Vi matas med intryck. Intryck stressar även när vi inte märker det. Hur mycket intryck tål vi? Var går gränsen? När börjar mängden intryck ock information påverka hur vi mår? Hur borde balansen mellan arbete, aktivitet ock vila se ut? Ock vad fick oss att tro att carpe diem ock yoga skulle vara lösningen på att vi är stressade?
Vi tar en promenad i skogen. Vi har hundarna lösa men under uppsikt. Vi går en bra runda, två timmar, kanske. ”Titta” säger Maja plötsligt. En hare kommer rusande snett emot oss i full fart. Så full fart att hundarna knappt hinner reagera, trots att avståndet till haren inte var mer än några meter som minst. Dom tittar snopet efter haren som försvinner in i snåren.
Allt-är-som-det-ska-ljud
Det var inget märkligt med det, det var ungefär det som hände under den promenaden. Det var ungefär det som hände. Förutom att vinden ven ock löven prasslade ock solen sken ock koltrasten sjöng. Men allt det är intryck som är en del av lugnet, det är ljud som signalerar att allt är som det ska, det ligger lagrat i våra gener sen urminnes tider. Ljudet av ett träd som föll eller en bil som passerade hade garanterat fått vår uppmärksamhet, liksom ifall vinden börjat öka till stormstyrka. Eller om ett djur kommer springande rakt emot oss.
Så mycket intryck är vi nog ungefär skapade för att hantera.
Stadens signaler
I staden är det annorlunda. De skapade ljuden ock intrycken är inte sparade i vår genetiska minnesbank. Ock dom är är många många fler. Bara som att möta människor. Hela tiden. Även om vi bara stannar mitt på Storgatan, blundar ock andas, så matas hjärnan med intryck, snabba hårda fotsteg, förledande parfymdofter, mullrande bilar som närmar sig, vasst vinande ventilationer, lockande lukter från konditoriet eller McDonald’s som signaler till hjärnan att det finns mat inom räckhåll. Någon passerar för nära. Är det nån att lita på? Ser dom oss?
Ock när vi öppnar ögonen fylls det på med färger, retuschade reklambilder, vädjanden, utseenden, krav, arkitektur, skyltar, förbud ock påbud, ännu mer bilar som kör för fort, cyklar som kör för nära. Alla dessa intryck fast vi bara står där. Men det gör vi inte. Kan man ju inte. Bara stå där. Vi tar fram vår smartphone, pluggar in musik, kollar mail, läser nyheter, räknar likes ock håller oss uppdaterade. Vila?
Det är därför så många som bor i städer måste jogga, meditera, träna yoga ock låtsas att vi lever i nuet. Ock andningsövningar. Vi gör andningsövningar. Alltså, vi övar på att andas. För att vi har så mycket annat att tänka på (för att vi är så rädda att stanna upp?) att vi inte minns hur man gör.
Åtta till fem fanns inte
Jag tror att urtidsmänniskan, den vi är skapta att vara, vilade. Mycket. Vi rörde på oss för att förflytta oss, för att skaffa föda, för att bygga ock tillverka saker. Men knappast åtta till fem. Åtta till fem fanns inte. Det fanns inga väckarklockor eller stämpelur, inga kvartalsrapporter, inga kvalitetssäkringar, inga omorganisationer. Inga skattedeklarationer, mail eller telefonförsäljare. Inga nya modeller, hälsotrender eller partiledardebatter. Inga dagishämtningar, shoppingrundor ock julruscher. Vi rörde på oss till hjorten var fälld ock moroten upplockad. Ock vi gjorde en sak i taget.
Sen vilade vi. Ock vi vilade före, för att orka sen.
Problemet är inte att vi tränar för lite yoga. Jag gillar yoga, men att trycka in ett yogapass i en redan full kalender, utan att plocka bort nåt annat, får förmodligen helt motsatt effekt. Vi löser inte vår stressade tillvaro med att göra mer. Vi behöver göra mindre. Som att bara vila. Utan TV, iPad eller hörlurar. Utan måsten eller borden.
Eller som Majas pappa sa när han blev gammal: ”Hade jag fått leva om mitt liv hade jag gjort på samma sätt. Förutom att jag hade kommit försent oftare.”
/
