Det var hennes andra behandling. Som vanligt var jag nyfiken på hur det känts efter förra gången. Hon funderade över frågan. Ock hon berättade om stelhet som släppt. Ock om saker vi pratat om som fått henne att tänka efter, saker hon ville förändra efter att vi resonerat.
”Men”, sa hon hon sen, ”det här låter säkert jätteflummigt. Men det känns som jag fått en helt annan kontakt med underlaget.”
Jag log. ”Nej. Inte flummigt alls. Tvärtom.”
Tvärtom alltså. För visst händer det fort ibland. Visst kan förändringarna bli stora redan efter första behandlingen. Men framförallt var detta en människa som börjat känna efter. Hur hon mådde. Hur kroppen kändes. Ock på fötternas kontakt med underlaget.
De flesta av oss pysslar inte med det särskilt ofta. Att känna efter. Till exempel hur häl, metatarsus, framfot ock tår rullar – förhoppningsvis – mot asfalten eller betonggolvet. Vi bara går. Fort. Målmedvetet. Med huvudet fullt av måsten ock ansvar. Vi går, i skor som i bästa fall tar alla de smällar som foten själv faktiskt är byggd att ta. I sämsta fall är skodonen bara snygga. Hårda kanske. Med klack. Ock alldeles säkert för trånga.
Det är inte lätt att känna efter då.
Men i foten finns 26 ben, ännu fler leder, massor av muskler ock senor, ock många tusen nervändar, som ska hjälpa foten att känna, uppmärksamma, vrida, vinkla, anpassa för att ta oss över rötter, stenar, gräs ock lera. Så att vi kan springa, gå, simma ock klättra. Vi ger dem sällan chansen till det. Att känna ock vrida. Vi pressar in dem i hårda formgjutningar med klack som ställer om, inte bara fotens hållning, de påverkar också vinkel i knä ock höfter som i sin tur påverkar tyngdpunkt ock balans i rygg ock axlar.
Titta i slow motion på en löpare får du se; vi springer inte med bara benen. Vi rör varenda led, från tå till hjässa ock ut i fingerspetsarna. Konstigt att vi får ont i knän eller höfter eller rygg eller nacke? Inte särskilt.
Men vi har ju löst problemet, eller hur? Med iläggssulor, fotriktiga skor ock löpardojor med dämpning på rätta stället. Jo visst. Det är bara det att dessa åtgärder inte hjälper foten att använda sina muskler ock leder till det de är byggda för. Skor med dämpning lindrar, men de löser inte problemet. Så kallade fotriktiga pjuck hjälper inte foten att känna efter. De stimulerar inte fotens nerver. Som förtvinar.
Så vad göra?
”Gå barfota, helst i ojämn terräng”, säger zonterapeuten. ”Visst”, säger kanske du sarkastiskt, ”hur skulle det se ut. Det är ju lätt i det här landet. I stan. Framförallt på vintern.” Nä, så är det ju. Men det finns somrar. Ock det finns andra ock bättre skor, som hjälper fötterna att göra sitt jobb istället för att ta över arbetet eller, ännu värre, bara mörbultar dem från alla håll.
Ock man kan ta av skorna inomhus. Det är för det mesta inte så mycket terräng där, men i alla fall.
Men man kan börja med att känna efter. Hur kontakten med underlaget känns. Med den ena sortens sko. Eller den andra. Eller utan.
Det är en bra början.
