Browsing Category

zonterapi

Femprocentsvärlden

Posted on 6 oktober, 2016

När det forskas på zonterapi är det framförallt inom två områden: smärtlindring ock stress. Inom båda fälten har studier visat på god effekt. Inte så konstigt, då båda dessa områden hänger ihop. I båda fallen handlar det ju om ”nerverna”.

Det kommer inte hända ofta. Att jag inleder en text med att hänvisa till forskning. Jag ska strax förklara varför. Men först det där om stress ock smärta. Först det där om nerverna.

Förr sa man att folk hade problem med nerverna. Om de inte var kvinnor. Kvinnor kunde vara hysteriska också. Men män hade problem med nerverna. Idag, när vi utvecklat en mer sofistikerad, ock inte minst mer lukrativ diagnostik, är begreppen fler. Utbrändhet, depression, utmattningssyndrom…

Same same but different
Gemensamt för flera av diagnoserna är att de ofta föregås av tillstånd som inte ännu (men snart) är medicinskt klassade, som till exempel stress, oro, bekräftelsebehov, kärlekstörst, mindervärdighetskomplex, rädsla, duktig-flicka-syndrom ock prestationsångest. Ock alla dessa kan dra iväg åt olika håll. Följden kan bli nån av diagnoserna ovan, men det kan lika gärna resultera i IBS, astma eller fibromyalgi. Eller mer diffusa symtom som sömnproblem, spända ock stela muskler, hudutslag, ryggvärk eller PMS-besvär.

Självklart är det fler faktorer som spelar in. Men knyter vi ihop symtomen ock diagnoserna ovan, ock silar ner det, så finns stress ock smärta med som gemensamma nämnare ock ofta bidragande faktorer. Knyter vi ihop det ser vi att olika problem ofta hänger ihop, även om de är till synes olika.

Smärta är inget tillstånd.
Smärtan du känner finns inte i den del av kroppen som gör ont. Smärtan är en signal, eller flera. När något händer, låt oss säga att du hugger dig med en yxa i foten (inget allvarligt, det blev bara ett ytligt jack), så kommer nerverna där nere att skicka en budkavle uppåt i benet. Vid varje synaps lämnas budet över till nästa nervtråd. Så fortsätter det upp till hjärnan.

Där skickar talamus vidare informationen. Den kollar med hjärnbarken, hippocampus ock några andra för att bestämma hur de ska tolka ock agera på signalen. Om hjärnan kommer fram till att det här är farligt så skickar den smärtsignaler, bara för att tala om för oss att vi måste ta hand om oss. Här spelar rädslan stor roll. Är vi rädda för att det ska vara farligt kommer vi antagligen att känna mer smärta. Kroppsminnet är en annan faktor. Har vi upplevt det här tidigare? Var det farligt då?

Andra nerver aktiverar andra sinnen. Smekningar inger trygghet medan andra sensorer helt enkelt håller koll på oss ock vår omgivning. Står jag upp? Är det varmt eller kallt? Är underlaget ojämnt? Alla dessa signaler, kemiska ock elektriska, trängs med direktiv från hjärnan: ”Mer blod till matsmältningen”, ”Dra bort handen från elden!”, ”Slappna av”, ”Spring för livet!”

Problem med nerverna?
Allt det här händer i samarbete med det hormonella systemet som också skickar signaler till kroppens delar ock organ. Det finns inget status q. Det finns ingen balans. Det är ett ständigt gungande mellan för mycket av det ena o för lite av det andra. Aktiviteten är konstant.

Det är bara det att när vi stressar, eller oroar oss, eller är rädda (olika sidor av samma sak) sätts det normala gungandet ur spel. För i fara – ock det är vad stress är; en reaktion på fara – är inte matsmältningen viktig. Inte såret i foten heller. Eller nervcellernas sinnrika kommunikation med hjärnan. Det enda som är viktigt är att klara krisen.

Så vi spänner musklerna, slutar andas, håller oss vakna, tarmarna slutar jobba ock vi är beredda att springa eller slåss. Det funkar ett tag. Men till slut blir det kortslutning i systemet. Orken tar slut samtidigt som hormoner ock nerver börjar löpa amok; vi reagerar känslomässigt, får raseriutbrott, börjar gråta. En del förlorar känseln, andra får ont överallt.

Kommer på köpet
Allt det här möter jag hela tiden, i olika former. Ibland lindrar vi symtomen. Ibland sätter vi igång livsförändringar. Man får som man vill. Men jag blir inte förvånad när studier ”bevisar” att zonterapi lindrar stress ock smärta. Det är bra. Mycket bra. Men det finns ett men. Ock ett ock. Ocket är att stressen ock smärtan – ”nerverna” – innefattar så mycket. Orsakar eller bidrar till så många olika åkommor ock tillstånd. Jobbar vi med det kommer mycket annat på köpet.

Menet är det samma. Att allt hänger ihop. En av bristerna med vetenskaplig forskning är att den begränsar. Det ligger i forskningens natur att plocka isär det som sitter ihop, ock försöka förklara det del för del. Det ger viktig detaljkunskap men inte hela sanningen, eftersom det är sambanden som är grejen, orsaken. Inte de enskilda delarna. Ingen del i kroppen jobbar för sig själv. Ingen.

Vad är det vi inte vet?
”Vi känner till fem procent av all materia i universum”, sa en rymdforskare jag lyssnade på. Fem procent. 95 procent känner vi inte till. Den finns där men vi vet inte vad det är eller vad den gör. Man behöver inte läsa mycket vetenskaplig litteratur för att inse att samma sak gäller på flera områden. Människokroppen, till exempel. Vi vet att tarmen innehåller mängder av bakterier, men bara ett fåtal har vi koll på. Vi har bara skrapat på ytan till näringslära ock vad som händer i kroppens ämnesomsättning. Att hormoner är viktiga har vi förstått, men hur dom egentligen samverkar har vi mycket begränsade begrepp om.

För att inte tala om hjärnan. Så man bör vara försiktig med ”fakta”. I en femprocentsvärld är okunskapen större än kunskapen. I en femprocentsvärld är det vanskligt att lita mer på bevis än på egna upplevelser. Prova att lägga ett 3000-bitarspussel där det fattas 2850 bitar. De 150 bitar vi har är intressanta ock bra ledtrådar. Men de är inte ”sanningen”. Sanningen får man gissa sig till; ”Vad är det vi inte vet?”

Så jag fortsätter jobba på helheten. På sambanden jag ser ock upplever. Jag läser forskningen, drar slutsatser ock lyssnar på andras. Jag provar, testar ock drar nya. Visst, jag behandlar smärta ock stress, var för sig ock tillsammans. Men zonterapi är mycket mer än så. Jag lovar.

Ungefär 95 procent mer är så.

fotarbete hälsa kropp och själ reflexologi zonterapi

Kropp ock själ – eller kroppocksjäl

Posted on 25 september, 2016

pussel-bitar-i-helhet-illustration-maja-larsson

Kropp ock själ. Hjärta ock hjärna. Tanke ock handling. Vi brukar dela opp det så. Men vi nöjer oss inte med det. På kliniskt medicinskt ock anatomiskt vis låter vi ett knä vara ett knä, en mage vara en mage ock en hjärna vara en hjärna. Ock aldrig mötas de tre. Eller?

Människor har en märklig böjelse att sätta upp gränser. Markera skillnader. Skilja åt. Vi drar tänkta linjer mellan Sverige ock Norge ock låtsas att något är på ena sidan ock något annat på den andra. Vi hittar på tid ock klockslag ock tänker att när klockan slår tolv på nyårsafton så slutar något ock något annat börjar, fastän allt fortsätter i en gränslös ström.

Det som allt egentligen är samlat som ”liv” delar vi upp i arbete, fritid, egentid, kvalitetstid ock fredagsmys. Ock vi delar upp det som på ett eller annat sätt samlas under begreppet ”jag” i en ofantlig mängd delar ock låtsas att dom inte har med varandra att göra.

Det har dom.

Kropp ock själ
Allting som händer dig, fysiskt, mentalt, själsligt eller andligt gör avtryck i alla de andra delarna. Uttrycket ”placebo” är i sammanhanget ett av få vetenskapliga bevis för att saker påverkar oss utan att ens – med vårt fysiskt begränsade sätt att se det – ha hänt. Klämkäckt positivt tänkande har tveklös effekt men är alltför förenklat ock enkelriktigt för att vara enbart av godo. Vi är vad vi tänker ock vi är vad vi känner ock vi är vad vi äter ock vad vi gör, men vi allt går i andra riktningen också. Vi tänker vad vi gör ock vi äter som vi känner…

När jag behandlar, klämmer på människors fötter, händer det att till synes helt irrelevanta känslor väcks. Tårar kanske rinner ock minnen väcks till liv. I fötterna? ”Det är så mycket på jobbet nu”, kanske du säger som förklaring till stressen ock oron, som tar sig uttryck i spända käkar, trög mage ock dålig sömn.

Jobbet! Så, då var det kategoriserat ock klart. Fast det är nästan aldrig så. Det är helheten av livet, summan av kardemumman, som kör ihop sig. Jag kan inte göra allt mest hela tiden. Ska jag jobba mer så blir jag förmodligen en mindre närvarande pappa. Egentiden måste tas från nåt annat, osv. Ock allt handlar inte om tid. En trasig relation eller ekonomisk oro går inte att schemalägga. Men det tar energi från allt det andra. Det hänger ihop.

Det är inte ovanligt att personer tiden efter en hjärtinfarkt blir överdrivet känslosamma, gråter floder utan märkbar anledning ock i vissa fall blir deprimerade. Den nervöst lagda får handsvett ock fjärilar i magen. Den stressade spänner muskler ock andas kortare, till ock med matsmältningen går ner på lågvarv. Kropp ock själ är ett. Hjärta ock hjärna lika så.

Kropp ock kropp
Men många har valt en annan väg, ett annat synsätt. Så när magen slutar fungera, behandlar vi magen. Inte stressen som visade sig vara problemet från början. Ock smärtan i foten löser vi med pelotter ock fotbäddar, när vi egentligen borde titta över vår hållning, inte minst i bäckenet.

För det är så; kroppens olika delar kommunicerar med varandra. Ock när någon kroppsdel inte längre funkar som den ska, går någon annan in ock tar över. Det kan vara muskler som hjälper varandra, men likaväl kan det röra sig om inre organ, hormonella körtlar ock lymfatiska noder. Så långt de orkar. Så när magen eller sköldkörteln goes bananas beror det ofta på nåt annat. Ock när du tar för långa steg ock slår i hälarna i marken, är det inte säkert att det är fötterna som tar mest stryk. Eller alla som gärna står med bakåtsträckta knän kanske inte får problem just där. Det kan lika gärna vara bäcken, rygg eller nacke som som börjar göra ont.

När du tränar ock tänker stretcha ut den den där muskeln som envisas med att vara stel, så kanske du försöker lösa problemet på helt fel ställe. Kanske jobbar just den muskeln bara övertid för att täcka upp för en muskelkompis. Kanske är det kompisen som behöver behandling? Problemet sitter sällan där det verkar sitta. Stretchandet lindrar för stunden men orsaken är kvar.

Du kommunicerar som en helhet. När jag klämmer på dina fötter så gör jag inte bara det. Jag läser av hållning, spänningar, andning osv. Sen klämmer jag. Ock känner. Ock påverkar. För det som händer i kroppen händer i fötterna. Dom sitter ju ihop. Det är inte så konstigt egentligen. Så när du sitter där på behandlingsbänken ock undrar: ”Hur kan han känna det i min fot?” så ska du inte bli förvånad om jag svarar: ”Det gör jag inte. Jag känner det i din kropp.”

fotarbete hälsa utveckling zonterapi

Syftet med förändring

Posted on 20 september, 2016

Förändring är inte alltid till det bättre. Men det är alltid en möjlighet. Ock en risk. När vi låter det vi har ock det liv vi lever begränsa oss, är det ofta en undanflykt för att slippa göra något av våra drömmar. Att slippa ta tag i det som vi egentligen längtar efter. Trygghet, kallas det visst.

Zonterapeuten har flyttat. Bytt lokal. Inte för att det var dåligt i den gamla. Men för att jag hade nått takhöjd. Då fanns bara två alternativ: stanna kvar ock låt verksamheten rulla på som vanligt. Business as usual, liksom. Eller sikta på utveckling. Ta verksamheten ett steg till. Ställa mig frågan: ”Hur kan jag göra det jag gör ännu bättre?”

Let’s face it. Förändring finns. Det är lätt att bli ett offer för den. Kontroll ock trygghet förknippas ofta med status Q. Vi växer upp för att bli…vuxna. Färdiga. Skaffa saker. Som jobb. Familj. Hus. Lån. Ock sedan förvaltar vi det. Det blir bättre förr. På min tid. Min?

Statens kaka är stor men säker
Ock ändå är det enda vi kan vara helt säkra på är att det förändras. Allt förändras. Hela tiden. Tekniken, känslorna, värderingarna, moralen, postgången, trenderna, styrmedlen, kunskapen, lönerna, telefonmodellerna, kontrollerna, relationerna, tryggheten… ”Statens kaka är stor men säker”, sa min far när jag var liten. Ja tjena. Det var då det. Ingen som arbetar inom offentlig sektor kan ha undgått alla organisationsförändringar som nästan verkar bli självgående, inneboende delar av verksamheten. Förändring är inbyggt i vårt samhällssystem, på gott ock ont.

När jag hamnade på mitt förra ställe, var jag nyinflyttad i Oppsala. Stor förändring. Skulle börja bygga opp min verksamhet från noll. Ett vackert hus mitt i stan med befintlig kundtillströmning var perfekt. Även om verksamheten i byggnaden var en bit ifrån det jag pysslar med, så fick det mitt kneg att börja rulla. Jag fick god hjälp, ock snart kunde jag öka farten på egen hand. Det var jättebra. Då. Men det fanns begränsningar.

Man vet vad man har
Ungefär som när ett barn lär sig cykla, på sin nya cykel. Den är fantastisk. Friheten är total ock farten hisnande. Tills det gått ett par år, ock barnet vuxet ur den där cykeln som inte längre tar en hur långt som helst, som inte går att trampa tillräckligt fort. Kanske tycker barnet att det är bra. Tryggt. Att känna sin cykel. Man vet vad man har. Eller så vill barnet komma längre. Snabbare.

Jag vill mer. Jag vill utveckla, bredda ock fördjupa behandlingarna. Jag vill skriva, föreläsa ock utbilda. Jag vill jobba med helheten ock med detaljerna. Mitt nya rum är vackert inrett. Men det finns inte en pryl där som jag inte tittat på ock undrat ”vad fyller du för funktion?” Sånt är viktigt. Vilka färger jag har i rummet spelar roll. Tavlorna på väggarna likaså. Du kanske inte tänker på det när du är där, men din kropp ock hjärna registrerar ock påverkas.

Eller så bara gör man
Jag vill kunna erbjuda mer. Så jag bestämde mig för att skapa förutsättningar för allt det där. För helheten ock detaljerna. Det är så lätt att skjuta sina visioner framför sig. ”Jag ska bara…” Fixa till ekonomin. Gå den där utbildningen. Skaffa lite fler kunder. För säkerhets skull.

Jag ska bara…

Eller så bara gör man. Mitt nya behandlingsrum är ändamålsenligt. Större. Tomt ock vitt stod det redo att utformas som jag ville. Jag har inget att skylla på längre. Jag har skaffat förutsättningarna för förnyelse. Jag har skaffat takhöjd. Utvecklingspotential.

Allt var inte bättre förr. Men en del.
Ock ändå. Det finns massor som jag tycker var bättre förr. Men det spelar ingen roll, för det är inte förr. Jag kan gnälla ock oja mig en stund, eller kan jag använda de gamla lärdomarna i min förändring. Idag är utveckling ock förändring ofta ett självändamål. Framåt, framåt! Tillväxt, tillväxt! Men utveckling behöver inte innebära att det som varit bra förr ska på tippen. Återanvändning, recycling, är också utveckling. Nyast är inte alltid bäst.

Poängen är att den där tryggheten i att ha kontroll ock form är ganska bedräglig. Poängen är att vi inte har en aning i vad som kommer. Tryggheten ligger i att acceptera att jag inte har kontroll. Trygghet i förvirringen. Utifrån det kan man göra som man vill. Jag väljer att skapa min egen förändring. Min utveckling. Ock se vart det leder.

Ock så länge jag får fortsätta att hjälpa människor att må bättre, så länge jag får fortsätta lära mer ock göra bättre, så länge är jag på rätt väg. Min väg.

Vilken är din väg?

Illustration: Maja Larsson

barfota fotarbete reflexologi zonterapi

Som en tandläkarbedövning

Posted on 6 september, 2016

”Det känns som att jag fått bättre kontakt med underlaget.” Sa hon som älskade att dansa, helst i högklackat. Hon visste att det frestade på. Fötter, knän ock höfter tog stryk. Men ändå. Så kom hon till mig. Ock fick bättre kontakt med underlaget. Jag tänker på det när jag springer i skogen. Barfota. För att få just det. Kontakt.

Egentligen får jag höra det ganska ofta. Människor använder bara lite olika ord. Fötterna känns mer levande efter zonterapi. Känseln har ökat. Tårna fryser inte längre. Det känns som att gå på bomull. Eller tvärtom; känns som att alltid ha gått med raggsockor på fötterna men att plötsligt slippa sockorna. Fast egentligen kom de till mig för nåt annat. Allergi. Ont i ryggen. Stress. Kanske migrän. Eller nåt annat diffust som ingen verkar veta vad det är…

Oavsett vilket så kommer effekten i fötterna på köpet. Det är ju liksom en del av processen. Fötterna är ju liksom en del av kroppen. Det som händer i fötterna händer i kroppen. Ock tvärtom. Aldrig blir det så tydligt blir det som när jag springer barfota. Går barfota. Klättrar. Ock då ser jag mig ändå som nybörjare. Barfotanybörjare.

Barfotanybörjare
Det är bara ett ock ett halvt år sedan jag började återuppväcka mina fötter på riktigt. Att gå barfota på stranden på sommaren eller på gräsmattan har jag väl alltid gjort. Men att springa. Träna. Jobba barfota. Att verkligen aktivera fötterna ock få dem att göra det de egentligen kan. Icke. Det finns inte i vår kultur.

Våra fötter har många tusen nervändar. Olika sorter. Våra fötter är över huvud taget väldigt sinnrikt konstruerade med massor av ben, leder, senor ock muskler. 25 procent av kroppens alla ben finns i fötterna. Det finns såklart en mening med det. Ett syfte. Fötterna är till för att användas. Inte bara packas in, skyddas, bullas upp, stötdämpas ock ignoreras.

Rehabträna fötterna
Alla som varit gipsade någon gång vet vad som händer med den gipsade kroppsdelen; den förtvinar ock tappar sin motorik, sin funktion. Den behöver aktiveras ock tränas upp. Så vi skickar den på rehabträning. Men innan dess, medan gipset fortfarande är på plats, sker andra saker. För det som ska hända i kroppen händer, det är bara det att någon annan del får göra jobbet.

Låt säga att benet är gipsat. Du kan inte stödja på det. Du får kryckor ock tröttar ut armarna, får blåsor i händerna ock Stela axlar. Eller så hoppar du på ett ben, lägger all belastning på en kroppshalva som alldeles säkert leder till överansträngning. Såvida du inte är en duktig sjukling ock bara vilar. Samma sak gör vi med fötterna. När senor, leder, nerver ock muskler inte får göra det dom ska, hamnar belastningen någon annanstans. Vi kan känna av det i knän, höfter, rygg eller nacke. Ock inte bara där. Hur vi använder fötterna påverkar hur både mage ock huvud fungerar.

Skorna fungerar som gips som inaktiverar alla de där benen, senorna ock musklerna. Ock nerverna. Ungefär som en tandläkarbedövning. Har du varit på tivoli nån gång, ock stoppat in handen i en lucka för att försöka känna vad det är därinne? Det är inte så svårt; lera är kletigt, trä är strävt, tyg är mer följsamt. Är det varmt eller vasst rycks handen tillbaka.

Det som händer i fötterna händer i kroppen
Allt det där finns foten också. Så, å ena sidan, när vi går i skor ock på plana golv, ock inte använder nerverna i fötterna, slutar dom att fungera. Dom förtvinar. Om du, å andra sidan, tar av dig skorna, på låt oss säga en grusväg, så får de ovana fotnerverna överslag. Det gör jätteont, för fötterna vet inte vad det är, ock smärtan kan ibland kännas lågt upp i benen. Ungefär som när bedövningen släpper i den rotfyllda tanden.

Steget till ett liv barfota kan verka långt. ”Jag kommer aldrig att kunna gå barfota”, säger en del. Sen gör dom det. Men oavsett vilket så är det en bra idé att väcka opp dom, fötterna. Återupprättar kontakten mellan fötterna ock resten av kroppen. För som sagt. Det som händer i fötterna händer i kroppen.

Svårare än så är det inte.

Läs även Huvudvärken från tårna om du har lust.

barfota fotarbete fötter zonterapi

Hög smärttröskel? eller Hjärnan i fötterna!

Posted on 16 juli, 2016

Snigel-pa-foten-illustration-maja-larsson

Stress ock oro sätter sig i kroppen. Ock det som händer i kroppen händer i fötterna. Så genom att klämma folk på fötterna är det inte så svårt att upptäcka kroppsliga spänningar eller blockeringar. Eller genom att springa barfota.

”Nej, jag kan inte gå barfota. Jag har alldeles för känsliga fötter!” Jag får höra det lite då ock då. Precis som om problemet satt i fötterna. För mig som gärna tar en tur med hundarna på en löprunda i skogen, alla tre föredrar skofritt, blir det bara alltmer uppenbart att det som känns i fötterna ofta kommer nån helt annanstans ifrån.

Hög smärttröskel
Det kan vara olika saker. För mycket jobb. Oro för framtiden. Rädsla för hur alla nya projekt ska gå. Trötthet. Eller rent fysiska skador eller åkommor (som ju också tenderar att dyka upp när man är stressad, oroad, rädd eller trött. Sicket sammanträffande) som ger kroppen fullt upp med läkning ock tillfrisknande. Men oavsett vad det är, så känns det i fötterna när jag springer barfota. När kropp ock själ är stark ock alert, är också fötterna pigga ock raska. Men ju mer skit i kroppen inklusive huvudet, desto mer gnäller fötterna över småsten ock rötter.

Lika tydligt är det på behandlingsbänken. Stressade fötter är ofta ömma överallt. Till en viss gräns; när stressen i kroppen når en viss nivå, smärtar inte fötterna alls. ”Ja”, säger kanske han på bänken, ofta med illa dold stolthet, som om det vore nåt bra, ”jag har ganska hög smärttröskel.” Bra är det inte, men fenomenet är inget konstigt. Svaret heter nervsystemet.

Nervsystemet
Detta invecklade system av hjärna, ryggrad, trådar, kopplingar, vätskor. elektricitet ock en oändlig mängd nervändar har massor av olika funktioner, allt från att känna smärta till att få armen att böja sig, allt från att hålla igång livsfunktioner som andning ock matsmältning, till att sätta samma aktiviteter ur funktion (t ex vid stress), allt från att ge oss handsvett när vi ska hålla tal till att göra oss röda i nyllet när något blir genant.

Nervsystemet gör så mycket mer än att sparka med underbenet när doktorn hamrar en på knät. Ock kopplingen till olika mentala tillstånd är tydligt. Det som idag går under allehanda diagnoser som utmattningssyndrom eller depression, var förr kort ock gott ”problem med nerverna”.

Hjärnan i kroppen
Alla dessa nervändar är ojämnt fördelade. Mest koncentrerade är de i ansiktet, kring genitalierna, i händerna ock – ja, just det – under fötterna. Neuronerna (nervändarna) under fötterna är del av ett helt system som man brukar säga styrs från hjärnan. Nervtrådar ock nervändar beskrivs ofta som sladdar som inte gör annat än att förmedla information, men allt mer tyder på att funktionerna är fler, att mängder av reaktioner, aktiviteter ock beslut fattas utan att huvudet är inblandat. Kort sagt, hjärnan (nervsystemet) sitter i hela kroppen.

När detta känsliga system blir överlastat av stress eller trötthet påverkar det inte bara huvudet utan hela systemet. Hela kroppen. Därför blir händerna svettiga när hjärnan är nervös. Därför får många ont i magen när oron sätter in. Därför blir nerverna i fötterna känsligare när systemet är överlastat. Åtminstone tills man når den där gränsen. När systemet lägger ner. Ock vi slutar känna saker. För att vi inte har tid att känna efter.

Ock vi får hög smärttröskel.

Det är ingen katastrof. Men det är en obalans som behöver balanseras. Så när jag tagit hand om mig – vilat, rensat, gråtit – så springer fötterna gladare. Ock efter en eller ett par behandlingar säger han med hög smärttröskel ”Aj!” Då har systemet vaknat till liv igen.

Det som händer i fötterna händer i kroppen.

Läs också:

Stolar är farligare än glasbitar

Huvudvärken från tårna

barfota fötter zonterapi

Semester eller sommarlov?

Posted on 5 juli, 2016

Sommarlov är inte en tidsbestämd ledighet. Det är en mental inställning.

Sommarlov. Smaka på ordet. Det har en helt annan klang än semester. Sommarlov är mjukt, fullt av längtan, smultron, plask ock barfotaskratt. Semester däremot är mer kliniskt. Fyrkantigt. Sommarlov ser man fram emot. Semestern räknar man ner till. På sommarlovet struntar man i allt. Semestern ska planeras. Ock väl där räknar man ner igen: ”Nu är det bara tre veckor kvar innan man är tillbaka i verkligheten.” Vad då verkligheten? Vad är det som gör jobbet mer verkligt än ledigheten?

Tänk om det är tvärtom?
Att allt det där som vi gör ock får betalt för bara är på låtsas? Tänk om det inte alls är sådär viktigt som vi vill inbilla oss. Tänk om världen skulle fungera alldeles utmärkt utan mina beräkningar, kontroller, analyser, säljsiffror, utvecklingar, invecklingar, avvecklingar eller vad det nu är jag gör på jobbet. Då skulle jag ju likaväl kunna ägna sommaren åt längtan, smultron, plask ock barfotaskratt. Då skulle jag ju lika gärna kunna ha sommarlov.

”Ock man måste ha minst fyra veckors sammanhängande semester för att varva ner!” sägs det.
Varva ner från vad? Från låtsasvärlden där uppe? Varför är vi inte där nere hela tiden? Då skulle vi, förutom att ha sommarlov, må bättre. Sjukhälsotalen stiger ock alltmer beror det på stress. Det är uppenbart att inte ens fyra veckors ledighet räddar oss från det. Saken är den, att vår oförmåga att hantera stress leder till oro. Oro begränsar vår uppfattningsförmåga, vår förmåga att känna efter. Ock utan att känna efter kan vi inte hantera stress. Det blir en ond cirkel.

Det roliga är att sommarlov (avslappning) är vårt biologiska normala.
Den så kallade verkligheten orkar vi bara med korta stunder. Måsten, stress ock oro gör oss sjuka ock dumma. Så problemet är inte bristen på ledighet. Eller bristen på tid. Problemet är att vi inte känner efter. Ock utan att känna efter kan vi inte veta hur vi mår. Den förmågan har vi rationaliserat bort ock överlåtit till doktorn. När allt vi behöver är att sänka farten lite.

Sommarlov är inte en tidsbestämd ledighet. Det är en mental inställning.

zonterapi

Vad hände med att sitta ock vila?

Posted on 12 juni, 2016

Multitasking-yoga-illustrator-maja-larsson

Vi matas med intryck. Intryck stressar även när vi inte märker det. Hur mycket intryck tål vi? Var går gränsen? När börjar mängden intryck ock information påverka hur vi mår? Hur borde balansen mellan arbete, aktivitet ock vila se ut? Ock vad fick oss att tro att carpe diem ock yoga skulle vara lösningen på att vi är stressade?

Vi tar en promenad i skogen. Vi har hundarna lösa men under uppsikt. Vi går en bra runda, två timmar, kanske. ”Titta” säger Maja plötsligt. En hare kommer rusande snett emot oss i full fart. Så full fart att hundarna knappt hinner reagera, trots att avståndet till haren inte var mer än några meter som minst. Dom tittar snopet efter haren som försvinner in i snåren.

Allt-är-som-det-ska-ljud
Det var inget märkligt med det, det var ungefär det som hände under den promenaden. Det var ungefär det som hände. Förutom att vinden ven ock löven prasslade ock solen sken ock koltrasten sjöng. Men allt det är intryck som är en del av lugnet, det är ljud som signalerar att allt är som det ska, det ligger lagrat i våra gener sen urminnes tider. Ljudet av ett träd som föll eller en bil som passerade hade garanterat fått vår uppmärksamhet, liksom ifall vinden börjat öka till stormstyrka. Eller om ett djur kommer springande rakt emot oss.

Så mycket intryck är vi nog ungefär skapade för att hantera.

Stadens signaler
I staden är det annorlunda. De skapade ljuden ock intrycken är inte sparade i vår genetiska minnesbank. Ock dom är är många många fler. Bara som att möta människor. Hela tiden. Även om vi bara stannar mitt på Storgatan, blundar ock andas, så matas hjärnan med intryck, snabba hårda fotsteg, förledande parfymdofter, mullrande bilar som närmar sig, vasst vinande ventilationer, lockande lukter från konditoriet eller McDonald’s som signaler till hjärnan att det finns mat inom räckhåll. Någon passerar för nära. Är det nån att lita på? Ser dom oss?

Ock när vi öppnar ögonen fylls det på med färger, retuschade reklambilder, vädjanden, utseenden, krav, arkitektur, skyltar, förbud ock påbud, ännu mer bilar som kör för fort, cyklar som kör för nära. Alla dessa intryck fast vi bara står där. Men det gör vi inte. Kan man ju inte. Bara stå där. Vi tar fram vår smartphone, pluggar in musik, kollar mail, läser nyheter, räknar likes ock håller oss uppdaterade. Vila?

Det är därför så många som bor i städer måste jogga, meditera, träna yoga ock låtsas att vi lever i nuet. Ock andningsövningar. Vi gör andningsövningar. Alltså, vi övar på att andas. För att vi har så mycket annat att tänka på (för att vi är så rädda att stanna upp?) att vi inte minns hur man gör.

Åtta till fem fanns inte
Jag tror att urtidsmänniskan, den vi är skapta att vara, vilade. Mycket. Vi rörde på oss för att förflytta oss, för att skaffa föda, för att bygga ock tillverka saker. Men knappast åtta till fem. Åtta till fem fanns inte. Det fanns inga väckarklockor eller stämpelur, inga kvartalsrapporter, inga kvalitetssäkringar, inga omorganisationer. Inga skattedeklarationer, mail eller telefonförsäljare. Inga nya modeller, hälsotrender eller partiledardebatter. Inga dagishämtningar, shoppingrundor ock julruscher. Vi rörde på oss till hjorten var fälld ock moroten upplockad. Ock vi gjorde en sak i taget.

Sen vilade vi. Ock vi vilade före, för att orka sen.

Problemet är inte att vi tränar för lite yoga. Jag gillar yoga, men att trycka in ett yogapass i en redan full kalender, utan att plocka bort nåt annat, får förmodligen helt motsatt effekt. Vi löser inte vår stressade tillvaro med att göra mer. Vi behöver göra mindre. Som att bara vila. Utan TV, iPad eller hörlurar. Utan måsten eller borden.

Eller som Majas pappa sa när han blev gammal: ”Hade jag fått leva om mitt liv hade jag gjort på samma sätt. Förutom att jag hade kommit försent oftare.”

Older Posts

Newer Posts