Browsing Tag

barfota

fotarbete hälsa reflexologi zonterapi

Den sista måltiden – the true story

Pask-illustration-maja-larsson

Det var 2000 år sen i rappet, som Jesus sägs ha satt sig ner för att tvätta fötterna på sina 12 fränder. Någon av dem protesterade högljutt, en annan skämdes för vad han skulle komma att ställa till med. Men tvättade blev de likväl. Men inte bara det, om du frågar mig.

Pask-illustration-maja-larssonDet var Petrus som satte sig till motvärn. Som att Jesus skulle vara lite för mer, ock inte borde nedlåta sig till att vårda någon annans fötter. Men jag måste å det bestämdaste ställa mig på Jesus sida här. Jag klämmer på människors fötter hela dagarna (inga jämförelser i övrigt). Det är direktörer, sjuksköterskor, arbetslösa, sjukskrivna, egenföretagare, akademiker, kontorister, läkare, kulturarbetare, statstjänstemän, befattningshavare, muslimer ock kristna, troende ock otroende, gamla ock unga, rika ock fattiga, kända ock okända. Ock jag säger med eftertryck: det är störthäftigt.

Det händer saker. I fötterna ock i resten av kroppen. Som när vårallergiker slipper besvären ock medicinen. Ock det är inget magiskt. Det är inget mirakel. Det är bara det att, bara för att någon sagt att sjukdomar ock läkemedelsbehov ska vara för evigt så behöver det inte vara sant.

Det som händer i fötterna händer i kroppen.

Att tvätta någons fötter beskrivs i bibeln mer som en symbolhandling av kärlek. Men jag vet inte jag. Jag tror Jesus var mer rakt på en så. Jag tror inte bara han tvättade. Jag ger mig sjutton på att han klämde, tryckte ock masserade lite. Han kom alldeles säkert åt en ock annan öm punkt på de goda lärjungarna.

Jag menar, kan man hjälpa blinda ock sjuka, ock dessutom klämmer folk på fötterna, ja då bara måste det finnas ett samband. Inget konstigt med det. Så oavsett hur ni tänker fira påsken, som våroffer, med äggfrossa eller i Jesu namn, passa på ock kläm varandra på fötterna. Gå barfota, låt fötterna andas. Tvätta dem. Smörj dem med väldoftande oljor. Ock ta en brödbit ock lite vin till om ni har lust, bara för att det är påsk.

Fötter är vackra grejer. Lite misshandlade i moderna skodon ock styvmoderligt behandlade. Men vackra. Ock väldigt väldigt bra att ha.

Glad fotpåsk!

 

barfota fötter strumpor zonterapi

Ett nördigt inlägg om strumpor

Ullstrumpor-foto-maja-larsson

Låt oss prata om strumpor. Det är ju mycket snack på den här sidan om fötter ock barfota. Gå barfota. Springa barfota. Ock bland barfotalöpare ältas det, paradoxalt nog, mycket om olika sorters skor: barfotaskor, five-fingers, Luna-sandaler. Men strumpor är det tyst om. Så tillåt mig bli lite partiskt nördig för ett ögonblick.

Ullstrumpor-foto-maja-larssonMan missar mycket av upplevelsen när man går med skor. Eller springer. Barfota ger en annan närvaro, det kickar igång nerverna som gör att fötterna snackar med hjärnan ock resten av kroppen.
”Men är det inte farligt? Är du inte rädd att trampa på något vasst?” Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan. Ibland är det inte ens en fråga.

Ock svaret är kort ock gott Nej. Ock Nej. Såhär: risken att jag kliver på nåt ock skadar mig finns men är liten. Ock ju mer jag är barfota, ju starkare fötterna tränas, ju piggare nerverna blir, desto mer vaksam blir både jag ock fötterna. Ock i jämförelse: att sitta sittande på en stol framför en skärm större delen av dagen är inte bara en större risk för skador ock krämpor, det är snarare en garanti för ryggbesvär, dålig blodcirkulation, huvudvärk, sämre andning, muskelstelhet ock annat som kommer i kölvattnet.

Men ändå.
Ibland är det lämpligt med skor. Synd bara att det är så svårt att hitta lämpliga skor. Dvs som fötterna mår bra av. Hårda ock trånga förvränger de flesta både fötter ock steg, om de inte som de ovan nämnda är mjuka, breda ock platta. Men om man nu fått tag på ett par gåvänliga dojor i hyggligt material, så kan man ju inte stoppa vilka strumpor som helst i dem, eller hur?

Så vad ska man ha?
Jag vill ha naturmaterial. Plast (nylon) ock liknande ämnen isolerar ock får mig att känna mig lika inkapslad som en lampsladd (prova att partaja loss på dansgolvet i en nylonskjorta så vet du vad jag menar. Det känns som att trassla in sig i ett blött duschdraperi, ungefär.)

Strumpor sitter ofta åt.
Precis som moderna skor så ska alla strumpor tydligen strama. Det är inte bra för nånting. Visserligen sitter strumpan förhoppningsvis där den ska, men den stryper. Har du märken efter strumporna på kvällen eller efter löprundan så sitter dom åt för mycket. Fördärvligt för huden, fotformen ock blodcirkulation. (Stödstrumpor är ett annat kapitel.)

Bomull är ett trevligt naturmaterial OM man kan hitta ekologiska. Men bomull suger åt sig smuts ock svett. Efter en dag eller max två i åtsittande skor luktar både fötter ock strumpor. I skor försvinner inte fukten ur strumporna som blir en perfekt grogrund för svamp ock annan goja. Ock sitter dom inte åt så kasar dom ner.

And the winner is
Lösningen för mig heter hemmastickade yllestrumpor. Det är ett lätt ock luftigt naturmaterial som håller formen utan att sitta åt. Ylle andas ock släpper ut vätska. Ylle är dessutom smutsavstötande ock behöver inte tvättas på långa vägar lika ofta som bomull som drar till sig smuts ock dålig lukt som en disktrasa.

Dessutom har ylle den härliga egenskapen att värma mer när det behövs än när det är varmt. Fråga mig inte hur det fungerar.

Nackdelar då?
Ja, dels kan dom vara svåra att få tag på. Vilket väl till stor del beror på den andra nackdelen: Dom är svindyra. Åtminstone om man vill ha dem handgjorda. Ock det vill man. Maskinstickade grejer inte är samma sak. Men uträknat i timpenning får man punga ut med några tusen för ett par riktiga, hemmagjorda, storleksanpassade strumpor (Med lite tur kan man hitta hemstickade strumpor på basarer o marknader för några hundralappar. Men skäligt betalt är det inte.).

Men prova att sticka själv. Det handarbetas för lite. Precis som fötterna behöver träna ock leka, så behöver händerna aktiveras. Ock då inte bara upp ock ner på ett tangentbord; det är ungefär lika nerv- smidighets- ock rörelsefrämjande för fingrarna som trappmaskinen på gymet är för höfter ock bäcken. Handarbete är dessutom en bra signal på stress: blir du stressad av handarbete är du förmodligen, ja, stressad.

Hur jag gör? Jag har egen specialleverantör. En billig. Jag får väl erbjuda henne några rejäla zonterapibehandlingar i gengäld. Däremot ritar jag på att tillverka mina egna löparskor. Men det är en annan historia.

/

fotarbete fötter zonterapi

Ålderskrämpor

garagefötter2

Nej, det kommer inte med åren, allt det där vi avfärdar med att ”det är åldern”. Det är det oftast inte. Våra kroppar är skapta för att klara sig ganska länge utan bettskenor, blodtrycksmediciner ock hålfotsinlägg.

Det pratas mycket om vad som är naturligt. Ett filosofiskt resonerande som man kan vända ock vrida mycket på. Men hur man än väljer att se på den saken så är vi evolutionärt formade för att klara oss optimalt under dom livsbetingelser vi har. Problemet är bara att vi med stor iver ock fermitet avskaffat de livsbetingelser vi hade när vi blev dem vi är. I samma ögonblick vi började bygga kulturer ock civilisationer, tog vi det första av en väldans många steg från vårt ursprung.

Strävan efter status
Ock det intressanta med kultiverade civilisationer är att de lägger mer möda på sken än på nytta, mer kamp på seger än på samförstånd, mer fokus på yta än på hälsa. Status har ofta tagit sig just uttryck i att signalera avstånd från oss själva som biologiska varelser. Feta magar har historiskt fått signalera makt ock rikedom, långa naglar att vi inte behöver arbeta med våra händer, vi äter mat som vi inte mår bra av men  äter ändå bara för att vi kan, ock skor har utformats för att man inte ska kunna gå i dom (jo, det är sant), bara för att visa att man minsann inte behöver göra just det.

Ock vad de rika ock mäktiga har ock gör, det vill pöbeln ock patrasket även. Så vi vanligt folk tar efter, trender skapas, normer förändras ock efter ett tag har vad som ses som normalt hamnat väldigt långt ifrån våra ursprungliga behov. Synd, för på cell- ock genetisk nivå har vi inte hunnit förändras särskilt mycket. Vi bygger fortfarande våra celler av det vi äter, ock våra kroppsfunktioner beter sig som vi lär dem.

Du är vad du äter. Ock hur du behandlar dina fötter.
Men modernt leverne får konsekvenser. Det är ingen nyhet att många av våra folksjukdomar är betingade av våra levnadsvanor. Samma sak gäller många krämpor, smärttillstånd ock utbrändheter. Vårt immunförsvar bryts ned i takt med vår rörlighet.

  • Vår moderna kost, den som ofta brukar benämnas ”vanlig mat”, sätter igång kroppens varningssystem ock avgiftningsprocesser. Istället för att i lugn ock ro ta hand om ock fördela ut näringsämnen dit de behövs, sliter kroppen med att rensa, städa ock bryta ner så gott det går. Att kroppen hela tiden får röja undan allt skräp som fylls på istället för att bygga upp kräver sin tribut; kroppen måste börja plocka av reserverna.
  • Stress. Stress genomsyrar allt. Stress sabbar allt. Så även om du äter rätt, men fort, så tar inte kroppen till sig näringen i alla fall. Den har fullt upp med att vara på sin vakt. Så om du inte hinner äta lugnt är det faktiskt lika bra att inte äta alls. Stress sätter sig i kroppen. I spända axlar, som migrän, som pms, stela höfter ock ökad skaderisk. Ock oftare än att det är mycket på jobbet, handlar stressen om att duga, om att passa in, om att få ihop livspusslet. Ofta handlar det om rädsla att tappa kontrollen. Över allt det där vi skapat som vi inte behöver.
  • garafefötter-maja-larssonSom moderna skor till exempel. Detta ofog. Nästan inga skor är konstruerade för att vara bra för fötterna. En instängd fot blir som en gipsad arm; svag ock dåligt fungerande. Den gipsade armen får rehab-träning efteråt för att komma tillbaka i form. Det får inte fötterna (om man inte får t ex zonterapi). Så dom slutar fungera, vi använder idag mellan tio ock tjugo procent av fötternas förmåga. Resultatet blir förtvining, hallux valgus, hälsporrar ock dålig blodcirkulation. Ock när fötterna sitter inlåsta får knän, höfter ock rygg göra jobbet. Så dom tar också stryk efter ett tag. Det hade de inte behövt göra.

Jag skulle kunna göra listan lång. Men kontentan är klar: vi blir inte stela, sjuka, ömma, orörliga ock trötta av ålder. Inte de flesta av oss. Ock inte så fort. Det är inte så lätt att vara människa som folk tror, men allt vi gör påverkar hur vi mår. Ock det betyder att vi kan göra massor för att ta hand om oss, förändra våra liv, ock förskjuta åldrandet. Att ta hand om sina fötter är en bra början. Ock att äta morötter. Ock öva på hjulning ock kullerbyttor. Alla 50-åringar borde kunna göra kullerbyttor.

 

Ps. Låt oss inte blanda ihop det så kallade åldrandet med mognad, bara. Mognad är coolt, liksom erfarenhet, visdom ock allt som kommer med det. Rynkor, till exempel. Men man kan faktiskt klara av att stå upp ock knyta skorna för det.

/

Avslappning hälsa rädsla välbefinnande

Rädslan för rädslan

Badfötter-illustration-maja-larsson

Jag kliver ner för stegen. Känner hur tårna, fötterna, vaderna omsluts av det kalla vattnet. 14 grader, sa nån att det var. Nedanför mig svajar sjögräs ock tång. Det skymmer i kvällningen ock havets rörelser bildar skuggor att fantisera kring. Kanske kommer sjögräset smeka mig när jag dyker i. Jag ryser vid tanken.

Badfötter-illustration-maja-larssonRädsla är viktigt. Den skyddar oss från akuta faror ock sånt som är dåligt för oss. Men rädsla avskärmar oss också från saker som vi mår bra av, som utvecklar oss. Ock i en trygghetsknarkande ock bekräftelsesökande värld, blir rädslan ett hot. Vi blir rädda för rädslan i sig.

Så vi skyddar oss inte mot de egentliga farorna. Istället bygger vi murar för att slippa se dem. Men hoten – verkliga eller inte, farliga eller inte –  finns där hela tiden, ivrigt påhejade av nyhetstörstande media ock oroliga föräldrar: Tänk om något händer? Tänk om muren rämnar? Tänk om det är farligt? Tänk om någon ser oss! Tänk om vi går för nära kanten? Tänk om vi misslyckas? Tänk om vi inte duger? Tänk om någon ser att vi är rädda bakom våra leenden? Tänk om, tänk om…

Det blir en stress. En anspänning att bära på. Som sätter sig i kroppen. I fötterna ock i huvudet. I axlarna ock i magen. Som kostar energi. Massor av energi. Energi som kunnat användas till något roligt.

Rädslan vinner.

Eller.

Eller så utmanar vi rädslan. Låter den vara en del av oss, men tar tag i den ock tittar på den. Synar den. Hur ser den ut? Vad vill den? Ock vad vill jag? Bjud upp rädslan till dans. Visa vem det är som för.

Visa vem det är som bestämmer. Doppa tårna i havet fast det är kallt. Våga ha gäster utan att städa först. Säg vad du tycker fast jag inte tycker lika. Gör nåt du aldrig provat. Gå för nära kanten. Släpp kontrollen om det yttre ock bli vän med det inre.

Så jag släpper taget om stegen ock låter mig omslutas av det kalla vattnet. Det är skönt. Känslan av obehag infinner sig inte, trots sjögräsets kalla smekningar. Det obehagliga satt i mitt huvud. Så jag gör om det i morrn. Det är ingen stor grej. Men jag tror det är karaktärsdanande. Ock befriande.

Framförallt befriande.

 

Skärhamn Tjörn, 28/9 måndag, på kvällen, 2015

/

fotarbete hälsa utveckling zonterapi

Stillastående vatten blir lätt unket.

Hand-ock-fotarbete-illustration-maja-larsson

Förändring. Det kan vara läskigt. Osäkert. Så vi skapar rutiner. Vanor. För att liksom ha koll. Ock för att slippa tänka. Det kanske inte är det som är syftet, men det är det som blir konsekvensen. Ock just det är faran med vanan. 

Vanor utan tanke blir lätt slentrian. Dom går av bara farten. Ock ju fler vanor, desto högre fart. För det är så mycket man ska hinna med: måsten som blir till vanor, ock fastän vi inte måste längre så fortsätter vi göra dem för det har vi alltid gjort.

Hand-ock-fotarbete-illustration-maja-larssonSå vi går med skor fast det är varmt, passar tider, tränar för vi måste utan att fråga oss varför, äter samma mat, firar jul, handlar på torsdan, häller upp vin på fredan utan att känna efter om vi är sugna, kör samma väg till jobbet ock tar allt det ansvar vi tror förväntas av oss.

Mer av det som inte fungerar?
Ock vi slutar känna efter. Hur det känns att göra det vi gör. Vi bara gör. Ock tror att det ska vara så. En kvinna beklagade sig över skralt sexliv. Dom hade försökt få fart på det några gånger. När jag frågade hur dom försökt få fart, tittade hon frågande på mig. Som vanligt, blev svaret. Kanske det är en del av problemet: om något inte fungerar så lär det inte fungera bättre om vi gör mer av samma sak. Höjer träningsdosen, stressar mer eller ökar på medicineringen.

Trying harder är inte alltid lösningen. Ofta får man prova nytt. Eller på ett nytt sätt. Oavsett om det handlar om sex, arbete, träning eller hälsa ock välbefinnande (Nej, träning ock hälsa är inte samma sak, men det återkommer vi till en annan gång). Kanske för att det gamla inte var så bra, kanske för att det gamla VAR bra. Då. Saker ock ting förändras. Det är bara inte alltid vi märker det.

Bättre förekomma än förekommas
Eller så förekommer man slentrianen. Ifrågasätter. Visar nyfikenhet. Utforskar. Tar några steg framåt. Lyfter till en högre nivå. Kalla det vad du vill. Det är i alla fall vad zonterapeuten gör den här veckan. Han stänger praktiken ock drar till västkusten, låser in sig med sambo, illustratör, böcker, penslar ock massor av idéer ock tankar.

I en liten ateljé vid havet ska det ritas, skrivas, morgonbadas, struktureras, spånas, målas, gås barfota, planeras, förkastas, byggas, tänkas ock formas. Metoder ska vridas, ord ska formuleras ock konst på temat fötter ska skapas. För arbete med hälsa är inget statiskt arbete. Att tro att man efter en utbildning är ”färdig” är att missta sig grovt, oavsett bana. Det är då den börjar, resan i utveckling.

Det finns många sätt att hjälpa människor, många sätt att arbeta med hälsa ock välbefinnande, även för en zonterapeut. Det finns alltid fler perspektiv, alltid fler frågor att ställa, alltid mer att lära. Precis som med alla andra jobb eller sysslor, i alla andra liv.

Ock som någon sa: när man slutar sträva efter att bli bättre slutar man också vara bra. Ock ingen ska någonsin behöva komma till zonterapeutens behandlingsbänk ock känna att han behandlar på rutin. Den dagen är det dags att lägga av. Ock dit är det långt ännu.

Så vi ses om en vecka!

/

fötter friskvård hälsa kroppen träning

”Jaha. Då gör du inte om det igen.”

Hålfot-pa-sandberg-zonterapeut

Förändring känns. Det är liksom själva grejen med förändring. Ibland gör det ont. Vilket inte är detsamma som att det är fel.

Jag tog en löprunda. I skogen. Barfota. Det var fantastiskt. Att känna varje millimeter av mina fötter, varje led ock varje muskel mot mark, följsamt genom gräs ock lera, över stigar av jord ock sågspån. Att känna hur fotens nerver, muskler, senor ock leder reagerade ock kände, formade, justerade ock anpassade varje steg efter underlaget, precis som fötter ska göra.

Jag har ju börjat springa ock gå med platta typ barfotaskor (vivobarefoot). Det är spännande ock utvecklande. Men det kan såklart inte vara samma sak som att springa barfota på riktigt. Jag var tvungen att prova.

Det började bra. Som sagt. Känslan av att känna efter, känna varje steg i varje del av foten var fantastiskt. Till skillnad från att bara springa, som man gör i vanliga skor som i sin åtsittande formpassning tar bort alla nyanser i stegen. All känsla.

Hålfot-pa-sandberg-zonterapeut

Hål i hålfoten

Så här efteråt får jag höra, att det var väl inte så smart eller? Lätt att säga efteråt, när skadan var skedd. När den där roten som stack upp, ock som jag inte såg i farten, gick igenom fotsulan ock gav plantar fascian en rejäl kyss. När jag fått hålet nogsamt rengjort ock igensytt ock jag linkar runt på mina kryckor, då är det lätt att vara efterklok. För den som aldrig kommit på tanken att prova är det lätt att säga att det inte var så smart.

”Jaja. Men då gör du inte om det igen.”

Den har jag fått höra några gånger.

Men vad är det som var så korkat egentligen? Våra fötter är skapta för att springa direkt på marken (Se När krokigt blir rakt ock Ta av dig skorna i sommar). Det korkade är att vi förstör kroppens förmågor, inte att vi försöker använda dem. För skor har en destruktiv effekt på kroppens hållning ock rörelseförmåga. Men när de ger oss problem gör vi som vi ofta gör: vi gör mer av det som inte funkar. När skorna ger oss besvär bygger vi på dem ännu mer, med mer dämpning, mer stabilitet ock fler ilägg.

Så jag ville prova. Lära mig gå på nytt. Gå ock springa. På sätt som inte sliter på knän ock rygg. För fastän så många löpare ock motionärer i ”vanliga” skor förr eller senare råkar ut för sträckningar, stukningar, värk i benhinnor, slitna leder, värkande fötter ock ömma ryggslut, så ifrågasätts inte den tekniken. Ingen säger att det inte var så smart. Bara att det var otur.

Jag provade. Ock gillade det. Ock blev ivrig. För ivrig. Ville för mycket för fort. För. En fot som gått i skor i 45 år behöver vänjas. Vänjas av. Vänjas om. Att bygga upp reflexer, rörlighet ock styrka tar tid. Jag hade inte det tålamodet. Ock DET var inte så smart. Men att prova nytt, förändra, utveckla går inte alltid på räls. Själva poängen med utveckling är ju att göra saker som man aldrig gjort. Att prova nya vägar.

Ibland gör det ont. Ibland blir det inte rätt på första försöket. Ock förresten. Mycket av det vi gör i vardagen vet vi är skadligt, dumt ock rent av farligt. Att äta socker ock dålig mat, stressa ock sitta för mycket framför datorn, till exempel. Vi gör det ändå. Fast vi vet. Vad var det som inte var smart, sa ni?

Så jo. Jag kommer att göra om det. Jag kommer att lära av misstaget. Jag kommer att ha tålamod ock träna upp mina fötter först. Men jag kommer att göra om det.

Jag längtar redan.

/

hälsa välbefinnande zonterapi

Sommarlov är en fråga om inställning

barfota-zonterapi-maja-larsson

Sommarlov. Smaka på ordet. Det har en helt annan klang än semester. Sommarlov är mjukt, fullt av längtan, smultron, plask ock skratt. Semester däremot är mer kliniskt. Fyrkantigt. Sommarlov ser man fram emot. Semestern räknar man ner till. På sommarlovet struntar man i allt. Semestern ska planeras. Ock väl där räknar man ner igen: ”Nu är det bara tre veckor kvar innan man är tillbaka i verkligheten.” Vad då verkligheten? Vad är det som gör jobbet mer verkligt än ledigheten?

barfota-zonterapi-maja-larssonTänk om det är tvärtom? Att allt det där som vi gör ock får betalt för bara är på låtsas? Tänk om det inte alls är sådär viktigt som vi vill inbilla oss. Tänk om världen skulle fungera alldeles utmärkt utan mina beräkningar, kontroller, analyser, säljsiffror, utvecklingar, invecklingar, avvecklingar eller vad det nu är jag gör på jobbet. Då skulle jag ju likaväl kunna ägna sommaren åt längtan, smultron, plask ock skratt. Då skulle jag ju lika gärna kunna ha sommarlov.

”Ock man måste ha minst fyra veckors sammanhängande semester för att varva ner!” sägs det. Varva ner från vad? Från låtsasvärlden där uppe? Varför är vi inte där nere hela tiden? Då skulle vi, förutom att ha sommarlov, må bättre. Sjukhälsotalen stiger ock alltmer beror det på stress. Det är uppenbart att inte ens fyra veckors ledighet räddar oss från det. Saken är den, att vår oförmåga att hantera stress leder till oro. Oro begränsar vår uppfattningsförmåga, vår förmåga att känna efter. Ock utan att känna efter kan vi inte hantera stress. Det blir en ond cirkel.

Det roliga är att sommarlov (avslappning) är vårt biologiska normala. Den så kallade verkligheten orkar vi bara med korta stunder. Måsten, stress ock oro gör oss sjuka ock dumma. Så problemet är inte bristen på ledighet. Eller bristen på tid. Problemet är att vi inte känner efter. Ock utan att känna efter kan vi inte veta hur vi mår. Den förmågan har vi rationaliserat bort ock överlåtit till doktorn. När allt vi behöver är att sänka farten lite.

  1. Sommarlov är inte en tidsbestämd ledighet. Det är en mental inställning.
  2. Jodå, det går visst.
  3. Nej, du måste inte alls.

 

(Denna text publicerades först i Smålandspostens helgbilaga på midsommarafton 2015.)

/

fötter friskvård hälsa kroppen zonterapi

Ta av dig skorna i sommar.

Fötter-pa-sandberg

Alla som nån gång gipsat en arm eller ett ben, vet hur det ser ut när man tar av gipset. Redan efter några veckor i stillhet har musklerna förtvinat. Huden är blek ock rynkig, i brist på luft ock sol. Skillnaden mot den andra armen, eller de andra benet, som fortfarande är normalstort, är ofta markant. Det är precis vad som händer med våra fötter när vi stoppar in dem i skor hela dagarna.

Fötter-pa-sandbergSommar. Äntligen. Den tid på året då vi nordbor faktiskt kan gå barfota. Men det gör vi sällan. Somliga ser fortfarande något skamligt i bara fötter. Andra tror att vi måste hjälpa fötterna med dämpningar, förstärkningar, upphöjningar för att kunna stå ock gå ordentligt. Men de flesta snörar på sig dojorna av gammal vana. Ock för att vara fina.

Vi var inne på ämnet redan i förra blogginlägget: När krokigt blir rakt, men det tål att tas upp igen. Särskilt nu. I barfortatider. För fötterna är viktiga. Dom är vår kontakt med underlaget, våra stötdämpare ock sensorer.

Eller rättare sagt. Dom borde vara. Om vi inte stängde in dom i skor.

Det är som om vi skulle gå med skyddshandskar på oss hela dagarna. Eller ha öronproppar i öronen; dom stänger ute skrammel ock dån men hindrar oss från att uppfatta nyanser ock finstämda ljud. Så varför alltid skor? Ja bortsett från det grundläggande syftet att värma fötterna så hittar vi på alla möjliga orsaker. Här är några av dem.

Fötter är äckliga
Intressant synpunkt, tycker jag. Vi rör utan vidare vår fingrar över sedlar, dörrhandtag, mobiltelefoner ock bakteriestinna tangentbord. Vi kliar oss på näsan ock slickar oss om fingrarna ock hälsar artigt på varann med en handskakning. Allvarligt talat, händer är mycket äckligare än fötter.

Det gör ont att gå barfota
Ja, om man inte är van så kan det ju göra det. Ungefär som att få träningsvärk när man är otränad.

Jag måste ha dämpning ock ilägg
Nja, det måste du antagligen inte. Men när foten försvagats ock dess funktioner tagits över av skor kan vi välja mellan att avlasta foten ännu mer, eller att stärka den ock hjälpa den att återfå sin roll som bärande kroppsdel.

Det är snyggt
Huruvida klackar, skor som klämmer ihop tårna ock hårda sulor är estetiskt tilltalande må vara en smaksak. Personligen tycker jag att människor blir vackrare när dom kan röra sig naturligt. Det är inte många som klarar det i högklackat.

Man kan ju inte gå barfota i stan
Jo, det kan man. Visserligen är stan skitigare än naturen, det kan jag hålla med om. Men man kan. Åtminstone lite då ock då. Särskilt när det är sommar.

Man måste ha skor när man springer
Som sagt, alla fotens ben, leder, muskler ock senor har en fantastisk förmåga att göra allt det där som vi har löparskor till. Men det är klart, med livslång vana att låta skorna göra jobbet, tarvar det lite träning för att vänja om. Fördelarna med det får jag nog anledning att återkomma till.

När vi varit gipsade får vi rehabiliterande övningar att göra för att återfå styrka ock rörlighet. Så borde vi göra med fötterna också. Fotgymnastik, styrketräning, rörelseövningar, zonterapi. Det är återuppbyggande aktiviteter som de flesta skulle må bättre av.

Men att att ta av sig skorna ock känna hur fötterna känns mot underlaget är en bra början.

Ha en skön barfotasommar!

fötter hälsa kroppen zonterapi

”Det känns som jag har fått bättre kontakt med underlaget.”

Hogklackat-illustration-maja-larsson-300x300

Det var hennes andra behandling. Som vanligt var jag nyfiken på hur det känts efter förra gången. Hon funderade över frågan. Ock hon berättade om stelhet som släppt. Ock om saker vi pratat om som fått henne att tänka efter, saker hon ville förändra efter att vi resonerat.

”Men”, sa hon hon sen, ”det här låter säkert jätteflummigt. Men det känns som jag fått en helt annan kontakt med underlaget.”

Jag log. ”Nej. Inte flummigt alls. Tvärtom.”

Tvärtom alltså. För visst händer det fort ibland. Visst kan förändringarna bli stora redan efter första behandlingen. Men framförallt var detta en människa som börjat känna efter. Hur hon mådde. Hur kroppen kändes. Ock på fötternas kontakt med underlaget.

Hogklackat-illustration-maja-larsson-300x300De flesta av oss pysslar inte med det särskilt ofta. Att känna efter. Till exempel hur häl, metatarsus, framfot ock tår rullar – förhoppningsvis –  mot asfalten eller betonggolvet. Vi bara går. Fort. Målmedvetet. Med huvudet fullt av måsten ock ansvar. Vi går, i skor som i bästa fall tar alla de smällar som foten själv faktiskt är byggd att ta. I sämsta fall är skodonen bara snygga. Hårda kanske. Med klack. Ock alldeles säkert för trånga.

Det är inte lätt att känna efter då.

Men i foten finns 26 ben, ännu fler leder, massor av muskler ock senor, ock många tusen nervändar, som ska hjälpa foten att känna, uppmärksamma, vrida, vinkla, anpassa för att ta oss över rötter, stenar, gräs ock lera. Så att vi kan springa, gå, simma ock klättra. Vi ger dem sällan chansen till det. Att känna ock vrida. Vi pressar in dem i hårda formgjutningar med klack som ställer om, inte bara fotens hållning, de påverkar också vinkel i knä ock höfter som i sin tur påverkar tyngdpunkt ock balans i rygg ock axlar.

Titta i slow motion på en löpare får du se; vi springer inte med bara benen. Vi rör varenda led, från tå till hjässa ock ut i fingerspetsarna. Konstigt att vi får ont i knän eller höfter eller rygg eller nacke? Inte särskilt.

Men vi har ju löst problemet, eller hur? Med iläggssulor, fotriktiga skor ock löpardojor med dämpning på rätta stället. Jo visst. Det är bara det att dessa åtgärder inte hjälper foten att använda sina muskler ock leder till det de är byggda för. Skor med dämpning lindrar, men de löser inte problemet. Så kallade fotriktiga pjuck hjälper inte foten att känna efter. De stimulerar inte fotens nerver. Som förtvinar.

Så vad göra?

”Gå barfota, helst i ojämn terräng”, säger zonterapeuten. ”Visst”, säger kanske du sarkastiskt, ”hur skulle det se ut. Det är ju lätt i det här landet. I stan. Framförallt på vintern.” Nä, så är det ju. Men det finns somrar. Ock det finns andra ock bättre skor, som hjälper fötterna att göra sitt jobb istället för att ta över arbetet eller, ännu värre, bara mörbultar dem från alla håll.

Ock man kan ta av skorna inomhus. Det är för det mesta inte så mycket terräng där, men i alla fall.

Men man kan börja med att känna efter. Hur kontakten med underlaget känns. Med den ena sortens sko. Eller den andra. Eller utan.

Det är en bra början.