Browsing Tag

uppfostran

Beröm Görande Meningsskapande

Görandet ock meningsskapandet

sandslott-illustration-maja-larsson

Vad händer med oss när vi gör för att få gjort, för att bocka av, ock inte för själva görandet? Vad händer när vi likställer görandet med prestation? Vad händer när vi tappar bort meningsskapandet?

sandslott-illustration-maja-larssonDet kunde hända att barnen byggde sandslott. Det kunde hända att dom ville vara ifred, men det kunde också hända att dom ropade. ”Kom pappa!”  Så jag kom. Ock lade mig i. För se jag är både handflink ock kreativ. Ock det hände – inte alltid, men ibland – att jag tog över. Ock plötsligt var det jag som byggde det där sandslottet.

Men oftast försökte jag hålla mig i styr, låta barnen ha kommandot. Det var svårt, ock fast jag nogsamt höll mig från att ta över arbetet, kunde jag inte hålla mig från att – mycket pedagogiskt ock vänligt, fattas bara annat – hinta om, ge små tips, eller konkret föreslå HUR barnen skulle bygga. Ock jag försökte få dem att förstå att det skulle bli mycket bättre då.

Bättre…

Ock i samma ögonblick hade jag, sådär innerligt pedagogiskt, lagt till ytterligare en pusselbit till det där som förvandlar barn till små vuxna.

För barn bygger inte sandslott. Inte dom flesta i alla fall. Med hink ock spade bygger dom historier. För det är ju inte så att att dom följer an strikt arkitektonisk plan med förutbestämda syften ock former. Dom börjar. Ock sen fortsätter dom. Ock i takt med att tornen reser sig fylls dom med individer, händelser ock drömmar. Det blir som en film som försiggår i en ogreppbar värld som existerar nånstans där mellan fantasin, sanden ock barnens skapande, kännande händer. Ock när det kommer en våg ock river ett torn, ändras historien efter det som hände.

Ända till någon kommer ock säger ”Vilket fint sandslott du har byggt!”

Eller

”Om du gör så här så blir det mycket bättre.”

Vad är det som blir bättre? Historien, filmen som jag som just kom, inte har en aning om vad den handlar om? Ock bättre för vad? Har vi tur ignorerar barnet komplimangen ock börjar beskriva världen hen är i. Är vi då riktigt pedagogiska avbryter vi uppfostrande ock påpekar att barnet glömde tacka för komplimangen.

Där kom nästa pusselbit till pusslet som lär barnet rätt ock fel, bra ock dåligt, svart ock vitt, fantasi ock verklighet. Fantasi, nämligen, är inte på riktigt, medan verkligheten består av kulturella krockar, digitala pengar, klädkoder, artighetsfraser, statistik, arbetstid, egentid, kvalitetstid, fiskpinnar, ständigt nya modeller av påhittade behov, spräckta budgetar ock dåliga TV-serier.

För några veckor sedan sjöng min dotter – min dotter sjunger hela tiden, hon utbildar sig till jazzsångerska – hon sjöng på Stockholms konserthus, tillsammans med fantastiska musikanter ock, som extranummer, med en av Sveriges kändaste sångare. Det gick bra. Jag var mäkta stolt, men försökte att inte spricka i berömmet, utan ändå fokusera på det som just där ock då kändes viktigast: att hon var sig själv.

Hon fick mycket beröm. Hennes mamma var stolt. Hennes morbror var imponerad. Ock hon tackade artigt, som man ska. Men var inte helt nöjd. Tacksam, visst. Men det var något som skavde. Vi pratade om det några dagar senare. Hur berömmet, komplimangerna, tackandet ock artigheterna tog henne ur bubblan av lycka ock total närvaro som framträdandet hade försatt henne i. Hon tappade bort historien, filmen, världen hon befann sig i, när vi andra berömde hennes sång.

”Va fint du sjöng!”

Eller

”Vilket fint sandslott du har byggt!”

Det är skillnad på görande ock meningsskapande. På att få gjort, bocka av, göra nästa, ock på att med närvaro skapa mening, bygga historier ock världar. Ock det är skillnad på att prestera duktigt ock korrekt, ock att göra något på riktigt, med kärlek ock med hela kroppen. Det är som skillnaden mellan att springa skuttande barfota i skogen med ett leende, ock att med rätt löpskor springa med pulsklocka ock efter schema.

Jag behöver inte alltid vara duktig. Ibland behöver jag bara få vara jag.

Känna efter ock vara jag.

/