All Posts By

pa

Kallprat Ord Prat Snack

Alla orden

Bubblor-illustration-maja-larsson

”Hur mycket kommer kalaset att kosta?” frågar kunden glatt. Bilmekanikern har normalt inget problem med språket, och brytningen är marginell. ”Kalaset?” svarar han undrande ock tittar upp. ”Ah, du menar bilen!”

Det är nåt konstigt med ord. Hur dom förändras, inte bara från tid till annan, utan också från mun till mun. Och från det ena sammanhanget till det andra. Vi tar tjurar vid hornen, har många bollar i luften och är lagspelare men kokar sämre soppa om vi är många kockar, även om vi stundom sticker under stol med det. Och har jämna plågor. Det måste låta som nonsens för nytillkomna språkbrukare.

Bubblor-illustration-maja-larssonVi rabblar floskler om hälsa ock utveckling, snackar om att allt hänger ihop utan att fundera på HUR det hänger ihop, eller omvänt, får slaskdiagnoser som egentligen bara betyder att doktorn inte vet vad som är fel (men ofta ändå vet vilka mediciner som ska skrivas ut). Ock vi läser innehållsförteckningar vi inte förstår, räknar kalorier utan att egentligen veta vad en kalori är, vi håller oss i form – vad nu det betyder – tar i från tårna, ända in i kaklet, säger fitness när vi menar utseende ock vältränad fast vi menar snygg.

Ock vi optimerar. Förr effektiviserade ock maximerade vi. Men nu ska vi optimera. Hormonoptimera eller optimera vår träning. Vi kan till ock med lära oss om hur vi optimerar vårt ingefärsintag. Sicket trams.

Aspergers syndrom
Minnet leder mig till en kvinna jag läste om, en kvinna med Aspergers syndrom, och hur hon verbalt och intellektuellt gärna diskuterar fakta, men när det kommer till att språket kan ha en helt annan funktion och fungera som ett socialt kitt, då blir det problem. Som när man ska kallprata, fråga hur läget är och spinna vidare på samtalstrådar.

När kollegan stör henne i jobbet med ”Jag har satt på kaffe” blir hon förvirrad. Varför störa med nåt så ointressant. Hon hör orden. Hon läser inte automatiskt in att vad kollegan egentligen menar är ”Snart kan vi fika tillsammans”.

Mars ock Venus
Men vänta nu! Det låter ju lite som den klassiska språkförbistringen mellan män från Mars ock kvinnor från Venus, där män lyssnar på vad kvinnor säger utan att fatta vad de egentligen menar. Betyder det att Aspergers egentligen inte är en diagnos utan en helt vanlig manlig egenskap, som även kvinnor kan ha oturen att drabbas av?

Eller är det vi icke diagnosticerade som krånglar till livet genom att tro att vi med hjälp av socialt spel och språkliga koder kan göra tillvaron och andra människor begripliga? Att vi genom att rabbla samma saker om allt ock inget, kommer närmare varandra ock oss själva?

Det tror inte jag att vi gör. Inte så länge vi använder orden mer till att fylla tomrum och skydda oss från pinsamma tystnader. Eller till att snacka skit och skvallra om andra. Ord är kraftfulla saker. Liksom bilder ock symboler. Båda bör hanteras varsamt.

Tänk om antalet ord var begränsat. Om du bara hade råd att prata om sånt som är riktigt viktigt. Vilka skulle du välja då? Vad skulle du prata om?

/

fötter Känna efter nervcell Nerver

Sagan om den uttråkade nervcellen

Sagan-om-den-uttråkade-nervcellen-illustration-maja-larsson

”INTE KÄNNA EFTER? skrek Alf. ”VADDÅ INTE KÄNNA EFTER? DET ÄR JU FÖR FAN DET NERVCELLER GÖR!”

”Det var en gång en nervcell. Den satt, för den här sagan spelar det ingen roll var den satt, men nu råkade den sitta i en stortå på en en alldeles vanlig människokropp. Höger stortå, för att vara exakt…”

Sagan om den uttråkade nervcellen är en saga för barn i alla åldrar, en saga om få nog, om hopp, om mod, om revolution ock förändring. Om att det går om man vill. Om att det faktiskt inte behöver vara så här. Ock om att känna efter.

Om den mer eller mindre tänkande delen av hjärnan, ock om hur det är att vara människa.

Det är en saga som kan läsas på olika sätt. Själv läser jag den högt. Så att du kan lyssna. I sängen, till frukosten, i bilen, på promenaden eller i soffan med en kopp kaffe.

Sagan tar 27 minuter.

Mycket nöje!

/

Behandling hälsa reflexologi zonterapi

Pa Sandberg Zonterapeut blir Pa

Pa Sandberg Zonterapeut blir kort ock gott Pa. Med tillägget ”Det som händer i fötterna händer i kroppen”.

Zonterapeut är jag fortfarande, ock Sandberg är mitt efternamn, men zonterapeuter finns det många ock Sandbergare finns det fler. Men min verksamhet, för din hälsa, har utvecklats. Reflexologin – zonterapin – är fortfarande basen i mitt fotarbete. Men zonterapi kompletteras med fotlära ock rörelse, behandling byggs på med utbildning ock träning. Steg för steg.

Ock jag tänker fortsätta försöka inspirera, ifrågasätta ock ge nya perspektiv, med blogg, bilder ock filmer.

Hoppas du vill följa med!

/Pa – #detsomhänderifötternahänderikroppen

motion Motorik Rörelse träning

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 7 – Så. Behöver vi träna?

Träning-07-illustration-maja-larsson

Syftet med den här serien har inte varit att säga nej till träning. Tvärtom. Vi lever i en stillasittande värld, i en civilisation som på många sätt bryter ner oss. Vi behöver röra på oss. Men begreppet träning har fått en ikonisk, mytifierad ställning i vårt samhälle.

Man måste träna. Även om det är tråkigt. För blodtrycket. För utseendet. För att orka med vardagen (?). För musklerna. Mot åldern…

Eller?

Nej, man måste inte träna. Man måste definitivt inte ha tråkigt när man gör det. Ock man måste framför allt inte ha dåligt samvete för att det inte blir av.

Men vi behöver röra på oss. Vi är homo sapeins, ock homo sapiens rör på sig. Det är vad homo sapiens gör. Framför allt springer homo sapiens. Det är antagligen det mest naturliga en homo sapiens kan göra. Homo sapiens vill vara smidig, rörlig ock flexibel, kunna sitta obesvärat på golvet, gå på olika underlag utan att snubbla eller halka, med en anpassad balans mellan snabbhet, styrka ock uthållighet.

Homo sapiens känner efter
Homo sapiens känner efter. Känner efter ock justerar, utvecklar ock lär nytt. Inte för att bli så svettig ock trött som möjligt av löpningen, utan tvärtom, för att kunna springa lätt, långt ock smärtfritt. De flesta av oss har glömt bort det. Vi lufsar, eller joggar, med tunga steg ock lurar kroppen att tro att den springer. Såklart den tröttnar.

Som jag skrivit tidigare så finns det massor av anledningar att träna massor av saker. Men att bara ”träna” för tränandets egen skull finns det inte mycket bra med. Den mänskliga kroppshjärnan vill vara aktiv, inte bara monotont röra enskilda kroppsdelar. Den vill komma fram, komma längre, ha roligt, göra bättre, elegantare, smidigare.

HUR – inte bara ATT
Den mänskliga kroppshjärnan vill känna efter HUR den rör sig, inte ATT den gör det. Titta på barn som leker på en badplats. Se hur deras rörelse, deras fotisättning ock vilka muskler de använder, skiftar med underlaget. När det springer från den mjuka sanden eller gräset, till den hårdare träbryggan ändras steget utan att de behöver reflektera över det.

De flesta vuxna har stängt ner sin kroppshjärna, eller i alla fall slutat lyssna på den, så vi vågar inte ens försöka skutta ock leka, med risk för att sträcka oss, snubbla eller – ännu värre – se fåniga ut. Vi håller oss till begränsade ock begränsande rörelser på plana ytor ock anpassade områden.

De hoppande, skrattande, snurrande, dykande busungarna på äventyrsbadet får, i motorisk mening, bättre ock mer allsidig träning än simmaren som borrar ner huvudet i vattnet ock crawlar längd efter längd.

Att söka det svåra
Träning-07-illustration-maja-larssonBarnen på lekplatsen som springer, hoppar, skrattar, går, klättrar ock springer igen, utvecklar styrka, stabilitet ock balans som landsvägslöparen i dämpade skor aldrig kommer nära. Barn söker det svåra. Går balansgång för att det är vingligt, springer på isen för att det är halt. Som vuxna gör vi oftast tvärtom.

Barn kan. Utan PT. Ända tills vi ber dem sitta fint på stolar eller följa regler för hur man rör sig, t ex på fotbollsplanen, regler som vuxna har bestämt. Vi kan också, vi vuxna. Egentligen. Om vi bara vågar använda hela kroppshjärnan ock känna efter. Om vi skiter i lite regler ock gör som vi vill.

Ock vi kan påta i trädgården, plocka blåbär, bygga friggebodar, skotta snö, hoppa hage till jobbet, stå på tå vid kopieringsmaskinen, göra meditativa andningsövningar på toa, klä om favoritfåtöljen ock gå mer barfota.

Ock vi kan träna. Om vi vill. Om det är kul. Om det gör oss glada. Utan att nödvändigtvis räkna kalorier, kilo eller distanser. För hälsosam träning är kul. Ska vara kul. Hälsosam träning aktiverar mina sinnen, när jag känner efter, utvecklar ock lär nytt, istället för att bara repetera – längd efter längd – det jag redan kan. Det är därför barfota på gräs ger kroppen så mycket mer än skodd på vattenpassräta golv; det händer något under fötterna. Ju rörligare fot, desto rörligare kropp.

Var sak har sin tid?
Men det är vardagen det handlar om. Låt oss säga att du tränar fyra timmar i veckan. Två löpprundor ock två pass på gymet. Däremellan tränar du kontorsstolssittande i, säg, 30 timmar per vecka, med allt vad det innebär för hållning, andning ock blockerade blodflöden. Ingen PT i världen kan ändra de proportionerna. De fyra timmarna må göra nytta. Men förändringen ligger i mellanrummen. I vardagen.

Vi delar upp saker. Gör var sak för sig. Jobb är jobb, träning är träning, avslappning är avslappning… Men det går att ändra på rutiner ock vanor. Det går att stå eller sitta rörligare. Det går att jobba ock slappna av samtidigt. Man kan andas utöver att göra andningsövningar på yogapasset. Tänk så mycket tid det skulle spara.

Det finns så många sätt att röra sig, vart ock ett bra på sitt sätt. Förutom att det kan vara ett sätt att prestera eller vinna, kan det vara ett sätt att umgås. Andra kan springa ensamma flera mil om dagen, springa för att njuta, andas, uppleva. Träning kan vara ett sätt att ändra lata vanor. För mig är träning skogslöpning, qigong, balansträning ock olika rörelseövningar (t ex Spiral stabilisering). Men det är lika mycket att finna rörelse ock välmående i vardagen. Det är ju ändå där jag är mest.

Hitta ditt eget sätt. Men välj rätt förebilder. Hälsa kan inte mätas i utseende. Välmående sitter inte i magrutor, svällande biceps ock färgglada tights. Låt oss återföra träningen ock livet till något som upplevs istället för att bara bli gjort. Något som känns, lärs ock därmed levs, hellre än något som mäts, beräknas ock reduceras till siffror eller tonade muskler.

/

Missat de tidigare delarna? Här har du del 1.

Darwin fitness motion träning zonterapi

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 6 – Survival of the fittest

Träning06-Fitness- illustration-maja-larsson

Fitness. När Charles Darwin skrev sitt berömda verk ”Om arternas uppkomst” beskrevs ”Det naturliga urvalet” med ”Survival of the fittest” – ”Den bäst anpassade överlever”. Uttrycket förvanskades med tiden till ”Den starkaste överlever” för i i våra dagar helt ha övergått i betydelsen ”Den snyggaste överlever.

Jag tittar på ”The legend of Tarzan” med Alexander Skarsgård. De krigiska afrikanska stammarna består av stora, muskulösa ock deffade män, dock såklart utan att någon är lika biffigt bodybuildad som huvudrollen. Hur skulle det sett ut. Ingen av dem, dock, hade förmodligen klarat sig igenom det nålsöga som kallas fitness. Fitness ur ett evolutionärt perspektiv då.

I del 4 om toppform skrev jag att vi i stor utsträckning använder elitidrottandet som mall för träning ock hälsa. Det är bara delvis sant. I allt större utsträckning är det fitnesskulturen som skapar norm. Fitnesskulturen har i stort sett emanerat rakt ur 80-talets body building-hajp. Gemensamt för båda är att det yttre resultatet styr.

Hälsa mäts i tonade muskler
Body building- ock fitness-muskler byggs främst inte för att användas utan för att synas, ock på alla plan smittar det elittränande beteendet av sig till motionärer ock 40-årskrisande komma-i-formare. Allt mer bedömer vi hälsa ock välmående utifrån sexpack ock midjemått. Fler ock fler träningstips handlar om att bygga muskler, bränna fett, skaffa magrutor eller få fast rumpa. ”Du ser vältränad ut”, säger vi avundsjukt ock önskar att vi mådde lika bra. Men tonade muskler handlar inte om välmående, varken i den elitsatsande eller den motionerande delen av fitness-skalan.

Att tävla i bikini-fitness eller andra varianter är elitidrott, ock som beskrivs i del 4 om toppform har elitträning inte mycket med hälsosamhet att göra. Att pressa sin kropp maximalt för att skapa kroppsformer som på intet sätt är naturliga må vara kul för den tävlingsinriktade. Men hälsosamt är det per definition inte. I andra ändan av skalan, i motionärsändan, har man skalat bort den extremaste hårdträningen, men utseendet som hälsonorm finns kvar. Det är bara att titta på reklambilderna för valfri gym- eller sportkedja för att inse att du inte kan träna ock se ut hur som helst.

Good enough?
Som sport betraktat har jag full respekt för Fitnesskulturens toppskikt. Det är ett hårt jobb de utför. Men ur ett hälsoperspektiv för arten homo sapiens finns det inget bra med putande betongrumpor, biceps runda som tennisbollar, proteindrinkar, muskeldieter, för korta höftböjare ock minimalt med underhudsfett.

Så spridningen av såna ideal till måbra-tränisarna är tämligen kontraproduktivt. Särskilt med tanke på de träningsmängder som krävs för att nå resultat. Risken är stor att rumpan aldrig blir tillräckligt putande eller bicepsen tillräckligt rund.

Styrka före finess?
Som 20 åring vägde jag 85 kilo. Bara muskler. Jag var stolt över mina överarmar ock tog 90 kilo i bänkpress. Att jag inte var särskilt rörlig var inget jag reflekterade över, dels för att jag inte ägnade massa tid åt att känna efter, ock dels för att jag kompenserade min bristande smidighet med styrka ock vilja.

Träning06-Fitness- illustration-maja-larssonIdag, 30 år senare, är jag 8 kilo lättare (uppskattningsvis, då jag inte äger någon våg) ock 8 kilo smidigare. Istället för att bara ta i hårdare ock mer när jag tränar, utgår jag från motorik, balans ock rörlighet. Idag gör jag enkelt (eller i alla fall enklare) många av de rörelser som bänkpress-Pa fick kämpa sig igenom. Löpar-milen som var en tung ock ofta smärtsam pina som skulle mätas ock förbättras, är idag oftast en lätt lek som går fortare ock gladare trots mindre ansträngning.  Omvänt kan små finmotoriska, till synes enkla detaljrörelser (som till exempel att dubbelvika min artros-stela stortå) göra mig svettig.

I mitt eget träningsperspektiv ock i vad jag lär ut, är det vad fitness handlar om: att känna efter, lära nytt, utveckla, förfina. Att vara rörlig. Att kunna göra mer med mindre ansträngning. Väldigt mycket träning idag funkar precis tvärtom.

En sund själ…
Om syftet med träningen är en sund själ i en sund kropp, kan vi börja med att fundera på vad som definierar en sund kropp. Ock sett ur ett homo sapiens-perspektiv ser den varken ut som Tarzans eller Conan Barbarens.

När Charles Darwin skrev sitt berömda verk ”Om arternas uppkomst” beskrevs ”Det naturliga urvalet” med ”Survival of the fittest”* – ”Den bäst anpassade överlever”. Uttrycket förvanskades med tiden till ”Den starkaste överlever” för i i våra dagar helt ha övergått i betydelsen ”Den snyggaste överlever.

Ett av Darwins kriterium för fitness var god fortplantningsförmåga. Paradoxalt nog har för hård träning, stress ock för lite underhudsfett en negativ inverkan på just det. Det är lite ironiskt, men ju mer ”fit” jag försöker vara, desto mindre fit riskerar jag att bli.

/

Nästa vecka i del 7 (epilogen): Så. Behöver vi träna?
”Syftet med den här serien har inte varit att säga nej till träning. Tvärtom. Vi lever i en stillasittande värld, i en civilisation som på många sätt bryter ner oss. Vi behöver röra på oss. Men begreppet träning har fått en ikonisk, mytifierad ställning… 

Pulsträning stretching träning zonterapi

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 5 – Stretching ock pulsträning

Träning-5: Stretching-pulsträning-illustration-maja-larsson

Stretching har länge varit ett heligt mantra för välmående ock ökad rörlighet. Ock ny forskning visar ju att pulsträning är bra för hjärnan. Men är det så enkelt? Nä. Det är klart att det inte är. Det är det aldrig.

Vår jakt på enkla svar tar oss ofta längre bort från sanningen. Sanningen – kroppens, hälsans ock välmåendet sanning – är komplex ock ofta motsägelsefull. Därför kan enkla slutsatser ställa till mer skada än nytta. Oavsett om det gäller nya sanningar eller gamla etablerade.

Stretching
Träning-5: Stretching-pulsträning-illustration-maja-larssonRörlighet är viktigt, som sagt. Men att stretching skulle göra oss rörligare finns det inte mycket belägg för. Men som vanligt handlar det inte bara om ATT man stretchar utan HUR man gör det. Det finns få likheter mellan mjuka yoga-rörlighetsövningar ock att försöka välta en vägg för att sträcka ut vadmuskeln. Men just det faktum att det finns många sätt att stretcha innebär också att det finns många dåliga sätt. Det i sig borde vara anledning nog att vara försiktig.

Vi stretchar för att motverka stelhet. Omvänt, vi stretchar för att öka vår rörlighet. Men det finns olika sorters rörlighet ock olika sorters stelhet. Ta en höftled. Höftleden är en kulled. Det betyder att den runda övre änden av lårbenet ska passa in det kupade fästet i bäckenet. Det som skapar rörelseförmåga i leden är ett stort antal muskler som går kors ock tvärs mellan ben, bäcken ock ryggrad. Dessa spänns ock slappnar av i ett intrikat samspel för att vi ska kunna sitta, gå, springa, hoppa, dansa, knyta skor eller åka skridskor.

Vad är det vi stretchar?
Mellan ock runt muskler ock skelett finns senor, ligament ock fascia – en elastisk bindväv som håller alla delar på plats men som också påverkar rörligheten. Det vi generellt kallar stelhet kan sitta i var ock en av dessa olika delar. Kulleden har sin begränsade rörlighet. Muskler kan vara långa eller korta, men också bara spända eller avslappnade. Bindvävens elasticitet  kan, av olika skäl, vara mer eller mindre begränsad.

Allt detta påverkar vår rörlighet men på olika sätt. Att stretcha en begränsad kulled innebär att slita på benvävnad ock brosk. En spänd muskel blir inte nödvändigtvis mer avslappnad av man drar i den. Ock bindväven, som lätt förväxlas med muskeln men är mindre flexibel är lätt att skada.

Så vad är det egentligen jag stretchar när jag stretchar? Det kan vara bra att veta innan man börjar.

Varför blir vi stela?
Nästa fråga är varför vi blir stela. Orsaken, som vanlig, är inte att vi stretchar för lite. Stretchingen är en nödlösning, en brandkårsutryckning för att tillfälligt justera något som inte borde ha kommit till stånd från början. Ock för oss vanliga motionärer är träningen sällan grundorsaken. Det är dålig hållning, för mycket sittande, för raska promenader med för långa steg. Det är stress, med spända käkar, uppdragna axlar ock begränsad rörlighet som följd. Däremot är det inte ett ålderstecken.

När vår rörelseförmåga begränsas är lösningen mer medveten, gärna långsam, rörelse. Svinga, svaja, lyfta, vrida, gunga, rulla. Aktivera nervsystemet. Inte statiska muskelövningar ock stretching.

Pulsträning
Pulsträning har fått ett uppsving som något som påverkar hela kroppen ock till ock med hjärnan. No shit, Sherlock?! Forskningen som visar att pulsträning är bra för hjärnan påstås vara både ny ock revolutionerande. Men de här rönen fanns för 40 år sedan. (Innan dess hade det faktum att kroppen hänger ihop varit en självklarhet, även utan forskning.)

Problemet med de här resultaten är inte resultaten i sig utan slutsatserna. Vissa givna faktorer styr forskning. En studie måste ställa en enkel fråga att besvaras av studiens resultat. Det ligger i forskningens natur för att kunna vara mätbar. Följdaktligen går det i princip bara att mäta en effekt i taget, dvs den man bestämt sig för att mäta. Alla andra faktorer som spelar in i det komplexa i att vara en levande varelse, t ex en homo sapiens, måste bortses ifrån. För mätandets skull är det okej. Men att betrakta resultatet som en heltäckande sanning blir förödande.

Så när vi bevisligen blir bättre på att tåla stress av att vara fysiskt aktiva så säger det ingenting om hur vi faktisk påverkas av själva stressen. Bara att vi kan pressa oss att stå ut med mer. Ett tag i alla fall.

PISA-resultat eller hälsa?
Det blir lätt galet när man plockar ut enskilda resultat ur deras sammanhang. Att uppmätt pulsträning bland skolbarn, istället för att bara röra på sig, leka, ock ha roligt, visar sig ge högre prestation i matematik är resonemang som värderar betyg ock PISA-mätningar högre än barns välmående ock hälsa. Det är tragiskt, ock för en homo sapiens ganska verklighetsfrämmande.

Vi behöver röra på oss mer. Barn behöver röra på sig mer. Men skapa då förutsättningar för att låta det ske på naturlig väg. Hela skolformen med stolar ock bänkar ock sitta still ock jobba motverkar hur det är att vara en homo sapiens. Ändra på det, skapa utrymme för lek ock spring – man lär sig bättre i rörelse än i sittande – istället för att lägga in mekaniska moment för att göra barnen till bättre ingenjörer som orkar sitta ännu mer.

Vill vi verkligen träna för att bli smartare, då ska vi träna på sätt som aktiverar så stora delar av kropp, hjärna ock nervsystem som möjligt. Varje yttre begränsning (skor, motionscyklar, stolar, träningsmaskiner, halkskydd ock trappräcken) av vår rörelseförmåga kopplar bort de delar av hjärna ock nervsystem som annars hade fått parera, justera, aktivera, balansera ock överhuvudtaget känna efter. Yttre begränsning gör oss stela ock minskar vår förmåga att lära. Det gör oss fumligare ock begränsar vår effektiva styrka.

Eftersom fumlighet i grund sitter i hjärnan, kan vi, med samma logik som hävdar att pulsträning gör oss smartare,  i princip säga att yttre begränsningar gör oss dummare. Att känna efter, gå barfota ock aktivt förfina vår motorik gör oss inteligentare. Ock, om du frågar mig, mer kreativa.

Turbo ock repetition må ge oss kraft ock uthållighet, men inte precision, kontroll eller skicklighet.

/

Nästa vecka i del 6: Survival of the fittest

”Fitness. När Charles Darwin skrev sitt berömda verk ”Om arternas uppkomst” beskrevs ”Det naturliga urvalet” med ”Survival of the fittest”* – ”Den bäst anpassade överlever”. Uttrycket förvanskades med tiden till ”Den starkaste överlever” för i i våra dagar helt ha övergått i betydelsen ”Den snyggaste överlever.”

Elitidrott Toppform träning

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 4 – Toppform

Träning-4-toppform-illustration-maja-larsson

Vi har i viss mån gjort elitidrotten till hälsonorm. Det vill säga att träna hårt ock resultatinriktat. Ta i mer. Ända in i kaklet. Men ur ett homo sapiens-perspektiv finns det inget särskilt hälsosamt med elitidrott. När vi står vid sidlinjen ock hejar på våra barn i deras trånga skor så är det inte nödvändigtvis deras framtida hälsa vi hejar på.

Träning-4-toppform-illustration-maja-larssonVad är toppform? Hur vet jag när jag är i det? Vad ska jag ha det till? På vilket sätt mår jag bra av toppform? Vi matas med mer eller mindre enkla vägar för att ta oss dit, ofta insålda av avlagda atleter ock random TV-kändisar. Men vad betyder det?

I del 1 belyste vi skillnaden mellan att träna ock att röra på sig. Ur ett hälsoperspektiv är skillnaden enorm. Elitidrott handlar om prestation ock resultat (ock om utslagning, men det är delvis ett annat ämne), inte välmående. Elitidrott innebär för det mesta att pressa sin kropp till det yttersta. Det har inte mycket med en sund själ i en sund kropp att göra (Läs DN: Emma Green: Prestation är för mig förknippat med ångest.). Det finns inget rätt eller fel i det här. Men vi bör återigen fundera på vad vi tränar för.

Träning i idrottssyfte är en sak. Att motionera, hålla igång, eller vad vi nu vill kalla det, är något annat. Det går att plocka ut många olika enskilda fördelar med träning. Men det för oss tillbaka till ursprungsfrågan: vad vill vi träna på? Vad vill vi utveckla? Vad vill vi bli bättre på?

Förenklad tes om träning
Av höjdhopp blir vi bättre på höjdhopp. Kul, men ur ett homo sapiens-perspektiv tämligen oanvändbart. Av plankan blir vi bättre på just plankan; övningen må vara tung, men det är inte ofta i ens vardag som man jobbar statiskt i den kroppsformationen. Ock av bicepscurl blir du bättre på bicepscurl. Vi blir inte nödvändigtvis bättre homo sapiens av att träna hårdare, längre ock tyngre. Ock om vi blir; bättre på vad?

Så. Myten att vi mår bättre av att träna mer stämmer inte, helt enkelt för att tesen är så förenklad.

Att må bra på ett balanserat fysiskt sätt ock att må bra pga ego-boost är olika saker. Ock gränsen mellan att träna för att vinna, bygga snygga muskler eller bara må bra ock att bli stressad av att inte göra detsamma, är hårfin. Så fort jag låter träningen bli ett medel för att jag ska känna att jag duger, har den slutat att bara vara en ego-boost ock övergått till att vara rent destruktiv. Ännu ett stressmoment i en redan stressad värld, inte minst vanligt inom elitidrotten.

Toppform med quick fix?
Men åter till frågan: vad är toppform? Min tolkning av ordet luktar prestationsfloskel ock betyder att vara vårt absolut snyggaste, fittaste, högst presterande jag. Ock på något sätt ska vi helst klara av att vara där hela tiden. Plötsligt har vi inte bara med råge passerat vad som är hälsosamt. Vi har också överskridit vad som är rimligt för en varelse av arten homo sapiens överhuvudtaget. Vi kan inte prestera på topp jämt. Vi kan inte alltid vara bäst. Vi kan framförallt inte konstant expandera både vårt mående ock vår prestation som vi försöker göra med vår ekonomi: med ständig tillväxt.

Dessutom. Att utveckla oss i den riktningen kräver mer än tre gånger i veckan eller 15 minuter om dagen. Alla såna quick fix-trix ljuger. För att nå dit måste vi satsa mer ock mer ock mer. Tills vi faller ihop i en hög. Hälsosamt? Knappast. Så låt oss sudda ut det ordet. Toppform. Det finns inget bra med det, sett ur en homo sapiens välmåendeperspektiv.

Det specifika blir utslätat
Elitidrottare, som sagt, är bra på att prestera något specifikt. Men när vi använder elitidrottandet som modell generaliserar vi det specifika i träningen för att krama ut något som ska passa alla (vilket i sig är omöjligt. Vi är olika, som bekant.), ock kvar blir generell styrketräning ock generell konditionsträning, förpackad så att det ska vara enkelt att både lära ock utföra. Ock det ska räknas. Kalorier, kilo, distanser, minuter. Så vi slipper känna efter.

Om vi springer för att prestera, för att få det gjort, utan att faktiskt känna efter, eller lära oss hur vi ska springa, kommer vi inte att bli bättre på att springa. Vi kommer bli tröttare, ock kanske bättre på att ta i mer, men inte på att springa. Oftast slår oss inte tanken att ändra på något ens när vi får ont. Då köper vi nya ”bättre” skor. Bokar in en behandling hos massören. Eller går på spinning istället. Ock ju fler kilometer vi avverkar utan att lära oss hur, desto mer kommer vi att pränta in felaktiga rörelsemönster. Mer är inte alltid bättre.

Styrka vs rörlighet
Att träna opp en muskel utan specifikt syfte gör inte heller min kropp mer funktionell. Enskilda muskler har nämligen inget syfte eller funktion alls. De fungerar tillsammans med alla andra muskler, leder ock ben, för att inte tala om hjärna ock nervsystem (se Del 3). I rörelse. Koordination. Balans. Kan jag inte gå balansgång, göra en kullerbytta, vicka på tårna eller sätta mig på huk, är inte större muskler högsta prio. Inte för en mototiskt normalutvecklad homo sapiens-wannabe.

(Att träna hårt ock muskelbyggande ock samtidigt rörligt ock motoriskt utvecklande kräver kännedom om kroppen, dvs förmåga att känna efter vad den egna kroppen gör ock hur den gör det. Det är inte särskilt vanligt i vår träningskultur. Det är inte särskilt vanligt i vår kultur överhuvudtaget. Men det finns.)

En sak har de gemensamt, elitträningenen ock måbra-träningen. De kräver, eller bör kräva, utveckling ock förfining, ock för det krävs att man känner efter. Få elitidrottare kommer nånvart på ren styrka. Det tarvas konstant lärande ock finjusterande för att utvecklas. Samma sak borde gälla vardagsrörlighet; det är inte bristen på armhävningar som gör att jag inte kan sitta eller stå på jobbet utan att hamna i dålig hållning. För att förbättra det måste jag öva på att sitta ock stå på nya sätt. Lära nytt. Mer styrka hjälper mig att orka stå eller sitta fel längre, inte att stå mer avlastande.

Men det finns övningar för det också. Kom ska jag visa dig.

Fortsättning följer.

/

Nästa vecka i del 5: Stretching ock pulsträning
”Stretching har länge varit ett heligt mantra för välmående ock ökad rörlighet. Ock ny forskning visar ju att pulsträning är bra för hjärnan. Men är det så enkelt? Nä. Det är klart att det inte är. Det är det aldrig.”

Motorik Rörlighet styrka träning

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 3 – Rörlighet vs styrka. Kroppen ock lärandet

Träning3-kroppen-ock-lärandet-illustration-maja-larsson

Träning framställs ibland som lösningen på det mesta. Inte minst när det gäller smärta; har man ont behöver man träna opp en muskel. Men det är sällan svaga muskler som är problemet.

Träning3-kroppen-ock-lärandet-illustration-maja-larssonDet lilla barnet som ännu ej lärt sig gå kravlar runt på alla fyra. Det är inte främst bristen på styrka ock muskler som gör att gåendet inte funkar än. Det är hjärnan ock nervsystemet som inte lyckas styra muskler ock leder, ock få dem att funka tillsammans med varandra. Att resa sig från fyra till två balanspunkter ock sen röra sig framåt är neurologiskt ock sensomotoriskt komplicerade saker, nämligen. Riktigt komplicerade.

Samma sak gäller nästan alla av dem som kommer in på min mottagning ock har ont i en eller annan kroppsdel. Deras smärta beror ytterst sällan på att de saknar styrka eller har för små muskler. Den beror inte på att de kört för lite plankan. Den beror på att deras muskler inte snackar med varann som de ska.

Stolar, golv ock skor
I vår strävan att bygga en civilisation för oss själva, har vi skapat en tillvaro som inte är anpassad efter vår art, homo sapiens. Stolar, plana underlag ock trånga skor är inte hela problematiken, men det är några exempel på företeelser som påverkar hur vi rör oss, det vill säga hur vi (inte) använder våra kroppar.

Alla dessa tre, stolar, golv ock skor har nämligen en dämpande, eller säg bedövande, effekt på våra nerver ock därmed vårt nervsystem ock vår hjärna. Ock eftersom nervsystemet ock hjärnan medverkar i varenda liten muskelrörelse jag utför, är de beroende av vilka nervsignaler de får från kroppen. Hjärnan behöver veta om det är hårt, mjukt, buckligt, varmt, kallt, halt, strävt, torrt, blött, farligt, säkert, tungt, otympligt…

Kroppshjärnan
I det perspektivet är det högst relevant att ifrågasätta var hjärnan sitter. Vi tenderar, som bekant att dela opp kroppens delar som om de vore separata, ock ibland helt umbärliga ock utbytbara som muttrar o fjädrar i en bil. Människokroppen fungerar inte på något sätt som en maskin. När något händer någonstans i kroppen, är resten av kroppen aktiverad, inklusive hjärnan ock nervsystemet.

Alla förklaringar som delar upp kroppsfunktioner är förenklingar, ock om du så bara ska vicka på stortån, så kopplas resten av kroppen in, för hjärnan ock nervsystemet känner av hur musklernas konstanta muskelspänningar (tonus) ska påverkas av tåns aktivitet för att hålla balans i hela systemet.

Så utifrån hur vi aktiverar våra kroppar i vardagen (inte bara på gymet utan hela vardagen) får vi den muskelstyrka ock koordinationsförmåga vi behöver för vår vardag. Det vill säga, sitter vi i en ergonomisk kontorsstolen fler timmar än vi rör på oss, så är det mest stolen som kommer att forma vår kropp ock vårt nervsystem.

Kroppsvikarierna
Kroppen är så snillrikt konstruerad, att när någon del av kroppen inte jobbar optimalt – det kan bero på skador, konstruktionsfel, sjukdom, läkta skador, gamla inflammationer, för mycket sittande, näringsbrist, dåliga skor, alldeles för bra (läs fotriktiga) skor, m.m. – så går en annan del in ock gör jobbet. Det gäller hjärnan, inre organ ock muskler.

Om t ex dina höftböjarmuskler är för korta, vilket de ofta är på oss sittande ock tränande människor, ock inte riktigt klarar av sitt höftböjar- ock sträckarjobb, så kommer t ex lår, vader ock ländrygg att lösa så att rörelserna utförs. Det blir inte rätt men det funkar. Ett tag.

Men ger vi inte kroppen möjlighet att återfå ursprungsfunktionen, kommer dessa vikarier att bli utslitna. Andra muskler ock kroppsdelar kommer i sin tur att hoppa in ock ta över för vikarierna, ock så vidare. Till slut går du omkring med smärta någon helt annanstans än där problemet började.

Känna efter? Eller ta i mer?
Lösningen heter inte Tyngre, Längre, Hårdare. Lösningen heter inte heller mer stretching när det är brist på koordination ock rörlighet som är problemet. Behovet av stretching är en bra måttstock. Är du en ”vanlig motionär” som måste stretcha efter varje pass, gång efter gång, för att inte bli stel eller få ont, så tränar ock rör du dig förmodligen inte MED din kropp, utan MOT den. (Stretching, utförd på rätt sätt, kan vara ett av flera sätt att hjälpa kroppen på traven. Men någon standardlösning är det inte. Återkommer till det i del 5)

Så om syftet med vår träning är att må bra ock utveckla de funktioner vi som homo sapiens är ämnade att ha, är det inte i första hand styrka genom monotona, repetitiva övningar vi behöver. Tvärtom är risken stor att vi förstärker felaktiga rörelsemönster ock sliter mer på vikarierna än på de muskler vi har för avsikt att träna. Vad vi behöver är att sätta kroppen på prov. Lära nytt. Känna efter, inte bara ta i. Vi behöver bryta vanor, göra sånt som är svårt, som aktiverar balanssinne, motorik ock koordination, ock inte bara enskilda muskelgrupper.

Vi behöver helt enkelt göra mer av sådant som barn gör, alldeles utan PT eller instruktör (åtminstone så länge man inte sätter en iPad i händerna på dem). Vi behöver hoppa, springa, balansera, trilla, misslyckas men försöka igen. Vi behöver lära om ock lära nytt, inte bara göra mer av det vi redan tror att vi kan. Små människor, dvs barn, kan inte bara ställa sig upp ock gå. Dom lär sig krypa innan de kan stå, stå innan de kan gå, gå innan de kan springa.

Kanske borde det gälla även stora människor. Vi har ju fått turordningen i vår motoriska utveckling av en anledning, så när många vuxna inte kan vifta på tårna, inte kan sitta på golvet utan smärta, än mindre resa sig, eller knyta skorna utan stol, så är det kanske inte hantlar ock dämpade löparskor som är lösningen.

Kanske behöver vi backa tillbaka ock lära om. Återuppväcka de där grundläggande men bortglömda funktionerna som fick allt att funka från början. Först.

Fortsättning följer.

/

Nästa vecka i del 4: Toppform
”Vad är toppform? Hur vet jag när jag är i det? Vad ska jag ha det till? På vilket sätt mår jag bra av toppform? Vi översköljs av mer eller mindre enkla vägar för att ta oss dit, ofta presenterade av avlagda atleter ock random TV-kändisar. Men vad betyder det?”

fitness hälsa motion träning zonterapi

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 2 – Herr ock fru H. Sapiens

Hur tränade våra förfäder? Herr ock Fru H. Sapiens? Hade dom rutor på magen ock stora biceps? Stretchade dom när dom dragit hem en nyfälld mammut? Ock hur gjorde dom när dom blandade proteindrinkar?

Jag ber om ursäkt för den raljanta ingressen, men som jag skrev i del 1 så har jag för avsikt att förhålla mig till träning ur ett hälsoperspektiv. Det innebär att fundera kring vad som är främjande, utvecklande, stärkande, helande ock uppbyggande för oss som varande väl fungerande livsformer av arten homo sapiens.

Skönt med träningsvärk
I väldigt få träningsformer idag ingår just det perspektivet. Vi har ersatt det som i stor utsträckning gjort oss till de varelser vi är – rörlighet – med monotona, repetitiva övningar som ska få oss att svettas, bränna kalorier ock förhoppningsvis ge oss större muskler att bära på. En bonus är om vi får träningsvärk. Då känns det ju att man tagit i. Jag undrar om Herr ock fru H. Sapiens någonsin tänkte den tanken. ”Åh va skönt med träningsvärk! Då har jag varit duktig!”

Visst, våra livsbetingelser skiljer sig markant från förfädernas, Herr ock Fru H. Sapiens, men om träningen ska syfta till hälsa, borde väl syftet vara att anpassa träningen efter våra kroppars ursprungliga funktion, istället för efter ett samhälle som faktiskt inte i något avseende är anpassat efter Herr ock Fru H. Sapiens.

Rörlighet
Homo sapiens utvecklar rörlighet. Det börjar redan i livmodern ock fortsätter opp i åren för att vi ska skaffa sig de alldeles livsviktiga förmågorna som bygger på motorik, koordination, balans, stabilitet, smidighet. Dessa förmågor har hjälpt oss överleva, ock formats in i våra gener. De har format vår anpassning, vår fitness. Dessa funktioner är ett intrikat samspel mellan muskler, leder, hjärna ock nervsystem, ock det fortsätter utvecklas så länge vi använder dem.
Men när vi slutar använda dem ock låter soffor ock kontorsstolar göra allt jobb, slutar de fungera. Kroppsdelar ock funktioner gör så; används de inte tillbakabildas de. Ock stelheten som följer försöker vi för det mesta åtgärda med, inte mer rörlighet, utan stretching…

Muskler
Vi bygger muskler. Inte för att använda dem, utanför att ha dem. Frågan är till vad. Herr ock Fru H. Sapiens kroppar är nämligen smarta. De ser inte ut som Arnold Schwarzenegger. De bygger precis så mycket styrka ock muskler som behövs. Muskelvävnad bryts ned vid ansträngning (t ex 3×20 armhävningar) för att sedan byggas upp i vilan efteråt. Det är så muskler växer, ock det smarta i det är att hjärnan ock nervsystemet känner av precis hur mycket ansträngning musklerna utsätts för, för att sedan bygga på exakt så mycket plus en liten gnutta marginal. Men inte för mycket; Ingen homo sapiens vill ha en massa extra muskler att bära på ock försörja, när de ändå inte fyller någon funktion.

Barfota
Herr ock fru H. Sapiens använder sina händer ock fötter. Inga skyddshanskar eller dämpade skodon. Herr ock fru H. Sapiens känner efter. Varje sensorisk skiftning under fingrarna ock fotsulorna är viktig för rörligheten, det är det som ger information till nervsystem ock hjärna om vad som händer utanför kroppen så att kroppen kan böja, vrida, ducka, hoppa, springa, parera ock stanna.

Alla sinnesintryck är viktiga för kroppens förmåga att kunna röra sig. Så man kan fundera på vad som händer (eller inte händer) med motoriken, när jag tränar i en maskin som begränsar min rörlighet, iklädd dämpande skor, musik i öronen ock kanske en distraherande TV-skärm på väggen framför mig.

Slutsats
Herr ock fru H. Sapiens försöker inte ta i så mycket som möjligt. Tvärtom, Herr ock fru H. Sapiens jobbar effektivt, tar i så mycket som behövs ock sparar på krafterna. Blir de trötta vilar de. De strävar inte efter träningsverk. De vill inte ha ont. Smärta gör dem mindre effektiva. Herr ock Fru H. Sapiens stretchar knappast. Det behövs inte. De använder kroppen som den är tänkt att användas. Med rörelse. Med rörlighet. Med variation. De känner efter ock anpassar rörelsemönstret, lär nytt. Hela tiden lära nytt, det har varit ett sätt att överleva. Att mekaniskt upprepa samma rörelse om ock om igen till ingen nytta var knappast något de pysslar med. Herr ock fru H. Sapiens rör sig lite eller lagom ock ofta, inte mycket ock hårt tre timmar i veckan.

Men det finns andra skäl att träna. Ock andra perspektiv. Men oavsett om man tränar eller rör på sig, oavsett syfte med träningen, så finns det anledning att fundera lite på vilka vi är i grunden, ock hur organismen människa fungerar. För ur ett funktionellt ock hälsosamt perspektiv är vi väldigt mycket mer än muskelmassa, kaloriförbränning, repetition ock uppmätta pulsvärden.

Fortsättning följer.

/

Nästa vecka i del 3:Rörlighet vs styrka – Kroppen ock lärandet
”Träning framställs ibland som lösningen på det mesta. Inte minst när det gäller smärta; har man ont behöver man träna opp en muskel. Men det är sällan svaga muskler som är problemet…”

motion

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 1

Träning-1a-illustration-maja-larsson

Tränar du? Varför tränar du? Vad tränar du på? Har du roligt? Det är mycket som handlar om träning idag. Träningsråden haglar ock PT-branschen blomstrar.  Men vad är egentligen träning? Det ska jag vrida på i sju inlägg.

Träning-1a-illustration-maja-larssonTräning har blivit ett sånt där ord som kan betyda allt ock ingenting. Beroende på vem som använder det. Ungefär som ”kultur” eller ”miljö”. Träning är så mycket. Så jag börjar i den ändan. Med att försöka sortera.

Att träna, per definition, innebär att försöka bli bättre på något. Att utveckla en färdighet eller skaffa sig nya. Det är själva grundbetydelsen av att träna. Väldigt lite modern träning har det syftet, annat än inom elitidrotten. Träningen har blivit ett självändamål. ”Den bästa träningen är den som blir av” heter det. Hur vet man det? Bra för vad?

Mer eller bättre?
Det knäppa med träning som vi ser det är att den tagit monopol på begreppet fysisk aktivitet. Att röra på sig verkar inte existera som begrepp utanför träningens ock motionens domäner. Att gå i trappor ock rensa rabatten räknas inte. Tränar gör man separat. I blanka åtsittande kläder. Mantrat är Mer! Hårdare! Längre! Men är det säkert att något blir bättre av det?

Vad blir jag egentligen bättre på av att böja ock sträcka på armbågen med en hantel i handen? Mer än att böja ock sträcka på armbågen med en hantel i handen? Eller övningen plankan? Den är ju så jobbig så den måste ju vara bra! Eller? Jag tvivlar. Jag menar, hur ofta använder man just dom övningarna i vardagen? ”Häng med så gott du kan! Ta i nu!”, säger gruppledaren. Svett är bättre än finess, tydligen. Men är att svettas detsamma som att bli bättre?

Är fitness hälsosamt?
Inte bara handlar det om ordets betydelse, eller ordets förmenta monopol på fysisk aktivitet. Träning har blivit likställt med hälsa. Ock hälsa har slagits ihop med skönhet. Den som är vältränad är ”fit” med tonade muskler. Fitness ock hälsa, heter det. Men är det hälsosammare att lyfta 90 kilo i bänkpress ock ha rutor på magen än att klippa gräsmattan? Eller, för den delen, än att spela Für Elise på piano? Musik har, som bekant, också påvisade hälsofördelar.

Så. Om du tänker efter. Vad är träning för dig? Vad vill du uppnå med din träning? Skälen kan vara många. Men jag håller mig, för tillfället, till mitt hälsoperspektiv. Det inkluderar några konkreta frågor:

  • Hur gör min träning mig friskare?
  • Hur hjälper den min vardag?
  • Hur påverkar den min inneboende homo sapiens?

Måste man träna?
Träning-1b-illustration-maja-larssonMåste. Det hemska, ock oftast helt osanna ord. De allra flesta av våra måsten är ju egentligen inte särskilt måstiga. Rada upp allt som stressar din vardag ock se vad som skulle orsaka katastrof om det inte blev gjort. Inte så mycket, va? Men trots ett hetsigt schema ska vi trycka in yoga, spinning ock PT-träning. Hälsosamt? Stresslindrande? Skulle inte tro det.

Ordet ”måste” ställer till det. Den som ”måste” träna fyller på stresskontot. Den som ”måste” träna triggas av det dåliga samvete som sätter sig på axeln om träningen inte blir av. Vardagsträning ska vara kul. Som lek. Om jag behöver massor av extra motivation ock distraktion (musik i öronen, pulsmätning, mål, because-I’m-worth-it-belöningar ock extra snygga kläder) för att komma iväg, kanske jag ska fundera över mina prioriteringar.

Jag tror att ”måste” ock ”mål” ock ”mätning” är fel ände att börja i. Åtminstone om syftet är att få vår homo sapiens att må bra. Hur hälsosam träning är beror på vad vi tränar, hur vi tränar ock, inte minst, varför vi tränar. Inte ATT vi tränar. Så jag vill börja från andra håll. För det första: Reclaim the fysisk aktivitet! Vardagsrörelse (Just det. Inte vardagsmotion. Vardagsrörelse.). För det andra: Träning, som träningsindustrin vill få oss att se det, har inte mycket med hälsosamhet att göra. Men träning kan vara en fantastisk ingrediens i ett hälsosamt liv. Det vill jag bena mer i. För det tredje: Vad är träning för dig? Ska vi träna kan det vara en poäng i att vi veta varför. Vad vi ska ha det till. Ock ditt varför, eller rättare sagt därför, är inte nödvändigtvis detsamma som mitt.

Där vill jag börja. På vägen kommer jag ifrågasätta några träningsmyter. Men till slut hoppas jag att du har fått lite fler perspektiv att se på din egen träning med.

Fortsättning följer…

/

Nästa vecka i Del 2: Herr ock fru H. Sapiens
”Hur tränade våra förfäder? Herr ock Fru H. Sapiens? Hade dom rutor på magen ock stora biceps? Stretchade dom när dom dragit hem en nyfälld mammut? Ock hur gjorde dom när dom blandade proteindrinkar..?”

 

fötter Känna efter smärta stress

Innanför-kroppen-upplevelser

zonterapi-fot-illustration-maja-larsson

I andliga kretsar pratas det ibland om utanför-kroppen-upplevelser. Jag har själv testat ock det är väldigt coolt. Men det snackas sällan om Innanför-kroppen-upplevelser. Antagligen för att det är så ovanligt. Det borde vi verkligen ändra på.

zonterapi-fot-illustration-maja-larsson”Känner du att du spänner foten?” undrar jag. Kvinnan på min behandlingsbrist försöker slappna av. Jag rör hennes fötter med långsamma rörelser för att lossa spänningar. Försiktigt trycker jag under ena fotsulan för att föra framfoten upp mot smalbenet. När det tar stopp håller jag ett ögonblick för att sedan släppa taget.

Kvar är foten vinklad mot smalbenet. Framsidan av lår ock smalben ha dragit ihop sig ock håller foten i det flexade läget. ”Känner du att du spänner foten?” undrar jag. ”Nej” svarar kvinnan förvånat ock tittar ner på den spända foten. ”Nej”, säger hon igen, ”jag märker inte att jag gör det.”

Hon är mer utanför sin kropp än i den.

Hade det varit en enstaka företeelse hade det kanske varit elakt att hänga ut kvinnan så här. Men det är det det inte. Det är vanligt. Helt enkelt för att många av oss lever mer utanför oss själva än inuti oss. Det ställer till det.

Normalproblem
En förutsättning för att vi ska veta vad vi gör är att vi känner efter. Något vi sällan tar oss tid till. Istället nedgraderar vi kroppens signaler till problem. ”Såna som alla har”. Huvudvärk, sömnsvårigheter, ryggont, musarmar, hälsporrar, hudutslag ock förkylningar ’drabbar oss’, istället för att få vara de kroppsliga signaler det faktiskt är.

Hela kroppen är ett enda stort kommunikationsinstrument som konstant, 24 timmar om dygnet, tar emot, sorterar ock processar information tillsammans med hjärnan. Allt är ett enda stort system, en enda kroppshjärna. Eller hjärnkropp. Mycket informationsarbete sker utanför vår medvetna kontroll. Den del av hjärnan som tänker ock som vi inbillar gör oss till rationella varelser som styr över vår kropp, är tämligen liten, ock de flesta grundläggande funktionerna för vår överlevnad går alldeles av sig själva.

Om inte vi är där ock sabbar det, förstås.

Det stora kommunikationsinstrumentet
Till exempel genom att inte leva inuti detta stora kommunikationsinstrument som är vår kropp. Istället bedövar vi oss utifrån med skor, hörlurar, vadderade kläder, för mycket kaffe, dåliga TV-program, Alvedon, ergonomiska stolar, socker ock artificiella regleringar av ljus ock temperatur.

Istället för att vara i vår kropp ock känna efter.

När vi undrar något, till exempel vad det är för väder eller om det är något fel på oss, använder vi inte kommunikationsinstrumentet kroppen för att känna efter utan kollar utanför med google eller Aftonbladet.

Istället för att vara i vår kropp ock känna efter.

Vi lägger ner krutet på utsidan. På kläder, smink, dagens outfit, allt det där som syns utifrån. Vi anstränger oss mer för att se ut som att vi mår bra än för att faktiskt må bra.

Istället för att vara i vår kropp ock känna efter.

Ock vi betraktar oss själva utifrån vad vi presterar. Vi är vår titel, vår lön, vår krets. Allt det där som syns på utsidan. Tårarna däremot håller vi på insidan, där de inte syns, där vi slipper känna dem. För vi är ju ändå inte där. På insidan.

Så när kroppen börjar smärta går vi till terapeuten för att få lindring. Smärtan släpper i takt med spänningarna. ”Känner du att du spänner foten?” undrar terapeuten. ”Nej” svarar vi förvånat ock tittar ner på den spända foten. ”Nej”, säger vi igen, ”jag märker inte att jag gör det.”

/

detox fasta mat

Äta eller inte äta, det är frågan.

Morot-fasta- pasandberg-zonterapeut-illustration-majalarsson

De första tuggorna smakar ljuvligt. Ändå är det med blandade känslor jag äter efter sju dagars fasta. 

Morot-fasta- pasandberg-zonterapeut-illustration-majalarssonHur mycket dricker du? Kan du springa när du fastar? Tappar du inte energi? Kan det verkligen vara nyttigt? Eller som min far skeptiskt brukade slå fast: Vi är skapade för att äta! Det frågas mycket om fasta. Här kommer min 25-öring i ämnet.

En kropp som inte fått mat på ett tag håller sinnena skärpta, inklusive smak ock lukt. Det är en överlevnadsinstinkt ock en del av vårt normala tillstånd. Första tuggan är underbar. Det kan vara en bit kokt morot, lite yoghurt med äpple eller en riskaka med smör. Smaken, men också känslan. Att få tugga. Sakta.

Obeskrivligt.

En kropp som aldrig behöver hungra blir lat. Ätandet blir slentrianmässigt ock kanske rent av likgiltigt. Den slafsar i sig det mesta utan att känna efter så noga. Den behöver inte skärpa några sinnen.

Men den där alerta pigga känslan i kroppen är häftig. Kroppen är rörligare, smidigare, piggare. Ock det är med dubbla känslor jag ger mig in i vardagsätandet; ska jag förstöra den härliga känslan med att äta?

Ja, det ska jag såklart. Men jag försöker stanna upp ock känna efter. Hur kroppen känns (föryngrad). De skärpta sinnena (fokuserade). Men jag längtar efter ätandet, tuggandet, matlagandet, njutandet…

Hur mycket dricker du?
Fasta ska vara enkelt, ock för mig är en stor del av poängen, som i allt annat som har med hälsa att göra, att känna efter. Att lita på kroppen, men framförallt, att lyssna på kroppen. Jag kokar egen grönsaksbuljong, dricker te på nässlor ock ingefära plus olika joser ock såklart vatten. Jag mäter inte, jag dricker bara. Mest hela tiden. Så näringsbrist är inget problem. Det är omställningen i kroppen som kan kännas.

Kan du springa när du fastar?
barfota-dec-zonterapeut-pa-sandbergJa, jag sprang fyra mil under senaste fastan. Men åter igen, ingen klocka, ingen mätning, ingen prestation. Jag springer långsamt ock känner efter. Hur känns steget? Hur känns kroppen? Hur mycket ork har den. Faktum är att den har ganska mycket ork, men den är smart ock vill hushålla med krafterna. Att springa barfota ger ytterligare en dimension, för som sagt, sinnena skärps: jag får ”bättre kontakt med underlaget”, som en patientkund beskrev effekten av zonterapi. Fasta ock barfota känns ungefär så.

Tappar du inte energi?
Jo, det händer, men mer ock mer sällan ock inte lika mycket. Jag säger att fasta ska vara enkelt, ock sanningen är, som med allt annat, att det blir enklare med tiden. Första gångerna är värst. Inte för att jag inte kan, utan för att kroppen inte vant sig än. Idag ställer min kropp om fort inför fastan, går ner i sparläge ock ställer om metabolismen. Första gången blir kroppen lätt orolig ock undrar vad som händer. Ge den tid till det.

Kan det verkligen vara nyttigt? 
Tveklöst. Frågan är snarare den omvända: kan det verkligen vara nyttigt att äta som vi gör? Det vet vi att det inte är. Vi vet att det är jätteskadligt. Ofta tenderar vi att likställa obehag med fara; om första fastan är obehaglig kan det inte vara nyttigt, right? Men vi måste som sagt vänja kroppen tillbaka till sitt ursprung.

För fasta känns. Fasta rensar ut, ock ju mer skit att rensa ut i kroppen, desto mer känns det. Skit i det här fallet är allt från dåliga fetter, antioxidanter, för mycket kolhydrater, men ock så stress, inflammationer t ex i leder ock muskler, ock svajande blodsocker. Även gamla krämpor eller åkommor brukar kunna dyka opp för att sedan försvinna för alltid. Så en ”nyttigt” ätande avslappnad vegetarian känner antagligen mindre av fastan än en pasta-junkie.

För mig har effekten blivit små men kontinuerliga förändringar i kosten. Jag väljer alltså att fylla på med mindre skräp mellan fastorna, helt enkelt för att göra fastan mer uppbygglig. Annars får fastan lägga all kraft på att städa istället för att också stärka.

Vi är skapade för att äta!
Absolut är vi det. Men inte var tredje timme. Inte fort. Inte en massa mjölmat som slaggar igen kroppen. Inte socker ock konserveringsmedel som den biologiska kroppen inte känner igen. Inte en massa snabba mellanmål som på sin höjd låtsas vara mat.

Vi är skapta för att äta ibland ock låta bli ibland. Svårare än så behöver det inte vara. Ock de sköna bieffekterna, när smärta ock stelhet försvinner, när sinnena skärps, när rörligheten ökar, då står det klart för mig att det här inte är något magiskt kurtillstånd. Detta är det normala. För en homo sapiens.

Kan vem som helst fasta?
Jag är övertygad om att alla som är fullt friska med fördel kan fasta. Men som sagt, under fasta spetsas ämnesomsättningen i kroppen till. Kroppen sorterar, snålar, lagrar, ock då behöver det finnas depåer att ta av. Så är dina normala matvanor inte de bästa kan det vara väl värt att bygga upp ett förråd först. Kör några veckors ”förfasta” där du ökar på med nyttigheter ock minskar på socker, alkohol, mjölmat ock kött.

Trappa opp eller all in?
Jag körde all in första gången. Det var emellanåt kämpigt, men sen var jag ju inne i det. Någon annan kanske vill öka stegvis, antingen i tid, det vill säga att börja med en dag, sen två, ock så vidare. Eller just att successivt minska på mängden. Man kan vänja sig med halvdagsfastor (hoppa över kvällsmaten eller frukosten) eller med nån 5:2-variant (men hoppa över kaloriräknandet. Det stämmer ändå inte.).

Mina första tuggor bestod av lite tomatsoppa ock ett majskex. De närmaste dagarna kommer jag att öka försiktigt för att bevara den sköna, nästan euforiska känslan så länge som möjligt. (Kroppen känns bra länge, men det kortvariga ruset i slutet av fastan klingar av snabbare.) Jag längtar efter att laga en god middag. Ta ett glas vin. Men jag ser redan fram emot nästa fasta.

Nästa naturliga rus.

/