Browsing Tag

träning

barfota Leda stress

Leda

höstfot-zonterapi-illustration-maja-larsson

Leda. Vad vore jag utan leda. Utrymmet mellan alla måsten där man hinner andas ock reflektera, känna efter, eller bara skita i vilket ock tänka att va fan.

Det är fredag. Men det struntar jag i. Det får vara fredag hur mycket det vill, med sina ”äntligen fredag!” ock ”TGIF”. Idag säger kroppen nej. Inte som att den är sjuk eller så. Den vill bara inte. Den vill inte springa hurtigt i skogen eller tänka på hållningen eller göra hälsosamma övningar. Sånt som ingår i min vardag.

pipfota-foto-pa-sandbergSå jag byter ut löprundan mot en lufsig höstpromenad med hundarna. Jag tänder en pipa tobak, tittar på löven som faller ock tänker på sommaren.

Ohälsosamt hälsosam
”Röker du pipa? Jag trodde du var hälsosamheten själv?” sa en bekant förvånat. Ock ja, jag tror att jag är det. Hälsosam. Jag äter nyttigt, fastar emellanåt, springer skogen, mediterar ock försöker i allt leva som jag lär. Men ibland behöver man bara skita i vilket en stund. Ibland, för många av oss, tror jag att det är det hälsosammaste vi kan göra. Skita i vilket.

Jo, jag vet. Det är allt för många som gör tvärtom. Skiter i vilket mest hela tiden ock tar på sin höjd hand om sig några veckor efter nyårslöftena. Det här handlar inte om dem. Det handlar om oss som vill mycket, vi som är ”duktiga”, som skaffar rutiner som blir till (goda?) vanor som går av bara farten.

För det är det vanor gör. Går av sig själva. Utan att vi behöver tänka på dem. Utan att vi känner efter. Ock oreflekterad hälsosamhet är inte hälsosam. Att träna av vana, eller för att undvika det dåliga samvetet är lika onyttigt som att rutinmässigt dricka vin bara för att det är fredag.

Tom tid
Leda är viktigt. Tom tid. Utan distraherande TV-serier, instagramflöden, dammsugning eller onödigt small talk.

Leda.

Tom tid.

Som visar sig vara allt annat än tom. Om man bara ger den tid. Om man bara törs känna efter vad som känns där längst inne.

Lätt för mig att säga. Som inte har fasta arbetstider eller småbarn, som inte har en chef eller PT som kollar vad jag gör. Då är det lätt att ta sig tid. Då är det lätt att skita i vilket. Ock tänk om man inte vill? Tänk om man trivs med att häcken full?

Många bollar i luften…
Ja tänk om. Tänk om man bara tror att man trivs med full häck? För hur kan man veta det? Om man inte unnar sig att stanna opp ock känna efter, om man inte unnar sig ledan? Det går. Om man bokar av ett av de där mötena som man vet inte kommer att leda till något, eller om man stänger av TV:n ock facebook, eller tackar nej till middagen man inte är sugen på, om man skippar träningen ibland.

För tänk om. Tänk om den där träningen jag tränar för att det ska vara så bra för mig, inte är så bra för mig som jag tror? Tänk om det bara är ett inlärt beteende? Tänk om träningen blir en stress? Tänk om det är de där extra kilona runt magen som ger mig dåligt samvete för jag tror att jag blir friskare eller mår bättre om jag blir smal? Eller tänk om det är åldersnojan, att inte se ut som tjugo längre (eftersom man inte är 20 längre).

Förstå mig rätt, det är bra att röra på sig (även om massor av träning inte har ett smack med rörlighet att göra. Försök vara graciös med 50 kilos skivstång i händerna så får du se.). Men har du känt efter? Får det dig att må bättre? Eller blir det en kamp?

Vissa dagar är det en kamp att bara kliva ur sängen. Det är som det ska, ock ibland får man bita ihop. Men inte hela tiden. Inte varje dag. Ge dig själv tid att ta igen den där morgonen. Inte med schemalagd kvalitetstid. Utan med tom tid.

Med leda.

/

hälsa kropp och själ stretching zonterapi

Kan man stretcha en känsla?

stretcha-en-känsla-illustration-maja-larsson

Det var där det hände. Hon lyfte på huvudet ock tittade på mig som om jag just levererat en viktig ledtråd. Det var med dom orden insikten hakade i tanken. ”Kan man stretcha en känsla?” frågade jag retoriskt. Frågan är relevant, för så ofta verkar stretching vara universallösningen på alla problem. Det är det inte.

stretcha-en-känsla-illustration-maja-larssonNej, jag är inte särskilt förtjust i stretching som vägen till rörlighet ock från smärta. Ock ja, det finns bra stretching. Det är bara det att det där med att slita ock dra i leder ock muskler kan göra mer skada än nytta. Det är bara det att det är inte säkert att orsaken till den, låt oss säga stela ömma muskeln, sitter i den stela ömma muskeln. Att då stretcha den stela ömma muskeln kommer inte att lösa problemet.

Ändå är det det vi gör. Stretchar. Vi rycker lite hit o dit, tar tag i en vägg för att kunna dra ut lite extra. För så har vi alltid gjort. Jag också. Innan jag visste vad jag gjorde.

Handbollsstretching
Det var en kund som myntade uttrycket. Hon kunde lika gärna sagt fotbollsstretching, eller gymstretching. Den traditionella sorten. Ryck- ock slit-sorten. Välta-en-vägg-sorten. Den som man ska göra i samband med träning, före ock efter, no matter what. För att värma upp. För att inte bli stel. Ett litet antal standardövningar för några utvalda stora muskelgrupper. Oftast samma. De små musklerna, dom som gör oss rörliga ock smidiga, försummar vi för det mesta.

Yogastretching
Nu tar det sig. Inom Yoga jobbar man mjukare, långsammare. Eller? Tyvärr tar sig yoga mer ock mer uttryck som fysisk träning, ock mindre som den andliga träning det från början var. Så skillnaderna är inte alltid så stora, men när du hittar ”riktig” yoga så märker du skillnaden. Då andas du igenom övningarna istället för att flåsa dig igenom dem. Då jobbar du med muskler ock leder, inte mot.

Rehab-stretching
När det redan gör ont. När vi redan kört för hårt, eller snedbelastat, eller gjort något annat som får kroppen att streta emot. Då ska den tvingas till lydnad med stretching. Det finns absolut duktiga kiropraktorer ock fysioterapeuter som vet att ge dig rätt övningar vid rätt tillfälle, även om jag i många fall tror att det finns andra sätt, men det gäller att se kroppen som en helhet. Att välja ut en kroppsdel ock arbeta med den funkar inte.

För det är faktiskt inte säkert att orsaken sitter där det känns. Det är till ock med ganska ovanligt. Du kan i princip få nackspärr av att gå i ojämnt slitna skor. Men det är inte säkert att det sitter i kroppen över huvud taget. Det kan lika gärna vara en tanke. Eller en känsla.

Skratt, gråt ock sex
Alla känslor påverkar kroppen. Alla. Harmoni, kärlek, öppenhet ock glädje får din kropp att slappna av. Skratt, gråt ock sex i lagom doser håller doktorn borta bättre än ett äpple om dagen. Stress, oro  ock rädsla däremot sätter sig som spänningar, som smärta ock som blockeringar. De kan hamna i spända käkar, uppdragna axlar eller stela höfter. De kan faktiskt hamna var som helst. Men när orsaken till det stela bäckenet inte sitter i bäckenet, utan kommer ur frusen frustration eller uppgivenhet, så kan du stretcha dig fördärvad utan resultat. Det är då du kan fråga: Kan man stretcha en känsla?

Han vars ryggvärk försvann när han skilde sig. Hon som, efter år av övningar, stretching ock  naprapatryckningar började mjukna, när hon insåg att det var bekräftelse hon jagade medsin träning, istället för välbefinnande, som hon hade trott hela tiden. Dom ock alla de andra som tog med hela kroppen, ock hela sinnet i beräkningen, ock sakta men säkert började arbeta med sig själva istället för mot.

Det gäller att försöka se alla delar. Ibland även dom man inte vill se. För smärta kommer sällan av sig självt, eller av otur. Den började nånstans, ibland där du minst anar det. Inte sällan i en känsla.

”Kan man man stretcha en känsla?”
”Nej”, sa hon, ”det kan man kanske inte…”

/

barfota fotarbete fötter hälsa zonterapi

Kan du vifta på tårna?

knäppa-fötter3b

Vad gör vi med våra fötter egentligen? Ock kanske ännu viktigare, vad gör vi INTE med dem? Ock varför spelar det någon roll? Ock hur kommer det sig att vi så fullständigt ignorerar ock misshandlar det som bär upp hela vår kropp? Ock vad kan vi göra åt det.

Du har säkert sett det på TV eller Youtube. Någon som från födsel eller av andra skäl saknar armar, men som visar upp enastående färdigheter i att borsta tänderna, packa väskor, skriva ock kanske t o m spela något instrument. Inte för att jag vill ta udden av deras prestation, men det är faktiskt inte så att de övat upp extraordinära förmågor i brist på händer. Vi har alla samma förutsättningar att göra det där. Allas våra fötter ska klara det där egentligen.

Egentligen.

knäppa fötter1
Det börjar redan med lära-gå-skor. Innan barnen ens på riktigt satt fötterna i marken, packar vi in deras fötter i nånting som är hårt ock platt, ock som tar bort allt det som fötterna är gjorda att åstadkomma. Från den dagen använder vi kanske femton procent av fotens kapacitet. Det. Är inte mycket.

Våra fötter innehåller en fjärdedel av kroppens alla ben. Drygt femtio stycken. Ett tjugotal muskler ock lika många senor i varje fot. Allt skulpturerat ock avstämt för att uträtta stordåd. Inte bara stå, gå ock springa rakt fram på plan mark, eller att kunna sparka, hoppa, vinkla, plocka ock lyfta saker. Många tusen nerver har förmågan att ana skiftningar i underlaget: lutningar, ojämnheter, temperaturskillnader, hårdheter eller mjukheter. Inget av det använder vi.

Snubbla på mattkanten?
Så när min mamma blir äldre får hon uppmaningen att ta bort trasmattan i köket. För att inte snubbla. Men hon snubblar inte för att mattkanten är för hög. Eller för att hon börjar bli gammal. Hon snubblar för att 85 procent av hennes fötter har slutat jobba.

Det som händer i fötterna händer i kroppen. Ock det som INTE händer i fötterna påverkar också resten av kroppen. Alla som varit gipsade vet vad som händer med den inkapslade kroppsdelen; den förtvinar. Musklerna försvinner ock rörligheten minskar. Ock det går fort. Så pass fort att rehabiliterande träning sätts in för att återfå den förlorade fysiken.

Någon annan får ta smällen
När gav du dina fötter rehab-träning senast? Trots att vi utsätter fötterna för samma behandling som den gipsade armen, får dom ingen chans till återhämtning. Få gym har styrketräning för fötterna. Man stretchar lårmuskler ock armbiceps, men fötterna går fortfarande instängda i något vi kallar för passform. Ock när vi får ont – för det får vi – i knän, höfter, benhinnor, ryggar, nackar, stretchar vi dom delarna ännu mer. Fast det inte ens är där problemet sitter.

För. mycket av det där som foten kan, som den är skapt att göra, det görs. Men när vi inte låter foten göra det, får nån annan ta smällen. Det brukar bli ett knä eller en rygg. Eller nacken. Ock nervsystemet. När alla de signaler som ska berätta för kroppshjärnan om miljö, underlag ock läge, signaler som ska avgöra hur hårt vi sätter i fötterna eller som ska reagera på något vasst, när dom signalerna uteblir, blir kroppshjärnan förvirrad, den förtvinar också i sin vaksamhet, ock börjar för säkerhets skull spänna muskler ock dra ihop sener. Vi blir stela ock får ont. Vi brukar kalla det ålderskrämpor. Eller överbelastning. Eller otur.

Det är det inte.

Kan du spreta på tårna?
knäppa fötter2Vi behöver inte se oss för. Eller skydda oss från allt underlag som inte är plant ock anpassat. Vi behöver inte högre klackar, mjukare dämpningar eller bättre ilägg i skorna. Vi behöver inte ens skor. Inte såna skor de flesta av oss använder i alla fall. Vi behöver återuppväcka slumrande funktioner. Vi behöver stärka ock mjuka upp. Många vuxna kan inte ens vicka på tårna. Än mindre spreta på dem. Dom sitter ju bara där, längst fram på foten, till ingen nytta. Synd, för dom kan ock vill massor av saker. Om vi bara låter dem.

”Det känns som jag fått mycket bättre kontakt med underlaget”, sa en patientkund efter sin första zonterapibehandling. Det är just det. Zonterapi gör mer än det, men behandlingen väcker det som slumrar, ökar rörlighet, genomströmning ock känsel. Det väcker kroppen, ock ofta ordinerar jag tågympa ock balansövningar. (Jodå, träningsprogram kommer, jag lovar.) Vi behandlar helheten ock vi behandlar på djupet. Därför kommer vi åt där andra behandlingar inte når hela vägen.

Men en verkligt bra början är att ta av sig skorna. Att känna efter. Att våga lita på fötterna. Dom kan mer än du tror. Mycket mer.

Kom igen. Hela din kropp kommer att tacka dig.

/

fotarbete fötter zonterapi

Ålderskrämpor

garagefötter2

Nej, det kommer inte med åren, allt det där vi avfärdar med att ”det är åldern”. Det är det oftast inte. Våra kroppar är skapta för att klara sig ganska länge utan bettskenor, blodtrycksmediciner ock hålfotsinlägg.

Det pratas mycket om vad som är naturligt. Ett filosofiskt resonerande som man kan vända ock vrida mycket på. Men hur man än väljer att se på den saken så är vi evolutionärt formade för att klara oss optimalt under dom livsbetingelser vi har. Problemet är bara att vi med stor iver ock fermitet avskaffat de livsbetingelser vi hade när vi blev dem vi är. I samma ögonblick vi började bygga kulturer ock civilisationer, tog vi det första av en väldans många steg från vårt ursprung.

Strävan efter status
Ock det intressanta med kultiverade civilisationer är att de lägger mer möda på sken än på nytta, mer kamp på seger än på samförstånd, mer fokus på yta än på hälsa. Status har ofta tagit sig just uttryck i att signalera avstånd från oss själva som biologiska varelser. Feta magar har historiskt fått signalera makt ock rikedom, långa naglar att vi inte behöver arbeta med våra händer, vi äter mat som vi inte mår bra av men  äter ändå bara för att vi kan, ock skor har utformats för att man inte ska kunna gå i dom (jo, det är sant), bara för att visa att man minsann inte behöver göra just det.

Ock vad de rika ock mäktiga har ock gör, det vill pöbeln ock patrasket även. Så vi vanligt folk tar efter, trender skapas, normer förändras ock efter ett tag har vad som ses som normalt hamnat väldigt långt ifrån våra ursprungliga behov. Synd, för på cell- ock genetisk nivå har vi inte hunnit förändras särskilt mycket. Vi bygger fortfarande våra celler av det vi äter, ock våra kroppsfunktioner beter sig som vi lär dem.

Du är vad du äter. Ock hur du behandlar dina fötter.
Men modernt leverne får konsekvenser. Det är ingen nyhet att många av våra folksjukdomar är betingade av våra levnadsvanor. Samma sak gäller många krämpor, smärttillstånd ock utbrändheter. Vårt immunförsvar bryts ned i takt med vår rörlighet.

  • Vår moderna kost, den som ofta brukar benämnas ”vanlig mat”, sätter igång kroppens varningssystem ock avgiftningsprocesser. Istället för att i lugn ock ro ta hand om ock fördela ut näringsämnen dit de behövs, sliter kroppen med att rensa, städa ock bryta ner så gott det går. Att kroppen hela tiden får röja undan allt skräp som fylls på istället för att bygga upp kräver sin tribut; kroppen måste börja plocka av reserverna.
  • Stress. Stress genomsyrar allt. Stress sabbar allt. Så även om du äter rätt, men fort, så tar inte kroppen till sig näringen i alla fall. Den har fullt upp med att vara på sin vakt. Så om du inte hinner äta lugnt är det faktiskt lika bra att inte äta alls. Stress sätter sig i kroppen. I spända axlar, som migrän, som pms, stela höfter ock ökad skaderisk. Ock oftare än att det är mycket på jobbet, handlar stressen om att duga, om att passa in, om att få ihop livspusslet. Ofta handlar det om rädsla att tappa kontrollen. Över allt det där vi skapat som vi inte behöver.
  • garafefötter-maja-larssonSom moderna skor till exempel. Detta ofog. Nästan inga skor är konstruerade för att vara bra för fötterna. En instängd fot blir som en gipsad arm; svag ock dåligt fungerande. Den gipsade armen får rehab-träning efteråt för att komma tillbaka i form. Det får inte fötterna (om man inte får t ex zonterapi). Så dom slutar fungera, vi använder idag mellan tio ock tjugo procent av fötternas förmåga. Resultatet blir förtvining, hallux valgus, hälsporrar ock dålig blodcirkulation. Ock när fötterna sitter inlåsta får knän, höfter ock rygg göra jobbet. Så dom tar också stryk efter ett tag. Det hade de inte behövt göra.

Jag skulle kunna göra listan lång. Men kontentan är klar: vi blir inte stela, sjuka, ömma, orörliga ock trötta av ålder. Inte de flesta av oss. Ock inte så fort. Det är inte så lätt att vara människa som folk tror, men allt vi gör påverkar hur vi mår. Ock det betyder att vi kan göra massor för att ta hand om oss, förändra våra liv, ock förskjuta åldrandet. Att ta hand om sina fötter är en bra början. Ock att äta morötter. Ock öva på hjulning ock kullerbyttor. Alla 50-åringar borde kunna göra kullerbyttor.

 

Ps. Låt oss inte blanda ihop det så kallade åldrandet med mognad, bara. Mognad är coolt, liksom erfarenhet, visdom ock allt som kommer med det. Rynkor, till exempel. Men man kan faktiskt klara av att stå upp ock knyta skorna för det.

/

barfota detsomhänderimagenhänderikroppen fotarbete zonterapi

Barfota i december. För att känna efter.

barfota-dec-zonterapeut-pa-sandberg

Okej, du kanske kan fånga dagen hit ock leva i nuet dit. Carpe Diem liksom. Men kan du känna efter? På riktigt? Det är faktiskt svåra grejer som kräver övning, tålamod, tid ock kreativitet. Ock en gnutta mod.

”Du har ganska mycket spänningar i axlar ock bröstrygg” säger jag, klämmande på hennes fot. ”Har jag?” undrar hon förvånat. ”Nej, där har jag inga problem.” Jo, tänker jag, du vet bara inte om det. Veckan efter ser hon fundersam ut. ”Det är konstigt, jag har haft ont i övre ryggen ock axlarna sen jag var här förra gången.”

Hur kunde jag hitta det hon själv missat? Genom att känna efter. Det är mitt jobb att känna efter, upptäcka ock påverka. Det som borde vara det naturligaste i världen har blivit något som många helt glömt bort hur man gör. Känna efter. Varför är det så svårt? För att vi alltid är på väg, alltid måste något, alltid vill prestera ock har fullt upp med att duga. Vi må fånga dagen men vi gör det i farten. Då är det svårt att känna efter.

Vi är effektiva.
Vi torkar ur handfatet medan vi borstar tänderna, kollar nyheterna när vi äter, lyssnar bok när vi löptränar, ock köper kaffe latte to go. Så när vi biter ihop käkarna, drar upp axlarna, skjuter upp toabesöket till senare, rynkar pannan ock slår i hälarna mer för varje steg bara för att vi ska öka farten, så märker vi inte att det händer. För att vi inte hinner känna efter.

Vi sparar sekunder men förlorar mellanrummen. Mellanrummen mellan nu ock sen, mellan hit ock dit, mellan göra fort ock göra om. Synd, för det är i mellanrummen det händer. Det är där vi hinner tänka. Andas. Vara. Det är i mellanrummen vi får glädje av allt som vi har så bråttom till. Det är där vi hinner känna efter.

Så vi glömmer hur man gör. Tar en Alvedon ock kör på. Någon annan får tala om när vi mår dåligt, ock när vi känner oss sjuka litar vi mer på febertermometern än på kroppen. Den betvingade kroppen ger upp, tills någon säger: ”Du har ganska mycket spänningar i axlar ock bröstrygg”, ock vi svarar: ”Har jag?”

– – –

barfota-dec-zonterapeut-pa-sandbergSkor gör oss klumpiga
Det är faktiskt en mäktig känsla att springa barfota. I december. En känsla av närvaro. Kontakten med marken blir påtaglig på så olika sätt. Ock efter lite övning behöver jag inte se mig för så noga. Fumligheten efter ett liv i skor som tar bort all delaktighet av fotens muskler ock nerver blir mer ock mer till flexibel rörlighet där fötterna känner underlaget ock agerar därefter. Ungefär som när man lärde sig cykla, först vingligt ock koncentrerat ock JAG-KAN-INTE! till att rörelserna blev allt mer reflexmässiga.

Jag blir trött i fotmusklerna, det blev jag aldrig med löparskor. Då kändes lår ock vader. Men nu aktiveras hälsenor, tår ock mellanfotsben, ock nerverna är påpassligt kavata för att anpassa stegen efter lera, rötter, stenar ock vattenpölar. Överkroppen parerar för buskar ock grenar, ock jag hinner njuta av det vintriga solljuset ock känna de skiftande dofterna av skog. Kallt? Inte så farligt. Jag springer mig varm, ock dagens runda är inte så lång.

Hjärnan sitter i fingrarna
Efteråt är hela kroppen alert på ett sätt den aldrig kan bli på ett löpband eller i en roddmaskin. Jag känner mig som ett med min kropp, inte som en hjärna med vidhängande kroppsdelar. Min hjärna sitter lika mycket i händer ock fötter som i huvudet. Kroppen minns, ock kroppen agerar utifrån det, utan att blanda in intellektet.

Att springa barfota i december låter tokigt för många. Men den reaktionen är inlärd; barfota är man på sommaren. Möjligen. På vintern är det kallt, även om termometern står på 7 grader (bara marginellt kallare än i midsomras.) Fast det vet man ju egentligen inte. Inte så länge man inte har provat.

Inte så länge man inte har känt efter.

 

Läs gärna också:

Att känna efter

När krokigt blir rakt

Ta av dig skorna i sommar

Jaha. Då gör du inte om det igen

/

fotarbete hälsa träning

Träning ock hälsa är inte samma sak

Rorelse-illustration-maja-larsson

De flesta rör sig för lite, det är inget snack om det. Motion ock rörlighet är bra. Men låt oss för den skull inte blanda ihop begreppen. Träning ock hälsa är inte samma sak. Inte alls faktiskt.

Rorelse-illustration-maja-larssonDet är ett svårt ämne det här. Vi vill ju så gärna ha tydliga svar. För eller emot. Det kommer du inte att få här. Däremot kanske en tankeställare. För som med så mycket annat när det kommer till hälsa, så är inte det viktiga att du tränar. Det som gör träning mer eller mindre hälsofrämjande är såklart vad ock hur du tränar. Men framförallt – shit vad väsentligt det här är – varför du tränar.

Att, hur, vad ock varför. Vi tar dom en ock en.

Att

Är det viktigt att träna? Inte ett dugg, egentligen. Människan är byggd för rörelse, smidighet, uthållighet, för växelvis ansträngning ock vila. Kruxet är att vi lever våra liv sittande. Vi behöver upp ock stå, gå, böja, sträcka. Vi behöver göra saker med kroppen för att aktivera nerver, muskler, senor ock celler. Tyvärr är det många träningsformer som inte erbjuder så mycket av just det.

Så röra på sig, ja. Träna, nja. Men vi återkommer till det.

Vad

Vad ska man träna? Ja, det är minerad mark att svara på. Ock var tid har sina svar på de ultimata träningsformerna, naturligtvis inkluderande de rättaste kläderna ock lämpligaste utrustningen. Mitt svar på frågan är: det som du tar dig för lätt. Ock det som gör dig glad. Om bärplockning gör dig lugn är det garanterat bättre än att stressa till det tidsbestämda yoga-passet.

Det finns inte så många rätt ock fel här, desto fler åsikter. Ock trender. Trender som tenderar att få oss göra som alla andra istället för att känna efter ock lita på oss själva. Låt oss utveckla det under Varför.

Men ur ett hälsosamt perspektiv: bredare, rörligare träning är bättre än smalare ock monotonare. Detta sätter gym ganska långt ner på min lista. Ofta monotona, snäva rörelser med mer fokus på muskelform än på användarvänlighet. Men som sagt, hur ock varför spelar ganska stor roll. Högre upp på listan kommer dans, kampsport, hinderbana, klättring ock terränglöpning.

Hur

Hur man ska träna? Jag sa ju det ju. Så att det är enkelt ock roligt att göra (vilket inte måste vara detsamma som enkelt att utföra), om vi pratar om vardagshälsa. Ha skoj. Variera. Gör olika saker ofta, hellre än specifik träning några enstaka timmar i veckan.

”Men det är ju skönt att träna sig riktigt slutkörd ibland.” Ja, visst är det. Men den känslan visar mer på ett underliggande behov av att röra sig mer kontinuerligt.

Idag är vi fixerade vid utrustning. Rätt saker, rätt kläder. Vi måste ha speciella skor för att springa ock stavar för att gå. Dessutom hög musik som distraherar oss från det vi gör, som om träningen inte var tillräckligt inspirerande.

Nej, less is more när det kommer till hälsosam träning. Jämför en löprunda med att gå på lina. Med dämpade skor ock musik i örat springer du på plan mark utan att egentligen ha en aning om vad du gör. Benen går av sig själva, fram ock tillbaka. Går du på lina måste du vara närvarande, här ock nu, ock det spelar ingen större roll vilken utrustning du har. Uppmärksamheten är det viktiga. Du aktiverar varje del av din kropp. Precis som du borde göra när du springer. Att dra handtaget fram ock tillbaka i en muskelmaskin på gymet är inte svårt. Men kan du stå på ett ben ock blunda?

Träning är, eller borde vara, så mycket mer än styrka ock kondition. Balans, rörlighet, smidighet. Att känna efter hur varje del av kroppen gör varje rörelse är att lära känna vår kropp. ock tro mig, vi känner våra kroppar ganska dåligt. Så högre upp på listan får vi lägga till qi-gong ock yoga, åtminstone i dess ursprungligare former.

Varför

Därför att du vill. Därför att din kropp vill. Stora biceps ock rutor på magen har inget med hälsa att göra. Att träna för att lindra sitt dåliga samvete har det än mindre. Att stressa för att hinna till passet eller känna behov av att prestera är inte heller hälsofrämjande. Så elitidrott har faktiskt inget med hälsa att göra, hur förebildande vi än försöker göra våra sportstjärnor. Elitidrott är resultatinriktat. Det har sina poänger, men för oss vanliga motionärer kan stort målfokus vara mer stressande än inspirerande.

Så all träning är dålig?

Nej. Träning är bra. Om det är kul. Om det får dig att må bra (vilket inte är det samma som att undvika att må dåligt.). Kanske kickar prestationen, bänkpressen ock svetten din självkänsla. Kanske ger kompisflabben i korpfotbollen lika mycket som ansträngningen. Kanske är träningen att viktigt andningshål från vardagen. Bra.

Det snackas om ortorexi, överdrivet hälsosamt leverne i fråga om träning ock kost. Visst, det är allvarliga saker. Men faktum kvarstår: Samhällsproblemen med för lite rörelse ock taskiga matvanor är gigantiskt mycket större än det motsatta. Så träna på. Men fundera på varför. Är det för sex-packens skull? Eller för glädjen? Lockas du mest av lusten att träna eller av att undvika det dåliga samvetet om du låter bli?

Träna på. Men glöm inte bort att känna efter. Eller att stanna upp ock titta på utsikten ibland.

Ock att öva på att stå på ett ben ock blunda.

/

friskvård hälsa välbefinnande zonterapi

Mark Spitz mustasch

1972 vann simmaren Mark Spitz sju guldmedaljer vid OS i München. På en klassisk bild står han i sina stars and stripes-mönstrade badbyxor, med medaljerna om halsen ock ett stort leende under den svartmuskiga mustaschen. 

Mustasch-maja-larsson-illustrator

Mustasch? Simmare har inte mustasch. Elitsimmare tränar massor ock rakar kroppen för att kapa 100-delar av sekunder. Men Mark behöll sin välväxta pröjsare. På frågan varför svarade han ”Jag tränar sex timmar om dagen, sju dagar i veckan. Varje gång jag ser mig i spegeln, påminner mustaschen mig om att det finns ett liv utanför simningen.”

Jag tänker på det där ibland, som nu när jag jag sitter ock suger på min tobakspipa – min egen Mark Spitz mustasch. Det händer inte så ofta, kanske nån gång i månaden. Jag lever för hälsa ock välmående. Det är mitt arbete att hjälpa människor att må bra, eller bättre. Jag tipsar, uppmuntrar ock förmanar att tänka på det ena ock släppa det andra.

Fartblind?
Men det slår mig ibland hur vanligt det är att just det egna kallet blir så viktigt så man offrar allt, eller åtminstone sig själv, för att utföra sin självpåtagna uppgift: hetsätande friskvårdskonsulter, utbrända stressföreläsare ock psykologer som går på psykofarmaka för att klara av vardagen. Jag har träffat dem alla.

Ock vi har dem lite till mans, vid sidan om jobbkrav ock prestationsnojor, alla dessa självpåtvingade måsten för att bli bättre människor. Vi ska ha ”kvalitetstid” med barnen, vi ger nyårslöften vi inte håller ock vi stressar till yogan för att kunna varva ner. Hallå! vill jag skrika men nöjer med ett bloss på min onyttiga pipa.

Visst kan ett sånt här resonemang bli en ursäkt för att slarva ock ”unna sig” det osunda. Men vi har våra olika områden, våra olika utmaningar i livet. Vi behöver alla skärpa till oss på vissa områden. Men många av oss måste likaväl öva på att släppa taget ibland. Att skita i vilket. Att ta hand om sig själv är att göra både ock. Att hitta balansen.

Hur lika viktigt som vad
Men balansen innebär inte lika mycket av varje. Det innebär inte att man kan unna sig en bakelse för varje morot eller träningspass. Det innebär att man kliver ur sina mönster, att man ser över sina vanor. Eftermiddagsfika plus fredagsmys plus lördagsgodis är inte ”nån gång ibland”. Det är dåliga vanor. Men poängen här är att även bra ambitioner kan bli dåliga vanor. Att motionera är bra, men får du dåligt samvete om du råkar missa ett pass bör du kanske se över ditt fokus. Att äta nyttigt är viktigt, men att stressa i sig en råkostsallad är inte nyttigare än att njuta av en hamburgare. ”Hur” kan vara lika viktigt som ”vad”. Ock lust är bättre än krav.

Jag utvecklar hela tiden mina yrkesmässiga tekniker ock kunskaper, testar, läser ock utvecklar. Jag äter nyttigt hela veckan, samlar kraft på olika sätt för att orka ge till dem som vill ha min hjälp. Det är en skyldighet i yrket, tycker jag. Att må så bra jag kan. Men i allt mitt ambitiösa sundhetstänk, påminner den där pipan mig om att det finns andra sätt att leva. Att det finns andra perspektiv.

Det är bra att brinna för saker. För sitt jobb, sin hälsa eller sin trädgård. Men det mesta är inte så viktigt som vi tror. Då kan det vara bra att ha en Mark Spitz mustasch.

/

fötter friskvård hälsa kroppen träning

”Jaha. Då gör du inte om det igen.”

Hålfot-pa-sandberg-zonterapeut

Förändring känns. Det är liksom själva grejen med förändring. Ibland gör det ont. Vilket inte är detsamma som att det är fel.

Jag tog en löprunda. I skogen. Barfota. Det var fantastiskt. Att känna varje millimeter av mina fötter, varje led ock varje muskel mot mark, följsamt genom gräs ock lera, över stigar av jord ock sågspån. Att känna hur fotens nerver, muskler, senor ock leder reagerade ock kände, formade, justerade ock anpassade varje steg efter underlaget, precis som fötter ska göra.

Jag har ju börjat springa ock gå med platta typ barfotaskor (vivobarefoot). Det är spännande ock utvecklande. Men det kan såklart inte vara samma sak som att springa barfota på riktigt. Jag var tvungen att prova.

Det började bra. Som sagt. Känslan av att känna efter, känna varje steg i varje del av foten var fantastiskt. Till skillnad från att bara springa, som man gör i vanliga skor som i sin åtsittande formpassning tar bort alla nyanser i stegen. All känsla.

Hålfot-pa-sandberg-zonterapeut

Hål i hålfoten

Så här efteråt får jag höra, att det var väl inte så smart eller? Lätt att säga efteråt, när skadan var skedd. När den där roten som stack upp, ock som jag inte såg i farten, gick igenom fotsulan ock gav plantar fascian en rejäl kyss. När jag fått hålet nogsamt rengjort ock igensytt ock jag linkar runt på mina kryckor, då är det lätt att vara efterklok. För den som aldrig kommit på tanken att prova är det lätt att säga att det inte var så smart.

”Jaja. Men då gör du inte om det igen.”

Den har jag fått höra några gånger.

Men vad är det som var så korkat egentligen? Våra fötter är skapta för att springa direkt på marken (Se När krokigt blir rakt ock Ta av dig skorna i sommar). Det korkade är att vi förstör kroppens förmågor, inte att vi försöker använda dem. För skor har en destruktiv effekt på kroppens hållning ock rörelseförmåga. Men när de ger oss problem gör vi som vi ofta gör: vi gör mer av det som inte funkar. När skorna ger oss besvär bygger vi på dem ännu mer, med mer dämpning, mer stabilitet ock fler ilägg.

Så jag ville prova. Lära mig gå på nytt. Gå ock springa. På sätt som inte sliter på knän ock rygg. För fastän så många löpare ock motionärer i ”vanliga” skor förr eller senare råkar ut för sträckningar, stukningar, värk i benhinnor, slitna leder, värkande fötter ock ömma ryggslut, så ifrågasätts inte den tekniken. Ingen säger att det inte var så smart. Bara att det var otur.

Jag provade. Ock gillade det. Ock blev ivrig. För ivrig. Ville för mycket för fort. För. En fot som gått i skor i 45 år behöver vänjas. Vänjas av. Vänjas om. Att bygga upp reflexer, rörlighet ock styrka tar tid. Jag hade inte det tålamodet. Ock DET var inte så smart. Men att prova nytt, förändra, utveckla går inte alltid på räls. Själva poängen med utveckling är ju att göra saker som man aldrig gjort. Att prova nya vägar.

Ibland gör det ont. Ibland blir det inte rätt på första försöket. Ock förresten. Mycket av det vi gör i vardagen vet vi är skadligt, dumt ock rent av farligt. Att äta socker ock dålig mat, stressa ock sitta för mycket framför datorn, till exempel. Vi gör det ändå. Fast vi vet. Vad var det som inte var smart, sa ni?

Så jo. Jag kommer att göra om det. Jag kommer att lära av misstaget. Jag kommer att ha tålamod ock träna upp mina fötter först. Men jag kommer att göra om det.

Jag längtar redan.

/