Browsing Tag

helakroppen

Hälsa i siffror

Posted on 30 oktober, 2016

halsa-i-siffror-illustration-maja-larsson

Har du någon gång fått frågan om hur du mår, ock i huvet börjat rada upp ekvationer ock tabeller för att komma fram till svaret? Inte ofta, va? Ändå mäter vi mycket av det vi förknippar med hälsa i siffror.

Vi äter vitaminer ock mineraler ock följer RDI (rekommenderat dagligt intag). Vi räknar kalorier in ock kalorier ut utifrån genomsnittligt framtagna värden. När vi inte staplar kilometer i spåret eller vikter på skivstången så räknar stegräknaren antalet kliv mellan skrivbordet, kopiatorn ock fikarummet.

Doktorn mäter blodtryck, BMI ock kolesterol, vi kollar viktkurvor ock längdkurvor på barnen så de håller sig inom mallen. Ock så jämför vi med genomsnitt ock referenser, ock om allt är inom ramen för vad som anses normalt – friskt – så mår vi bra.

Du behöver inte känna efter en sekund. Bara kolla pulsklockan, vågen eller energitabellen på kexpaketet. Vem behöver sinnen ock eget förnuft?

Siffror = fakta?
Sanning ock hälsa i vår värld mäts med siffror. Fasta tal. Gränsvärden. Ock när det aktuella värdet inte är mätbart, så gissar vi: ”hur stark är smärtan på en skala mellan 1 ock 10?” Smärta går inte att mäta, särskilt inte som smärta kan ta sig så enormt olika uttryck. Det vet de flesta som legat på min behandlingsbänk. Det kan vara stickande, brännande, smärtande, ömmande. Det kan vara sköntont eller skitont. Men att mäta vilket går inte.

Din kaloriförbrukning är inte heller mätbar, åtminstone inte med en klocka. Den chansar friskt utifrån snittvärden uträknade på testpersoner som inte behöver ha något alls gemensamt med dig. Klockan träffar rätt lika ofta som en börsanalytiker med otur.

Prata aldrig vikt med dina barn
Jag läste den rubriken i en debattartikel. Prata aldrig vikt med dina barn. Varför skulle man överhuvudtaget prata vikt med med någon alls, ock inte hälsa? Visst, övervikt (hemska ord) är ett folkhälsoproblem. Men om vi lyfter på statistiktäcket kommer vi att se att övervikten är symtom, inte orsak. Den ökade (ock för all del även den minskade) kroppsvolymen kan ha olika orsaker. Den kan bli till olika sorters problem, men problemen följer inte statistiska snittvärden.

Ändå fortsätter vi kolla BMI ock viktkurvor. Ingen mår bättre av det. Ingen mår bättre av att bli jämförd med idealvärdena, oavsett om det är i modetidningen eller på läkarmottagningen.

Så vad vill vi att de där siffrorna ska säga oss? Att vi är normala? Att vi duger? Att vi inte duger? Att vi ska få dåligt samvete för att det vi åt innehöll för mycket eller för lite av något? Om vi presterat tillräckligt duktigt eller inte. Att vi måste bli starkare, smalare, snyggare…? Fitness- ock träningsindustrin har stor skuld i det här, men sjukvården hjälper till.

Syftet avgör
Den som tränar för att, ur ett strikt hälsoperspektiv, må bra behöver inga siffror eller tabeller, inga ”reps eller set”. Den som tränar för att må bra behöver inget kaloriförbrukningsvärde som ändå inte stämmer. Väldigt mycket träning idag bygger på kvantitet snarare än kvalitet. Vi räknar antal, vi räknar kilo, vi räknar distanser. Mer är bättre? Nja, att bli bättre på något behöver inte betyda snabbare eller mer. Det kan betyda just bättre. Visst, några är fokuserade ock noga ock putsar på teknik ock förfining. Men det vet inte pulsklockan, den räknar samma om du klumpigt slösar energi med tunga steg eller om du trippar lätt ock effektivt.

Den som tränar bara för att må bra, den gör det som är roligast, springer där det är vackrast, kör på så länge det känns bra, tar i lagom mycket ock äter nyttig, god mat ock inte bara nutretionsvärden, vitaminer, minerer ock muskelbyggande proteiner. Den som tränar bara för att må bra övar upp rörlighet ock naturliga rörelsemönster (Dit räknas knappast sittande maskinövningar eller bicepscurl). Den som tränar bara för att må bra, gör det med ett leende, ock skippar det dåliga samvetet över ett missat pass.

För den som har andra mål än att bara må bra, som att skaffa magrutor, umgås med gymkompsar, vinna SM-guld, spräcka skjortor eller brotta ner storasyrran gäller såklart helt andra regler.

hälsa living in the fast lane Livspusslet stress

Handbok i att tänka själv

Posted on 13 oktober, 2016

När vi inte längre hinner känna efter hur vi mår, när vi stressar för att hinna till den avslappnande yogan, när insikten att maten vi äter påverkar vår hälsa kommer som en vetenskaplig överraskning, när vi behöver appar i våra smarta apparater för att träna, springa, må bra ock, ja fan, för att andas. Då vill jag skriva en sån. Handbok i att tänka själv.

”Ta en andningspaus.” säger iWatch på armen med ett pling. Den ger sin ägare två alternativ: ”Andas” eller ”Senare”. Jag, som inte äger ett dylikt tekniskt vidunder, undrar vad som händer om man väljer det andra förslaget. Senare. Ock jag tänker på den stressade kvinnan som så väl behövde varva ner, men som avfärdade all hjälp med att ”Jag har inte tid att må bra!”

Så visst, jag ser poängen. Många är så ofantligt stressade att de glömmer andas. De får en påminnelse av klockan, av appen, av PT:n, en hjälp för stunden. Men allvarligt talat, vi missar något här. Vi påverkas att, ock tillåter oss, att lämna ifrån oss fler ock fler av våra grundläggande mänskliga förmågor.

Att känna efter
Varför slutar vi med det? För att vi inte har tid? För att vi inte litar på vad vi känner? För att det är läskigt? För att glömt hur man gör? Vi kan egentligen. Hela vår kropp är ett stort system av sensorer som registrerar ock tolkar oändligt många intryck. Tillsammans bildar de mönster som går att tyda.

Vi kanske sover lite dåligt. Ryggen ömmar efter en dag på jobbet. Spända axlar, kanske till ock med lite spänningshuvudvärk på det. Morgonirritation i trafikrusningen. PMS:en blir värre. Till råga på allt får vi ont i knät när vi springer. Det är inte otur. Inte ens hudutslagen, parkeringsböterna eller relationsproblemen är otur eller dålig tajming. Vi hade kunnat se det komma.

Normalproblem?
Men vi gör inte det. Huvudvärk, sömnsvårigheter, magproblem, stelhet, nackspärr ock dåligt humör är bara något som ska bort, eller som avfärdas som ”sånt man har, det har ju alla”. Nej, det har inte alla. ”Men det är ju så livet ser ut”, får jag höra. Är det? Varför gör det det? Har vi valt det? Eller har vi lämnat ifrån oss ansvaret? Har vi stängt av våra förmågor att leva som vi mår bra av?

Alla tankar ock känslor sätter sig i kroppen. Alla. Stress, oro ock rädslor manifesteras i spända käkar, orörliga bäcken, stressmagar, stängda bröstkorgar, kortare andning ock hudutslag. Väldigt många av våra moderna sjukdomar har stress som påverkande faktor (Jodå, kolla i vilken medicinsk handbok som helst. ”Stress kan förvärra symtomen”, står det ofta. Tydligare än så kan det inte uttryckas om något som inte är direkt mätbart.)

Vad ska folk tycka
Ock när vi bryter ner det hela, det som vi lite slarvigt sammanfattar som stress, så har det ytterst sällan en enskild orsak. Det är inte ”mycket på jobbet” som är problemet. Livspusslet, säger någon annan. Ja, snarare det. Men varför? Vad är det som gör livspusslet så svårt? Ock vem lägger dit alla måste-pusselbitar? Chefen?

Vi gör det för det mesta själva. Vi gör det för att vara någon till lags. Vi gör det för att duga, för att passa in, för att få bekräftelse eller kärlek. Vi gör det för att slippa konflikter eller jobbiga känslor. Ock dom där andra kan vara vänner, kollegor, föräldrar, syskon, grannar, makar, eller kanske dom där som vi inte ens känner. Vi gör det för att, ”så gör man ju”.

Så gör man ju. Vem är ”man”? Åt vilka har vi lämnat över mandatet att bestämma över våra liv, om vi inte lever som vi vill utan som ”man” gör? ”Man” är någon annan, en oidentifierbar grupp som vi ändå tillhör. ”Jag” eller ”vi” är konkretare. Jag ock vi förpliktigar, kräver ansvar ock ställer till svars.

Vi kan, vi har förmågan att ta ansvar för hur vi mår mer än vi tror. Ock egentligen är det inte så svårt. Det förutsätter att vi rensar lite bland alla måsten, det förutsätter att vi funderar på för vems skull vi lever som vi gör; vad försöker vi bevisa? Ock det förutsätter att vi tänker själva, att vi törs ock tar oss tid att känna efter, ock tänker efter vad det som känns betyder.

I grund ock botten handlar det bara om det. Om att känna efter. Ock om att tänka själv. Hos mig börjar vi med en energiboost, lite balans mellan spänning ock avslappning ock lite nya tankeperspektiv. Sen får du hjälp att känna signalerna. Att känna vad din kroppocksjäl kan göra om du bara låter den. Välkommen!

Ock när mat-ock-sov-klockan eller appen påminner om andningen, då är inte ”senare” något alternativ. Bara så du vet.

fForskning reflexologi smärta stress zonterapi

Femprocentsvärlden

Posted on 6 oktober, 2016

När det forskas på zonterapi är det framförallt inom två områden: smärtlindring ock stress. Inom båda fälten har studier visat på god effekt. Inte så konstigt, då båda dessa områden hänger ihop. I båda fallen handlar det ju om ”nerverna”.

Det kommer inte hända ofta. Att jag inleder en text med att hänvisa till forskning. Jag ska strax förklara varför. Men först det där om stress ock smärta. Först det där om nerverna.

Förr sa man att folk hade problem med nerverna. Om de inte var kvinnor. Kvinnor kunde vara hysteriska också. Men män hade problem med nerverna. Idag, när vi utvecklat en mer sofistikerad, ock inte minst mer lukrativ diagnostik, är begreppen fler. Utbrändhet, depression, utmattningssyndrom…

Same same but different
Gemensamt för flera av diagnoserna är att de ofta föregås av tillstånd som inte ännu (men snart) är medicinskt klassade, som till exempel stress, oro, bekräftelsebehov, kärlekstörst, mindervärdighetskomplex, rädsla, duktig-flicka-syndrom ock prestationsångest. Ock alla dessa kan dra iväg åt olika håll. Följden kan bli nån av diagnoserna ovan, men det kan lika gärna resultera i IBS, astma eller fibromyalgi. Eller mer diffusa symtom som sömnproblem, spända ock stela muskler, hudutslag, ryggvärk eller PMS-besvär.

Självklart är det fler faktorer som spelar in. Men knyter vi ihop symtomen ock diagnoserna ovan, ock silar ner det, så finns stress ock smärta med som gemensamma nämnare ock ofta bidragande faktorer. Knyter vi ihop det ser vi att olika problem ofta hänger ihop, även om de är till synes olika.

Smärta är inget tillstånd.
Smärtan du känner finns inte i den del av kroppen som gör ont. Smärtan är en signal, eller flera. När något händer, låt oss säga att du hugger dig med en yxa i foten (inget allvarligt, det blev bara ett ytligt jack), så kommer nerverna där nere att skicka en budkavle uppåt i benet. Vid varje synaps lämnas budet över till nästa nervtråd. Så fortsätter det upp till hjärnan.

Där skickar talamus vidare informationen. Den kollar med hjärnbarken, hippocampus ock några andra för att bestämma hur de ska tolka ock agera på signalen. Om hjärnan kommer fram till att det här är farligt så skickar den smärtsignaler, bara för att tala om för oss att vi måste ta hand om oss. Här spelar rädslan stor roll. Är vi rädda för att det ska vara farligt kommer vi antagligen att känna mer smärta. Kroppsminnet är en annan faktor. Har vi upplevt det här tidigare? Var det farligt då?

Andra nerver aktiverar andra sinnen. Smekningar inger trygghet medan andra sensorer helt enkelt håller koll på oss ock vår omgivning. Står jag upp? Är det varmt eller kallt? Är underlaget ojämnt? Alla dessa signaler, kemiska ock elektriska, trängs med direktiv från hjärnan: ”Mer blod till matsmältningen”, ”Dra bort handen från elden!”, ”Slappna av”, ”Spring för livet!”

Problem med nerverna?
Allt det här händer i samarbete med det hormonella systemet som också skickar signaler till kroppens delar ock organ. Det finns inget status q. Det finns ingen balans. Det är ett ständigt gungande mellan för mycket av det ena o för lite av det andra. Aktiviteten är konstant.

Det är bara det att när vi stressar, eller oroar oss, eller är rädda (olika sidor av samma sak) sätts det normala gungandet ur spel. För i fara – ock det är vad stress är; en reaktion på fara – är inte matsmältningen viktig. Inte såret i foten heller. Eller nervcellernas sinnrika kommunikation med hjärnan. Det enda som är viktigt är att klara krisen.

Så vi spänner musklerna, slutar andas, håller oss vakna, tarmarna slutar jobba ock vi är beredda att springa eller slåss. Det funkar ett tag. Men till slut blir det kortslutning i systemet. Orken tar slut samtidigt som hormoner ock nerver börjar löpa amok; vi reagerar känslomässigt, får raseriutbrott, börjar gråta. En del förlorar känseln, andra får ont överallt.

Kommer på köpet
Allt det här möter jag hela tiden, i olika former. Ibland lindrar vi symtomen. Ibland sätter vi igång livsförändringar. Man får som man vill. Men jag blir inte förvånad när studier ”bevisar” att zonterapi lindrar stress ock smärta. Det är bra. Mycket bra. Men det finns ett men. Ock ett ock. Ocket är att stressen ock smärtan – ”nerverna” – innefattar så mycket. Orsakar eller bidrar till så många olika åkommor ock tillstånd. Jobbar vi med det kommer mycket annat på köpet.

Menet är det samma. Att allt hänger ihop. En av bristerna med vetenskaplig forskning är att den begränsar. Det ligger i forskningens natur att plocka isär det som sitter ihop, ock försöka förklara det del för del. Det ger viktig detaljkunskap men inte hela sanningen, eftersom det är sambanden som är grejen, orsaken. Inte de enskilda delarna. Ingen del i kroppen jobbar för sig själv. Ingen.

Vad är det vi inte vet?
”Vi känner till fem procent av all materia i universum”, sa en rymdforskare jag lyssnade på. Fem procent. 95 procent känner vi inte till. Den finns där men vi vet inte vad det är eller vad den gör. Man behöver inte läsa mycket vetenskaplig litteratur för att inse att samma sak gäller på flera områden. Människokroppen, till exempel. Vi vet att tarmen innehåller mängder av bakterier, men bara ett fåtal har vi koll på. Vi har bara skrapat på ytan till näringslära ock vad som händer i kroppens ämnesomsättning. Att hormoner är viktiga har vi förstått, men hur dom egentligen samverkar har vi mycket begränsade begrepp om.

För att inte tala om hjärnan. Så man bör vara försiktig med ”fakta”. I en femprocentsvärld är okunskapen större än kunskapen. I en femprocentsvärld är det vanskligt att lita mer på bevis än på egna upplevelser. Prova att lägga ett 3000-bitarspussel där det fattas 2850 bitar. De 150 bitar vi har är intressanta ock bra ledtrådar. Men de är inte ”sanningen”. Sanningen får man gissa sig till; ”Vad är det vi inte vet?”

Så jag fortsätter jobba på helheten. På sambanden jag ser ock upplever. Jag läser forskningen, drar slutsatser ock lyssnar på andras. Jag provar, testar ock drar nya. Visst, jag behandlar smärta ock stress, var för sig ock tillsammans. Men zonterapi är mycket mer än så. Jag lovar.

Ungefär 95 procent mer är så.

fotarbete hälsa kropp och själ reflexologi zonterapi

Kropp ock själ – eller kroppocksjäl

Posted on 25 september, 2016

pussel-bitar-i-helhet-illustration-maja-larsson

Kropp ock själ. Hjärta ock hjärna. Tanke ock handling. Vi brukar dela opp det så. Men vi nöjer oss inte med det. På kliniskt medicinskt ock anatomiskt vis låter vi ett knä vara ett knä, en mage vara en mage ock en hjärna vara en hjärna. Ock aldrig mötas de tre. Eller?

Människor har en märklig böjelse att sätta upp gränser. Markera skillnader. Skilja åt. Vi drar tänkta linjer mellan Sverige ock Norge ock låtsas att något är på ena sidan ock något annat på den andra. Vi hittar på tid ock klockslag ock tänker att när klockan slår tolv på nyårsafton så slutar något ock något annat börjar, fastän allt fortsätter i en gränslös ström.

Det som allt egentligen är samlat som ”liv” delar vi upp i arbete, fritid, egentid, kvalitetstid ock fredagsmys. Ock vi delar upp det som på ett eller annat sätt samlas under begreppet ”jag” i en ofantlig mängd delar ock låtsas att dom inte har med varandra att göra.

Det har dom.

Kropp ock själ
Allting som händer dig, fysiskt, mentalt, själsligt eller andligt gör avtryck i alla de andra delarna. Uttrycket ”placebo” är i sammanhanget ett av få vetenskapliga bevis för att saker påverkar oss utan att ens – med vårt fysiskt begränsade sätt att se det – ha hänt. Klämkäckt positivt tänkande har tveklös effekt men är alltför förenklat ock enkelriktigt för att vara enbart av godo. Vi är vad vi tänker ock vi är vad vi känner ock vi är vad vi äter ock vad vi gör, men vi allt går i andra riktningen också. Vi tänker vad vi gör ock vi äter som vi känner…

När jag behandlar, klämmer på människors fötter, händer det att till synes helt irrelevanta känslor väcks. Tårar kanske rinner ock minnen väcks till liv. I fötterna? ”Det är så mycket på jobbet nu”, kanske du säger som förklaring till stressen ock oron, som tar sig uttryck i spända käkar, trög mage ock dålig sömn.

Jobbet! Så, då var det kategoriserat ock klart. Fast det är nästan aldrig så. Det är helheten av livet, summan av kardemumman, som kör ihop sig. Jag kan inte göra allt mest hela tiden. Ska jag jobba mer så blir jag förmodligen en mindre närvarande pappa. Egentiden måste tas från nåt annat, osv. Ock allt handlar inte om tid. En trasig relation eller ekonomisk oro går inte att schemalägga. Men det tar energi från allt det andra. Det hänger ihop.

Det är inte ovanligt att personer tiden efter en hjärtinfarkt blir överdrivet känslosamma, gråter floder utan märkbar anledning ock i vissa fall blir deprimerade. Den nervöst lagda får handsvett ock fjärilar i magen. Den stressade spänner muskler ock andas kortare, till ock med matsmältningen går ner på lågvarv. Kropp ock själ är ett. Hjärta ock hjärna lika så.

Kropp ock kropp
Men många har valt en annan väg, ett annat synsätt. Så när magen slutar fungera, behandlar vi magen. Inte stressen som visade sig vara problemet från början. Ock smärtan i foten löser vi med pelotter ock fotbäddar, när vi egentligen borde titta över vår hållning, inte minst i bäckenet.

För det är så; kroppens olika delar kommunicerar med varandra. Ock när någon kroppsdel inte längre funkar som den ska, går någon annan in ock tar över. Det kan vara muskler som hjälper varandra, men likaväl kan det röra sig om inre organ, hormonella körtlar ock lymfatiska noder. Så långt de orkar. Så när magen eller sköldkörteln goes bananas beror det ofta på nåt annat. Ock när du tar för långa steg ock slår i hälarna i marken, är det inte säkert att det är fötterna som tar mest stryk. Eller alla som gärna står med bakåtsträckta knän kanske inte får problem just där. Det kan lika gärna vara bäcken, rygg eller nacke som som börjar göra ont.

När du tränar ock tänker stretcha ut den den där muskeln som envisas med att vara stel, så kanske du försöker lösa problemet på helt fel ställe. Kanske jobbar just den muskeln bara övertid för att täcka upp för en muskelkompis. Kanske är det kompisen som behöver behandling? Problemet sitter sällan där det verkar sitta. Stretchandet lindrar för stunden men orsaken är kvar.

Du kommunicerar som en helhet. När jag klämmer på dina fötter så gör jag inte bara det. Jag läser av hållning, spänningar, andning osv. Sen klämmer jag. Ock känner. Ock påverkar. För det som händer i kroppen händer i fötterna. Dom sitter ju ihop. Det är inte så konstigt egentligen. Så när du sitter där på behandlingsbänken ock undrar: ”Hur kan han känna det i min fot?” så ska du inte bli förvånad om jag svarar: ”Det gör jag inte. Jag känner det i din kropp.”

fotarbete hälsa utveckling zonterapi

Syftet med förändring

Posted on 20 september, 2016

Förändring är inte alltid till det bättre. Men det är alltid en möjlighet. Ock en risk. När vi låter det vi har ock det liv vi lever begränsa oss, är det ofta en undanflykt för att slippa göra något av våra drömmar. Att slippa ta tag i det som vi egentligen längtar efter. Trygghet, kallas det visst.

Zonterapeuten har flyttat. Bytt lokal. Inte för att det var dåligt i den gamla. Men för att jag hade nått takhöjd. Då fanns bara två alternativ: stanna kvar ock låt verksamheten rulla på som vanligt. Business as usual, liksom. Eller sikta på utveckling. Ta verksamheten ett steg till. Ställa mig frågan: ”Hur kan jag göra det jag gör ännu bättre?”

Let’s face it. Förändring finns. Det är lätt att bli ett offer för den. Kontroll ock trygghet förknippas ofta med status Q. Vi växer upp för att bli…vuxna. Färdiga. Skaffa saker. Som jobb. Familj. Hus. Lån. Ock sedan förvaltar vi det. Det blir bättre förr. På min tid. Min?

Statens kaka är stor men säker
Ock ändå är det enda vi kan vara helt säkra på är att det förändras. Allt förändras. Hela tiden. Tekniken, känslorna, värderingarna, moralen, postgången, trenderna, styrmedlen, kunskapen, lönerna, telefonmodellerna, kontrollerna, relationerna, tryggheten… ”Statens kaka är stor men säker”, sa min far när jag var liten. Ja tjena. Det var då det. Ingen som arbetar inom offentlig sektor kan ha undgått alla organisationsförändringar som nästan verkar bli självgående, inneboende delar av verksamheten. Förändring är inbyggt i vårt samhällssystem, på gott ock ont.

När jag hamnade på mitt förra ställe, var jag nyinflyttad i Oppsala. Stor förändring. Skulle börja bygga opp min verksamhet från noll. Ett vackert hus mitt i stan med befintlig kundtillströmning var perfekt. Även om verksamheten i byggnaden var en bit ifrån det jag pysslar med, så fick det mitt kneg att börja rulla. Jag fick god hjälp, ock snart kunde jag öka farten på egen hand. Det var jättebra. Då. Men det fanns begränsningar.

Man vet vad man har
Ungefär som när ett barn lär sig cykla, på sin nya cykel. Den är fantastisk. Friheten är total ock farten hisnande. Tills det gått ett par år, ock barnet vuxet ur den där cykeln som inte längre tar en hur långt som helst, som inte går att trampa tillräckligt fort. Kanske tycker barnet att det är bra. Tryggt. Att känna sin cykel. Man vet vad man har. Eller så vill barnet komma längre. Snabbare.

Jag vill mer. Jag vill utveckla, bredda ock fördjupa behandlingarna. Jag vill skriva, föreläsa ock utbilda. Jag vill jobba med helheten ock med detaljerna. Mitt nya rum är vackert inrett. Men det finns inte en pryl där som jag inte tittat på ock undrat ”vad fyller du för funktion?” Sånt är viktigt. Vilka färger jag har i rummet spelar roll. Tavlorna på väggarna likaså. Du kanske inte tänker på det när du är där, men din kropp ock hjärna registrerar ock påverkas.

Eller så bara gör man
Jag vill kunna erbjuda mer. Så jag bestämde mig för att skapa förutsättningar för allt det där. För helheten ock detaljerna. Det är så lätt att skjuta sina visioner framför sig. ”Jag ska bara…” Fixa till ekonomin. Gå den där utbildningen. Skaffa lite fler kunder. För säkerhets skull.

Jag ska bara…

Eller så bara gör man. Mitt nya behandlingsrum är ändamålsenligt. Större. Tomt ock vitt stod det redo att utformas som jag ville. Jag har inget att skylla på längre. Jag har skaffat förutsättningarna för förnyelse. Jag har skaffat takhöjd. Utvecklingspotential.

Allt var inte bättre förr. Men en del.
Ock ändå. Det finns massor som jag tycker var bättre förr. Men det spelar ingen roll, för det är inte förr. Jag kan gnälla ock oja mig en stund, eller kan jag använda de gamla lärdomarna i min förändring. Idag är utveckling ock förändring ofta ett självändamål. Framåt, framåt! Tillväxt, tillväxt! Men utveckling behöver inte innebära att det som varit bra förr ska på tippen. Återanvändning, recycling, är också utveckling. Nyast är inte alltid bäst.

Poängen är att den där tryggheten i att ha kontroll ock form är ganska bedräglig. Poängen är att vi inte har en aning i vad som kommer. Tryggheten ligger i att acceptera att jag inte har kontroll. Trygghet i förvirringen. Utifrån det kan man göra som man vill. Jag väljer att skapa min egen förändring. Min utveckling. Ock se vart det leder.

Ock så länge jag får fortsätta att hjälpa människor att må bättre, så länge jag får fortsätta lära mer ock göra bättre, så länge är jag på rätt väg. Min väg.

Vilken är din väg?

Illustration: Maja Larsson

barfota fotarbete reflexologi zonterapi

Som en tandläkarbedövning

Posted on 6 september, 2016

”Det känns som att jag fått bättre kontakt med underlaget.” Sa hon som älskade att dansa, helst i högklackat. Hon visste att det frestade på. Fötter, knän ock höfter tog stryk. Men ändå. Så kom hon till mig. Ock fick bättre kontakt med underlaget. Jag tänker på det när jag springer i skogen. Barfota. För att få just det. Kontakt.

Egentligen får jag höra det ganska ofta. Människor använder bara lite olika ord. Fötterna känns mer levande efter zonterapi. Känseln har ökat. Tårna fryser inte längre. Det känns som att gå på bomull. Eller tvärtom; känns som att alltid ha gått med raggsockor på fötterna men att plötsligt slippa sockorna. Fast egentligen kom de till mig för nåt annat. Allergi. Ont i ryggen. Stress. Kanske migrän. Eller nåt annat diffust som ingen verkar veta vad det är…

Oavsett vilket så kommer effekten i fötterna på köpet. Det är ju liksom en del av processen. Fötterna är ju liksom en del av kroppen. Det som händer i fötterna händer i kroppen. Ock tvärtom. Aldrig blir det så tydligt blir det som när jag springer barfota. Går barfota. Klättrar. Ock då ser jag mig ändå som nybörjare. Barfotanybörjare.

Barfotanybörjare
Det är bara ett ock ett halvt år sedan jag började återuppväcka mina fötter på riktigt. Att gå barfota på stranden på sommaren eller på gräsmattan har jag väl alltid gjort. Men att springa. Träna. Jobba barfota. Att verkligen aktivera fötterna ock få dem att göra det de egentligen kan. Icke. Det finns inte i vår kultur.

Våra fötter har många tusen nervändar. Olika sorter. Våra fötter är över huvud taget väldigt sinnrikt konstruerade med massor av ben, leder, senor ock muskler. 25 procent av kroppens alla ben finns i fötterna. Det finns såklart en mening med det. Ett syfte. Fötterna är till för att användas. Inte bara packas in, skyddas, bullas upp, stötdämpas ock ignoreras.

Rehabträna fötterna
Alla som varit gipsade någon gång vet vad som händer med den gipsade kroppsdelen; den förtvinar ock tappar sin motorik, sin funktion. Den behöver aktiveras ock tränas upp. Så vi skickar den på rehabträning. Men innan dess, medan gipset fortfarande är på plats, sker andra saker. För det som ska hända i kroppen händer, det är bara det att någon annan del får göra jobbet.

Låt säga att benet är gipsat. Du kan inte stödja på det. Du får kryckor ock tröttar ut armarna, får blåsor i händerna ock Stela axlar. Eller så hoppar du på ett ben, lägger all belastning på en kroppshalva som alldeles säkert leder till överansträngning. Såvida du inte är en duktig sjukling ock bara vilar. Samma sak gör vi med fötterna. När senor, leder, nerver ock muskler inte får göra det dom ska, hamnar belastningen någon annanstans. Vi kan känna av det i knän, höfter, rygg eller nacke. Ock inte bara där. Hur vi använder fötterna påverkar hur både mage ock huvud fungerar.

Skorna fungerar som gips som inaktiverar alla de där benen, senorna ock musklerna. Ock nerverna. Ungefär som en tandläkarbedövning. Har du varit på tivoli nån gång, ock stoppat in handen i en lucka för att försöka känna vad det är därinne? Det är inte så svårt; lera är kletigt, trä är strävt, tyg är mer följsamt. Är det varmt eller vasst rycks handen tillbaka.

Det som händer i fötterna händer i kroppen
Allt det där finns foten också. Så, å ena sidan, när vi går i skor ock på plana golv, ock inte använder nerverna i fötterna, slutar dom att fungera. Dom förtvinar. Om du, å andra sidan, tar av dig skorna, på låt oss säga en grusväg, så får de ovana fotnerverna överslag. Det gör jätteont, för fötterna vet inte vad det är, ock smärtan kan ibland kännas lågt upp i benen. Ungefär som när bedövningen släpper i den rotfyllda tanden.

Steget till ett liv barfota kan verka långt. ”Jag kommer aldrig att kunna gå barfota”, säger en del. Sen gör dom det. Men oavsett vilket så är det en bra idé att väcka opp dom, fötterna. Återupprättar kontakten mellan fötterna ock resten av kroppen. För som sagt. Det som händer i fötterna händer i kroppen.

Svårare än så är det inte.

Läs även Huvudvärken från tårna om du har lust.

hälsa stress träning

Skönhet ock hälsa

Posted on 22 augusti, 2016

Man ska inte blanda ihop saker ock ting. Särskilt inte om man är ett apotek. För apotek är ett ord, en institution som förpliktigar. Eller borde göra.

Jag har varit där förr, på just det här apoteket. Rubriken på väggen är på inget sätt ny. ”Skönhet ock hälsa”. Det har använts så länge så det låter som en enhet. men det är det inte. Långt därifrån. ”Det är ju bara ett uttryck. Det är ju bara ord”, säger kanske någon. Ord är inte så bara, säger jag ock tar historien som exempel. Historien är full av ord som människor slängt sig med av slentrian, utan att förstå dess effekt. Förrän efteråt.

Jag tittar närmare på hyllan under rubriken. Där finns Vaselin, Brunutansol, Nattkrämer, Dagkrämer – speciellt utvecklade för kvinnor, Smink, Sminkborttagningsmedel, Filler, Ögonkrämer, Anti-age-vitalising-krämer, Ansiktsolja – för extra lyster, Krämer för spänst ock fyllighet…

Bara skönhet
Jag tittar en gång till, för att hitta hälsoartiklarna. Jag hittar inget. Bara skönhet. Jag vet inte om jag tycker att något av det där egentligen gör människor så mycket vackrare, men det är en smaksak. Men det gör dem definitivt inte hälsosammare. Tvärtom, många gånger.

Jag läser en tidningsrecension av en bok som vill skildra det ohälsosamma i hälsohetsen. Där står att läsa om fettsugning, botox ock andra skönhetsbehandlingar. Kravet att vara smal ock passa in i rådande skönhetsideal. Ock jag undrar vad det har med hälsa att göra.

Sexpack ock samvete
Jag tänker på kvällstidningsrubrikerna som dyker opp ibland. Om faran att leva för hälsosamt. Ortorexi kallas det. Att träna för hårt ock äta för snålt för att uppå något med sin kropp som är värt att visa opp. Fitnessideal med sex-pack på magen, strama biceps ock putande rumpa. Eller för att känna sig duktig ock slippa prestationsångesten om man missar ett pass. Sorry, det har inte heller med hälsa att göra.

De allra flesta som tränar gör det inte för att må bra. De allra flesta tränar för att bli snygga. Smärta. Smala. Unga. För att duga. Eller för att rättfärdiga bullen, godispåsen eller vinflaskan. ”Because I’m worth it”. Precis som om vi måste göra oss förtjänta av att njuta.

Fuck det mätbara
Ock många blandar ihop just utseende ock vikt med hälsa. Inte så konstigt, när till ock med sjukvården använder BMI som nån slags friskhetsmått. Övervikt är ett samhällsproblem, eller kanske snarare ett symtom på samhällsproblem. Ock de som rör sig för lite ock äter för onyttigt är än så länge ofantligt många fler än de som gör det motsatta (ortorektikerna). Så rör på er ock ät nyttigt. Gör det! Men gör det för att må bra. Utan våg.

Skenet bedrar
Mönstret är tydligt. Problemet är inte de som vill undvika socker ock mjöl eller dom som springer en extra mil i skogen. Problemet är inte de som håller sig tråkigt nyktra eller fastar eller missunnar barnen läsk. Problemet är att vi gör en himla massa saker för att, enligt givna mallar ock kriterier, duga. Problemet är att vi tränar av en orsak ock låtsas att vi gör det av en annan. Problemet är att vi blandar ihop yta med innehåll. Problemet är att det har blivit viktigare att verka må bra än att verkligen göra det.

Det blir tomt. På låtsas. För – om floskeln ursäktas – skönhet kommer inifrån. Om du mår bra, om du UNNAR dig att må bra istället för att unna dig ”att synda”, om du tar dig tid att känna efter, tid att sova gott, om du väljer de bra relationerna istället för de dåliga, om du gör det du vill ock inte det du tror du måste, om du kan andas utan andningsövningar ock hinner dricka kaffe med ett leende, om du springer i skogen för att det är skönt – helst barfota, då blir du snygg. Hela vägen.

Tage Danielsson visste. Han snodde en dikt av Gustav Fröding, skrev om den ock satte kärnfullt ord på alltsammans:

”Strunt är strunt, och snus är snus,
om än i gyllne dosor,
men rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor –
en vacker vers som blev till grus,
en illusion som brast,
ty rosor i ett sprucket krus
kan vara utav plast.”

Older Posts

Newer Posts