Search results for

stress

rädsla stress stresstålighet

Vanlig ock ovanlig stress

I En handbok om fötter skrev jag ett kapitel om stress, ock insåg att ämnet behöver en helt egen bok. De senaste veckornas läge i världen ock Stockholm har tydliggjort vissa perspektiv som boken är tänkt att rikta in sig på. Som till exempel vad som är vanlig stress ock vad som är ovanlig.

Eller ska vi säga riktig ock oriktig stress? Eller normal ock onormal? Poängen, oavsett benämning, är att stress, såsom vi pratar om det ock som det behandlas, ofta är oerhört förenklad. Så förenklat att det blir fel. Som till exempel att stress är ok så länge man fixar sig lite återhämtning emellanåt. Stress ock återhämtning. Inget däremellan. Svart eller vitt. 

Eller att det finns positiv ock negativ stress. En del av det jag kommer att skriva här, skulle kunna uppfattas som att så är fallet, ock kanske kan man vända på begreppen i rubriken ock ingressen till att landa på en skala mellan bra ock dåligt. Men faktum är att stress är stress; det är en överlevnadsfunktion, inte en levnadsstrategi. Stress bryter ner kroppen. Punkt. Därför ska den brukas varsamt ock sparsamt, inte som en drivkraft i vardagen. Att den kan användas till att höja min prestationsnivå ock därmed boosta mitt ego, ligger ganska långt ifrån stressfunktionens egentliga syfte. 

Vi skulle kunna fortsätta listan, men då blir det inget kvar till boken – det här är trots allt bara en blogpost. Låt mig istället stanna vid de två reflektioner jag gjort den senaste tidens omvälvande läge:

  • Stressens fokus
  • Lugnet i stormen

Stressens fokus
Jag hävdar – föga kontroversiellt, men bortom begreppen positiv ock negativ – att stress kan användas rätt ock fel. Ungefär som du kan använda en kökskniv för att skruva i en skruv; det går men varken resultatet, skruven eller kniven går riskfritt igenom processen. Att en situation som det nu uppkomna världsläget skapar ovisshet, oro, rädsla ock därmed stress är närmast självklart. Men många jag pratar med, vittnar om att de, liksom jag själv, ”fungerar bättre” på ett fysiologiskt plan än vanligt. Det tar sig uttryck i bättre sömn, skarpare koncentrationsförmåga, lugnare mage, osv.

Läs mer om stress ock utmattning här när du har läst färdigt den här texten! Om du vill, alltså.

Jag menar att detta, åtminstone delvis, beror på att stressen används i ett sammanhang där det är relevant att bli stressad, vilket gör stressen dels ändamålsenlig, dels lösningsfokuserad. Det är nämligen allvar nu. Med andra ord, vi stressar för att överleva, som det är menat, ock vi använder stressen till att överleva. Även om de allra flesta av oss inte befinner sig i samma dramatiskt akutstressade läge som våra förfäder på savannen kanske fick uppleva då ock då, så är stressen relevant. Många av oss har fått tid att omvärdera vad som egentligen är viktigt i livet.

Påhittad stress
Jämför detta med vad som ofta är upphov till modern stress: Duger jag? Är jag tillräckligt snygg? För gammal? Vad tänker folk om mig? Kommer jag i tid till mötet? Har jag knäppt gylfen? Kan jag ljuga mig ur det här? Hur lägger man livspusslet? Är livet slut om jag inte får toppbetyg? Vad ska mamma säga? Vart tog tiden vägen? Vem är jag utan min prestation..?

Skillnaden är markant. Vi som är vana att använda stress som en dålig kökskniv, har plötsligt en riktig skruvmejsel. OCK en riktig skruv. Stressen gör sitt jobb, ock eftersom stressen är en kroppsfunktion i en helhet, så hjälper det hela kroppen att vara i balans, att fungera som en kropp ska, istället för att styra upp alla stressymtom, hormonomställningar ock andra rubbningar efter nojor som ända bara är påhittade.

Lugnet i stormen
Den normalt så stökiga Centralstationen i Stockholm är i det närmaste folktom. Människorna på gatan är få, ock de som är där rör sig långsammare (!). Ock på balkongen där jag blir bjuden på eftermiddagskaffe är det lugnt. Några gråsparvar vårfixar utanför ock en tidig humla surrar mot den varma husväggen. Men flygstrecken från Arlanda, som brukar gå tätt på himlen, lyser med sin frånvaro. Samma gör bullret från motorvägen som normalt ligger som en mullrande ljudmatta större delen av dygnet.

Stress orsakas av överstimulering. För många intryck stressar kropp ock hjärna som ska ta emot, analysera, processa intrycken. Vår moderna värld innehåller mer ock fler intryck än vi är evolutionärt byxade att kunna hantera, vilket i sig är tillräckligt för att försätta oss i olika sorters stresstillstånd. Dessvärre tenderar detta intrycksknarkande att bli beroendeframkallande ock ge rastlöshet ock abstinensbesvär som följd, vilket får farsoter som Corona att vara strålande tider, härliga tider, för Viasat, C more ock Netflix.

Strålande tider
Men om vi stänger av TV:n, ock låter den påtvingade stillsamheten minska stimuleringen av sinnena, så sänker vi stressen. Kanske är det så, att den situation som för tillfället stressar oss, är samma situation som också är lösningen på stressen. Kanske är det så att stressen här ock nu faktiskt är lösningen på sig själv, rent fysiologiskt sett. 

Tillsammans, vill jag tro, bidrar de två punkter jag reflekterar över, ock deras roll i den situation vi befinner oss i, till tid för just reflektion. Tid att stanna upp, tid att omvärdera, tid att stressa över rätt saker. Ock framförallt, tid att bry oss om varandra, tillgodose varandras behov av omtanke, närhet, kärlek ock fysisk kontakt. Tid, helt enkelt, att locka fram det fina o glada i varandra. Det vore väl något att ta med sig ur det här.

Boken då?
Jo, den kommer nog. Kanske får även jag mer skrivtid nu när mitt arbete, liksom så många andras, påverkas. Det finns spridda anteckningar ock enkla skisser än så länge. Ock arbetsnamnet är Allt du tror du vet om stress kan vara fel.
Tills vidare, i alla fall.

Avslappning reflexologi stress zonterapi

Stress ock utmattning

normalproblem-illustration-maja-larsson

”Jag är inte stressad!” säger kanske han på bänken. ”Det är du visst”, säger jag. ”Du vet bara inte om det.” Stress är ett ord med många betydelser ock innebörder. Ock för det mesta har det väldigt lite med ”mycket på jobbet” att göra.

Så vad är stress? Det beror på hur man ser det, men mest specifikt kan man väl säga att det är kroppens sätt att förhålla sig till omgivningen. Egentligen är det kroppens sätt att hantera fara (så på sätt ock vis är det en slags rädsla, men vi återkommer till det). Nästa krångliga ord i det sammanhanget är ordet ”kropp”.

För i det här fallet, som i egentligen alla andra fall också, så är kroppen inte bara kött ock ben. Allt samverkar i den stressade kroppen, varenda cell i hjärna, muskler, hjärta, inälvor, nerver und so weiter. Det går inte att bli stressad i huvudet allena.

Varför blir vi stressade?
normalproblem-illustration-maja-larssonKroppen tror att vi ska dö. Så krasst är det nästan. Vi reagerar för att skydda oss själva ock våra nära ock kära. Det handlar om artens överlevnad. Men det systemet i kroppen (det sympatiska ock parasympatiska nervsystemet) är skapat för ett liv i fara, en tillvaro på liv ock död. Så när våra liv, relativt sett ock ur just det perspektivet, inte längre är särskilt farliga – det vill säga att vi inte löper så stor risk att bli uppätna, trilla ner från träd, bli trampad på av mammutar eller svälta på grund av missväxt, tar sig stressen uttryck där den kan.

Oftast handlar det om vårt ego. Om att passa in. Vara omtyckt. Duga. Vara som alla andra. Prestera. Vi ska ha tillräcklig bra betyg, tillräckligt bra lön, tillräckligt välartade barn, tillräckligt ballt facebook-konto. Vara tillräckligt snygga. Kort sagt, det handlar om vad andra ska tycka. Vad ska det bli av oss? Det handlar inte om att överleva. Inte för de flesta av oss.

Bra ock dålig stress
Självklart finns det de som har verkliga skäl till rädsla ock oro. Men att stress ock utmattning är ett allt mer växande problem beror inte på det. De allra flesta av oss har helt enkelt fastnat i fällan att duga genom prestation eller att verka bättre än vi är. Att vi sedan skyller på alla måsten, kallar det multitasking ock säger att vi trivs med många järn i elden, gör inte stressen mindre. Kroppen reagerar ändå.

Så att försöka dela upp stress i bra ock dålig är ganska märkligt. Bra stress är sådan som räddar liv, eller åtminstone håller sig till att lösa akuta tillfälliga situationer, ock som går över så fort det är avklarat. All annan stress är dålig stress.

Kroppen är gjord för att jobba hårt – jobba, med hela kroppen, låta olika funktioner samverka -, men kroppen är också gjord för att vila. Mer vila än jobb, faktiskt. Men det som ofta stressar är inte att vi gör mycket. Snarare är det allt vi inte gör, allt vi inte hinner med, allt som ger oss dåligt samvete, eller prestationsångest. Så när vi tror att lösningen på stress är att göra mer – mer yoga, mer meditation, mer spinning eller gympass – utan att samtidigt ta bort något annat i det redan fulla schemat, då är vi tokigt ute.

Vad händer vid stress?
Kort sammanfattat kan man säga att kroppen går in i stridsberedskap. Allt som är viktigt för strid, som muskelanspänning ock målfokus, aktiveras, medan livsnödvändiga funktioner som andning, matsmältning, sömnförmåga ock blodförsörjning, går ner på sparlåga. Det är därför vi glömmer andas, inte kan sova ock får problem med magen ock högt blodtryck.

Samtidigt går larmet i olika hormonkörtlar som börjar producera stresshormon på löpande band. Det gör dom tills de inte orkar mer. Då säger dom godnatt ock tackar för sig. Du märker av det genom att kroppen helt enkelt slutar funka. Kroppsdelar som inte lyder, minnet sviker, hormoncyklar hackar ock humöret blir svårkontrollerat. Stressen har blivit utmattning.

Det finns många bra sätt att lindra stress eller komma tillbaka efter utbrändhet. Tyvärr finns det en del dåliga, om än väletablerade, sätt också. Att behandla stress kan vara ganska enkelt, om det kombineras med livsstilsförändringar. Utbrändhet däremot tar tid. Det kräver just det som den stressade (liksom Försäkringskassan) ofta har brist på: tålamod.

Vi arbetar på flera nivåer: aktiverar hormoner, funktioner ock organ. Zonterapeutiskt ock förstärkande med öronakupunktur. Stärker ock samlar energi. Vi behandlar muskulära spänningar ock ger övningar för att lösgöra låsningar ock underlätta andningen. Många blir bättre. Lugnare. Många kan minska eller upphöra med medicinering. Hittar nya förhållningssätt. Men stress ock utbrändhet är inget som försvinner. Det är inte som en förkylning. Det är därför lösningar som deltidssjukskrivningar, antidepressiv medicinering eller strävan efter att ”komma tillbaka” lätt blir tokiga; Man ska inte tillbaka. Man ska vidare. Till nya perspektiv, nya förhållningssätt, kanske nya sätt att leva.

Att göra mer av det som inte funkade har aldrig varit någon bra idé.

/

Läs mer:
Aj, gäsp eller blä? Eller wow ock tjohoo?
Leve mellankolin
Handbok i att tänka själv
Häcken full?

Boka behandling

zonterapi

Är det verkligen frid vi vill ha?

Selma på backen med familj

”Det finns ett problem med positivt tänkande: det funkar inte” Jag minns ungefärlig orden från en text jag läste för ett gäng år sen. De tilltalade mig redan då ock de etsade sig fast. För det finns ibland nåt fjantromantiskt, självbedrägligt ock rent av sekteristiskt i många floskler liknande den om positivt tänkande.

”Jo”, kanske någon opponerar sig, ”det fungerar visst.” 
Ock någon annan kontrar med motsatsförhållandet: ”Det är väl inte bättre att gå omkring ock vara sur hela tiden?”
På A svarar vi att frågan är felställd. På B svarar vi att antingen eller kanske inte är de bästa alternativen. Kanske ingetdera är ett bättre val?

Det ligger en motsägelse i ordet fungerar. Fungerar mot eller för vad? Själva ordet innefattar nån slags resultat. Vi ska uträtta, prestera något. Positivt tänkande är ytligt på det sättet, just eftersom det är en imperativ, medveten tanke. Våra medvetna tankar är inte så grundläggande djupa som vi kanske vill tro. Vårt varande styr våra tankar mer än det omvända. Så när vi försöker tvinga på oss motsatsen, dvs att tänka oss till lycka, tenderar det att stanna på ytan. Eller i hjärnan.

Göra eller vara?
Positivt tänkande är att göra, inte att vara. Så det kan funka för prestation, för att klara av, för att få gjort. Men inte för att duga som man är. Eller så här: positivt tänkande lämpar sig bättre för att hantera en livssituation, typ relationskris eller karriärkamp, än för att leva ett liv.

Ock nej, det finns inget ballt i att vara negativ heller; att skita i andra, gnälla eller vara en surmupp. Men kanske om kan vi vara i både ljus ock mörker, ock llikaväl släppa taget om båda, så kanske vi kommer en liten gnutta närmare att fånga våra dagar, möta våra rädslor ock finna våra sanna jag, om det nu är nåt sånt vi tycker att vi behöver göra. Mod uppnår vi genom att möta rädsla, gå in i den, inte genom att undvika den. Att försöka undvika rädsla gör oss, motsägelsefullt nog, ofta bara räddare, mer oroliga, mer kontrollerande. Mindre positiva.

En dålig dag 
Att, å andra sidan, försöka vara glad hela tiden är bara stressande.
Ock falskt.
Ibland har man dagar som vi brukar kalla dåliga. Dagar av missmod, sorg, kanske rädsla. Kanske riktar man det utåt, mot allt dumt i världen; det är lättare än att titta inåt. Kanske märker vi det inte, för vi har inte tid att känna efter. Men andra märker. Det syns. Känns. Hörs. Medan man själv tycker att man är som vanligt; det är bara tillvaron som bråkar. 

Två personer på bilden ler lite nyfiket. De övriga ser mer skräckslagna ut. De har aldrig varit med om det här förut. Kanske har fotografen bett dem se glada ut. Men troligtvis har han nöjt sig med att lugnande förklara att de inte behöver vara rädda. Kanske fungerade det på de två som ler? Kanske gnager oron lite bakom leendena. Kanske är det ändå lite otäckt, det som sker. Kanske försöker personerna på bilden tänka positivt. Eller så får det bara kännas som det känns. För hur tänker man positivt om något man inte vet vad det är?

Såna dar hjälper inga klämkäcka floskler. Såna dar är positivt tänkande bara ännu ett sätt att lura sig själv. Snarare än att bita ihop ock le samtidigt, borde vi kanske bara sänka farten en stund ock känna efter ock låta det vara. För det finns sällan en enskild orsak: Det kanske är lite mycket av olika. Det kanske är nåt gammalt som gnager, en allmän oro att inte duga eller en gnutta tvivel mitt i all tro på livet. Kanske är det vånda över förändring. Eller bristen på densamma. 

Sånt händer. Sånt är livet. Så är det att vara människa. 
Ibland. 
Det är inget att vara rädd för. Men det är mänskligt att bli det.
Ingen människa kan vara på topp jämt. 
Vad nu det innebär. 
Att vara på topp…

Sann glädje, tror jag, når vi genom: 

  • öppenhet; att möta dagen med både öppet sinne ock öppna sinnen, det vill säga ickedömande ock inkännande uppmärksamt.
  • mod ock vilja att känna alla känslor, tänka alla tankar ock utrymme att ge uttryck för dem.
  • humor; att ta sig själv på för stort allvar har aldrig gjort någon glad.

Inget av det ryms egentligen inom ett så snäv uppmaning som den att tänka positivt.

Positivt kännande
Positivt kännande är något annat.
Positivt kännande är att gå barfota på den steniga grusvägen utan att redan innan anta att det kommer göra ont. 
Positivt kännande är att känna på vattnet inför årets först bad utan att lägga någon värdering i temperaturen. 
Positivt kännande är att vara mer nyfiken ock mindre försiktig. 
Positivt kännande är mer lust än rädsla. 

Jag ser det så här: Att tänka positivt är att intala sig hur något ska vara. Att känna positivt är att uppmärksamt ta reda på hur det verkligen är. 
Ungefär så. 

Uppmärksamhet, närvaro ock sann glädje – eller frid? – kan uppnås på många sätt, men faktum är att det fanns en tid då vi, eller våra urtida förfäder, inte behövde frammana uppmärksam närvaro, eller för den delen värdera den som positiv eller negativ. Den fanns där lika naturligt som synen eller hörseln. Inte som en aktiv handling eller mental utställning, utan för att vi helt enkelt lät oss själva vara ifred.

/

fitness Fotrörelse Gör det enkelt Gott nytt år hälsa immunförsvar kropp och själ kroppen

Vad händer om vi bara låter kroppen vara ifred?

Vi vill gärna tro att kroppen är något som hela tiden måste fixas, hållas i, styras, byggas om, ändras ock rättas till. Den ska optimeras, bantas, stärkas ock bli sitt bästa jag. Inte minst finns en hel hälsosamhetsvärld där massor av människor tjänar sitt levebröd på att hjälpa till med just det. Men tänk om vi gör för mycket? Tänk om kroppen behöver mindre ock inte mer för att må bra?

Inom geriatriken är övermedicinering ett vanligt problem. Det är som om äldre människor SKA medicineras, som om ålder vore en sjukdom i sig. Så vi medicinerar symtomlindrande ock vi medicinerar förebyggande. Biverkningarna medicineras bort med andra läkemedel som ger andra biverkningar ock så vidare. Det här orsaker platsbrist på sjukhusen eftersom många gamla blir inlagda i onödan. Å andra sidan är medicinering i allmänhet ock övermedicinering i synnerhet en statistiskt tung orsak till varför människor dör, så det kanske jämnar ut sig med den där platsbristen.

Extra allt
Kanske är det inte bara inom vården av äldre vi gör så här? Tänk om vi i vår hälsohets ibland ställer till andra problem än de vi tror att vi måste åtgärda. Eftersom vi lever i en värld där människor börjar mota ålderstecken ock åldrande redan i 25-årsåldern, ock där vi tror att vi hela tiden måste bli något annat än det vi är (större, snyggare, smalare, mer vältränade, mindre rynkiga, friskare, yngre, äldre…), har de flesta byggt på oss lager av både krav ock dåliga samveten som leder till mer stress ock sämre funktioner som kräver fler åtgärder ock mer kontrollerat tillfixande.

I den vevan blandar vi ofta ihop hur saker ock ting verkar vara med hur de egentligen är. Vi låter med glädje skenet bedra oss själva ock andra, ock låter oss luras att knappt ätbara bars, proteindrinkar ock energidrycker är mat. Vi tror blint på fitnessindustrins budskap om att styrka är detsamma som hälsa, om hur att se vältränad ut är detsamma som att vara vältränad. Det är det inte.

Mindre smakar mer?
Stress är ett tydligt exempel. Ofta när stressen gör sig gällande, lägger vi till åtgärder. Vi måste göra nåt. Meditera, gå på gym eller träna yoga. Sen skyndar (!) vi oss till yogan för att hinna varva ner. Stress är per definition för mycket av något. Då behöver vi inte mer. Vi behöver mindre. Hälsotillstånd orsakade av stress, av att vi äter sånt vi inte tål eller mår bra av, eller av en psykiskt påfrestande relation, kommer inte att bli bättre av att vi äter ingefära, gör solhälsningar eller tränar spinning så svetten yr. De kommer att bli bättre av att vi accentuerar stressen, matvanorna ock relationen ock tar bort eller förändrar det som bryter ner oss. Mindre. Inte mer.

Visst behöver vi hjälpa till på traven ibland. Ta krafttag eller fylla på förråden. Visst behöver vi röra på oss mer ock äta bättre. Men mer än vem? Ock bättre än vad? Tabellerna, staplarna ock riktlinjerna utgår från människor som inte finns. Det är mätvärden tagna ur sina sammanhang ock ur sina människor. Det finns helt enkelt inga mallar som passar alla. Det finns inte två människor med exakt samma utgångsläge ock förutsättningar. Det finns inte två likadana kroppar. Det finns ingen genomsnittsmänniska.

Hälsooptimering
Ordet optimera har blivit ett modeord i hälsovärlden. Det är väldigt tokigt. Det finns nämligen inget hälsosamt med optimering. Arten Homo sapiens är helt enkelt inte designad så. Homo sapiens är designad för konstant anpassning, kompensation ock förändring. Inte status q. Vår kropp är ständigt aktiv med att laga, bygga nytt ock läka, men också med att mota angrepp. Vi ansätts konstant för mikroorganismer, smittor ock annat skadligt. Vårt immunförsvar anpassar sig ständigt efter nya former eller nya miljöer, ock dess förutsättningar att göra det varierar beroende på t ex näringsstatus. Vi är byggda för att överleva under brist ock umbäranden, inte optimera hälsan under överflöd. 

Det är det normala. Ett ”optimalt” läge skulle bara vara i sekunder eftersom kroppen är i konstant förändring. I ett (i praktiken omöjligt) optimalt läge, det vill säga där alla värden är i exakt den nivå de behöver vara just då, slutar systemen jobba, eftersom det inte finns nåt mer att kämpa mot. Eller för. Ock det i kroppen som inte används slutar fungera. När de gamla säger att ”lite skit rensar magen” så har de en poäng just i att det håller systemen aktiva. Det är inte optimalt. Men det är hälsofrämjande.

Känna efter
Kroppen har alla de här förutsättningarna att återuppbygga, läka, röra sig lagom, ta i lagom, må så bra den kan här ock nu. Den kan om vi låter den. Om vi ger den förutsättningarna till det. Om vi slutar hindra den. För kanske är det det vi gör mest när den inte får vila, när vi tvingar på den för högt tempo eller att ta i mer än den vill, eller försöker kontrollera hur den ska röra sig eller stoppar i den mat den inte vill ha. 

Låt oss helt enkelt prova att börja hälsosamheten från ett annat håll: vårt eget. Prova att börja där du är, inte där du vill vara. Starta med förutsättningarna som finns istället för med de som inte finns. Låt kroppen vara där den är ock ge den utrymme för förändring. Den vill må bra. Den vill förändra. Ock får den chansen kommer den att tala om vilken hjälp den behöver. Om vi lyssnar. Känner efter.  Vilken sorts rörelse den behöver. Vilken näring. Vilken vila ock vilken hållning. Vilken sort beröring eller socialt sammanhang.

Ibland kanske vi helt enkelt ska nöja oss med att känna efter ock låta kroppen sköta det den skött i miljontals år, fast det är svårt för många att tänka så, att släppa taget. För faktum är att väldigt mycket av det den sköter, har vi fortfarande ingen aning om hur det går till.

Gott nytt år!

Poddar ock webinar

Det är mycket snack emellanåt. Men förhoppningsvis klämmer vi ur oss lite inspirerande klokskap också. Lyssna ock avgör själv. Fler poddavsnitt är på gång liksom olika föreläsningar ock verkstäder.

”Ett samtal med Pa Sandberg, fot- och rörelsespecialisten som tar in hela kroppen, själen och själva livets rörelse i sitt arbete, har skrivit en bok om fötter och har en egen ö med en skogsträdgård. Vi pratar bland mycket annat om förvirring och att släppa kontrollen, om att våga möta och vara i våra allra djupaste rädslor, om helhetsperspektiv och kopplingen mellan stress och fötter, om att slå av autopiloten, stanna upp och vara närvarande, och om att ta av sig skorna och gå barfota genom livet, både bildligt och bokstavligt.”

Lyssna på samtalet



Hälsa hälsa

Yoga ock Alvedon

Multitasking-yoga-illustrator-maja-larsson

I takt med att vi bygger ett samhälle ock en värld som gör oss sjuka, olyckliga ock sämre fungerande, växer marknaden för hälsovägledning, terapi ock alla former av träning. Men om vi inte tänker oss för, riskerar vi att hamna i ett virrvarr av verkningslösa quickfixar, brandkårsutryckningar i friskvårdsformat ock snabbverkande pillerlösningar i RDI-doser*. Eller så är vi redan där.

”Jag är så stressad! Det är så mycket nu! Jag måste komma igång med yogan!” Liknande fraser hör jag med jämna mellanrum. Som om vi löser konsekvensen av ett överfullt schema genom att trycka in lite till?

Multitasking-yoga-illustrator-maja-larsson

Så jag brukar fråga: ”Okej, ock vad tänkte du ta bort istället?” Då får jag ofta en undrande blick innan det kommer en resignerad suck. ”Ja, nej, så har jag ju inte tänkt, förstås…”

Man kan fråga sig varför vi gör så, varför vi lever som om tiden ock schemat var ett ständigt tänjbart nät som alltid går att fylla med lite till, oavsett hur fullt det är. Men det är inte vad det här inlägget handlar om. Så något svar kommer inte. Inte här. Inte idag.

Mer eller mindre
Men faktum är att de liv vi lever ock den civilisation vi skapat ur ett evolutionärt perspektiv är tämligen extrema ock inte på något sätt anpassade efter dem vi är: Homo sapiens. Ofta försöker vi balansera det extrema med andra extremer, som
– gymträning (de flesta gymredskap är anpassade för muskelbygge, inte för naturlig rörelse. Att bära omkring på extra muskler i onödan är inte heller något våra ursprungliga förfäder skulle vilja slösa energi på),
– piller (medicin som dövar, kosttillskott som kompenserar, ock vi slipper tänka),
– konstgjord andning (eller kontrollerade andningsövningar. Har sina förtjänster, men att styra den funktion som är vår allra mest grundläggande ock självgående är inte särskilt naturligt),
– ock mat som inte är mat (näringsberikade halvfabrikat, energy bars ock prefab smoothie).

Tänk om dessa extremer inte alls balanserar upp varandra, utan snarare tynger ner så mycket i var sin ända att balansbrädan snart går av på mitten? Förstå mig rätt. Det finns massor av bra hälsohjälp att få, men om vi glömmer bort vilka vi är ock var vi kommer ifrån, kommer vi inte heller ihåg vad som faktiskt är bra för oss. Att ta i mer när kroppen skriker efter mindre, att bedöva smärtan med värktabletter istället för att fundera på vad som gör ont, eller kontrollera sin andning istället för att fundera på varför inte andningen går av sig själv, sådär som normal andning gör, hjälper oss inte att må bättre. Inte i längden. Det hjälper oss att orka fortsätta må sämre ett tag till.

Optimerad hälsa
Jag mediterar ibland. På olika sätt. Jag har lite olika tekniker för olika syften eller tillfällen. Mina tekniker ser inte ut på samma sätt vid livskriser som vid vardagsstress, till exempel. Nu, mitt i en separation, fokuserar jag på nuet, på vardagen ock ja, på andningen. Jag fokuserar på att behålla orken ock humöret, på att inte läcka. Men när jag mår som bäst behövs ingen teknik. Då kan jag sitta på en stubbe ock glo, bara, utan att bli rastlös. Sitta ock hålla käften. Bara. Allt det andra är verktyg att ta till när jag är stressad ock rastlös (samma sak), när jag inte är där jag helst skulle vara ock där jag hade varit för det mesta om inte jag ock vi krånglat till världen så förbannat. 

Men ibland är det kul att meditera med tekniker för att uppnå specifika syften. På samma sätt är det begripligt att hårdtränande människor pressar sig långt över smärtgränser för att prestera, eller att finslipa sitt näringsintag för att toppa sina värden. Men i grunden hälsosamt är det inte, helt enkelt för att det inte är så vi är skapta att fungera. There is no such thing as ”optimal hälsa”. Vi är byggd för att anpassa oss, för att överleva ock må tillräckligt bra under sämsta möjliga omständigheter. Vi är byggda för att ta i så lite som möjligt, inte så mycket som möjligt. Vi är byggda för att skärpa ämnesomsättning ock förbränning under perioder av svält, inte för konstant ätande.

Att flytta till en grotta ock leva på bark är inte lösningen, såklart. Poängen här är att vi vinner på att fundera på vad vi, våra organ, kroppsdelar, system ock celler egentligen är byggda för, innan vi fyller våra liv med hälsomåsten, träning ock dåliga samveten. Bara för att något har visat sig ha ”hälsoeffekter” i det lilla (mätbara) perspektivet, behöver det inte betyda att det är vad vi behöver om vi zoomar ut ock ser till helheten.

Hälsosamhet ska kännas bra, träning ska vara kul, ätande ska vara lustfyllt. Att trycka i sig en rawfoodkaka ock svepa en svindyr ingefärsshot, ock stressa till yogan för att kunna slappna av ock öva på att andas, är sällan det vi mest behöver. Oftast behöver vi göra mindre, inte mer.

Ibland räcker det med att bara sitta på en stubbe ock hålla käften. 

*RDI – Rekommenderat Daglig Intag

barfota Fotrörelse Stabilitet

Stabilitet och rörelse

stabilitetspyramid-foto-maja-larsson

Enkelt uttryckt: stabilitet går neråt, rörelse uppåt. För att kroppen ska förstå skillnaden måste den få förutsättningar att känna efter. Annars lurar vi lätt kroppen att agera tvärtom. Då får vi problem med både hållningen och rörligheten.

stabilitetspyramid-foto-maja-larsson
Tänk dig en pyramid. Så stabil så den står i tusentals år. Därför att basen, den breda delen, vilar på underlaget. Tyngden är där nere, nära marken. Ju stabilare bas, desto lättare ligger den övre delen där den ska. Toppen behöver inte stabiliseras om den vilar på stabil grund. Omvänt, hade det krävt mycket arbete för att balansera och hålla en uppochnervänd pyramid upprätt.

Det fungerar precis likadant med kroppshållning. Med stabila fötter och underkropp står vi stadigt. 

Men en stabil pyramid rör sig dåligt. För att skapa rörlighet behöver vi komma opp från marken. Nu fungerar den uppochnedvända pyramiden. Ungefär som när du ska cykla: innan du tar fart står du lågt, med en, kanske två, fötter i marken. Stabilt och säkert med mycket markkontakt. Men du kan inte cykla där nere, så när du tar fart reser du dig upp och minimerar markkontakten. Samma gäller utan cykel. Fötterna och underkroppen är fortfarande viktiga, men deras uppgift skiftar från stabilitet till aktivitet. Deras riktning skiftar från neråt till uppåt.

rörelsepyramid-foto-maja-larssonAlltså. Neråt är stadigt, uppåt är rörligt. Ofta gör vi tvärtom, eftersom vi dels avaktiverar nervsystemet med skor och andra skydd som fungerar ungefär som tandläkarbedövningar för fötterna och kroppen. Dels för att vi lurar kroppen att tro att den gör nåt den inte gör. Så här:

Om att sträcka på sig…
Rörelse är det normala för kroppen, rast och orörlighet är undantaget. Men framförallt är vi byggda för distinkta skillnader mellan rörelse och vila. Att sitta, ligga eller stå är vila. Då har vi tyngden neråt. Arbete är lika med rörelse, då lättar vi från marken och minskar friktionen mellan kotor och i leder för att röra oss lätt och minska slitaget. Men, och det här är väsentligt, det är just rörelsen som gör oss rörliga. Som en nysparkad boll: rörelsen håller bollen uppe, men när den tappar fart faller den mot marken. 

Rörelse skapar rörelse. Stabilitet ger stabilitet.

…eller stå aktivt
Men vi har vänt på begreppen, de flesta av oss sitter eller står och arbetar; vi signalerar vila till nervsystemet samtidigt som vi slår på aktivitetssystemet. För kroppen blir det mycket förvirrande, och resultatet blir omvända eller motstridiga signaler. Om du t ex behöver hålla in magen, dra bak axlarna och ”sträcka på dig”, är det för att den nedre delen av kroppen inte står stadigt. Att ”stå och hänga” är i sig inget bekymmer eftersom nervsystemet uppfattar det som paus och vila från normaltillståndet rörelse. Att stå och jobba uppfattar kroppen som rörelse, så den flyttar upp tyngdpunkten som om vi var i rörelse. Men eftersom ingen rörelse finns som håller rörelsen igång, blir konsekvensen leder och muskler som spänns i onödan. (Lägg därtill till den stress som ofta infinner sig t ex framför en dator. En stress som automatiskt ökar på spänningarna i kroppens alla muskler.)

När vi gör ståendet till det normala behöver vi stå aktivt, eller rörligt; vi behöver medvetet aktivera ståendet, genom att flytta tyngden neråt så vi slipper spänna rygg, axlar och nacke. Skillnader är ungefär densamma som mellan att stå och se cool ut i en bar, och att vara fotbollsmålvakt som är beredd att ta en straff. Det ena är passivt, det andra aktivt. Men båda är exempel på stående.

Att stå aktivt är alltså inte detsamma som att spänna magen eller dra bak axlarna. Bra hållning börjar med fötterna. Måste du ta i för att ha en bra hållning, så är det ingen bra hållning.

Skor som bedövar
När vi går med fullt av skor på fötterna händer det omvända. Skorna bedövar och hjärnan får inga signaler om vad som egentligen försiggår. I brist på nervsignaler blir hjärnan osäker och signalerar stabilitet. Den signalerar ”neråt”. Om du känner någon som går med tunga, ljudliga steg är det för att rörelsen går neråt istället för uppåt. Sånt sliter. Tids nog kommer det att göra ont någonstans.

Samma sak gäller vi löpning och springning, och framförallt vid avarten joggning. För stabilitetens skull springer vi neråt istället för uppåt. Vi sätter i foten i marken (neråt) istället för att lyfta den (uppåt). Och vi spänner muskler som inte behöver spännas. Konsekvenserna av det är många och märks ofta i hälar, vader, knän eller rygg. 

Vad det här handlar om är att följa kroppen istället för att tvinga den. Låt kroppen göra det den kan bäst. För den kan det, mycket bättre än alla medvetna övningar, ställningar, pausgympor, balansplattor, steglängder, skodämpningar, ilägg och löptekniker i världen. Nervsystemet, eller kroppshjärnan är mycket smartare än den mer eller mindre tänkande delen av hjärnan. Därför kommer du närmare effektiv och smärtfri rörelse, precis som hållning, genom att ta i mindre, inte tvärtom.

Hjälp kroppshjärnan att göra det den är till för. Ge den förutsättningar att känna efter. Ta kontakt med dina fötter. Ta i mindre och få mindre ont. Det är den typen av rörlighet jag jobbar med.

 

Ps. Detta är en förenklad beskrivning av två grundlägen. All rörelse, till exempel balansgång, dans, terränglöpning eller kampsport, bygger på att växla och skapa balans mellan alla de lägen som finns på skalan mellan stabilitet och full rörlighet.

/