Kropp ock själ. Hjärta ock hjärna. Tanke ock handling. Vi brukar dela opp det så. Men vi nöjer oss inte med det. På kliniskt medicinskt ock anatomiskt vis låter vi ett knä vara ett knä, en mage vara en mage ock en hjärna vara en hjärna. Ock aldrig mötas de tre. Eller?
Människor har en märklig böjelse att sätta upp gränser. Markera skillnader. Skilja åt. Vi drar tänkta linjer mellan Sverige ock Norge ock låtsas att något är på ena sidan ock något annat på den andra. Vi hittar på tid ock klockslag ock tänker att när klockan slår tolv på nyårsafton så slutar något ock något annat börjar, fastän allt fortsätter i en gränslös ström.
Det som allt egentligen är samlat som ”liv” delar vi upp i arbete, fritid, egentid, kvalitetstid ock fredagsmys. Ock vi delar upp det som på ett eller annat sätt samlas under begreppet ”jag” i en ofantlig mängd delar ock låtsas att dom inte har med varandra att göra.
Det har dom.
Kropp ock själ
Allting som händer dig, fysiskt, mentalt, själsligt eller andligt gör avtryck i alla de andra delarna. Uttrycket ”placebo” är i sammanhanget ett av få vetenskapliga bevis för att saker påverkar oss utan att ens – med vårt fysiskt begränsade sätt att se det – ha hänt. Klämkäckt positivt tänkande har tveklös effekt men är alltför förenklat ock enkelriktigt för att vara enbart av godo. Vi är vad vi tänker ock vi är vad vi känner ock vi är vad vi äter ock vad vi gör, men vi allt går i andra riktningen också. Vi tänker vad vi gör ock vi äter som vi känner…
När jag behandlar, klämmer på människors fötter, händer det att till synes helt irrelevanta känslor väcks. Tårar kanske rinner ock minnen väcks till liv. I fötterna? ”Det är så mycket på jobbet nu”, kanske du säger som förklaring till stressen ock oron, som tar sig uttryck i spända käkar, trög mage ock dålig sömn.
Jobbet! Så, då var det kategoriserat ock klart. Fast det är nästan aldrig så. Det är helheten av livet, summan av kardemumman, som kör ihop sig. Jag kan inte göra allt mest hela tiden. Ska jag jobba mer så blir jag förmodligen en mindre närvarande pappa. Egentiden måste tas från nåt annat, osv. Ock allt handlar inte om tid. En trasig relation eller ekonomisk oro går inte att schemalägga. Men det tar energi från allt det andra. Det hänger ihop.
Det är inte ovanligt att personer tiden efter en hjärtinfarkt blir överdrivet känslosamma, gråter floder utan märkbar anledning ock i vissa fall blir deprimerade. Den nervöst lagda får handsvett ock fjärilar i magen. Den stressade spänner muskler ock andas kortare, till ock med matsmältningen går ner på lågvarv. Kropp ock själ är ett. Hjärta ock hjärna lika så.
Kropp ock kropp
Men många har valt en annan väg, ett annat synsätt. Så när magen slutar fungera, behandlar vi magen. Inte stressen som visade sig vara problemet från början. Ock smärtan i foten löser vi med pelotter ock fotbäddar, när vi egentligen borde titta över vår hållning, inte minst i bäckenet.
För det är så; kroppens olika delar kommunicerar med varandra. Ock när någon kroppsdel inte längre funkar som den ska, går någon annan in ock tar över. Det kan vara muskler som hjälper varandra, men likaväl kan det röra sig om inre organ, hormonella körtlar ock lymfatiska noder. Så långt de orkar. Så när magen eller sköldkörteln goes bananas beror det ofta på nåt annat. Ock när du tar för långa steg ock slår i hälarna i marken, är det inte säkert att det är fötterna som tar mest stryk. Eller alla som gärna står med bakåtsträckta knän kanske inte får problem just där. Det kan lika gärna vara bäcken, rygg eller nacke som som börjar göra ont.
När du tränar ock tänker stretcha ut den den där muskeln som envisas med att vara stel, så kanske du försöker lösa problemet på helt fel ställe. Kanske jobbar just den muskeln bara övertid för att täcka upp för en muskelkompis. Kanske är det kompisen som behöver behandling? Problemet sitter sällan där det verkar sitta. Stretchandet lindrar för stunden men orsaken är kvar.
Du kommunicerar som en helhet. När jag klämmer på dina fötter så gör jag inte bara det. Jag läser av hållning, spänningar, andning osv. Sen klämmer jag. Ock känner. Ock påverkar. För det som händer i kroppen händer i fötterna. Dom sitter ju ihop. Det är inte så konstigt egentligen. Så när du sitter där på behandlingsbänken ock undrar: ”Hur kan han känna det i min fot?” så ska du inte bli förvånad om jag svarar: ”Det gör jag inte. Jag känner det i din kropp.”
/
