Browsing Tag

stresstålighet

rädsla stress stresstålighet

Vanlig ock ovanlig stress

I En handbok om fötter skrev jag ett kapitel om stress, ock insåg att ämnet behöver en helt egen bok. De senaste veckornas läge i världen ock Stockholm har tydliggjort vissa perspektiv som boken är tänkt att rikta in sig på. Som till exempel vad som är vanlig stress ock vad som är ovanlig.

Eller ska vi säga riktig ock oriktig stress? Eller normal ock onormal? Poängen, oavsett benämning, är att stress, såsom vi pratar om det ock som det behandlas, ofta är oerhört förenklad. Så förenklat att det blir fel. Som till exempel att stress är ok så länge man fixar sig lite återhämtning emellanåt. Stress ock återhämtning. Inget däremellan. Svart eller vitt. 

Eller att det finns positiv ock negativ stress. En del av det jag kommer att skriva här, skulle kunna uppfattas som att så är fallet, ock kanske kan man vända på begreppen i rubriken ock ingressen till att landa på en skala mellan bra ock dåligt. Men faktum är att stress är stress; det är en överlevnadsfunktion, inte en levnadsstrategi. Stress bryter ner kroppen. Punkt. Därför ska den brukas varsamt ock sparsamt, inte som en drivkraft i vardagen. Att den kan användas till att höja min prestationsnivå ock därmed boosta mitt ego, ligger ganska långt ifrån stressfunktionens egentliga syfte. 

Vi skulle kunna fortsätta listan, men då blir det inget kvar till boken – det här är trots allt bara en blogpost. Låt mig istället stanna vid de två reflektioner jag gjort den senaste tidens omvälvande läge:

  • Stressens fokus
  • Lugnet i stormen

Stressens fokus
Jag hävdar – föga kontroversiellt, men bortom begreppen positiv ock negativ – att stress kan användas rätt ock fel. Ungefär som du kan använda en kökskniv för att skruva i en skruv; det går men varken resultatet, skruven eller kniven går riskfritt igenom processen. Att en situation som det nu uppkomna världsläget skapar ovisshet, oro, rädsla ock därmed stress är närmast självklart. Men många jag pratar med, vittnar om att de, liksom jag själv, ”fungerar bättre” på ett fysiologiskt plan än vanligt. Det tar sig uttryck i bättre sömn, skarpare koncentrationsförmåga, lugnare mage, osv.

Läs mer om stress ock utmattning här när du har läst färdigt den här texten! Om du vill, alltså.

Jag menar att detta, åtminstone delvis, beror på att stressen används i ett sammanhang där det är relevant att bli stressad, vilket gör stressen dels ändamålsenlig, dels lösningsfokuserad. Det är nämligen allvar nu. Med andra ord, vi stressar för att överleva, som det är menat, ock vi använder stressen till att överleva. Även om de allra flesta av oss inte befinner sig i samma dramatiskt akutstressade läge som våra förfäder på savannen kanske fick uppleva då ock då, så är stressen relevant. Många av oss har fått tid att omvärdera vad som egentligen är viktigt i livet.

Påhittad stress
Jämför detta med vad som ofta är upphov till modern stress: Duger jag? Är jag tillräckligt snygg? För gammal? Vad tänker folk om mig? Kommer jag i tid till mötet? Har jag knäppt gylfen? Kan jag ljuga mig ur det här? Hur lägger man livspusslet? Är livet slut om jag inte får toppbetyg? Vad ska mamma säga? Vart tog tiden vägen? Vem är jag utan min prestation..?

Skillnaden är markant. Vi som är vana att använda stress som en dålig kökskniv, har plötsligt en riktig skruvmejsel. OCK en riktig skruv. Stressen gör sitt jobb, ock eftersom stressen är en kroppsfunktion i en helhet, så hjälper det hela kroppen att vara i balans, att fungera som en kropp ska, istället för att styra upp alla stressymtom, hormonomställningar ock andra rubbningar efter nojor som ända bara är påhittade.

Lugnet i stormen
Den normalt så stökiga Centralstationen i Stockholm är i det närmaste folktom. Människorna på gatan är få, ock de som är där rör sig långsammare (!). Ock på balkongen där jag blir bjuden på eftermiddagskaffe är det lugnt. Några gråsparvar vårfixar utanför ock en tidig humla surrar mot den varma husväggen. Men flygstrecken från Arlanda, som brukar gå tätt på himlen, lyser med sin frånvaro. Samma gör bullret från motorvägen som normalt ligger som en mullrande ljudmatta större delen av dygnet.

Stress orsakas av överstimulering. För många intryck stressar kropp ock hjärna som ska ta emot, analysera, processa intrycken. Vår moderna värld innehåller mer ock fler intryck än vi är evolutionärt byxade att kunna hantera, vilket i sig är tillräckligt för att försätta oss i olika sorters stresstillstånd. Dessvärre tenderar detta intrycksknarkande att bli beroendeframkallande ock ge rastlöshet ock abstinensbesvär som följd, vilket får farsoter som Corona att vara strålande tider, härliga tider, för Viasat, C more ock Netflix.

Strålande tider
Men om vi stänger av TV:n, ock låter den påtvingade stillsamheten minska stimuleringen av sinnena, så sänker vi stressen. Kanske är det så, att den situation som för tillfället stressar oss, är samma situation som också är lösningen på stressen. Kanske är det så att stressen här ock nu faktiskt är lösningen på sig själv, rent fysiologiskt sett. 

Tillsammans, vill jag tro, bidrar de två punkter jag reflekterar över, ock deras roll i den situation vi befinner oss i, till tid för just reflektion. Tid att stanna upp, tid att omvärdera, tid att stressa över rätt saker. Ock framförallt, tid att bry oss om varandra, tillgodose varandras behov av omtanke, närhet, kärlek ock fysisk kontakt. Tid, helt enkelt, att locka fram det fina o glada i varandra. Det vore väl något att ta med sig ur det här.

Boken då?
Jo, den kommer nog. Kanske får även jag mer skrivtid nu när mitt arbete, liksom så många andras, påverkas. Det finns spridda anteckningar ock enkla skisser än så länge. Ock arbetsnamnet är Allt du tror du vet om stress kan vara fel.
Tills vidare, i alla fall.

Avslappning lugn och ro stress

Tystnad! Lagning!

Fotkaffe-maja-larsson-2

Jag lagar en noshörning i trä. En sån där souvenirnoshörning som man kan köpa på marknad när man är i nåt sånt där turistigt utland. Jag vet inte var den kommer ifrån, men den stod hemma hos farmor ock farfar när jag var liten. Jag tyckte mycket om den.

Min farfar lagade saker. Långsamt ock noga. Folkskolelärare var han. Ock händig, så inget slängdes i onödan. Ock inget lagades slarvigt. Det låg något meditativt över alltihop. Men just det ordvalet hade han nog fnyst åt, farfar.

Han pratade aldrig om det. Om tillvaratagandet ock lagandet. Han visade. Han pratade inte så mycket över huvud taget. Men när han gjorde så lyssnade man. Han hade pondus. Ock så var han snäll. Men han fyllde inte luften med tomma ord. När han pratade visste man att det var genomtänkt ock antagligen lärorikt.

Alla dessa ord
Jag tänker på det när jag hör alla prata om allt. Ord, ord, ord. Vi har en övertro till ord, å ena sidan. Vi tror att de ska förklara allt. Ord ock siffror. Mäta ock förklara. Men det gör de inte. Alla vet att orden bara står för en liten del av talad kommunikation. Kroppsspråk, ansiktsuttryck, röstläge, andning, tempo, stakningar, diktion, för att inte tala om allt blaj som vi lindar in budskap i för att det ska låta bättre.

I skriven text är det än värre. Där finns inget kroppsspråk eller röstläge att ta till. Det skrivna ordet blir fattigare. Ändå tror vi att vi kan förklara allt med ord ock siffror. I rapporter, domslut, ock analyser. Som om det som inte kan mätas inte finns. Som ett äpple. Hur mäter man ett äpple? Inga ord eller siffror i världen kan helt förklara eller beskriva äpplet. Än mindre vara det. DET kan bara äpplet.

Vi missbrukar orden, för det andra. Låter dem fylla tystnaden med allt ock ingenting. Oftast ingenting. Det blir bara ord för att fylla tystnaden. Tystnaden skrämmer. Så vi fyller den med ord utan att säga nåt. Vi lindar in, håller med ock kanske småljuger lite, för att det inte ska bli jobbigt.

Men tyst får det inte bli.

Händerna är som fötterna
Jag tror det var därför jag var lite rädd för farfar ibland. Den kunde liksom kännas barsk, den där tystnaden. Visst pratade han. Han berättade saker. Skämtade, eller röt i med sin mörka baryton. Men han pratade aldrig om ordningen ock lagandet. Ändå var det där, hos honom, jag lärde mig allt om var sak på sin plats. Om att vara rädd om.

Ock om att laga saker. Att göra saker med händerna. Fötterna ock händerna är samma lika. Vi låser in alla fotens nerver i skor som gör oss orörligare, som avaktiverar vårt nervsystem. Men att begränsa händernas rörelsefrihet till tangentbordsknackande ock smartphonetryckande fördummar också motoriken ock nervsystemet. Vi behöver göra saker med händerna.

Att göra långsamt
När vi mediterar eller gör yoga, är det ofta för att slappna av, där ock då. Som om avslappning vore ett tillstånd avskilt från det normala. När hjärnforskaren säger att träning får oss att tåla mer stress, nickar vi glatt ock går till gymet, istället för att minska på stressen. Istället för att sträva efter att göra lugnet till det normala. Som det egentligen är. För varelser av arten homo sapiens. Som att göra saker sakta. Ock noggrant.

Jag kan fortfarande se ordningen ock redan i farfars snickarbod, fast den är riven sedan länge. Ock jag limmar fortfarande fast hornen på noshörningen som trillat i golvet. Med Karlsons klister. Precis som farfar. Inte för att allt var bättre förr. Men det rofyllda i att sitta stilla, koncentrerad på en liten uppgift. Som en noshörning i trä. Med avslaget horn. En noshörning som farfar redan limmat en gång för längesen. Det skänker frid.

Fotkaffe-maja-larsson-2Så jag sitter där med mitt lim ock min kaffekopp. Och jag tänker. Att så hade farfar aldrig gjort. Han hade lagat noshörningen.

Sen hade han druckit kaffe.

/