Browsing Category

friskvård

fötter friskvård hälsa kroppen zonterapi

Ta av dig skorna i sommar.

Fötter-pa-sandberg

Alla som nån gång gipsat en arm eller ett ben, vet hur det ser ut när man tar av gipset. Redan efter några veckor i stillhet har musklerna förtvinat. Huden är blek ock rynkig, i brist på luft ock sol. Skillnaden mot den andra armen, eller de andra benet, som fortfarande är normalstort, är ofta markant. Det är precis vad som händer med våra fötter när vi stoppar in dem i skor hela dagarna.

Fötter-pa-sandbergSommar. Äntligen. Den tid på året då vi nordbor faktiskt kan gå barfota. Men det gör vi sällan. Somliga ser fortfarande något skamligt i bara fötter. Andra tror att vi måste hjälpa fötterna med dämpningar, förstärkningar, upphöjningar för att kunna stå ock gå ordentligt. Men de flesta snörar på sig dojorna av gammal vana. Ock för att vara fina.

Vi var inne på ämnet redan i förra blogginlägget: När krokigt blir rakt, men det tål att tas upp igen. Särskilt nu. I barfortatider. För fötterna är viktiga. Dom är vår kontakt med underlaget, våra stötdämpare ock sensorer.

Eller rättare sagt. Dom borde vara. Om vi inte stängde in dom i skor.

Det är som om vi skulle gå med skyddshandskar på oss hela dagarna. Eller ha öronproppar i öronen; dom stänger ute skrammel ock dån men hindrar oss från att uppfatta nyanser ock finstämda ljud. Så varför alltid skor? Ja bortsett från det grundläggande syftet att värma fötterna så hittar vi på alla möjliga orsaker. Här är några av dem.

Fötter är äckliga
Intressant synpunkt, tycker jag. Vi rör utan vidare vår fingrar över sedlar, dörrhandtag, mobiltelefoner ock bakteriestinna tangentbord. Vi kliar oss på näsan ock slickar oss om fingrarna ock hälsar artigt på varann med en handskakning. Allvarligt talat, händer är mycket äckligare än fötter.

Det gör ont att gå barfota
Ja, om man inte är van så kan det ju göra det. Ungefär som att få träningsvärk när man är otränad.

Jag måste ha dämpning ock ilägg
Nja, det måste du antagligen inte. Men när foten försvagats ock dess funktioner tagits över av skor kan vi välja mellan att avlasta foten ännu mer, eller att stärka den ock hjälpa den att återfå sin roll som bärande kroppsdel.

Det är snyggt
Huruvida klackar, skor som klämmer ihop tårna ock hårda sulor är estetiskt tilltalande må vara en smaksak. Personligen tycker jag att människor blir vackrare när dom kan röra sig naturligt. Det är inte många som klarar det i högklackat.

Man kan ju inte gå barfota i stan
Jo, det kan man. Visserligen är stan skitigare än naturen, det kan jag hålla med om. Men man kan. Åtminstone lite då ock då. Särskilt när det är sommar.

Man måste ha skor när man springer
Som sagt, alla fotens ben, leder, muskler ock senor har en fantastisk förmåga att göra allt det där som vi har löparskor till. Men det är klart, med livslång vana att låta skorna göra jobbet, tarvar det lite träning för att vänja om. Fördelarna med det får jag nog anledning att återkomma till.

När vi varit gipsade får vi rehabiliterande övningar att göra för att återfå styrka ock rörlighet. Så borde vi göra med fötterna också. Fotgymnastik, styrketräning, rörelseövningar, zonterapi. Det är återuppbyggande aktiviteter som de flesta skulle må bättre av.

Men att att ta av sig skorna ock känna hur fötterna känns mot underlaget är en bra början.

Ha en skön barfotasommar!

friskvård hälsa kroppen välbefinnande zonterapi

Att känna efter

att-känna-efter-illustration-maja-larsson

Kommer du ihåg hur det känns? Att känna efter. Lyssna på kroppen. Det är inte alltid enkelt nämligen. Inte nog med att vi lär oss ignorera kroppens signaler. Vi lurar den dessutom att vilja ha fel saker. Det är inte lätt att vara människa.

att-känna-efter-illustration-maja-larssonVi landar plötsligt, efter nio månader av trång värme ock trygghet. Under nio månader har vi lärt oss uppfatta känslor – hunger, trötthet, rädsla – men vi har ingen aning om vad vi ska göra med dem. Så när vi kommer ut testar vi oss fram, reagerar på instinkt ock med nån slags medfödd intuition ock känsla för kroppens behov. Vi skrattar, gråter, skriker, somnar. Instinktivt. Men det varar inte så länge.

För ganska omedelbart distraheras vi för att flytta fokus inifrån ock ut. Hängande mobiler, saker som låter, gosedjur tar uppmärksamheten från det vi känner, allt för att vi ska sluta gråta eller skrika. För att vi ska vara glada, allt ska vara bra. Inte gråta. Såja, här har du nappen. Såja, såja…

Vi lär oss gå, prata ock förstå. För att ganska snart förväntas sitta tysta ock stilla i skolan. Lyssna på lärarn. Interagera. Läs ock lär. Ock äta upp maten. Känna efter? Nja.

Var nu en duktig flicka! Så duktig du är som fick så bra betyg. Men ska du verkligen ha de där hemska byxorna? Vad ska du bli när du blir stor? Såja, gråt inte. Titta på de andra barnen, inte gnäller dom inte?

Så vi kämpar på. Försöker duga. Passa in. Prestera. För att passa in. Ock duga. Som en vuxen. Som inte stör eller gråter. Som inte visar ilska. Anpassningen till ett liv i grupp ger självkontroll.

Kontroll.

I jakten på kontroll tappar vi en del av det vi föddes med. Självkännedom. Intuition. Tillit. Anpassningsförmåga. Flexibilitet. Lyhördhet. I jakten på kontroll tappar vi ironiskt nog just det: kontrollen. När vi försöker styra den yttre världen tappar vi bort den inre. Oss själva. Det kostar på. Ock plötsligt är vi beroende av andra att tala om hur vi mår. Smärta är inte längre ett tecken på att något är fel, bara en signal för ännu en värktablett. Problem med magen eller sömnen tillhör det normala, det har ju alla. Stress, som var kroppens sätt att signalera för fara ock hålla oss vid liv, har blivit ett ständigt blinkande varningssystem för brist på bekräftelse, rädsla att inte vara som andra ock oro för att pengarna inte ska räcka till det från början alldeles för dyra huset.

Så vi ignorerar våra riktiga känslor. Ock tröstar oss med socker, alkohol, fredagsunderhållning på TV, porrsurfning, mer socker, tobak, nya skor ock dålig mat. Because I’m worth it. Ock vi vänjer oss vid det. Ock vill ha mer. Vi söker kickarna ock bekräftelsen, när vad kroppen önskar ock behöver är något annat. Vi ser A-lagarna på parkbänken, utan att se att vi är lika beroende som dem. Vi kan inte längre lita på vad vi känner.

Somliga kommer till insikt ock börjar förändra. Tyvärr gör insikten ofta ont. För de flesta av oss väljer den inte frivilligt. Vi kraschar in i den (eftersom vi inte ser den. Vi lever ju ”normalt”.). Med 30-årskriser, skilsmässor, magsår, 40-årskriser eller utbrändheter. För att vi inte kände efter från början.

Men det går att ändra. Det går att rätta till ock lära på nytt. Ock må bra. För det är faktiskt det som är meningen. Att vi ska må bra. På riktigt. Inte bara att det ska se ut ock verka som att vi gör det.

/

alternativmedicin friskvård hälsa zonterapi

Fåglarna hittar ändå

nyckel-till-sanning-zonterapi-pasandberg-illustration-maja-larsson

Jag brukar inte ge mig in i diskussionerna om för eller emot, om pro et contra skolmedicin – alternativmedicin. Framförallt eftersom de ofta förs i form av skyttegravskrig mellan de mest rabiata fundamentalisterna på ömse sidor om anständigheten. För det mesta skakar jag av mig irritationen över påhopp ock ilskna pamfletter ock fortsätter med det jag kan, nämligen att behandla ock hjälpa människor. Men ibland behövs det lite rättning i ledet ock hyfs i debatten.

nyckel-till-sanning-zonterapi-pasandberg-illustration-maja-larssonSom nu, när några skolmedicinens försvarare från förbundet Vetenskap och Folkbildning återigen går till fullfrontsangrepp mot allt som ryms inom alternativmedicin (Så besynnerliga benämningar egentligen: skolmedicin ock alternativmedicin.) under rubriken ”Pseudovetenskap ska inte accepteras som friskvård”. Orsaken är, enligt artikelförfattarna, att ”dessa behandlingar saknar bevisad effekt”…ock…”kan få katastrofala följder”… ”Staten måste sluta legitimera myter, magiskt tänkande och okunskap”, säger dessa rättrogna.

Problemen med deras resonemang är flera.
Även om vi bortser från frånvaron av respekt för människors olika värderingar ock erfarenheter, eller det hånfulla debattklimatet, även om vi bortser från de rent spekulativa påhoppen, så innebär VoF:s resonemang att det skvätter över i deras egen matskål när de pissar i andras.

Till vilken nytta, undrar jag suckande. Att ena stunden förlöjliga ock förminska allt ock alla som inte går under vetenskapens kliniska fana, för att i nästa andetag svartmåla oss som hjälper människor med andra medel som en hotande fara som måste stoppas ock förbjudas? Det får trovärdigheten att krackelera. Det vi gör funkar inte men är jättefarligt? Många av de så kallade alternativa behandlingsformerna är gamla, rent av uråldriga. Hade de ställt till med allt det elände som VoF vill få det till, borde det väl märkts vid det här laget, tänker jag.

farlig medicin-drugs-zonterapi-pasandberg-illustration-maja-larsson3000 patienter dör av felbehandling
Tänk om VOFarna kunde lägga lika mycket krut på att lobba mot att över 3000 patienter årligen dör på sjukhus av felmedicinering ock felbehandling. Detta enligt vetenskapligt belagd statistik. I princip all medicin ger biverkningar. Hanteras de inte varsamt kan det gå illa. Med bristande medicinsk kunskap, olyckliga prioriteringar av resurser ock slentrianutskrivningar så gör det också det. Går illa, alltså. Ungefär åtta gånger om dagen. Bara i Sverige. Jag försöker hitta någon som dött av zonterapi. Jag hittar ingen. Ingen alls, faktiskt. Nånsin.

Statistiken visar alltså på skador från vetenskapligt bevisad, skattestödd vård ock dito läkemedel. Eller? Inte alltid, faktiskt. All vetenskapligt sanktionerad vård är inte vetenskapligt bevisad, ock riktlinjerna för vetenskapligt stöd varierar mellan olika delar av vården. Detta löser man med luddiga begrepp som ”evidensbaserad” ock ”beprövad erfarenhet”, begrepp som inte är definierade varken i lagtext eller riktlinjer. Så kan man slingra sig förbi bevisbördan. Om det handlar om vetenskapligt stödd verksamhet, vill säga. Inte annars.

orm-i-medicinburken-zonterapi-pasandberg-illustration-maja-larssonBöter som marknadsföringskostnad
Eller tänk om VoFarna kunde lägga lika mycket krut på att många läkemedlesföretag bryter mot det egna regelverket för hur läkemedel får marknadsföras, bara för att öka den egna profiten. Varför gör läkemedelsjättarna det? Varför ljuger de? Varför gör de reklam för preparat som de inte får göra reklam för? Därför att det lönar sig. Böterna de får betala är försumbara marknadsföringskostnader i sammanhanget. Strategiskt är det. Men inte särskilt moraliskt. Ock som sagt potentiellt farligt. Men! Det är alternativmedicinarna som eventuellt kan komma att vara de stora bovarna, spekulerar VoF.

Som vanligt är det fundamentalism som ställer till det. Fundamentalism ock prestige (Ock pengarna såklart, som framgick alldeles nyss.). I vårt sökande efter enkla svar polariserar vi lätt resonemangen till rätt eller fel. Svart eller vitt. Det må kännas tryggt att anse sig veta. Men alla som på olika sätt arbetar i människors tjänst, bör ha ett ödmjukt förhållningssätt till det man gör ock tror på. Oavsett om man är politiker, forskare eller zonterapeut.

Tro ock vetande
Ordet vetenskap är förvillande. Det vill få oss att tro att det handlar om vetande. Det gör det inte. Vetenskap är rådande slutsatser, fattade enligt begränsade kriterier, utifrån nu tillgänglig kunskap. Ibland bygger vetenskap på gissningar ock teorier. Ta kolesterolskräcken, till exempel, som rådde i 40 år ock som visade sig vara helt tokig. Ibland bygger den på faktisk forskning som är styrd av enskilda intressen. Forskning kostar pengar nämligen, ock mycket blir aldrig forskat kring om det inte finns någon som vill betala. Det betyder inte att all finansiering är dålig. Bara att såväl forskningsområden som resultat ibland är styrda. Ibland handlar vetenskap om prestigekampen mellan olika forskningsläger med olika teser. Den tes som får flest anhängare vinner. Tills vidare. Ungefär som i Idol på TV, faktiskt.

Vetenskap är tro. Sedd som den nyfikna verksamhet som den är menad att vara, som upptäcker saker ock skaffar oss kunskap, är den fantastisk. Men precis som med all annan religion blir det farligt när man gör den egna tron oantastlig, när man ser oliktänkande som kättare ock oreflekterat anser sig ha nyckeln till alla sanningar ock alla svar. När sanningen – bevisligen – är att det finns så ofantligt mycket vi inte vet. Vi vet till exempel faktiskt inte särskilt mycket om på vilka sätt näringsämnen ock mineraler påverkar kroppen, det är därför det finns så många olika teorier ock dieter. Vi vet faktiskt inte särskilt mycket om hur vårt hormonsystems olika delar samverkar, vi har bara skrapat på ytan. På samma sätt som vi inte vet säkert hur jordens inre ser ut eller hur flyttfåglarna hittar hit från Afrika. Att vi inte vet säkert, eller kan bevisa det, betyder inte att det inte fungerar. Fåglarna hittar ändå.

Allt kan vara fel
Vi bör vara ödmjuka inför det vi inte vet. Vi måste kunna erkänna att det finns andra sätt än just det vi själva har att erbjuda. Vi ska lita på vår kunskap men acceptera att allt, precis allt vi trfötter-mot-himlen-zonterapi-pasandberg-illustration-maja-larssonor oss veta kan visa sig vara fel. Som zonterapeut gör en vad en kan, varken mer eller mindre. Ock för det mesta får det effekt. Ibland med stora förändringar, ibland som små steg på vägen. Jag tror inte för ett ögonblick att mina behandlingar i alla lägen är bäst för alla. Men det är bevisligen inte vetenskapligt evidensbaserade ock erfarenhetsbeprövade behandlingar heller.

Visst blir jag nyfiken. När människor kommer till mig med krämpor ock går hem utan. Exakt vad är det som händer där mellan foten ock krämpan? Visst blir jag nyfiken på exakt vad det beror på när någon som inte blivit hjälpt av sjukvården mår bättre efter några besök hos mig. Är det bara placebo? Ock i så fall; vad är det som gör min placebo bättre än läkarens? Visst blir jag nyfiken. Men mest blir jag glad. Ock tacksam. Ock väldigt väldigt ödmjuk. Det är stort att få vara med när människors liv förändras till det bättre. För mig är det bevis så det räcker.

Ock hittills har fortfarande ingen lyckats bevisa exakt hur paracetamol fungerar heller. Så det kan väl gå jämt ut.

/

friskvård träning välbefinnande zonterapi

Visst, yoga är bra men…

Multitasking-yoga-illustrator-maja-larsson

Multitasking-yoga-illustrator-maja-larssonLåt oss klargöra det på en gång. Den här texten handlar egentligen inte om yoga. Den handlar om att ta hand om sig. Den handlar om att lyssna. På sin kropp ock sin själ. Då kan yoga vara ett sätt. Kan vara. För vissa.

Yoga är ett samlingsnamn för olika tekniker till fysisk ock andlig rening, med balanserande ställningar ock andningsövningar. Ursprungligen är yoga lika mycket religion, filosofi ock psykologi som fysisk träning, men på många håll har det reducerats till en träningsform bland andra. Häri ligger en del av problemet. Att beskriva yoga är svårt, mitt kortfattade försök här ovan skrapar bara på ytan av ytan, ock för att ge djupare förståelse finns många som är bättre skickade än jag. Men som sagt, det här handlar egentligen inte om yoga.

Som alltid när något blir populärt ock trendigt så blir det liksom det enda rätta, vilket blir väldigt motsägelsefullt eftersom nya varianter, sorter ock kombinationer av yoga växer fram, somliga mindre yogiga än andra. Men yoga får det kallas lika väl. Så det är inte helt enkelt att hitta ”the real thing”. Men hur var det nu, detta skulle ju inte handla om yoga. Egentligen.

Nä, just det.

För grejen är den här. Att vad som är bra träning. Vad vi behöver. Hur vi ska göra för att ta hand om oss själva. Varierar. Är individuellt.

Därför att.

Yoga handlar om kroppskontroll. Balans i kropp ock själ. Harmoni ock närvaro. Härvaro. Eller mindfullness, som dom säger. Det är precis vad många behöver. Men andra behöver tvärtom släppa kontrollen. Lära sig ramla. Släppa tag. När några behöver väga sin andning i en statisk position behöver andra fladdra hejdlöst i improviserad dans. Några borde kanske hålla sig till husmorsgymnastik. Andra till löpning, work out eller meditation. Allt det där som en gång varit det enda rätta.

Eller varför inte vandra i fjällen, cykla Vättern runt eller simma Vansbrosimmet fram ock tillbaka, eller powerwalka (detsamma som promenera lite för raskt). Några underskattade aktiviteter är att ta trappan, cykla till jobbet ock, kanske den bästa ock nyttigaste av dem alla, klättra i träd ock bygga kojor i skogen med barnen.

En annan sak. Många kroppar har fel ock brister. (Somliga gör det enkelt för sig ock kallar det ålderskrämpor, men det onda har ofta andra orsaker. För det mesta går det att göra något åt. Jag återkommer till det i senare blogposter.) Stela leder till exempel ordineras stretching, detta märkliga påfund. Att böja ut, eller statiskt hålla kroppen i en ställning den på grund av felställning i höften inte riktigt klarar, gör bara skadan värre. Ock tro mig, felställda höfter med all herrans olika efterverkningar är det gott om (jag återkommer till det, som sagt.). Du ska inte vara säker på att instruktören eller PT:n tänker på det.

Så.

Vi behöver olika. Vi behöver lära oss att lyssna på vår kropp, på vad den behöver ock vill. Vad vi inte behöver är att stressa för att hinna i tid till den avstressande yogan. Eller Snabbyoga (Jo, det finns på riktigt. Visst är det galet?) Eller metalyoga eller yoga med tyngder (för att man inte hinner med både gymet ock yogan.) Ock framförallt behöver vi ingen som talar om det enda rätta för alla för oss.

Så känn efter. Ock ta en funderare. En helt onyttig ock ineffektiv funderare, med en kopp kaffe ock en stickning, på vad som skulle passa dig. Ta god tid på dig. DET. Är vad många av oss behöver mest.

Att ta god tid på oss.

Ock känna efter.

/

friskvård kroppen reiki välbefinnande välmåeende zonterapi

Hur bra vill du må?

gubbar-energi-zonterapi-pa-sandberg-pasandberg-illustration-maja-larsson

Svaret kan te sig självklart. Men det är faktiskt inte så enkelt som det verkar. Alla vill inte må bra. Andra vill men törs inte. Somliga vet helt enkelt inte om att man kan må bättre, medan vissa inte anser sig ha tid. Men ingen annan kan i slutändan bestämma hur bra du ska må. Det kan bara du.

Visst vill vi må bra. Men vi är vanemänniskor som anpassar oss efter vad vi tror förväntas av oss. Ett klassiskt exempel är kvinnor som lever i våldsamma relationer. Det är inte ovanligt att dessa kvinnor går från den ena våldsamma mannen efter den andra. För att de vill? Knappast. Det råkar bara var den formen av relation som de är bekanta med, ock det bekanta ger en undermedveten trygghet. Det okända är läskigt.

Samma fenomen finns medicinskt. Den som levt länge med krycka, värktabletter eller astma-medicin, kan få svårt att förhålla sig till ett liv utan. Det blir som ett beroende. Eller som en nalle man inte vill vara utan.

Jag ska bara…

Men det är inte hela förklaringen. Samhället vi skapat är hektiskt. Vi ska prestera ock anpassa oss för att duga. Karriär, hus, utlandsresor ock fredagsmys ska byggas ock upprätthållas. Ock för att lyckas jobbar vi mer. Vi identifierar oss med vårt yrke ock anstränger oss för att kunna känna att det vi gör är värdefullt. Ambition är inte av ondo, men risken finns att vi glömmer bort oss själva. Vi ”har inte tid att bli sjuka just nu”. När, egentligen, har vi tid med det?

För vi behöver den tiden. Egentiden. Egenvården. För att meditera, meta, vandra i skogen, leka ock läsa böcker. Allt det där som inte bara amorterar lånet på huset. Annars bränner vi ut oss utan att fylla på.

Because I’m worth it...

Så vi tröstar oss med små belöningar ock hittar på anledningar till varför vi ska få dem. Ett glas vin, en bakelse, lösgodis i storpack. Belöningar tenderar att vara synonyma med onyttigt. Var ock en för sig är de små belöningarna inte så farliga. Men tillsammans. Många bäckar små. Ock vi blir faktiskt vad vi äter. Väldigt få sjukdomar drabbar oss för att vi har otur. Stress, mat, livsmiljö med mera påverkar vår hälsa. Mer än 70 procent av all cancer orsakas av vårt sätt att leva ock vår miljö. Det finns ganska mycket vi kan göra här för att må bättre, eller för att inte bli sjuka.

Om vi nu tycker att vi är värda det.

Att bryta mönster

Det svåra är att förändra gamla vanor. Det kan behövas hjälp. Stelheten, viktökningen eller ryggvärken kommer smygande, ock vi tänker att det är något som kommer med åren. Vi är ju inga ungdomar längre så lite krämpor får man räkna med, eller hur? Nej. Vi är skapta för att vara friska. Att fylla 50 är ingen anledning att flåsa i trappan eller behöva skohorn för att ta på dojorna. Ofta blir stroken, hjärtinfarkten eller diabetesdiagnosen väckarklockan som får oss att inse att vi inte är odödliga.

Men vi kan faktiskt må bättre. Att vi är friskare än vi var innan betyder inte att vi är så pigga som vi kan vara. Någon sa att ”Om du inte tror att det inte kan bli värre, så beror det bara på att du har dålig fantasi”. Det är sant. Men det är det omvända också. Så, hur bra vill du må?

gubbar-energi-zonterapi-pa-sandberg-pasandberg-illustration-maja-larsson

ansiktszonterapi friskvård öronakupunktur reiki zonterapi

Du kanske glömt. Men kroppen minns.

arsringar-lager-kroppsminne-pasandberg-zonterapi-illustation-maja-larsson

Kroppen minns. Allt det där ditt medvetna glömt, eller som du lämnat bakom dig som avklarat, botat, läkt eller som bara gått över av sig självt. Kroppen minns. Ock påverkar mer än man kan tror.

Utsikten är vacker från mitt kontor. Ängarna ock åkrarna ligger i vinterdvala, ock skogen därborta skyms av ett ymnigt snöfall. Jag skriver, tittar ut då ock då, ock drabbas plötsligt av längtan efter snus. Ljunglöfs Ettan var min följeslagare under nästan 30 år. Men nu är det snart fyra år sedan vi senast hade med varandra att göra.

Ock ändå, utan uppenbar anledning, är det här ock pockar på min uppmärksamhet. Jag tänker på alla de förändringar jag genomgått de senaste åren, på hur fysiska åkommor påverkat mitt psyke ock min själ, på hur mentala krumbukter fått kroppen att reagera kännbart. Ibland med smärta ock stelhet, ibland med rörlighet, värme ock kraft, som om den blev yngre istället för äldre.

Att man efter snart fyra års avhållsamhet plötsligt anfäktas av snuslust är kanske inte så konstigt. Efter 30 års bruk är vanan ock minnet ordentligt inpräntat. Men att det ytliga lilla brännmärke på ögonlocket som jag åsamkade mig själv när jag i tidiga tonår, under en berusning som antagligen inte var alls så kraftig som jag då intalade mig (min första tämligen snälla fylla), brände mig med en mycket tillfällig cigarett, att det märket plötsligt efter 30 år blossar upp med rodnad ock fnas tycker jag är mer anmärkningsvärt.

För tio år sedan kunde jag inte springa som idag. Benhinnor ock knän tog stryk, som jag trodde av hårt underlag ock fel skor. Under många år slet jag ut mina fotleder med stukning på stukning. Jag kunde inte ligga på rygg med armarna under huvudet utan att axlarna domnade. Vilda barnaår ock mycket idrottande tog ut sin rätt. Kotförskjutningar, snett bäcken, broskbildningar ock skadade diskar i nacken gav stelhet ock krämpor som sagts mig vara en naturlig del av åldrandet.

De senare år har jag utmanat mina tillstånd. Med insikt om varandets förgänglighet bestämde jag mig för att må så bra jag kan. På alla plan. Fysiskt, mentalt, känslomässigt, andligt. Jag ville justera fysiska felställningar, äta bättre, stressa mindre, älska mer. Jag ville ta itu med rädslor ock hämningar ock slippa smärta. Allt på en gång. För allt hänger ihop.

Det har kostat på, det har det. Att rannsaka sig själv ock titta inåt känns. Men det har gett resultat. Under processen har kroppens nerver ock celler liksom gått baklänges genom livet, lager efter lager, ock väckt upp gamla glömda härdar, vänt ut ock in på dem ock rensat ut, bit för bit.

Bagaget blir allt lättare att bära. Krämpor lättar. Jag springer oftare ock längre nu när jag sljutat sträva efter det. Jag bestämmer nu. Över kroppen. Inte tvärtom. Det går. Om man känner efter. Lyssnar. Om man känner tillit. Så det är så jag jobbar. Med hela kroppen. Ock själen.

Vad vill då det uppblossande gamla brännmärket säga mig? Jag vet inte säkert än. Men jag ser det som en utrensning av gammalt skräp, många lager ner. Gammal skam, kanske. För att jag varit onykter ock bränt sig med en cig som 14-åring var inget jag berättade för mor ock far. Jag ljög om det där märket. Ock lögner sitter också kvar. Tills man tar itu med dem.

Så mamma, så här var det det gick till egentligen, om du nu nånsin trott något annat. Nu vet du. Ock jag kan bocka av den grejen också från utrensningslistan.

Ock snussuget? Det gick över. Jag behöver inte snus för att känna mig trygg. Inte nu längre.

/