Det är mycket snack emellanåt. Men förhoppningsvis klämmer vi ur oss lite inspirerande klokskap också. Lyssna ock avgör själv. Fler poddavsnitt är på gång liksom olika föreläsningar ock verkstäder.
Poddar ock webinar
Posted on 12 september, 2019
Search results for
stress
I takt med att vi bygger ett samhälle ock en värld som gör oss sjuka, olyckliga ock sämre fungerande, växer marknaden för hälsovägledning, terapi ock alla former av träning. Men om vi inte tänker oss för, riskerar vi att hamna i ett virrvarr av verkningslösa quickfixar, brandkårsutryckningar i friskvårdsformat ock snabbverkande pillerlösningar i RDI-doser*. Eller så är vi redan där.
”Jag är så stressad! Det är så mycket nu! Jag måste komma igång med yogan!” Liknande fraser hör jag med jämna mellanrum. Som om vi löser konsekvensen av ett överfullt schema genom att trycka in lite till?
Så jag brukar fråga: ”Okej, ock vad tänkte du ta bort istället?” Då får jag ofta en undrande blick innan det kommer en resignerad suck. ”Ja, nej, så har jag ju inte tänkt, förstås…”
Man kan fråga sig varför vi gör så, varför vi lever som om tiden ock schemat var ett ständigt tänjbart nät som alltid går att fylla med lite till, oavsett hur fullt det är. Men det är inte vad det här inlägget handlar om. Så något svar kommer inte. Inte här. Inte idag.
Mer eller mindre
Men faktum är att de liv vi lever ock den civilisation vi skapat ur ett evolutionärt perspektiv är tämligen extrema ock inte på något sätt anpassade efter dem vi är: Homo sapiens. Ofta försöker vi balansera det extrema med andra extremer, som
– gymträning (de flesta gymredskap är anpassade för muskelbygge, inte för naturlig rörelse. Att bära omkring på extra muskler i onödan är inte heller något våra ursprungliga förfäder skulle vilja slösa energi på),
– piller (medicin som dövar, kosttillskott som kompenserar, ock vi slipper tänka),
– konstgjord andning (eller kontrollerade andningsövningar. Har sina förtjänster, men att styra den funktion som är vår allra mest grundläggande ock självgående är inte särskilt naturligt),
– ock mat som inte är mat (näringsberikade halvfabrikat, energy bars ock prefab smoothie).
Tänk om dessa extremer inte alls balanserar upp varandra, utan snarare tynger ner så mycket i var sin ända att balansbrädan snart går av på mitten? Förstå mig rätt. Det finns massor av bra hälsohjälp att få, men om vi glömmer bort vilka vi är ock var vi kommer ifrån, kommer vi inte heller ihåg vad som faktiskt är bra för oss. Att ta i mer när kroppen skriker efter mindre, att bedöva smärtan med värktabletter istället för att fundera på vad som gör ont, eller kontrollera sin andning istället för att fundera på varför inte andningen går av sig själv, sådär som normal andning gör, hjälper oss inte att må bättre. Inte i längden. Det hjälper oss att orka fortsätta må sämre ett tag till.
Optimerad hälsa
Jag mediterar ibland. På olika sätt. Jag har lite olika tekniker för olika syften eller tillfällen. Mina tekniker ser inte ut på samma sätt vid livskriser som vid vardagsstress, till exempel. Nu, mitt i en separation, fokuserar jag på nuet, på vardagen ock ja, på andningen. Jag fokuserar på att behålla orken ock humöret, på att inte läcka. Men när jag mår som bäst behövs ingen teknik. Då kan jag sitta på en stubbe ock glo, bara, utan att bli rastlös. Sitta ock hålla käften. Bara. Allt det andra är verktyg att ta till när jag är stressad ock rastlös (samma sak), när jag inte är där jag helst skulle vara ock där jag hade varit för det mesta om inte jag ock vi krånglat till världen så förbannat.
Men ibland är det kul att meditera med tekniker för att uppnå specifika syften. På samma sätt är det begripligt att hårdtränande människor pressar sig långt över smärtgränser för att prestera, eller att finslipa sitt näringsintag för att toppa sina värden. Men i grunden hälsosamt är det inte, helt enkelt för att det inte är så vi är skapta att fungera. There is no such thing as ”optimal hälsa”. Vi är byggd för att anpassa oss, för att överleva ock må tillräckligt bra under sämsta möjliga omständigheter. Vi är byggda för att ta i så lite som möjligt, inte så mycket som möjligt. Vi är byggda för att skärpa ämnesomsättning ock förbränning under perioder av svält, inte för konstant ätande.
Att flytta till en grotta ock leva på bark är inte lösningen, såklart. Poängen här är att vi vinner på att fundera på vad vi, våra organ, kroppsdelar, system ock celler egentligen är byggda för, innan vi fyller våra liv med hälsomåsten, träning ock dåliga samveten. Bara för att något har visat sig ha ”hälsoeffekter” i det lilla (mätbara) perspektivet, behöver det inte betyda att det är vad vi behöver om vi zoomar ut ock ser till helheten.
Hälsosamhet ska kännas bra, träning ska vara kul, ätande ska vara lustfyllt. Att trycka i sig en rawfoodkaka ock svepa en svindyr ingefärsshot, ock stressa till yogan för att kunna slappna av ock öva på att andas, är sällan det vi mest behöver. Oftast behöver vi göra mindre, inte mer.
Ibland räcker det med att bara sitta på en stubbe ock hålla käften.
*RDI – Rekommenderat Daglig Intag
Enkelt uttryckt: stabilitet går neråt, rörelse uppåt. För att kroppen ska förstå skillnaden måste den få förutsättningar att känna efter. Annars lurar vi lätt kroppen att agera tvärtom. Då får vi problem med både hållningen och rörligheten.
Tänk dig en pyramid. Så stabil så den står i tusentals år. Därför att basen, den breda delen, vilar på underlaget. Tyngden är där nere, nära marken. Ju stabilare bas, desto lättare ligger den övre delen där den ska. Toppen behöver inte stabiliseras om den vilar på stabil grund. Omvänt, hade det krävt mycket arbete för att balansera och hålla en uppochnervänd pyramid upprätt.
Det fungerar precis likadant med kroppshållning. Med stabila fötter och underkropp står vi stadigt.
Men en stabil pyramid rör sig dåligt. För att skapa rörlighet behöver vi komma opp från marken. Nu fungerar den uppochnedvända pyramiden. Ungefär som när du ska cykla: innan du tar fart står du lågt, med en, kanske två, fötter i marken. Stabilt och säkert med mycket markkontakt. Men du kan inte cykla där nere, så när du tar fart reser du dig upp och minimerar markkontakten. Samma gäller utan cykel. Fötterna och underkroppen är fortfarande viktiga, men deras uppgift skiftar från stabilitet till aktivitet. Deras riktning skiftar från neråt till uppåt.
Alltså. Neråt är stadigt, uppåt är rörligt. Ofta gör vi tvärtom, eftersom vi dels avaktiverar nervsystemet med skor och andra skydd som fungerar ungefär som tandläkarbedövningar för fötterna och kroppen. Dels för att vi lurar kroppen att tro att den gör nåt den inte gör. Så här:
Om att sträcka på sig…
Rörelse är det normala för kroppen, rast och orörlighet är undantaget. Men framförallt är vi byggda för distinkta skillnader mellan rörelse och vila. Att sitta, ligga eller stå är vila. Då har vi tyngden neråt. Arbete är lika med rörelse, då lättar vi från marken och minskar friktionen mellan kotor och i leder för att röra oss lätt och minska slitaget. Men, och det här är väsentligt, det är just rörelsen som gör oss rörliga. Som en nysparkad boll: rörelsen håller bollen uppe, men när den tappar fart faller den mot marken.
Rörelse skapar rörelse. Stabilitet ger stabilitet.
…eller stå aktivt
Men vi har vänt på begreppen, de flesta av oss sitter eller står och arbetar; vi signalerar vila till nervsystemet samtidigt som vi slår på aktivitetssystemet. För kroppen blir det mycket förvirrande, och resultatet blir omvända eller motstridiga signaler. Om du t ex behöver hålla in magen, dra bak axlarna och ”sträcka på dig”, är det för att den nedre delen av kroppen inte står stadigt. Att ”stå och hänga” är i sig inget bekymmer eftersom nervsystemet uppfattar det som paus och vila från normaltillståndet rörelse. Att stå och jobba uppfattar kroppen som rörelse, så den flyttar upp tyngdpunkten som om vi var i rörelse. Men eftersom ingen rörelse finns som håller rörelsen igång, blir konsekvensen leder och muskler som spänns i onödan. (Lägg därtill till den stress som ofta infinner sig t ex framför en dator. En stress som automatiskt ökar på spänningarna i kroppens alla muskler.)
När vi gör ståendet till det normala behöver vi stå aktivt, eller rörligt; vi behöver medvetet aktivera ståendet, genom att flytta tyngden neråt så vi slipper spänna rygg, axlar och nacke. Skillnader är ungefär densamma som mellan att stå och se cool ut i en bar, och att vara fotbollsmålvakt som är beredd att ta en straff. Det ena är passivt, det andra aktivt. Men båda är exempel på stående.
Att stå aktivt är alltså inte detsamma som att spänna magen eller dra bak axlarna. Bra hållning börjar med fötterna. Måste du ta i för att ha en bra hållning, så är det ingen bra hållning.
Skor som bedövar
När vi går med fullt av skor på fötterna händer det omvända. Skorna bedövar och hjärnan får inga signaler om vad som egentligen försiggår. I brist på nervsignaler blir hjärnan osäker och signalerar stabilitet. Den signalerar ”neråt”. Om du känner någon som går med tunga, ljudliga steg är det för att rörelsen går neråt istället för uppåt. Sånt sliter. Tids nog kommer det att göra ont någonstans.
Samma sak gäller vi löpning och springning, och framförallt vid avarten joggning. För stabilitetens skull springer vi neråt istället för uppåt. Vi sätter i foten i marken (neråt) istället för att lyfta den (uppåt). Och vi spänner muskler som inte behöver spännas. Konsekvenserna av det är många och märks ofta i hälar, vader, knän eller rygg.
Vad det här handlar om är att följa kroppen istället för att tvinga den. Låt kroppen göra det den kan bäst. För den kan det, mycket bättre än alla medvetna övningar, ställningar, pausgympor, balansplattor, steglängder, skodämpningar, ilägg och löptekniker i världen. Nervsystemet, eller kroppshjärnan är mycket smartare än den mer eller mindre tänkande delen av hjärnan. Därför kommer du närmare effektiv och smärtfri rörelse, precis som hållning, genom att ta i mindre, inte tvärtom.
Hjälp kroppshjärnan att göra det den är till för. Ge den förutsättningar att känna efter. Ta kontakt med dina fötter. Ta i mindre och få mindre ont. Det är den typen av rörlighet jag jobbar med.
Ps. Detta är en förenklad beskrivning av två grundlägen. All rörelse, till exempel balansgång, dans, terränglöpning eller kampsport, bygger på att växla och skapa balans mellan alla de lägen som finns på skalan mellan stabilitet och full rörlighet.
/
Vi är ganska lättlurade, vi människor. Ge oss en enkelt förpackad tes som går i linje med våra rätvinkliga tankebanor, så går vi på det direkt. Hänvisar du dessutom till några vetenskapliga studier som påstås bevisa tesen, så är vi frälsta. Som till exempel att man blir smartare av träning.
Ropen om all tränings förträfflighet skallar från ganska många håll, ock som i alla rörelser med religiös framtoning, dit somliga av träningsindustrins ock hälsotrendens olika grenar får räknas, fylls skaran av anhängare som ropar halleluja på. Just där, i det oreflekterande nickandet, ligger faran; någon som vet har sagt det, alltså är det sant.
Somliga säger att forskningen visar, eller tyder på träningens alla hälsoeffekter. Andra, som inte riktigt är med på hur vetenskaplig forskning går till, drar till med att det ena eller andra är ”bevisat”. Det är mycket ovanligt med vetenskapliga bevis för någonting. All vetenskaplig forskning inriktas på att finna mer eller mindre starka belägg för att en tes skulle kunna stämma. Tesen med starkast belägg får råda till dess att en annan tes får starkare belägg ock tar över som rådande ”sanning”. Det händer hela tiden.
Kan man mäta hälsa?
Men framförallt utgår vetenskaplig forskning från givna frågeställningar. Varje studie bör koncentreras till en enkelt definierbar, mätbar fråga. Att till exempel mäta hälsosamhet eller välmående är således omöjligt, eftersom båda begreppen innehåller oändligt många komponenter ock parametrar, ock eftersom du ock jag förmodligen värderar dessa parametrar helt olika. Sådana luddiga undersökningar förekommer, men de säger inte så mycket. Om vi däremot mäter blodtrycket i relation till mängden socker man äter blir det konkret, men så värst talande för det totala välbefinnandet blir det inte.
Så vi kan inte mäta hur du mår av ”träning”. Vi kan välja ut ett visst kroppsligt värde ock väga det mot en viss form ock viss mängd av fysisk aktivitet. Ock kroppen är som bekant mer komplex än så. Ett problem här är att vi ofta blandar ihop olika begrepp som, träning, motion ock vardagsmotion med fysisk aktivitet eller att helt enkelt röra på sig. Du kan läsa mer om det i min bloggserie TRÄNING ÄR JU BRA! BRA FÖR VAD?
Men tillbaka till att bli smart av träning
Företrädare för tesen att träning är bra för hjärnan har egentligen inte svarat varken rätt eller fel på frågan om man blir smartare eller får högre betyg av träning. ( Jo, möjligen på frågan om högre betyg. Men att vara smart ock få bra betyg har inte nödvändigtvis med varandra att göra.) Det är själva grundfrågan som är felställd. Tesens grundfråga utgår nämligen ifrån, ofta uttalat, att jaget sitter i hjärnan, att hjärnan – ock särskilt den mer eller mindre tänkande delen av hjärnan – är kroppens chef, den som bestämmer, ock att kroppen på något sätt skulle vara hjärnans underdånige tjänare. Det är bara det, att det på ett neurologiskt ock fysiologiskt plan, förhåller sig precis tvärtom.
Faktum är att vår kunskap om hjärnan är mycket begränsad. När vi ser vilka områden i hjärnan som aktiveras så säger det inte så mycket om vad som faktiskt händer där. I ett virrvarr av elektriska impulser, kemiska processer ock hormonella växlingar sker saker hela tiden. Allt detta är beskrivet, så gott det nu går, med hjälp av tankar, ett verktyg som ingen heller kan förklara vad det är. I princip använder vi alltså ett verktyg (tankarna) som vi inte vet vad det är, för att förstå ock förklara…allt?
Varför hjärna?
Däremot har vi en ganska klar bild av VARFÖR vi har en hjärna. Det är för att kroppen ska kunna röra sig. Vår utvecklade hjärna kom inte till för att vi skulle räkna algebra eller programmera mjukvara. Inte heller kom den till för att mäta kalorier ock följa träningsschema, utan för att förfina vår rörelseförmåga. Det är hjärnan som är kroppens tjänare, inte tvärtom.
Så när hjärnan fungerar bättre av fysisk aktivitet, så är det helt enkelt för att den får ägna sig åt det den är till för. Alla kroppsdelar som inte används förtvinar. Så även hjärnan. Vårat problem är inte bristen på träning, utan att vi i allt lägre grad lever som vi är formade att leva. Vi utgår från hur vi ska passa in i den tillvaro vi skapat, mer än utifrån vilka vi faktiskt är. Lite som att vi skulle tvinga fiskar att klättra i träd.
Om vi inte letar lika selektivt i forskningslitteraturen, så hittar vi studier som inte sjunger träningens lov. Inte för att det skulle vara dåligt att röra på sig, utan för att det är stor skillnad på hur man gör det. Ock just det vi kallar träning är ofta kopplat till stress ock prestationstänk som sällan är hälsofrämjande. Modern idrott är också kopplat till, för Homo sapiens i allmänhet ock för stressade ock sittande Homo sapiens i synnerhet, onaturliga, begränsade ock monotona rörelsemönster, vilket ökar risken för skada ock smärta. Därför är både fysisk ock psykisk ohälsa så vanlig bland elitidrottare.
Nervsystemet=kroppshjärnan
Man kan fråga sig varför vi behöver alla dessa mer eller mindre mätbara incitament för att använda våra kroppar. Vi vet ju att den mår bra av att röra på sig. Det är något fullständigt basalt ock grundläggande i att vara människa. Men vi behöver inte krångla till det. Vi behöver leka. Ock vi behöver använda hjärnan ock kroppen tillsammans, inte var för sig. Det gör vi med nervsystemet. Genom att känna efter ger kroppen ock nervsystemet hjärnan signaler ock beslutsunderlag att omvandla till motoriska direktiv som kroppen mår bra av. Brist på såna signaler stressar hjärnan att börja spänna kroppen på ett sätt som vi tror vi måste stretcha oss ifrån.
Kroppshjärnan är smartare än frontalloben. Kroppshjärnan kan resa kroppen upp från en stol, men ingen frontallob har ännu lyckats förklara hur det går till. Kroppen fungerar dåligt utan hjärna, men hjärnan är totalt värdelös utan en kropp att samarbeta med ock lära tillsammans med. Just därför händer det så mycket i kroppen när man går utan skor, med fötterna ock alla dess tusentals nervändar direkt mot marken.
Slutsatsen är glasklar: du blir smartare barfota. 🙂
/
Det finns gott om floskler, svammelord ock tomma uttryck i vår värld. Inte minst när det handlar om träning, välmående ock hälsosamhet. Ordet ”vardagsmotion” har glidit upp ock blivit en klar värsting-kandidat.
När jag lagade mat försökte jag få in smarta små träningsövningar medan det kokade, ock så vidare, ock när jag lekte med barnen kunde jag gunga dem högt ock, du vet, köra lite militärpress, fuska in träning i min vardag
Morgonens springrunda gick segt i snön. Kroppen kändes tung ock stegen var stappliga, så där som det kan vara ibland, när jag plötsligt kände den välbekanta doften som jag ofta anar i skogen nu på vintern. Det är samma doft som lillhunden gillar att rulla sig i ock ta med hem, den fräschingen.
I samma ögonblick såg jag räven som stod ock markerade revir. Så klart är det Mickels revirpink som luktar. Ock såklart min jycke gärna vill ta del av det. Men. När jag ska försöka beskriva doften blir det svårt. Hur sätter man ord på en doft, utan att jämföra det med en annan? Ock vad har rävpiss med vardagsmotion att göra? Vi kommer till det.
Hur beskriver man färgen blå?
Eller skillnaden mellan varmt ock kallt? Hur känns smärta? I kroppen vet du precis. Men med ord? När vi ser någon hoppa i en isvak drar vi kanske upp axlarna ock huttrar; vi vet vad kyla innebär, så vi kan känna känslan även om den drabbar någon annan. Men många av oss kan titta på en actionfilm ock se folk bli skjutna utan att reagera; vi har inga referenser till att bli skjutna. Närbilden på det blödande såret kan vi däremot känna.
Allt det här är exempel på hur vi som levande varelser fungerar som helheter. Minnen, tankar ock känslor påverkar ock påverkas av sinnesintryck, rörelse ock fysiska förmågor. Inget i vår kropp fungerar var för sig. Det finns ingen uppdelad kropp ock själ, eller kropp ock hjärna. Trots det är det utifrån det uppdelade perspektivet vi försöker skapa förståelse för vår kropp, hälsa ock träning. Men vi kommer aldrig att förstå hur vi mår genom att separera hjärnan från övriga kroppen.
Är träning skadligt?
När scoop-letande medier ock hälsoförfattare som vill kränga böcker paketerar förenklade rön om hälsa bidrar dom till att sprida budskap som tänjer på sanningen. Att hävda att träning är bra för kroppen utan att definiera vad ordet träning betyder blir tokigt. Att beskriva ordet träning, eller motion eller fysisk aktivitet eller att, kort ock gott, röra på sig, är lika kopplat till den egna kroppens erfarenheter som känslan av smärta eller lukten av rävpiss. Att hävda motsatsen, att träning är skadligt, är inte svårt, för den som vill. Det finns missar av statistik på skador, slitage, smärtproblematik, men även värre åkommor där träning är kopplat till allt från ätstörningar till depression.
Nu är inte det syftet med den här texten, att påstå att träning är dåligt. Träning i sig är inte dåligt. Syftet är att röra runt i alla begränsande förenklingar ock se hälsa ock välmående i ett lite större perspektiv. För när det kommer till hur organismen homo sapiens fungerar är vetenskaplig forskning både begränsad ock begränsande. Begränsad, för att vår kunskap om kroppen är väldigt liten. De flesta av oss kan t ex resa oss opp från en stol, men ingen har ännu lyckats förklara, än mindre mäta, hur det går till. Begränsande, för att det mätbara ligger i vetenskapens natur. Men mätbarhet kräver förenkling. Det går inte att mäta hur träning påverkar kroppen; det är allt för ospecifikt. Det går däremot att mäta ett pulsvärde mot ett annat, eller aktivitet kontra stillasittande. Men vad säger det om vad träning är? Eller motion?
Orsak ock verkan
Det finns otroligt många olika sätt att träna, ock det finns många olika sorters kvaliteter eller anledningar att träna. Men att beskriva träning som lösningen på våra problem är att dra konstiga slutsatser. Orsaken till all västvärldens ökande ohälsotal är inte att vi tränar för lite. Orsaken är att vi alltmer slutar bete oss som de varelser vi är: homo sapiens.
Homo sapiens rör sig. I vardagen. Lagom mycket. När studier eller media beskriver ”lågintensiv träning” med att ”gå, stå eller utföra vanliga hushållssysslor” så har vi tappat förankringen med våran fysiska verklighet. Att gå, stå eller utföra vanliga hushållssysslor är att vara människa, inte att träna. Det är vår vardag, vårt sätt att leva vi behöver ändra. Att uppfostra generation efter generation med att de ska sitta fint ock vara tysta ock höja landets PISA-resultat, ock sen säga att dom rör sig för lite, är helt enkelt bakvänt. Inte minst eftersom kunskap, som vi nämnde, sitter i hela kroppshjärnan, inte bara som ord ock siffror i huvudet.
Bra för vad?
”Bra för vad” är ofta en relevant fråga att ställa. Till exempel när vi uppmanas träna oss hjärnstarka, för att få en effektivare hjärna som tål mer stress ock presterar bättre på matteprovet, samtidigt som just stress ock ökade prestationskrav, också enligt diverse vetenskapliga studier, är starkt bidragande orsaker till mängder av problem som går allt längre ner i åldrarna, så kan man ju fundera på för vems skull jag ska träna. Mår jag bättre av att kunna stressa mer? Landets BNP vinner möjligen på högre mattebetyg ock fler ingenjörer, men är det bättre för hälsan?
Så när vi försöker lösa hälsoproblemen med träning är det som att såga sig i benet, sätta på ett plåster, ock sen fortsätta såga.
Homo sapiens rör på sig. Vi behöver röra på oss för att må bra. Men vi kan börja med att leva rörligt. Leka i tunnelbanetrappan, odla egen mat, eller åtminstone handla den själv, gå, springa, busa – allt det där som vi kunde när vi var små utan varken PT eller stretching. Att kalla vanlig mänsklig rörelse för träning ock motion är att teoritisera våra mest grundläggande funktioner. Att träna – eller leka – tillsammans eller var för sig, är jättebra för den som blir glad av det. Men skippa mätandet, presterandet ock det dåliga samvetet. Åtminstone om ditt syfte bara är att må bra.
Ock när en hårt tränande TV-profil i vårt kändaste vetenskapsprogram beskriver sin syn på vardagsmotion så här: ”När jag lagade mat försökte jag få in smarta små träningsövningar medan det kokade, ock så vidare, ock när jag lekte med barnen kunde jag gunga dem högt ock, du vet, köra lite militärpress, fuska in träning i min vardag”, då är det inte hälsosamhet jag uppfattar. Jag uppfattar ett gravt beroendebeteende.
/
Den 30 januari föreläste jag på det temat: ”Det som händer i fötterna händer i kroppen 2.0 – Kan man träna sitt nervsystem?” Maja ritade föreläsningen. Längst neri texten hittar du filmen som blev resultatet av hennes (an)teckningar.
Man ska träna, säger dom. Muskler ock kondition. Puls ock stretching. Man ska träna hjärnan för att orka stressa mer. No pain no gain! Men ingenting i din kropp händer om inte ditt nervsystem får det att hända. Så hur tränar man nervsystemet? Ock vad har det med dina fötter att göra?
Den 30 januari föreläste jag på det temat: ” Det som händer i fötterna händer i kroppen 2.0. eller. Kan man träna sitt nervsystem?” på PriMaten i Uppsala. En föreläsning om fötter, rörelse ock hälsa. Om stress av gammal vana ock höga smärttrösklar, om likheten mellan skor ock tandläkarbedövningar, om att öka farten genom att sänka tempot.
Ock om att styrka är något man lär sig, inte nödvändigtvis något man tränar opp.
Lek eller träning?
Vad är det för skillnad? Hur påverkar olika typer av rörelse min rörlighet. Anledningarna till att träna pratas det mycket om, så det kanske kan vara på sin plats att fundera på när det finns skäl att låta bli. Ock kan jag bli mer vältränad av att titta på istället för att aktivera mig själv? Det kommer vi att prata om.
Vända ut ock in
Vi kommer att vända på en del begrepp, inte bara om träning. Så här: Om du ofta får huvudvärk så beror det inte på att du äter för lite Alvedon. Tänk om det är på samma sätt med hälsa: Att stelheten ock krämporna inte beror på för lite träning ock slarv med stretchingen, utan på något annat? Eller tänk om andningsövningar inte är vägen till välbefinnande? Tänk om det är välbefinnandet som påverkar andningen istället? Det ska vi vrida lite på.
Känna efter…
…ska man ju inte göra, sägs det. I alla fall inte för mycket. Men att känna efter är att använda nervsystemet till vad det är till för, nämligen att ge hjärnan bra beslutsunderlag. Utan information från kroppen ock sinnena får hjärnan chansa. Ibland funkar det, ibland inte. Men utan att känna efter är det svårt att se skillnaden. Nervsystemet är hjärnans förlängning ut i kroppen. Eller? Är det kanske hjärnan som är en förlängning av kroppen? Vad är egentligen hjärnans syfte? Det ska vi definitivt prata om.
Barfota
Gör det verkligen någon skillnad? Ock vad har det med nervsystemet att göra. Massor! Precis som händerna har. Det kommer vi att prata om. Ock om hur du kan använda både händer ock fötter för att må bättre, bli mindre stressad, ha mindre ont ock bli starkare ock snabbare. Att med händer ock fötter lära dig att bli starkare ock snabbare. Inte träna, lära dig. Det ska vi också resonera om.
/
Föreläsningen på PriMaten i bilder from Pa Sandberg on Vimeo.
”Din synförsämring är godartad”, förklarade optikern glatt. Det betyder att min syn försämras ”normalt”. Om man som jag inte tror på generella ålderskrämpor, börjar man såklart fundera: Varför ser jag sämre? Vad är normalt? Ock kan det bli bättre?
Forskningen på området är verkar ganska bristfällig. Intresset för området ter sig skralt. Medicinskt sett är synförsämringar närmast en ickefråga; det ligger, till största delen, inte inom ramen för sjukvården. Privata glasögonförsäljare ansvarar för hela proceduren. För, att varelser av arten homo sapiens börjar tappa synförmågan redan i 30-40-årsåldern är helt…normalt?
Ålderstecken?
Nej, jag tror inte att det är meningen att vi successivt ska se sämre, på samma sätt som våra fötter inte slutar fungera utan ilägg, eller att grundläggande kroppsfunktioner som blodcirkulation, immunförsvar eller andning bara försämras utan anledning. I enstaka fall, ja. Som allmänna befolkningsfenomen, knappast.
Så i brist på forskning eller vedertagen erfarenhet, får jag gissa själv.
Ögon i nacken?
Låt oss pröva ett experiment. Lägg fingertopparna längs med bakre nackmusklerna precis under skallbenet. Blunda ock vrid ögonen som om du tittade omväxlande åt höger ock vänster. Känner du hur nackmusklerna rör sig?
Ögonen jobbar inte för sig. Varför skulle dom? Inga andra muskler eller kroppsdelar arbetar var för sig. Dom arbetar tillsammans. Många med dålig närsyn har märkt hur det spänner i huvet ock nacken när dom kisar för att se bättre. Dålig syn kan alltså ge ont i nacken, men tänk om det omvända är lika giltigt? Spända muskler i nacken påverkar ju ögonens rörelseförmåga.
Tanken är inte direkt svindlande. Att uppdragna axlar ger spänd nacke som leder till huvudvärk eller migrän känner de flesta till. Men spänner du nacken så spänner du ögonen. På samma sätt som du spänner nacke ock axlar när du biter ihop käkarna, eller att käken spänns om du rynkar pannan.
Självklart stannar inte spänningarna där utan far runt i kroppen ock påverkar hur du ligger, går, sitter, står ock springer.
Näringsbrist?
En del menar att synförändringar påverkas av näringsbrist. Broccoli ock blåbär t ex sägs innehålla ämnen som är bra för ögonen. Hur det ligger till med just det har jag verkligen ingen aning om, men vad vi äter påverkar alla funktioner i kroppen, maten är ju kroppens ock cellernas byggstenar så nog spelar det roll.
Stress däremot är ett säkrare kort. Stress påverkar allt. Själva stressens grundfunktion är ju att anpassa ock ställa om kroppens funktioner för akuta ändamål. Akuta, inte vardagliga. Så med långvarig eller ständigt återkommande stress är det helt enkelt en massa saker som inte fungerar. Som näringsupptaget ur broccolin ock blåbären.
Stress såklart
Alla stressliknande reaktioner – bråttom, orolig, rädd, ängslig, förtvivlad – funkar på samma sätt. Ock alla spänner de muskler. Det finns ingenting som bara händer i huvudet eller bara i magen. Ock stress spänner muskler. Alltid. Inte minst dom där små rackarna i nacken, som rör sig när vi vrider på ögonen.
Som zonterapeut kan jag inte skryta med några mirakel med blinda som får synen åter. Men i några fall har syntester efter perioder av behandling påvisat förbättring. Kanske kan zonterapi påverka synen, men tvivelsutan påverkar den både spända muskler ock stress. Jag gissar att en del av svaret ligger där. För synen sitter inte bara i ögonen.
Den civiliserade människan
Civilisationen, till sist. Våra förfäder hade ingen smartphones eller datorer. Dom hade inte ens böcker eller dagstidningar. Deras normala tittavstånd borde handla om meter. Faror ock villebråd upptäcker man inte på 60 centimeters avstånd. Ock flinka handarbeten sätter sig, med hjälp av nervsystemet, i just händerna. På samma sätt som den som går mycket barfota inte behöver titta var han sätter fötterna, lär sig fingrarna att finlära utan ögonens hjälp. Fråga Stewie Wonder.
Vi är helt enkelt inte skapade för att använda ögonen som vi gör. Kanske beror ”åldersförsämringen” som tvingar på oss läsglasögon på att vi helt enkelt tröttar ut den delen av synen som vi egentligen borde använda minst. Kanske är det en bra idé att vila ögonen från närsyn ock hjälpmedel, ock gå promenader med blicken avslappnat riktad i fjärran. Ni vet sådär som man får lära sig i körskolan, fast utan trafikfokus.
Jag gör det. Ock jag springer helst i skogen utan synhjälp. Både för att vila ögonen ock för att låta alla andra sinnen göra det dom kan, om vi bara ger dem chansen.
/