Monthly Archives

februari 2017

fötter Känna efter smärta stress

Innanför-kroppen-upplevelser

zonterapi-fot-illustration-maja-larsson

I andliga kretsar pratas det ibland om utanför-kroppen-upplevelser. Jag har själv testat ock det är väldigt coolt. Men det snackas sällan om Innanför-kroppen-upplevelser. Antagligen för att det är så ovanligt. Det borde vi verkligen ändra på.

zonterapi-fot-illustration-maja-larsson”Känner du att du spänner foten?” undrar jag. Kvinnan på min behandlingsbrist försöker slappna av. Jag rör hennes fötter med långsamma rörelser för att lossa spänningar. Försiktigt trycker jag under ena fotsulan för att föra framfoten upp mot smalbenet. När det tar stopp håller jag ett ögonblick för att sedan släppa taget.

Kvar är foten vinklad mot smalbenet. Framsidan av lår ock smalben ha dragit ihop sig ock håller foten i det flexade läget. ”Känner du att du spänner foten?” undrar jag. ”Nej” svarar kvinnan förvånat ock tittar ner på den spända foten. ”Nej”, säger hon igen, ”jag märker inte att jag gör det.”

Hon är mer utanför sin kropp än i den.

Hade det varit en enstaka företeelse hade det kanske varit elakt att hänga ut kvinnan så här. Men det är det det inte. Det är vanligt. Helt enkelt för att många av oss lever mer utanför oss själva än inuti oss. Det ställer till det.

Normalproblem
En förutsättning för att vi ska veta vad vi gör är att vi känner efter. Något vi sällan tar oss tid till. Istället nedgraderar vi kroppens signaler till problem. ”Såna som alla har”. Huvudvärk, sömnsvårigheter, ryggont, musarmar, hälsporrar, hudutslag ock förkylningar ‘drabbar oss’, istället för att få vara de kroppsliga signaler det faktiskt är.

Hela kroppen är ett enda stort kommunikationsinstrument som konstant, 24 timmar om dygnet, tar emot, sorterar ock processar information tillsammans med hjärnan. Allt är ett enda stort system, en enda kroppshjärna. Eller hjärnkropp. Mycket informationsarbete sker utanför vår medvetna kontroll. Den del av hjärnan som tänker ock som vi inbillar gör oss till rationella varelser som styr över vår kropp, är tämligen liten, ock de flesta grundläggande funktionerna för vår överlevnad går alldeles av sig själva.

Om inte vi är där ock sabbar det, förstås.

Det stora kommunikationsinstrumentet
Till exempel genom att inte leva inuti detta stora kommunikationsinstrument som är vår kropp. Istället bedövar vi oss utifrån med skor, hörlurar, vadderade kläder, för mycket kaffe, dåliga TV-program, Alvedon, ergonomiska stolar, socker ock artificiella regleringar av ljus ock temperatur.

Istället för att vara i vår kropp ock känna efter.

När vi undrar något, till exempel vad det är för väder eller om det är något fel på oss, använder vi inte kommunikationsinstrumentet kroppen för att känna efter utan kollar utanför med google eller Aftonbladet.

Istället för att vara i vår kropp ock känna efter.

Vi lägger ner krutet på utsidan. På kläder, smink, dagens outfit, allt det där som syns utifrån. Vi anstränger oss mer för att se ut som att vi mår bra än för att faktiskt må bra.

Istället för att vara i vår kropp ock känna efter.

Ock vi betraktar oss själva utifrån vad vi presterar. Vi är vår titel, vår lön, vår krets. Allt det där som syns på utsidan. Tårarna däremot håller vi på insidan, där de inte syns, där vi slipper känna dem. För vi är ju ändå inte där. På insidan.

Så när kroppen börjar smärta går vi till terapeuten för att få lindring. Smärtan släpper i takt med spänningarna. ”Känner du att du spänner foten?” undrar terapeuten. ”Nej” svarar vi förvånat ock tittar ner på den spända foten. ”Nej”, säger vi igen, ”jag märker inte att jag gör det.”

/

detox fasta mat

Äta eller inte äta, det är frågan.

Morot-fasta- pasandberg-zonterapeut-illustration-majalarsson

De första tuggorna smakar ljuvligt. Ändå är det med blandade känslor jag äter efter sju dagars fasta. 

Morot-fasta- pasandberg-zonterapeut-illustration-majalarssonHur mycket dricker du? Kan du springa när du fastar? Tappar du inte energi? Kan det verkligen vara nyttigt? Eller som min far skeptiskt brukade slå fast: Vi är skapade för att äta! Det frågas mycket om fasta. Här kommer min 25-öring i ämnet.

En kropp som inte fått mat på ett tag håller sinnena skärpta, inklusive smak ock lukt. Det är en överlevnadsinstinkt ock en del av vårt normala tillstånd. Första tuggan är underbar. Det kan vara en bit kokt morot, lite yoghurt med äpple eller en riskaka med smör. Smaken, men också känslan. Att få tugga. Sakta.

Obeskrivligt.

En kropp som aldrig behöver hungra blir lat. Ätandet blir slentrianmässigt ock kanske rent av likgiltigt. Den slafsar i sig det mesta utan att känna efter så noga. Den behöver inte skärpa några sinnen.

Men den där alerta pigga känslan i kroppen är häftig. Kroppen är rörligare, smidigare, piggare. Ock det är med dubbla känslor jag ger mig in i vardagsätandet; ska jag förstöra den härliga känslan med att äta?

Ja, det ska jag såklart. Men jag försöker stanna upp ock känna efter. Hur kroppen känns (föryngrad). De skärpta sinnena (fokuserade). Men jag längtar efter ätandet, tuggandet, matlagandet, njutandet…

Hur mycket dricker du?
Fasta ska vara enkelt, ock för mig är en stor del av poängen, som i allt annat som har med hälsa att göra, att känna efter. Att lita på kroppen, men framförallt, att lyssna på kroppen. Jag kokar egen grönsaksbuljong, dricker te på nässlor ock ingefära plus olika joser ock såklart vatten. Jag mäter inte, jag dricker bara. Mest hela tiden. Så näringsbrist är inget problem. Det är omställningen i kroppen som kan kännas.

Kan du springa när du fastar?
barfota-dec-zonterapeut-pa-sandbergJa, jag sprang fyra mil under senaste fastan. Men åter igen, ingen klocka, ingen mätning, ingen prestation. Jag springer långsamt ock känner efter. Hur känns steget? Hur känns kroppen? Hur mycket ork har den. Faktum är att den har ganska mycket ork, men den är smart ock vill hushålla med krafterna. Att springa barfota ger ytterligare en dimension, för som sagt, sinnena skärps: jag får ”bättre kontakt med underlaget”, som en patientkund beskrev effekten av zonterapi. Fasta ock barfota känns ungefär så.

Tappar du inte energi?
Jo, det händer, men mer ock mer sällan ock inte lika mycket. Jag säger att fasta ska vara enkelt, ock sanningen är, som med allt annat, att det blir enklare med tiden. Första gångerna är värst. Inte för att jag inte kan, utan för att kroppen inte vant sig än. Idag ställer min kropp om fort inför fastan, går ner i sparläge ock ställer om metabolismen. Första gången blir kroppen lätt orolig ock undrar vad som händer. Ge den tid till det.

Kan det verkligen vara nyttigt? 
Tveklöst. Frågan är snarare den omvända: kan det verkligen vara nyttigt att äta som vi gör? Det vet vi att det inte är. Vi vet att det är jätteskadligt. Ofta tenderar vi att likställa obehag med fara; om första fastan är obehaglig kan det inte vara nyttigt, right? Men vi måste som sagt vänja kroppen tillbaka till sitt ursprung.

För fasta känns. Fasta rensar ut, ock ju mer skit att rensa ut i kroppen, desto mer känns det. Skit i det här fallet är allt från dåliga fetter, antioxidanter, för mycket kolhydrater, men ock så stress, inflammationer t ex i leder ock muskler, ock svajande blodsocker. Även gamla krämpor eller åkommor brukar kunna dyka opp för att sedan försvinna för alltid. Så en ”nyttigt” ätande avslappnad vegetarian känner antagligen mindre av fastan än en pasta-junkie.

För mig har effekten blivit små men kontinuerliga förändringar i kosten. Jag väljer alltså att fylla på med mindre skräp mellan fastorna, helt enkelt för att göra fastan mer uppbygglig. Annars får fastan lägga all kraft på att städa istället för att också stärka.

Vi är skapade för att äta!
Absolut är vi det. Men inte var tredje timme. Inte fort. Inte en massa mjölmat som slaggar igen kroppen. Inte socker ock konserveringsmedel som den biologiska kroppen inte känner igen. Inte en massa snabba mellanmål som på sin höjd låtsas vara mat.

Vi är skapta för att äta ibland ock låta bli ibland. Svårare än så behöver det inte vara. Ock de sköna bieffekterna, när smärta ock stelhet försvinner, när sinnena skärps, när rörligheten ökar, då står det klart för mig att det här inte är något magiskt kurtillstånd. Detta är det normala. För en homo sapiens.

Kan vem som helst fasta?
Jag är övertygad om att alla som är fullt friska med fördel kan fasta. Men som sagt, under fasta spetsas ämnesomsättningen i kroppen till. Kroppen sorterar, snålar, lagrar, ock då behöver det finnas depåer att ta av. Så är dina normala matvanor inte de bästa kan det vara väl värt att bygga upp ett förråd först. Kör några veckors ”förfasta” där du ökar på med nyttigheter ock minskar på socker, alkohol, mjölmat ock kött.

Trappa opp eller all in?
Jag körde all in första gången. Det var emellanåt kämpigt, men sen var jag ju inne i det. Någon annan kanske vill öka stegvis, antingen i tid, det vill säga att börja med en dag, sen två, ock så vidare. Eller just att successivt minska på mängden. Man kan vänja sig med halvdagsfastor (hoppa över kvällsmaten eller frukosten) eller med nån 5:2-variant (men hoppa över kaloriräknandet. Det stämmer ändå inte.).

Mina första tuggor bestod av lite tomatsoppa ock ett majskex. De närmaste dagarna kommer jag att öka försiktigt för att bevara den sköna, nästan euforiska känslan så länge som möjligt. (Kroppen känns bra länge, men det kortvariga ruset i slutet av fastan klingar av snabbare.) Jag längtar efter att laga en god middag. Ta ett glas vin. Men jag ser redan fram emot nästa fasta.

Nästa naturliga rus.

/

Avslappning lugn och ro stress

Tystnad! Lagning!

Fotkaffe-maja-larsson-2

Jag lagar en noshörning i trä. En sån där souvenirnoshörning som man kan köpa på marknad när man är i nåt sånt där turistigt utland. Jag vet inte var den kommer ifrån, men den stod hemma hos farmor ock farfar när jag var liten. Jag tyckte mycket om den.

Min farfar lagade saker. Långsamt ock noga. Folkskolelärare var han. Ock händig, så inget slängdes i onödan. Ock inget lagades slarvigt. Det låg något meditativt över alltihop. Men just det ordvalet hade han nog fnyst åt, farfar.

Han pratade aldrig om det. Om tillvaratagandet ock lagandet. Han visade. Han pratade inte så mycket över huvud taget. Men när han gjorde så lyssnade man. Han hade pondus. Ock så var han snäll. Men han fyllde inte luften med tomma ord. När han pratade visste man att det var genomtänkt ock antagligen lärorikt.

Alla dessa ord
Jag tänker på det när jag hör alla prata om allt. Ord, ord, ord. Vi har en övertro till ord, å ena sidan. Vi tror att de ska förklara allt. Ord ock siffror. Mäta ock förklara. Men det gör de inte. Alla vet att orden bara står för en liten del av talad kommunikation. Kroppsspråk, ansiktsuttryck, röstläge, andning, tempo, stakningar, diktion, för att inte tala om allt blaj som vi lindar in budskap i för att det ska låta bättre.

I skriven text är det än värre. Där finns inget kroppsspråk eller röstläge att ta till. Det skrivna ordet blir fattigare. Ändå tror vi att vi kan förklara allt med ord ock siffror. I rapporter, domslut, ock analyser. Som om det som inte kan mätas inte finns. Som ett äpple. Hur mäter man ett äpple? Inga ord eller siffror i världen kan helt förklara eller beskriva äpplet. Än mindre vara det. DET kan bara äpplet.

Vi missbrukar orden, för det andra. Låter dem fylla tystnaden med allt ock ingenting. Oftast ingenting. Det blir bara ord för att fylla tystnaden. Tystnaden skrämmer. Så vi fyller den med ord utan att säga nåt. Vi lindar in, håller med ock kanske småljuger lite, för att det inte ska bli jobbigt.

Men tyst får det inte bli.

Händerna är som fötterna
Jag tror det var därför jag var lite rädd för farfar ibland. Den kunde liksom kännas barsk, den där tystnaden. Visst pratade han. Han berättade saker. Skämtade, eller röt i med sin mörka baryton. Men han pratade aldrig om ordningen ock lagandet. Ändå var det där, hos honom, jag lärde mig allt om var sak på sin plats. Om att vara rädd om.

Ock om att laga saker. Att göra saker med händerna. Fötterna ock händerna är samma lika. Vi låser in alla fotens nerver i skor som gör oss orörligare, som avaktiverar vårt nervsystem. Men att begränsa händernas rörelsefrihet till tangentbordsknackande ock smartphonetryckande fördummar också motoriken ock nervsystemet. Vi behöver göra saker med händerna.

Att göra långsamt
När vi mediterar eller gör yoga, är det ofta för att slappna av, där ock då. Som om avslappning vore ett tillstånd avskilt från det normala. När hjärnforskaren säger att träning får oss att tåla mer stress, nickar vi glatt ock går till gymet, istället för att minska på stressen. Istället för att sträva efter att göra lugnet till det normala. Som det egentligen är. För varelser av arten homo sapiens. Som att göra saker sakta. Ock noggrant.

Jag kan fortfarande se ordningen ock redan i farfars snickarbod, fast den är riven sedan länge. Ock jag limmar fortfarande fast hornen på noshörningen som trillat i golvet. Med Karlsons klister. Precis som farfar. Inte för att allt var bättre förr. Men det rofyllda i att sitta stilla, koncentrerad på en liten uppgift. Som en noshörning i trä. Med avslaget horn. En noshörning som farfar redan limmat en gång för längesen. Det skänker frid.

Fotkaffe-maja-larsson-2Så jag sitter där med mitt lim ock min kaffekopp. Och jag tänker. Att så hade farfar aldrig gjort. Han hade lagat noshörningen.

Sen hade han druckit kaffe.

/