Monthly Archives

oktober 2016

Hälsa i siffror

Posted on 30 oktober, 2016

halsa-i-siffror-illustration-maja-larsson

Har du någon gång fått frågan om hur du mår, ock i huvet börjat rada upp ekvationer ock tabeller för att komma fram till svaret? Inte ofta, va? Ändå mäter vi mycket av det vi förknippar med hälsa i siffror.

Vi äter vitaminer ock mineraler ock följer RDI (rekommenderat dagligt intag). Vi räknar kalorier in ock kalorier ut utifrån genomsnittligt framtagna värden. När vi inte staplar kilometer i spåret eller vikter på skivstången så räknar stegräknaren antalet kliv mellan skrivbordet, kopiatorn ock fikarummet.

Doktorn mäter blodtryck, BMI ock kolesterol, vi kollar viktkurvor ock längdkurvor på barnen så de håller sig inom mallen. Ock så jämför vi med genomsnitt ock referenser, ock om allt är inom ramen för vad som anses normalt – friskt – så mår vi bra.

Du behöver inte känna efter en sekund. Bara kolla pulsklockan, vågen eller energitabellen på kexpaketet. Vem behöver sinnen ock eget förnuft?

Siffror = fakta?
Sanning ock hälsa i vår värld mäts med siffror. Fasta tal. Gränsvärden. Ock när det aktuella värdet inte är mätbart, så gissar vi: ”hur stark är smärtan på en skala mellan 1 ock 10?” Smärta går inte att mäta, särskilt inte som smärta kan ta sig så enormt olika uttryck. Det vet de flesta som legat på min behandlingsbänk. Det kan vara stickande, brännande, smärtande, ömmande. Det kan vara sköntont eller skitont. Men att mäta vilket går inte.

Din kaloriförbrukning är inte heller mätbar, åtminstone inte med en klocka. Den chansar friskt utifrån snittvärden uträknade på testpersoner som inte behöver ha något alls gemensamt med dig. Klockan träffar rätt lika ofta som en börsanalytiker med otur.

Prata aldrig vikt med dina barn
Jag läste den rubriken i en debattartikel. Prata aldrig vikt med dina barn. Varför skulle man överhuvudtaget prata vikt med med någon alls, ock inte hälsa? Visst, övervikt (hemska ord) är ett folkhälsoproblem. Men om vi lyfter på statistiktäcket kommer vi att se att övervikten är symtom, inte orsak. Den ökade (ock för all del även den minskade) kroppsvolymen kan ha olika orsaker. Den kan bli till olika sorters problem, men problemen följer inte statistiska snittvärden.

Ändå fortsätter vi kolla BMI ock viktkurvor. Ingen mår bättre av det. Ingen mår bättre av att bli jämförd med idealvärdena, oavsett om det är i modetidningen eller på läkarmottagningen.

Så vad vill vi att de där siffrorna ska säga oss? Att vi är normala? Att vi duger? Att vi inte duger? Att vi ska få dåligt samvete för att det vi åt innehöll för mycket eller för lite av något? Om vi presterat tillräckligt duktigt eller inte. Att vi måste bli starkare, smalare, snyggare…? Fitness- ock träningsindustrin har stor skuld i det här, men sjukvården hjälper till.

Syftet avgör
Den som tränar för att, ur ett strikt hälsoperspektiv, må bra behöver inga siffror eller tabeller, inga ”reps eller set”. Den som tränar för att må bra behöver inget kaloriförbrukningsvärde som ändå inte stämmer. Väldigt mycket träning idag bygger på kvantitet snarare än kvalitet. Vi räknar antal, vi räknar kilo, vi räknar distanser. Mer är bättre? Nja, att bli bättre på något behöver inte betyda snabbare eller mer. Det kan betyda just bättre. Visst, några är fokuserade ock noga ock putsar på teknik ock förfining. Men det vet inte pulsklockan, den räknar samma om du klumpigt slösar energi med tunga steg eller om du trippar lätt ock effektivt.

Den som tränar bara för att må bra, den gör det som är roligast, springer där det är vackrast, kör på så länge det känns bra, tar i lagom mycket ock äter nyttig, god mat ock inte bara nutretionsvärden, vitaminer, minerer ock muskelbyggande proteiner. Den som tränar bara för att må bra övar upp rörlighet ock naturliga rörelsemönster (Dit räknas knappast sittande maskinövningar eller bicepscurl). Den som tränar bara för att må bra, gör det med ett leende, ock skippar det dåliga samvetet över ett missat pass.

För den som har andra mål än att bara må bra, som att skaffa magrutor, umgås med gymkompsar, vinna SM-guld, spräcka skjortor eller brotta ner storasyrran gäller såklart helt andra regler.

barfota Leda stress

Leda

Posted on 21 oktober, 2016

höstfot-zonterapi-illustration-maja-larsson

Leda. Vad vore jag utan leda. Utrymmet mellan alla måsten där man hinner andas ock reflektera, känna efter, eller bara skita i vilket ock tänka att va fan.

Det är fredag. Men det struntar jag i. Det får vara fredag hur mycket det vill, med sina ”äntligen fredag!” ock ”TGIF”. Idag säger kroppen nej. Inte som att den är sjuk eller så. Den vill bara inte. Den vill inte springa hurtigt i skogen eller tänka på hållningen eller göra hälsosamma övningar. Sånt som ingår i min vardag.

Så jag byter ut löprundan mot en lufsig höstpromenad med hundarna. Jag tänder en pipa tobak, tittar på löven som faller ock tänker på sommaren.

Ohälsosamt hälsosam
”Röker du pipa? Jag trodde du var hälsosamheten själv?” sa en bekant förvånat. Ock ja, jag tror att jag är det. Hälsosam. Jag äter nyttigt, fastar emellanåt, springer skogen, mediterar ock försöker i allt leva som jag lär. Men ibland behöver man bara skita i vilket en stund. Ibland, för många av oss, tror jag att det är det hälsosammaste vi kan göra. Skita i vilket.

Jo, jag vet. Det är allt för många som gör tvärtom. Skiter i vilket mest hela tiden ock tar på sin höjd hand om sig några veckor efter nyårslöftena. Det här handlar inte om dem. Det handlar om oss som vill mycket, vi som är ”duktiga”, som skaffar rutiner som blir till (goda?) vanor som går av bara farten.

För det är det vanor gör. Går av sig själva. Utan att vi behöver tänka på dem. Utan att vi känner efter. Ock oreflekterad hälsosamhet är inte hälsosam. Att träna av vana, eller för att undvika det dåliga samvetet är lika onyttigt som att rutinmässigt dricka vin bara för att det är fredag.

Tom tid
Leda är viktigt. Tom tid. Utan distraherande TV-serier, instagramflöden, dammsugning eller onödigt small talk.

Leda.

Tom tid.

Som visar sig vara allt annat än tom. Om man bara ger den tid. Om man bara törs känna efter vad som känns där längst inne.

Lätt för mig att säga. Som inte har fasta arbetstider eller småbarn, som inte har en chef eller PT som kollar vad jag gör. Då är det lätt att ta sig tid. Då är det lätt att skita i vilket. Ock tänk om man inte vill? Tänk om man trivs med att häcken full?

Många bollar i luften…
Ja tänk om. Tänk om man bara tror att man trivs med full häck? För hur kan man veta det? Om man inte unnar sig att stanna opp ock känna efter, om man inte unnar sig ledan? Det går. Om man bokar av ett av de där mötena som man vet inte kommer att leda till något, eller om man stänger av TV:n ock facebook, eller tackar nej till middagen man inte är sugen på, om man skippar träningen ibland.

För tänk om. Tänk om den där träningen jag tränar för att det ska vara så bra för mig, inte är så bra för mig som jag tror? Tänk om det bara är ett inlärt beteende? Tänk om träningen blir en stress? Tänk om det är de där extra kilona runt magen som ger mig dåligt samvete för jag tror att jag blir friskare eller mår bättre om jag blir smal? Eller tänk om det är åldersnojan, att inte se ut som tjugo längre (eftersom man inte är 20 längre).

Förstå mig rätt, det är bra att röra på sig (även om massor av träning inte har ett smack med rörlighet att göra. Försök vara graciös med 50 kilos skivstång i händerna så får du se.). Men har du känt efter? Får det dig att må bättre? Eller blir det en kamp?

Vissa dagar är det en kamp att bara kliva ur sängen. Det är som det ska, ock ibland får man bita ihop. Men inte hela tiden. Inte varje dag. Ge dig själv tid att ta igen den där morgonen. Inte med schemalagd kvalitetstid. Utan med tom tid.

Med leda.

hälsa living in the fast lane Livspusslet stress

Handbok i att tänka själv

Posted on 13 oktober, 2016

När vi inte längre hinner känna efter hur vi mår, när vi stressar för att hinna till den avslappnande yogan, när insikten att maten vi äter påverkar vår hälsa kommer som en vetenskaplig överraskning, när vi behöver appar i våra smarta apparater för att träna, springa, må bra ock, ja fan, för att andas. Då vill jag skriva en sån. Handbok i att tänka själv.

”Ta en andningspaus.” säger iWatch på armen med ett pling. Den ger sin ägare två alternativ: ”Andas” eller ”Senare”. Jag, som inte äger ett dylikt tekniskt vidunder, undrar vad som händer om man väljer det andra förslaget. Senare. Ock jag tänker på den stressade kvinnan som så väl behövde varva ner, men som avfärdade all hjälp med att ”Jag har inte tid att må bra!”

Så visst, jag ser poängen. Många är så ofantligt stressade att de glömmer andas. De får en påminnelse av klockan, av appen, av PT:n, en hjälp för stunden. Men allvarligt talat, vi missar något här. Vi påverkas att, ock tillåter oss, att lämna ifrån oss fler ock fler av våra grundläggande mänskliga förmågor.

Att känna efter
Varför slutar vi med det? För att vi inte har tid? För att vi inte litar på vad vi känner? För att det är läskigt? För att glömt hur man gör? Vi kan egentligen. Hela vår kropp är ett stort system av sensorer som registrerar ock tolkar oändligt många intryck. Tillsammans bildar de mönster som går att tyda.

Vi kanske sover lite dåligt. Ryggen ömmar efter en dag på jobbet. Spända axlar, kanske till ock med lite spänningshuvudvärk på det. Morgonirritation i trafikrusningen. PMS:en blir värre. Till råga på allt får vi ont i knät när vi springer. Det är inte otur. Inte ens hudutslagen, parkeringsböterna eller relationsproblemen är otur eller dålig tajming. Vi hade kunnat se det komma.

Normalproblem?
Men vi gör inte det. Huvudvärk, sömnsvårigheter, magproblem, stelhet, nackspärr ock dåligt humör är bara något som ska bort, eller som avfärdas som ”sånt man har, det har ju alla”. Nej, det har inte alla. ”Men det är ju så livet ser ut”, får jag höra. Är det? Varför gör det det? Har vi valt det? Eller har vi lämnat ifrån oss ansvaret? Har vi stängt av våra förmågor att leva som vi mår bra av?

Alla tankar ock känslor sätter sig i kroppen. Alla. Stress, oro ock rädslor manifesteras i spända käkar, orörliga bäcken, stressmagar, stängda bröstkorgar, kortare andning ock hudutslag. Väldigt många av våra moderna sjukdomar har stress som påverkande faktor (Jodå, kolla i vilken medicinsk handbok som helst. ”Stress kan förvärra symtomen”, står det ofta. Tydligare än så kan det inte uttryckas om något som inte är direkt mätbart.)

Vad ska folk tycka
Ock när vi bryter ner det hela, det som vi lite slarvigt sammanfattar som stress, så har det ytterst sällan en enskild orsak. Det är inte ”mycket på jobbet” som är problemet. Livspusslet, säger någon annan. Ja, snarare det. Men varför? Vad är det som gör livspusslet så svårt? Ock vem lägger dit alla måste-pusselbitar? Chefen?

Vi gör det för det mesta själva. Vi gör det för att vara någon till lags. Vi gör det för att duga, för att passa in, för att få bekräftelse eller kärlek. Vi gör det för att slippa konflikter eller jobbiga känslor. Ock dom där andra kan vara vänner, kollegor, föräldrar, syskon, grannar, makar, eller kanske dom där som vi inte ens känner. Vi gör det för att, ”så gör man ju”.

Så gör man ju. Vem är ”man”? Åt vilka har vi lämnat över mandatet att bestämma över våra liv, om vi inte lever som vi vill utan som ”man” gör? ”Man” är någon annan, en oidentifierbar grupp som vi ändå tillhör. ”Jag” eller ”vi” är konkretare. Jag ock vi förpliktigar, kräver ansvar ock ställer till svars.

Vi kan, vi har förmågan att ta ansvar för hur vi mår mer än vi tror. Ock egentligen är det inte så svårt. Det förutsätter att vi rensar lite bland alla måsten, det förutsätter att vi funderar på för vems skull vi lever som vi gör; vad försöker vi bevisa? Ock det förutsätter att vi tänker själva, att vi törs ock tar oss tid att känna efter, ock tänker efter vad det som känns betyder.

I grund ock botten handlar det bara om det. Om att känna efter. Ock om att tänka själv. Hos mig börjar vi med en energiboost, lite balans mellan spänning ock avslappning ock lite nya tankeperspektiv. Sen får du hjälp att känna signalerna. Att känna vad din kroppocksjäl kan göra om du bara låter den. Välkommen!

Ock när mat-ock-sov-klockan eller appen påminner om andningen, då är inte ”senare” något alternativ. Bara så du vet.

fForskning reflexologi smärta stress zonterapi

Femprocentsvärlden

Posted on 6 oktober, 2016

När det forskas på zonterapi är det framförallt inom två områden: smärtlindring ock stress. Inom båda fälten har studier visat på god effekt. Inte så konstigt, då båda dessa områden hänger ihop. I båda fallen handlar det ju om ”nerverna”.

Det kommer inte hända ofta. Att jag inleder en text med att hänvisa till forskning. Jag ska strax förklara varför. Men först det där om stress ock smärta. Först det där om nerverna.

Förr sa man att folk hade problem med nerverna. Om de inte var kvinnor. Kvinnor kunde vara hysteriska också. Men män hade problem med nerverna. Idag, när vi utvecklat en mer sofistikerad, ock inte minst mer lukrativ diagnostik, är begreppen fler. Utbrändhet, depression, utmattningssyndrom…

Same same but different
Gemensamt för flera av diagnoserna är att de ofta föregås av tillstånd som inte ännu (men snart) är medicinskt klassade, som till exempel stress, oro, bekräftelsebehov, kärlekstörst, mindervärdighetskomplex, rädsla, duktig-flicka-syndrom ock prestationsångest. Ock alla dessa kan dra iväg åt olika håll. Följden kan bli nån av diagnoserna ovan, men det kan lika gärna resultera i IBS, astma eller fibromyalgi. Eller mer diffusa symtom som sömnproblem, spända ock stela muskler, hudutslag, ryggvärk eller PMS-besvär.

Självklart är det fler faktorer som spelar in. Men knyter vi ihop symtomen ock diagnoserna ovan, ock silar ner det, så finns stress ock smärta med som gemensamma nämnare ock ofta bidragande faktorer. Knyter vi ihop det ser vi att olika problem ofta hänger ihop, även om de är till synes olika.

Smärta är inget tillstånd.
Smärtan du känner finns inte i den del av kroppen som gör ont. Smärtan är en signal, eller flera. När något händer, låt oss säga att du hugger dig med en yxa i foten (inget allvarligt, det blev bara ett ytligt jack), så kommer nerverna där nere att skicka en budkavle uppåt i benet. Vid varje synaps lämnas budet över till nästa nervtråd. Så fortsätter det upp till hjärnan.

Där skickar talamus vidare informationen. Den kollar med hjärnbarken, hippocampus ock några andra för att bestämma hur de ska tolka ock agera på signalen. Om hjärnan kommer fram till att det här är farligt så skickar den smärtsignaler, bara för att tala om för oss att vi måste ta hand om oss. Här spelar rädslan stor roll. Är vi rädda för att det ska vara farligt kommer vi antagligen att känna mer smärta. Kroppsminnet är en annan faktor. Har vi upplevt det här tidigare? Var det farligt då?

Andra nerver aktiverar andra sinnen. Smekningar inger trygghet medan andra sensorer helt enkelt håller koll på oss ock vår omgivning. Står jag upp? Är det varmt eller kallt? Är underlaget ojämnt? Alla dessa signaler, kemiska ock elektriska, trängs med direktiv från hjärnan: ”Mer blod till matsmältningen”, ”Dra bort handen från elden!”, ”Slappna av”, ”Spring för livet!”

Problem med nerverna?
Allt det här händer i samarbete med det hormonella systemet som också skickar signaler till kroppens delar ock organ. Det finns inget status q. Det finns ingen balans. Det är ett ständigt gungande mellan för mycket av det ena o för lite av det andra. Aktiviteten är konstant.

Det är bara det att när vi stressar, eller oroar oss, eller är rädda (olika sidor av samma sak) sätts det normala gungandet ur spel. För i fara – ock det är vad stress är; en reaktion på fara – är inte matsmältningen viktig. Inte såret i foten heller. Eller nervcellernas sinnrika kommunikation med hjärnan. Det enda som är viktigt är att klara krisen.

Så vi spänner musklerna, slutar andas, håller oss vakna, tarmarna slutar jobba ock vi är beredda att springa eller slåss. Det funkar ett tag. Men till slut blir det kortslutning i systemet. Orken tar slut samtidigt som hormoner ock nerver börjar löpa amok; vi reagerar känslomässigt, får raseriutbrott, börjar gråta. En del förlorar känseln, andra får ont överallt.

Kommer på köpet
Allt det här möter jag hela tiden, i olika former. Ibland lindrar vi symtomen. Ibland sätter vi igång livsförändringar. Man får som man vill. Men jag blir inte förvånad när studier ”bevisar” att zonterapi lindrar stress ock smärta. Det är bra. Mycket bra. Men det finns ett men. Ock ett ock. Ocket är att stressen ock smärtan – ”nerverna” – innefattar så mycket. Orsakar eller bidrar till så många olika åkommor ock tillstånd. Jobbar vi med det kommer mycket annat på köpet.

Menet är det samma. Att allt hänger ihop. En av bristerna med vetenskaplig forskning är att den begränsar. Det ligger i forskningens natur att plocka isär det som sitter ihop, ock försöka förklara det del för del. Det ger viktig detaljkunskap men inte hela sanningen, eftersom det är sambanden som är grejen, orsaken. Inte de enskilda delarna. Ingen del i kroppen jobbar för sig själv. Ingen.

Vad är det vi inte vet?
”Vi känner till fem procent av all materia i universum”, sa en rymdforskare jag lyssnade på. Fem procent. 95 procent känner vi inte till. Den finns där men vi vet inte vad det är eller vad den gör. Man behöver inte läsa mycket vetenskaplig litteratur för att inse att samma sak gäller på flera områden. Människokroppen, till exempel. Vi vet att tarmen innehåller mängder av bakterier, men bara ett fåtal har vi koll på. Vi har bara skrapat på ytan till näringslära ock vad som händer i kroppens ämnesomsättning. Att hormoner är viktiga har vi förstått, men hur dom egentligen samverkar har vi mycket begränsade begrepp om.

För att inte tala om hjärnan. Så man bör vara försiktig med ”fakta”. I en femprocentsvärld är okunskapen större än kunskapen. I en femprocentsvärld är det vanskligt att lita mer på bevis än på egna upplevelser. Prova att lägga ett 3000-bitarspussel där det fattas 2850 bitar. De 150 bitar vi har är intressanta ock bra ledtrådar. Men de är inte ”sanningen”. Sanningen får man gissa sig till; ”Vad är det vi inte vet?”

Så jag fortsätter jobba på helheten. På sambanden jag ser ock upplever. Jag läser forskningen, drar slutsatser ock lyssnar på andras. Jag provar, testar ock drar nya. Visst, jag behandlar smärta ock stress, var för sig ock tillsammans. Men zonterapi är mycket mer än så. Jag lovar.

Ungefär 95 procent mer är så.