Browsing Tag

meditation

hälsa Hälsa

Yoga ock Alvedon

Multitasking-yoga-illustrator-maja-larsson

I takt med att vi bygger ett samhälle ock en värld som gör oss sjuka, olyckliga ock sämre fungerande, växer marknaden för hälsovägledning, terapi ock alla former av träning. Men om vi inte tänker oss för, riskerar vi att hamna i ett virrvarr av verkningslösa quickfixar, brandkårsutryckningar i friskvårdsformat ock snabbverkande pillerlösningar i RDI-doser*. Eller så är vi redan där.

”Jag är så stressad! Det är så mycket nu! Jag måste komma igång med yogan!” Liknande fraser hör jag med jämna mellanrum. Som om vi löser konsekvensen av ett överfullt schema genom att trycka in lite till?

Multitasking-yoga-illustrator-maja-larsson

Så jag brukar fråga: ”Okej, ock vad tänkte du ta bort istället?” Då får jag ofta en undrande blick innan det kommer en resignerad suck. ”Ja, nej, så har jag ju inte tänkt, förstås…”

Man kan fråga sig varför vi gör så, varför vi lever som om tiden ock schemat var ett ständigt tänjbart nät som alltid går att fylla med lite till, oavsett hur fullt det är. Men det är inte vad det här inlägget handlar om. Så något svar kommer inte. Inte här. Inte idag.

Mer eller mindre
Men faktum är att de liv vi lever ock den civilisation vi skapat ur ett evolutionärt perspektiv är tämligen extrema ock inte på något sätt anpassade efter dem vi är: Homo sapiens. Ofta försöker vi balansera det extrema med andra extremer, som
– gymträning (de flesta gymredskap är anpassade för muskelbygge, inte för naturlig rörelse. Att bära omkring på extra muskler i onödan är inte heller något våra ursprungliga förfäder skulle vilja slösa energi på),
– piller (medicin som dövar, kosttillskott som kompenserar, ock vi slipper tänka),
– konstgjord andning (eller kontrollerade andningsövningar. Har sina förtjänster, men att styra den funktion som är vår allra mest grundläggande ock självgående är inte särskilt naturligt),
– ock mat som inte är mat (näringsberikade halvfabrikat, energy bars ock prefab smoothie).

Tänk om dessa extremer inte alls balanserar upp varandra, utan snarare tynger ner så mycket i var sin ända att balansbrädan snart går av på mitten? Förstå mig rätt. Det finns massor av bra hälsohjälp att få, men om vi glömmer bort vilka vi är ock var vi kommer ifrån, kommer vi inte heller ihåg vad som faktiskt är bra för oss. Att ta i mer när kroppen skriker efter mindre, att bedöva smärtan med värktabletter istället för att fundera på vad som gör ont, eller kontrollera sin andning istället för att fundera på varför inte andningen går av sig själv, sådär som normal andning gör, hjälper oss inte att må bättre. Inte i längden. Det hjälper oss att orka fortsätta må sämre ett tag till.

Optimerad hälsa
Jag mediterar ibland. På olika sätt. Jag har lite olika tekniker för olika syften eller tillfällen. Mina tekniker ser inte ut på samma sätt vid livskriser som vid vardagsstress, till exempel. Nu, mitt i en separation, fokuserar jag på nuet, på vardagen ock ja, på andningen. Jag fokuserar på att behålla orken ock humöret, på att inte läcka. Men när jag mår som bäst behövs ingen teknik. Då kan jag sitta på en stubbe ock glo, bara, utan att bli rastlös. Sitta ock hålla käften. Bara. Allt det andra är verktyg att ta till när jag är stressad ock rastlös (samma sak), när jag inte är där jag helst skulle vara ock där jag hade varit för det mesta om inte jag ock vi krånglat till världen så förbannat. 

Men ibland är det kul att meditera med tekniker för att uppnå specifika syften. På samma sätt är det begripligt att hårdtränande människor pressar sig långt över smärtgränser för att prestera, eller att finslipa sitt näringsintag för att toppa sina värden. Men i grunden hälsosamt är det inte, helt enkelt för att det inte är så vi är skapta att fungera. There is no such thing as ”optimal hälsa”. Vi är byggd för att anpassa oss, för att överleva ock må tillräckligt bra under sämsta möjliga omständigheter. Vi är byggda för att ta i så lite som möjligt, inte så mycket som möjligt. Vi är byggda för att skärpa ämnesomsättning ock förbränning under perioder av svält, inte för konstant ätande.

Att flytta till en grotta ock leva på bark är inte lösningen, såklart. Poängen här är att vi vinner på att fundera på vad vi, våra organ, kroppsdelar, system ock celler egentligen är byggda för, innan vi fyller våra liv med hälsomåsten, träning ock dåliga samveten. Bara för att något har visat sig ha ”hälsoeffekter” i det lilla (mätbara) perspektivet, behöver det inte betyda att det är vad vi behöver om vi zoomar ut ock ser till helheten.

Hälsosamhet ska kännas bra, träning ska vara kul, ätande ska vara lustfyllt. Att trycka i sig en rawfoodkaka ock svepa en svindyr ingefärsshot, ock stressa till yogan för att kunna slappna av ock öva på att andas, är sällan det vi mest behöver. Oftast behöver vi göra mindre, inte mer.

Ibland räcker det med att bara sitta på en stubbe ock hålla käften. 

*RDI – Rekommenderat Daglig Intag

Avslappning lugn och ro stress

Tystnad! Lagning!

Fotkaffe-maja-larsson-2

Jag lagar en noshörning i trä. En sån där souvenirnoshörning som man kan köpa på marknad när man är i nåt sånt där turistigt utland. Jag vet inte var den kommer ifrån, men den stod hemma hos farmor ock farfar när jag var liten. Jag tyckte mycket om den.

Min farfar lagade saker. Långsamt ock noga. Folkskolelärare var han. Ock händig, så inget slängdes i onödan. Ock inget lagades slarvigt. Det låg något meditativt över alltihop. Men just det ordvalet hade han nog fnyst åt, farfar.

Han pratade aldrig om det. Om tillvaratagandet ock lagandet. Han visade. Han pratade inte så mycket över huvud taget. Men när han gjorde så lyssnade man. Han hade pondus. Ock så var han snäll. Men han fyllde inte luften med tomma ord. När han pratade visste man att det var genomtänkt ock antagligen lärorikt.

Alla dessa ord
Jag tänker på det när jag hör alla prata om allt. Ord, ord, ord. Vi har en övertro till ord, å ena sidan. Vi tror att de ska förklara allt. Ord ock siffror. Mäta ock förklara. Men det gör de inte. Alla vet att orden bara står för en liten del av talad kommunikation. Kroppsspråk, ansiktsuttryck, röstläge, andning, tempo, stakningar, diktion, för att inte tala om allt blaj som vi lindar in budskap i för att det ska låta bättre.

I skriven text är det än värre. Där finns inget kroppsspråk eller röstläge att ta till. Det skrivna ordet blir fattigare. Ändå tror vi att vi kan förklara allt med ord ock siffror. I rapporter, domslut, ock analyser. Som om det som inte kan mätas inte finns. Som ett äpple. Hur mäter man ett äpple? Inga ord eller siffror i världen kan helt förklara eller beskriva äpplet. Än mindre vara det. DET kan bara äpplet.

Vi missbrukar orden, för det andra. Låter dem fylla tystnaden med allt ock ingenting. Oftast ingenting. Det blir bara ord för att fylla tystnaden. Tystnaden skrämmer. Så vi fyller den med ord utan att säga nåt. Vi lindar in, håller med ock kanske småljuger lite, för att det inte ska bli jobbigt.

Men tyst får det inte bli.

Händerna är som fötterna
Jag tror det var därför jag var lite rädd för farfar ibland. Den kunde liksom kännas barsk, den där tystnaden. Visst pratade han. Han berättade saker. Skämtade, eller röt i med sin mörka baryton. Men han pratade aldrig om ordningen ock lagandet. Ändå var det där, hos honom, jag lärde mig allt om var sak på sin plats. Om att vara rädd om.

Ock om att laga saker. Att göra saker med händerna. Fötterna ock händerna är samma lika. Vi låser in alla fotens nerver i skor som gör oss orörligare, som avaktiverar vårt nervsystem. Men att begränsa händernas rörelsefrihet till tangentbordsknackande ock smartphonetryckande fördummar också motoriken ock nervsystemet. Vi behöver göra saker med händerna.

Att göra långsamt
När vi mediterar eller gör yoga, är det ofta för att slappna av, där ock då. Som om avslappning vore ett tillstånd avskilt från det normala. När hjärnforskaren säger att träning får oss att tåla mer stress, nickar vi glatt ock går till gymet, istället för att minska på stressen. Istället för att sträva efter att göra lugnet till det normala. Som det egentligen är. För varelser av arten homo sapiens. Som att göra saker sakta. Ock noggrant.

Jag kan fortfarande se ordningen ock redan i farfars snickarbod, fast den är riven sedan länge. Ock jag limmar fortfarande fast hornen på noshörningen som trillat i golvet. Med Karlsons klister. Precis som farfar. Inte för att allt var bättre förr. Men det rofyllda i att sitta stilla, koncentrerad på en liten uppgift. Som en noshörning i trä. Med avslaget horn. En noshörning som farfar redan limmat en gång för längesen. Det skänker frid.

Fotkaffe-maja-larsson-2Så jag sitter där med mitt lim ock min kaffekopp. Och jag tänker. Att så hade farfar aldrig gjort. Han hade lagat noshörningen.

Sen hade han druckit kaffe.

/