Monthly Archives

september 2016

fotarbete hälsa kropp och själ reflexologi zonterapi

Kropp ock själ – eller kroppocksjäl

pussel-bitar-i-helhet-illustration-maja-larsson

Kropp ock själ. Hjärta ock hjärna. Tanke ock handling. Vi brukar dela opp det så. Men vi nöjer oss inte med det. På kliniskt medicinskt ock anatomiskt vis låter vi ett knä vara ett knä, en mage vara en mage ock en hjärna vara en hjärna. Ock aldrig mötas de tre. Eller?

Människor har en märklig böjelse att sätta upp gränser. Markera skillnader. Skilja åt. Vi drar tänkta linjer mellan Sverige ock Norge ock låtsas att något är på ena sidan ock något annat på den andra. Vi hittar på tid ock klockslag ock tänker att när klockan slår tolv på nyårsafton så slutar något ock något annat börjar, fastän allt fortsätter i en gränslös ström.

Det som allt egentligen är samlat som ”liv” delar vi upp i arbete, fritid, egentid, kvalitetstid ock fredagsmys. Ock vi delar upp det som på ett eller annat sätt samlas under begreppet ”jag” i en ofantlig mängd delar ock låtsas att dom inte har med varandra att göra.

Det har dom.

Kropp ock själ
pussel-bitar-i-helhet-illustration-maja-larssonAllting som händer dig, fysiskt, mentalt, själsligt eller andligt gör avtryck i alla de andra delarna. Uttrycket ”placebo” är i sammanhanget ett av få vetenskapliga bevis för att saker påverkar oss utan att ens – med vårt fysiskt begränsade sätt att se det – ha hänt. Klämkäckt positivt tänkande har tveklös effekt men är alltför förenklat ock enkelriktigt för att vara enbart av godo. Vi är vad vi tänker ock vi är vad vi känner ock vi är vad vi äter ock vad vi gör, men vi allt går i andra riktningen också. Vi tänker vad vi gör ock vi äter som vi känner…

När jag behandlar, klämmer på människors fötter, händer det att till synes helt irrelevanta känslor väcks. Tårar kanske rinner ock minnen väcks till liv. I fötterna? ”Det är så mycket på jobbet nu”, kanske du säger som förklaring till stressen ock oron, som tar sig uttryck i spända käkar, trög mage ock dålig sömn.

Jobbet! Så, då var det kategoriserat ock klart. Fast det är nästan aldrig så. Det är helheten av livet, summan av kardemumman, som kör ihop sig. Jag kan inte göra allt mest hela tiden. Ska jag jobba mer så blir jag förmodligen en mindre närvarande pappa. Egentiden måste tas från nåt annat, osv. Ock allt handlar inte om tid. En trasig relation eller ekonomisk oro går inte att schemalägga. Men det tar energi från allt det andra. Det hänger ihop.

Det är inte ovanligt att personer tiden efter en hjärtinfarkt blir överdrivet känslosamma, gråter floder utan märkbar anledning ock i vissa fall blir deprimerade. Den nervöst lagda får handsvett ock fjärilar i magen. Den stressade spänner muskler ock andas kortare, till ock med matsmältningen går ner på lågvarv. Kropp ock själ är ett. Hjärta ock hjärna lika så.

Kropp ock kropp
Men många har valt en annan väg, ett annat synsätt. Så när magen slutar fungera, behandlar vi magen. Inte stressen som visade sig vara problemet från början. Ock smärtan i foten löser vi med pelotter ock fotbäddar, när vi egentligen borde titta över vår hållning, inte minst i bäckenet.

För det är så; kroppens olika delar kommunicerar med varandra. Ock när någon kroppsdel inte längre funkar som den ska, går någon annan in ock tar över. Det kan vara muskler som hjälper varandra, men likaväl kan det röra sig om inre organ, hormonella körtlar ock lymfatiska noder. Så långt de orkar. Så när magen eller sköldkörteln goes bananas beror det ofta på nåt annat. Ock när du tar för långa steg ock slår i hälarna i marken, är det inte säkert att det är fötterna som tar mest stryk. Eller alla som gärna står med bakåtsträckta knän kanske inte får problem just där. Det kan lika gärna vara bäcken, rygg eller nacke som som börjar göra ont.

När du tränar ock tänker stretcha ut den den där muskeln som envisas med att vara stel, så kanske du försöker lösa problemet på helt fel ställe. Kanske jobbar just den muskeln bara övertid för att täcka upp för en muskelkompis. Kanske är det kompisen som behöver behandling? Problemet sitter sällan där det verkar sitta. Stretchandet lindrar för stunden men orsaken är kvar.

Du kommunicerar som en helhet. När jag klämmer på dina fötter så gör jag inte bara det. Jag läser av hållning, spänningar, andning osv. Sen klämmer jag. Ock känner. Ock påverkar. För det som händer i kroppen händer i fötterna. Dom sitter ju ihop. Det är inte så konstigt egentligen. Så när du sitter där på behandlingsbänken ock undrar: ”Hur kan han känna det i min fot? så ska du inte bli förvånad om jag svarar: ”Det gör jag inte. Jag känner det i din kropp.”

/

fotarbete hälsa utveckling zonterapi

Syftet med förändring

Karta-oppsala-illustration-maja-larsson

Förändring är inte alltid till det bättre. Men det är alltid en möjlighet. Ock en risk. När vi låter det vi har ock det liv vi lever begränsa oss, är det ofta en undanflykt för att slippa göra något av våra drömmar. Att slippa ta tag i det som vi egentligen längtar efter. Trygghet, kallas det visst.

Zonterapeuten har flyttat. Bytt lokal. Inte för att det var dåligt i den gamla. Men för att jag hade nått takhöjd. Då fanns bara två alternativ: stanna kvar ock låt verksamheten rulla på som vanligt. Business as usual, liksom. Eller sikta på utveckling. Ta verksamheten ett steg till. Ställa mig frågan: ”Hur kan jag göra det jag gör ännu bättre?”

Karta-oppsala-illustration-maja-larssonLet’s face it. Förändring finns. Det är lätt att bli ett offer för den. Kontroll ock trygghet förknippas ofta med status Q. Vi växer upp för att bli…vuxna. Färdiga. Skaffa saker. Som jobb. Familj. Hus. Lån. Ock sedan förvaltar vi det. Det blir bättre förr. På min tid. Min?

Statens kaka är stor men säker
Ock ändå är det enda vi kan vara helt säkra på är att det förändras. Allt förändras. Hela tiden. Tekniken, känslorna, värderingarna, moralen, postgången, trenderna, styrmedlen, kunskapen, lönerna, telefonmodellerna, kontrollerna, relationerna, tryggheten… ”Statens kaka är stor men säker”, sa min far när jag var liten. Ja tjena. Det var då det. Ingen som arbetar inom offentlig sektor kan ha undgått alla organisationsförändringar som nästan verkar bli självgående, inneboende delar av verksamheten. Förändring är inbyggt i vårt samhällssystem, på gott ock ont.

När jag hamnade på mitt förra ställe, var jag nyinflyttad i Oppsala. Stor förändring. Skulle börja bygga opp min verksamhet från noll. Ett vackert hus mitt i stan med befintlig kundtillströmning var perfekt. Även om verksamheten i byggnaden var en bit ifrån det jag pysslar med, så fick det mitt kneg att börja rulla. Jag fick god hjälp, ock snart kunde jag öka farten på egen hand. Det var jättebra. Då. Men det fanns begränsningar.

Man vet vad man har
Ungefär som när ett barn lär sig cykla, på sin nya cykel. Den är fantastisk. Friheten är total ock farten hisnande. Tills det gått ett par år, ock barnet vuxet ur den där cykeln som inte längre tar en hur långt som helst, som inte går att trampa tillräckligt fort. Kanske tycker barnet att det är bra. Tryggt. Att känna sin cykel. Man vet vad man har. Eller så vill barnet komma längre. Snabbare.

Jag vill mer. Jag vill utveckla, bredda ock fördjupa behandlingarna. Jag vill skriva, föreläsa ock utbilda. Jag vill jobba med helheten ock med detaljerna. Mitt nya rum är vackert inrett. Men det finns inte en pryl där som jag inte tittat på ock undrat ”vad fyller du för funktion?” Sånt är viktigt. Vilka färger jag har i rummet spelar roll. Tavlorna på väggarna likaså. Du kanske inte tänker på det när du är där, men din kropp ock hjärna registrerar ock påverkas.

Eller så bara gör man
Jag vill kunna erbjuda mer. Så jag bestämde mig för att skapa förutsättningar för allt det där. För helheten ock detaljerna. Det är så lätt att skjuta sina visioner framför sig. ”Jag ska bara…” Fixa till ekonomin. Gå den där utbildningen. Skaffa lite fler kunder. För säkerhets skull.

Jag ska bara…

Eller så bara gör man. Mitt nya behandlingsrum är ändamålsenligt. Större. Tomt ock vitt stod det redo att utformas som jag ville. Jag har inget att skylla på längre. Jag har skaffat förutsättningarna för förnyelse. Jag har skaffat takhöjd. Utvecklingspotential.

Allt var inte bättre förr. Men en del.
Ock ändå. Det finns massor som jag tycker var bättre förr. Men det spelar ingen roll, för det är inte förr. Jag kan gnälla ock oja mig en stund, eller kan jag använda de gamla lärdomarna i min förändring. Idag är utveckling ock förändring ofta ett självändamål. Framåt, framåt! Tillväxt, tillväxt! Men utveckling behöver inte innebära att det som varit bra förr ska på tippen. Återanvändning, recycling, är också utveckling. Nyast är inte alltid bäst.

Poängen är att den där tryggheten i att ha kontroll ock form är ganska bedräglig. Poängen är att vi inte har en aning i vad som kommer. Tryggheten ligger i att acceptera att jag inte har kontroll. Trygghet i förvirringen. Utifrån det kan man göra som man vill. Jag väljer att skapa min egen förändring. Min utveckling. Ock se vart det leder.

Ock så länge jag får fortsätta att hjälpa människor att må bättre, så länge jag får fortsätta lära mer ock göra bättre, så länge är jag på rätt väg. Min väg.

Vilken är din väg?

/

Illustration: Maja Larsson

barfota fotarbete reflexologi zonterapi

Som en tandläkarbedövning

”Det känns som att jag fått bättre kontakt med underlaget.” Sa hon som älskade att dansa, helst i högklackat. Hon visste att det frestade på. Fötter, knän ock höfter tog stryk. Men ändå. Så kom hon till mig. Ock fick bättre kontakt med underlaget. Jag tänker på det när jag springer i skogen. Barfota. För att få just det. Kontakt.

Egentligen får jag höra det ganska ofta. Människor använder bara lite olika ord. Fötterna känns mer levande efter zonterapi. Känseln har ökat. Tårna fryser inte längre. Det känns som att gå på bomull. Eller tvärtom; känns som att alltid ha gått med raggsockor på fötterna men att plötsligt slippa sockorna. Fast egentligen kom de till mig för nåt annat. Allergi. Ont i ryggen. Stress. Kanske migrän. Eller nåt annat diffust som ingen verkar veta vad det är…

Oavsett vilket så kommer effekten i fötterna på köpet. Det är ju liksom en del av processen. Fötterna är ju liksom en del av kroppen. Det som händer i fötterna händer i kroppen. Ock tvärtom. Aldrig blir det så tydligt blir det som när jag springer barfota. Går barfota. Klättrar. Ock då ser jag mig ändå som nybörjare. Barfotanybörjare.

Barfotanybörjare
Det är bara ett ock ett halvt år sedan jag började återuppväcka mina fötter på riktigt. Att gå barfota på stranden på sommaren eller på gräsmattan har jag väl alltid gjort. Men att springa. Träna. Jobba barfota. Att verkligen aktivera fötterna ock få dem att göra det de egentligen kan. Icke. Det finns inte i vår kultur.

Våra fötter har många tusen nervändar. Olika sorter. Våra fötter är över huvud taget väldigt sinnrikt konstruerade med massor av ben, leder, senor ock muskler. 25 procent av kroppens alla ben finns i fötterna. Det finns såklart en mening med det. Ett syfte. Fötterna är till för att användas. Inte bara packas in, skyddas, bullas upp, stötdämpas ock ignoreras.

Rehabträna fötterna
Alla som varit gipsade någon gång vet vad som händer med den gipsade kroppsdelen; den förtvinar ock tappar sin motorik, sin funktion. Den behöver aktiveras ock tränas upp. Så vi skickar den på rehabträning. Men innan dess, medan gipset fortfarande är på plats, sker andra saker. För det som ska hända i kroppen händer, det är bara det att någon annan del får göra jobbet.

Låt säga att benet är gipsat. Du kan inte stödja på det. Du får kryckor ock tröttar ut armarna, får blåsor i händerna ock Stela axlar. Eller så hoppar du på ett ben, lägger all belastning på en kroppshalva som alldeles säkert leder till överansträngning. Såvida du inte är en duktig sjukling ock bara vilar. Samma sak gör vi med fötterna. När senor, leder, nerver ock muskler inte får göra det dom ska, hamnar belastningen någon annanstans. Vi kan känna av det i knän, höfter, rygg eller nacke. Ock inte bara där. Hur vi använder fötterna påverkar hur både mage ock huvud fungerar.

Skorna fungerar som gips som inaktiverar alla de där benen, senorna ock musklerna. Ock nerverna. Ungefär som en tandläkarbedövning. Har du varit på tivoli nån gång, ock stoppat in handen i en lucka för att försöka känna vad det är därinne? Det är inte så svårt; lera är kletigt, trä är strävt, tyg är mer följsamt. Är det varmt eller vasst rycks handen tillbaka.

fötterockbad-illustration-maja-larssonDet som händer i fötterna händer i kroppen
Allt det där finns  foten också. Så, å ena sidan, när vi går i skor ock på plana golv, ock inte använder nerverna i fötterna, slutar dom att fungera. Dom förtvinar. Om du, å andra sidan, tar av dig skorna, på låt oss säga en grusväg, så får de ovana fotnerverna överslag. Det gör jätteont, för fötterna vet inte vad det är, ock smärtan kan ibland kännas lågt upp i benen. Ungefär som när bedövningen släpper i den rotfyllda tanden.

Steget till ett liv barfota kan verka långt. ”Jag kommer aldrig att kunna gå barfota”, säger en del. Sen gör dom det. Men oavsett vilket så är det en bra idé att väcka opp dom, fötterna. Återupprättar kontakten mellan fötterna ock resten av kroppen. För som sagt. Det som händer i fötterna händer i kroppen.

Svårare än så är det inte.

/

Läs även Huvudvärken från tårna om du har lust.

barfota bergsklättring hundjobb

Tappa fotfästet

Vifta-på-tårna-illustration-maja-larsson

Dagen var planerad. Inte minutiöst, sån struktur håller sällan hela vägen så jag försöker undvika det, men det var en del som skulle donas med. Men gudarna tänkte annat. ”Idag ska vi ta honom ur hans vardagsslummer”, sa dom till varandra. Precis som om mitt liv skulle vara särskilt inrutat. ”Idag ska vi påminna honom om att han inte kan ha kontroll på tiden ock livet. Om att tiden ock livet gör som dom vill. Låt oss se hur han fixar det.” Tack för det.

Väckning klockan sju. En dusch ock en slurk kaffe. Halv åtta, skjutsa sambon till centralen. Hundarna åker med. Rationellt ock effektivt tänker jag att vi tar en tur i skogen när jag ändå är iväg. Då kan vi ju passa på att hitta nåt nytt skojigt ställe att nosa ock markera på, sånt brukar liva opp.

Jag parkerar vid Lurbo, vid bron över Hågaån, ock efter kommando ”fot” traskar vi norrut in i skogen, mot Predikstolen, ett naturområde med klippor ock lummig växtlighet. Där släpper jag hundarna lösa. Vi är barfota. Tur det, för uppförssläntarna är leriga ock hala. Med alla tår ock klor ute känner vi varje skiftning i underlaget ock får lätt fäste. Med skor hade vi inte känt nånting.

Fötterna hittar själv
Jag håller hundarna under uppsikt medan vi klättrar uppför backen, ända tills jag står nedanför branten till en av klipporna. Jag ser mig omkring. Det är vackert ock luktar jord. Höst luktar det. Midget, en stor lufsig blandras, nosar nyfiket i en svacka bredvid mig. Milo, en liten ivrig Jack Russel, som ofta tror att han är större än han är, syns inte till. Jag ropar men får inget svar.

Jag ropar igen. Högre. Ock igen. Fortfarande tyst. Jag ber Midget söka efter sin ”lillebror”. Han tycker det verkar vara en kul lek ock sätter iväg. Irrar åt lite olika håll innan han sätter av i en båge uppför berget. Jag rusar efter utan att se mig för. Fötterna hittar själva bästa spåren.

Plötsligt börjar midget skälla. Jag följer ljudet ock finner honom högst upp på klippen, ovanför samma stup som vi nyss stod nedanför. Han skäller ut över kanten ock viftar på svansen. Två meter ner sitter han, Milo, på en smal avsats. Han sitter säkert där. Men han kommer ingenstans. Nedanför honom stupar det rakt ner, sju, kanske åtta meter. Nånstans har han tappat fotfästet.

Fan, det här händer ju!
Det gör jag med, om än mer mentalt. All planering, alla tankar för dagen försvinner. Steg ett: ta in allvaret. Att det här är på riktigt. Hundstackarn sitter fast. Steg två: lös det. Ja, men hur? Trots manisk höjdskräck är första tanken att klättra ner ock hämta honom. Jag inser att det är livsfarligt ock svårt. Snabbt bläddrar hjärnan igenom alla tänkbara alternativ: hämta rep, ringa en vän, ta hit brandkåren, skaffa en stege, ropa på hjälp…

Alla alternativ som innebär att lämna jycken stryks direkt. Istället letar jag mig runt klippan efter någon möjlighet att ta sig upp, när det nu inte går att ta sig ner. Vid sidan av avsatsen hittar jag en snårig brant som sluttar lite lätt. Avståndet till den rejält sluttande marken är kanske tre meter där men bergväggen upp till avsatsen är plan ock mossbelupet hal. Så jag börjar leta efter något att att klättra på ock hittar en död trädstam som jag  bryter loss med rötterna ock släpar med mig till branten.

Hoppa över stupet
Jorden i branten är lös men jag försöker få rötterna att ta spjärn i myllan ock lutar den murkna stammen mot klippväggen. Trillar jag så kasar jag ett några meter, inget fritt fall alltså, det är inte så farligt. Nu gäller bara att nå Milo.

Varje muskel är på helspänn när jag balanserar för att min klätterställning inte ska börja glida eller brytas av under mina knappt 80 kilo. Oppe på krönet till avsatsen är Milo märkbart glad att se mig. Men att ta sig till mig innebär ett hopp, inte så långt men dock, över stupet. Från där jag står viker bergväggen av in under avsatsen ock sluttar inåt. Jag är skiträdd.

Milo gör motstånd när jag sträcker mig ock greppar om hans halsband, Han är också rädd. Inför risken att han ska slingra sig ur halsbandet tar jag ett stadigt grepp om både halsband ock vänster framtass. Ett djupt andetag hade varit på sin plats, men andas gör jag inte alls. Med ett stadigt grepp drar jag till i hundhalsbandet. Milo stretar emot allt han kan, men jag får honom i en båge över klyftan mellan oss mot den lilla glipan mellan mig ock klippans mjuka mossa.

Så skönt att andas
Jag vågar fortfarande inte andas, inte röra mig. Jag har inget att hålla mig i ock stammen jag klättrar på är inte pålitlig. Till slut släpper jag fotfästet, håller i Milo så länge jag kan medan vi sakta rasar ner i en hög i den lösa jorden i branten nedanför. Vi kramas ock viftar på svansarna innan Milo skuttar iväg ock hittar en alldeles för stor pinne. Själv ligger jag kvar ock andas en stund.

———

Vifta-på-tårna-illustration-maja-larssonDet är sånt här vi inte vill ska hända. Ändå är det så nyttigt, det där att tappa fotfästet ibland. Att våga tappa fotfästet, att våga ta risken. Det är då man känner efter. Det är då man känner livet. Att fylla kalendern, schemalägga allt inbilla sig att man har kontroll, är inte att känna livet. Det är att försöka styra det. Ock det funkar aldrig. För saker händer. Ock risken är att man glömmer andas. Hela tiden.

Tappar fotfästet gör vi alla ibland. Men den som lever livet som det är, eller som det blir, ock inte som man planerat att det ska vara, den kommer fortare upp på fötter igen. Tänker jag ock sätter på mer kaffe. Lyssnar på Benny Goodman – The king of swing. Andas ikapp. Viftar på tårna. De där planerna för dagen var nog inte så viktiga när allt kommer omkring. Dom kan va till en annan dag.

/