst klara av att vara där hela tiden. Plötsligt har vi inte bara med råge passerat vad som är hälsosamt. Vi har också överskridit vad som är rimligt för en varelse av arten homo sapiens överhuvudtaget. Vi kan inte prestera på topp jämt. Vi kan inte alltid vara bäst. Vi kan framförallt inte konstant expandera både vårt mående ock vår prestation som vi försöker göra med vår ekonomi: med ständig tillväxt.

Dessutom. Att utveckla oss i den riktningen kräver mer än tre gånger i veckan eller 15 minuter om dagen. Alla såna quick fix-trix ljuger. För att nå dit måste vi satsa mer ock mer ock mer. Tills vi faller ihop i en hög. Hälsosamt? Knappast. Så låt oss sudda ut det ordet. Toppform. Det finns inget bra med det, sett ur en homo sapiens välmåendeperspektiv.

Det specifika blir utslätat
Elitidrottare, som sagt, är bra på att prestera något specifikt. Men när vi använder elitidrottandet som modell generaliserar vi det specifika i träningen för att krama ut något som ska passa alla (vilket i sig är omöjligt. Vi är olika, som bekant.), ock kvar blir generell styrketräning ock generell konditionsträning, förpackad så att det ska vara enkelt att både lära ock utföra. Ock det ska räknas. Kalorier, kilo, distanser, minuter. Så vi slipper känna efter.

Om vi springer för att prestera, för att få det gjort, utan att faktiskt känna efter, eller lära oss hur vi ska springa, kommer vi inte att bli bättre på att springa. Vi kommer bli tröttare, ock kanske bättre på att ta i mer, men inte på att springa. Oftast slår oss inte tanken att ändra på något ens när vi får ont. Då köper vi nya ”bättre” skor. Bokar in en behandling hos massören. Eller går på spinning istället. Ock ju fler kilometer vi avverkar utan att lära oss hur, desto mer kommer vi att pränta in felaktiga rörelsemönster. Mer är inte alltid bättre.

Styrka vs rörlighet
Att träna opp en muskel utan specifikt syfte gör inte heller min kropp mer funktionell. Enskilda muskler har nämligen inget syfte eller funktion alls. De fungerar tillsammans med alla andra muskler, leder ock ben, för att inte tala om hjärna ock nervsystem (se Del 3). I rörelse. Koordination. Balans. Kan jag inte gå balansgång, göra en kullerbytta, vicka på tårna eller sätta mig på huk, är inte större muskler högsta prio. Inte för en mototiskt normalutvecklad homo sapiens-wannabe.

(Att träna hårt ock muskelbyggande ock samtidigt rörligt ock motoriskt utvecklande kräver kännedom om kroppen, dvs förmåga att känna efter vad den egna kroppen gör ock hur den gör det. Det är inte särskilt vanligt i vår träningskultur. Det är inte särskilt vanligt i vår kultur överhuvudtaget. Men det finns.)

En sak har de gemensamt, elitträningenen ock måbra-träningen. De kräver, eller bör kräva, utveckling ock förfining, ock för det krävs att man känner efter. Få elitidrottare kommer nånvart på ren styrka. Det tarvas konstant lärande ock finjusterande för att utvecklas. Samma sak borde gälla vardagsrörlighet; det är inte bristen på armhävningar som gör att jag inte kan sitta eller stå på jobbet utan att hamna i dålig hållning. För att förbättra det måste jag öva på att sitta ock stå på nya sätt. Lära nytt. Mer styrka hjälper mig att orka stå eller sitta fel längre, inte att stå mer avlastande.

Men det finns övningar för det också. Kom ska jag visa dig.

Fortsättning följer.

/

Nästa vecka i del 5: Stretching ock pulsträning
”Stretching har länge varit ett heligt mantra för välmående ock ökad rörlighet. Ock ny forskning visar ju att pulsträning är bra för hjärnan. Men är det så enkelt? Nä. Det är klart att det inte är. Det är det aldrig.”